Författare och skribent
När läggningen går in på andra timmen och man har sjungit Bä bä vita lamm cirka trettio gånger på repeat för sin tvååring och man tror att hon nog faktiskt till sist äntligen har somnat och hon bokstavligen studsar upp ur sängen, vildsint kastar sig mot en och närmast aggressivt utbrister Jag älkar dig! utan tillstymmelse av trötthet i röst eller rörelse.
Då kan man väl säga att man befinner sig mitt i gränslandet mellan skratt och gråt.
Nej, det blev inga 100 inlägg i årets #blogg100-utmaning. Om jag inte får något ryck senare i kväll, och det betvivlar jag, så landar jag i och med det här inlägget på 94 i år.
Och det är jag trots allt rätt så nöjd med.
Jag tror att jag efter varje #blogg100-år sagt att jag ska försöka hålla i mitt (nästan) dagliga bloggande efter att utmaningen gått i mål, något jag misslyckats rätt kapitalt med. Men trägen vinner kanske, så jag säger detsamma även i år – jag hoppas kunna hålla igång flödet här i spalterna även framledes.
Och hoppas så klart även att det jag skriver ska vara intressant.
På tal om intresseklubben antecknar: Det externa tangentbord jag använt till arbetsdatorn vi har på nedervåningen (en gammal Macbook Air inkopplad till en 23-tums Philipsmonitor) har för övrigt tvärdött. Så nu använder jag mitt iPadtangentbord, Logitech Keys-to-go som jag skrev om häromdagen, tämligen konstant.
Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.
Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.
Premiärtestade Spotify Running när jag sprang det årliga 6 juni-loppet här i Vittangi tidigare i dag. Brukar vanligen lyssna på ljudböcker eller podcaster när jag springer, men jag var nyfiken på hur pass väl den skulle anpassa musiken till mitt springtempo, och jag får säga att jag blev positivt överraskad, tempot i låtarna synkade genomgående mycket bra med mitt löpsteg. Särskilt framåt slutet, när jag efter tolv avverkade kilometer kände att jag ännu var rätt pigg och vågade mig på en lågintensiv trekilometersspurt, kom musiksynkningen väl till pass. Jag sänkte min personbästatid från när jag sprang samma lopp för två år sedan med sex minuter, och jag har svårt att se att det skulle ha skett om jag hade lyssnat på Stephen Kings Finders keepers, ljudboken jag för tillfället håller på med.
Om jag ska ha någon kritik, så är det att musiken som kan väljas (än så länge i alla fall) är rätt så begränsad. Dels har Spotify tagit fram egen löpmusik i sex olika stilar med namn som Burn, Epic och och The chase, och därutöver kan man välja nio olika spellistor med namn som Upbeat run, Throwback hits och Total metal. Själv valde jag spellistan Indie kick och bjöds under loppet på musik från bland annat Franz Ferdinand, Smallpools, LCD Soundsystem, Pixies och Broken Social Scene. Absolut inget fel med det, men längre fram hoppas jag på möjligheten att exempelvis utgå ifrån en specifik artist, och låta Running-funktionen välja låtar med denna som bas och sedan plocka snarlik musik.
För ska jag vässa min tid ytterligare nästa år måste det nog till en rejäl dos av Pet Shop Boys-låtar i trakterna kring 155 steg/minut.
Under de båda kvällspassen de här dagarna i Narvik – då jag känt att jag helt kan fokusera på romanskrivandet och inte riskerar att behöva ta tag i någon jobbgrej som dyker upp – har jag valt att bara ta med mig iPaden och det trådlösa tangentbord jag har till den, ett Logitech Keys-to-go. Jag var initialt lite skeptisk till det eftersom det knappast är en optimal skrivkänsla i det nästan stumma tangentbordet, men det växer på en, och för en datorviktfanatiker som jag är det nästan som en dröm – tillsammans med en iPad Air 2 (444 gram) i axelremsväskan landar totalvikten på blott 624 gram. Keys-to-go är därtill – utöver den nätta vikten om 180 gram – spillsäkert. Perfekt för koncentrerade skrivsessioner.
