Daniel Åberg

En av de 99 procenten

Mnga har säkert undrat hur det har gått med vårt 4G-nät, efter mitt utfall i vintras mot Telias vd som följdes av ett regionalt nyhetsinslag om den stackars författaren som inte hade tillgång till högsta kräm på surfen när han satt och skaldade i sitt kök.

Jo – i dag har vi faktiskt blivit med 4G! Det har varit på gång ett tag, med många servicebilar parkerade vid byns telestation 40 meter från vårt hus den senaste månaden, då Telia enligt uppgift har jobbat hårt på att bygga och installera master runt om i östra kommunhalvan. I dag när jag var på väg tillbaka från affären noterade jag en servicebil med annan logga på parkeringen, och tänkte aha, det där kanske är firman som ska slå igång nätet, och mycket riktigt, fem pluppar 4G syntes när jag halade upp telefonen ur fickan.

Nu var det som jag skrev tidigare inte direkt synd om oss personligen förut heller – med Vittangis troligen bästa läge ur mottagningssynpunkt nådde vi upp i 28 Mbit/s nedströms redan med 3G-nätet och från samma plats när jag testade nu fick jag ut 42 – men det ska bli intressant att kolla upp täckningen vid stugan i Rovasuando (där vi tidigare hankat oss fram med Edge-täckning), det finns en ny mast nära där också.

Fördelarna med 4G är ju dessutom flera – dels är responstiden kortare vilket ger en rappare surfupplevelse överlag och uppströmshastigheten har ökat rejält, den låg på 4 Mbit/s när jag testade i vintras, nu nådde den 12.

Känns härligt att vara del av samtiden igen.

Stockholm får en ny litteraturmässa i vår

Göteborg må ha bokmässan, men i Stockholm satsas det till våren på en litteraturmässa. Det damp just ner ett pressmeddelande i inkorgen om att det i april vankas en nysatsning på Kulturhuset som blir gratis för besökare. Jag klistrar in.

Stockholms litteraturmässa hålls för första gången på Kulturhuset/Stadsteatern den 15–16 april 2016. Det ska bli en årligt återkommande mässa med litterärt fokus som lyfter fram den mångfald av förlag som finns i Sverige. Mässan kommer att ha ett femtiotal utställare, samt programverksamhet på flera scener. Evenemanget invigs på kvällen fredagen den 15 april och fortsätter med utställare och programverksamhet på lördagen.

Initiativtagare är Martin S Halldin, förlagschef på Bokförlaget ETC, och Lina Rydén Reynols, redaktör på Albert Bonniers förlag (tidigare redaktör på Bokförlaget Tranan).
– Vi saknade själva en större litteraturmässa i Stockholm, och bestämde oss för att göra något åt saken, säger Martin S Halldin och Lina Rydén Reynols.

Förutom förlag kommer även tidskrifter att finnas bland utställarna. Alla utställare kommer att få lika mycket utrymme till sitt förfogande. Evenemanget ska vara gratis för besökare, för tillgänglighetens skull.
– Vi är glada att kunna samarbeta med Kulturhuset/Stadsteatern. Vi var ute efter en plats som gör litteraturmässan fysiskt tillgänglig för många, och där vi förhoppningsvis kan nå personer som inte automatiskt söker sig till litterära evenemang, säger Martin S Halldin och Lina Rydén Reynols.

Programverksamheten är en viktig del av mässan, och programpunkterna kommer att ta sig vitt skilda uttryck.
– Det här ska vara en mässa för litteraturen och därför satsar vi också på ett starkt program. Vi tror att fler röster gör litteraturscenen mer levande, och vill gärna försöka hitta former som inte enbart innebär uppläsningar och författarsamtal.

Utställare och program kommer att presenteras under våren 2016.

Stockholms litteraturmässa drivs som en oberoende ideell förening. Styrelsen består förutom Lina Rydén Reynols (ordförande) och Martin S Halldin av Eric Ericson, Daniel Gustafsson Pech och Anna Hallberg.