——
Nej, nu måste jag dra österut, barnen ska ju hämtas från dagis om tre och en halv timme! Skrivfacit: 5 200 tecken i dag, totalt alltså 22 700. Helt okej.
Läget är visst inte så hopplöst för e-bokens utveckling i Sverige trots allt, medger nu Svenska Förläggareföreningen. De senaste gångerna de presenterat statistik över utvecklingen och noterat att försäljningsökningen bromsat in och sedan blivit till en försäljningsminskning, har de enbart förlitat sig på statistik från svenska Elib. Men i en ny rapport som Kjell Bohlund tagit fram och som Svensk Bokhandel i dag skriver om har även data från aktörer som Apple och Google räknats in och hoppsan – då ökar visst försäljningen igen.
Redan i maj i fjol, när Förläggareföreningen första gången rapporterade om den här minskningen, bloggade jag om att Magnus Nytell som är digital chef på Bonnierförlagen reserverade sig mot branschorganisationens verklighetsbeskrivning, och menade att de tvärtom såg en kraftig ökning av försäljningen eftersom Apples och Googles kanaler tillkommit. Att föreningen trots detta fortsatte att presentera siffror om nedgångar ytterligare en gång innan de nu slutligen valt att inkludera data från hela marknaden är lite häpnadsväckande, kan jag tycka.
Men visst, att få ut försäljningsdata från Apple och Google är troligen i princip hopplöst vilket komplicerar handhavandet, men jag tycker att man borde ha varit mer tydlig med att de tidigare siffrorna haltat och det tydligen rätt rejält – nu säger man plötsligt att inhemska aktörer som Adlibris, Dito och Bokon vars statistik tillhandahålls av Elib endast står för 30 procent av den totala e-boksförsäljningen.
Det här är en utveckling som lär bli allt svårare för de svenska nätbokhandlarna att bryta. För som jag skrev i maj i fjol:
Apples och Googles butiker är mycket enklare att använda än de svenska aktörernas, alltså vänder sig kunderna i allt större utsträckning dit. Det håller inte att som Adlibris Mondo och Dito kräva att inköp ska ske genom webbläsaren, och att boken sedan endast ska laddas ner via appen bara för att man ska slippa ge Apple 30 procent av intäkterna. Jag förstår att det för företagen som säljer e-böckerna är en svår ekvation att få ihop och ett mycket surt äpple att bita i, men för konsumenterna är valet enkelt – de väljer butiken där de kan göra sina köp på simplaste vis.
Det är inte våra lokala alternativ som erbjuder det i dag. Och frågan är om det skulle räcka även om de förenklade köpprocessen kraftigt – miljontals svenskar har redan kontokort kopplade till sina Apple ID- och Google Play-konton och kan redan ägna sig åt ”one click shopping” den vägen. Det är en närmast hopplös uppgift för de svenska aktörerna att kämpa emot.
Spenderade även eftermiddagen i hotellets restaurang, nyttjade gratiskaffet och skrev vidare, stack in en smula jobb också, ingenting är ju heligt numera, inte ens mina skrivarresor. Tog en kvällssession nere på Rallar’n Pub og Kro (80 kronor där för en halvliter av samma sorts öl som i går kväll i Scandicbaren, det tar sig!) som avslutning på dagen.
10 500 tecken skrivna i dag, målet nått med en aning råge. Siktar på att komma upp tidigt i morgon så jag kan få ur mig en försvarlig mängd ytterligare innan jag rattar bilen hem mot Sverige, jag lovade Ejda att vara hemma i tid för hämtningen på dagis när vi pratade i telefon.