Spännande initiativ, och en udda blandning av stort och smått bland initiativtagarna. Eller ska man vara försiktig med att tolka faktumet att de två grundarna kommer från ETC respektive Albert Bonniers Förlag som att mässan är initierad av dessa förlag?

UPPDATERING: Initiativtagaren Lina Rydén Reynols kommenterade just inlägget, och skrev bland annat så här gällande förlagskopplingen: Jag och Martin S Halldin är visserligen förlagsarbetare, men mässan drivs som en oberoende ideell förening och är inte på något sätt kopplad till våra arbetsplatser.

Vi firar visst e-bokens dag i dag

Fick just ett mejlutskick från Adlibris där de hävdade att det i dag är e-bokens dag, något de firar med lite prissänkningar på e-böcker och Letto Frontlight (som ju jag har recenserat rätt utförligt tidigare).

Denna bemärkelsedag var en nyhet för mig, men om det nu är så, varför inte också passa på att fira genom att ladda ner och läsa mina romaner som e-böcker helt kostnadsfritt?

Jo jo, de är visserligen helt fria att ladda ner alla dagar – men ändå, vem vet om internet finns kvar i morgon, passa på i dag!

UPPDATERING: Via Elibs twitter upptäcker jag att det ju faktiskt är en internationell begivenhet – Read an eBook day. Där ser man.

Höst

Ååh, jag vill att det ska bli vinter! utbrast Tage i morse när han klev ut på gården när vi skulle gå till dagis.

Nu ska man kanske inte ta honom allt för mycket på orden, så sent som förra veckan suckade han över att sommaren är så kort här och vintern så lång, men för att använda en sliten Game of Thrones-klyscha – winter is coming, och det betydligt kvickare än i Westeros.

I helgen är det ett år sedan det tidiga och mycket ymniga snöfallet som resulterade i ett rikstäckande nyhetsinslag från vår gård, en del av våra björkar har redan tappat nästan alla sina löv och i morse gick jag ut och ställde timern i garaget så att ljusslingan jag har fäst under uthustaket går igång och lyser under kvällstimmarna, det blir så fasligt mörkt på gården efter kvällningen nu.

Högsommarmässigt var det här onekligen den sämsta sedan vi flyttade hit, vår väderstations toppnotering sommaren 2015 blev 23,9 grader, och jag tror inte att vi nådde över 20 mer än 6-7 dagar totalt. De senaste två årens värmeböljor i juli med temperaturer på över 30 grader kändes väldigt avlägsna. Vi har ännu inte haft någon minusgradsnatt – 0,5 grader plus gick det ned till någon natt förra veckan, men oroa er inte, det kommer.

Ejda verkar för den delen också längta efter bistrare tider, de senaste gångerna vi varit i stugan har hon gått bort till pulkorna som står uppställda mot förrådsväggen, ställt ner den ena i lingonriset, satt sig i den och vrålat Jag vill åka!

Snart mina barn. Snart.

Jag kallar den "Höstvy från ett arbetsrumsfönster". — Jag kallar den ”Höstvy från ett arbetsrumsfönster”.

Kiruna i våra bokhjärtan

Mycket om Kiruna som kulturort i riksmedia just nu.

Förra veckan var det jag som skrev om de många film- och tv-inspelningarna i regionen i Dagens Nyheter, i dag har Svensk Bokhandel ett stort reportage om bokhandelns betydelse för en stad, där Kiruna och den snart fyra år gamla Kiruna Bokhandel står i fokus. Kul! Och en väldigt fin bild på den ypperliga föreståndaren Tora Lindberg pryder omslaget, dessutom.

På tal om Svensk Bokhandel så har de, helt utan att meddela det medelst pukor och trumpeter, tydligen haft sin nya sajt rullandes i en vecka. Fin!

Lista, här var’e lista

I brist på annat så snor jag listan som Johanna körde i sin blogg häromdagen:

Var är din mobiltelefon?
Bredvid mig i soffan.

Var är din andra hälft?
I Stockholm och fröjdar sig, just nu med Rebecca tror jag.

Ditt hår?
Relativt nyrakat, en aning grått i tinningarna.