Förmiddagsfacit: 3 000 tecken och en del mejlroddande kring en artikel som släpar efter. Nu en liten promenad i ett väder som jag mer känner igen hemifrån – sju grader ”varmt” och snålblåst, tur att jag i ett anfall av verklighetsförankring tog med en mössa.
Läste i NSD nu på morgonen om ökad nedskräpning längs E10:an från Kiruna mot Norge, och skulle vilja påstå att det tyvärr inte bara gäller just den sträckningen, jag var ute med sportklubben i måndags kväll och städade vägrenen de första kilometrarna ut från byn mot Kirunahållet, och jösses vad mycket skit folk bara slänger ut från sina bilar. De av er som sett Mad Men minns kanske scenen från första säsongen när Don Draper med familj var på picknick och helt sonika bara skakade av allt skräp i form av tomma burkar och förpackningar från filten och reste sig upp och gick när de var färdiga och även minns hur ni förfasades över att det var så det gick till då, men seriöst, sakta ner en smula nästa gång ni kör längs en landsväg och kika ut mot vägrenen, världen har inte förbättrats ett dugg sedan 1960.
Cirka 7 000 tecken skrivna i dag, 2 000 mer än jag hade satt upp som mål, så det får betraktas som en seger. Hoppas det håller i sig i morgon, då jag tänkt nå femsiffrigt.
Det här är ju inget som ingen redan vet – men jösses Norge, era priser! Drack en pint helt vanlig fatöl i skybaren på det nybyggda Scandichotellet som jag promenerade bort till för kvällens skrivpass, och den skulle de ha 119 norska kronor för. Okej, det är 17 centiliter mer i en sådan än i en normal stor stark, men kom igen, kycklingsalladen jag åt kostade bara 20 kronor mer än drycken. Sansa er för sjutton gubbar.
Nåväl. Nu ska jag vandra tillbaka till mitt budgetrum och kolla klart Daredevil på Netflix.
Framme i Narvik, installerad på ett budgetrum på Best Western vid Narvikfjellets fot, vilket innebär en sorts förfinad tältsäng på åttio centimeter i ett spartanskt rum utan några som helst krusiduller. Det stör mig dock föga, jag är inte här för att hänga på hotellet, även om jag för tillfället satt mig i lobbyn och dricker av gratiskaffet för en dryg timmes mjukstart av den författarbonanza som den här trippen är tänkt att tjänstgöra som.
Norge är verkligen ett geografiskt besynnerligt land med sin dramatiska natur. Hopplöst att färdas rakt genom, jag tror jag hunnit med fler kurvor av rallybanekaraktär bara under de dryga fyra mil som jag vindlat mig ner från Riksgränsen fram till Narviks stadskant än jag gjort sedan jag senast besökte Norge för snart tre år sedan. Vackert så det förslår med ännu helt snötäckta berg och frodigt grönskande dalar, men som sagt – besynnerligt.
Vädret är för den delen betydligt bättre här än 25 mil österut hemmavid, det var +17 grader och sol när jag anlände för ett par timmar sedan. Golfströmmen FTW!
I min iver att lära känna mina breddgrader bättre, samt få något gjort på romanen, kör jag i morgon förmiddag till Narvik för 48 timmars skrivarbootcamp.
Men bortsett från att ägna mig åt romandokumentet, vad bjuder Narvik på förutom krigsmuseet, dramatisk natur och LKAB:s utskeppningshamn? Och finns det något trevligt café jag kan sitta på när jag ägnar mig åt skrivandet?
Jag vet inte. Någon?
Intressant studie som Institutet för Mediestudier gjort gällande journalisters bostadsort som presenteras i dag. Kort uttryckt kan man väl säga att det finns en rejäl överrepresentation av journalister på vissa ställen i landet, och många områden där det inte finns några alls. Åtminstone inte yrkesverksamma som är medlemmar i Journalistförbundet – det är enbart dessa som ingår i studien.
Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.
Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.
Någon gång.
———
Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.
———
Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.