Ditt humör?
Rätt bra fram till för tio minuter sedan, då Ejda trots otaliga förmaningar fortsatte med sitt senaste hyss, som är att rita allt vad hon orkar med blyertspenna på vår vita soffas ena armstöd. Bortryckning av penna och skäll följde, och nu skriker och tjurar hon om vartannat vid min sida och ser faktumet att jag tog pennan från henne som höjden av orättvisa. Så i detta nu skulle jag väl beskriva mitt humör som så där.

Din dagsplan?
Kolla på Apples keynote gällande nya mobiler, Apple TV och iPadar, lägga barn, mata katt ett par gånger till (som han äter), äta en sen middag när kidsen väl slocknat och kolla ett par tv-avsnitt.

Det bästa du vet?
Just nu är det nog faktiskt hämtning på dagis, den där första halvminuten precis när jag kommit in på Ejdas avdelning. Den totalt ohämmade glädje och kärlek som får hennes kropp att bokstavligen spritta de första sekundrarna när hon upptäckt att jag är där – jag har aldrig upplevt något liknande.

Din dröm inatt?
Jag minns inte, men det var något rätt dramatiskt och otäckt, och att jag drömde det precis efter att jag somnat. Jag vaknade med ett ryck, för att citera deckarklyschan, och kollade på klockan som då var 0.18. Lustigt att jag minns vad klockan var men inte vad jag drömde.

Ditt livsmål?
Uppfostra mina barn till fina människor, lyckas skriva en fyra-fem romaner (till) av (ännu) hög(re) kvalitet och ha en bra balans mellan storstads- och glesbygdsliv.

Rummet du är i?
Vårt vardagsrum i Vittangi. Dora utforskaren rullar (som vanligt) på teven, Tage spelar Minecraft på datorn borta i pysselhalvan av rummet och Ejda rumlar omkring i soffan, nu på något bättre humör än när jag skrev svaret om humöret ovan.

Din hobby?
Skriva romaner. En väldigt negligerad hobby för tillfället, tyvärr.

Din skräck?
Att något ska hända mina barn. Jag spenderar tyvärr ohälsosamt mycket tid med att oroa mig för det. Hur det ska bli den dag då jag måste börja låta dem leva delvis egna liv och inte ha ständig koll på dem oroar jag mig redan för.

Vem vill du vara om sex år?
På det stora hela hoppas jag nog vara ungefär likadan, förhoppningsvis lite mer avslappnad gällande svaret i den förra frågan, dock. Plus att jag hoppas kunna springa en mil sisådär fem minuter snabbare än i dag, det vore fint.

Vad är du inte?
Särskilt bra på att laga mat. Jag skulle vilja bli bättre, dock.

En sak du önskar dig?
Att jag helt plötsligt ska vakna en dag och så är jag en person som till ungefär femtio procent kan försörja mig på romanskrivande. Det hade varit väldigt trevligt.

Var växte du upp?
Sandviken och Kungsgården en mil väster om denna Wyclef Jean-älskade bruksort. Fast det var i Uppsala jag blev den person jag till stora delar är i dag, skulle jag tro.

Det senaste du gjorde?
Cyklade hem från barnens mommo och moppa med barnen i cykelkärran. Det var lite blåsigt men rätt så fint höstväder, löven har börjat gulna.

Din tv?
En 50-tums Samsung av rätt bra modell, inhandlad i vintras. I kanalväg har vi inget mer än frikanalerna, men det som snurrar till 90 procent är ändå Netflix, Viaplay, HBO Nordic och Amazon Instant Video, från lite olika boxar och grejer.

Dina husdjur?
Katten Karlsson. Jag blev just lite irriterad på honom när han försökte klättra upp i en blomkruka, något han definitivt börjar bli för stor för nu, med en massa urspilld jord som resultat. Han blir för övrigt sex månader gammal i morgon. Grattis Karlsson! Nu hoppade han precis upp i dockvagnen och Ejda började genast köra runt honom.

Din dator?
Trots allt tidigare snack här i bloggen har jag faktiskt ännu inte köpt någon ny dator, utan övertagit Johannas Macbook Air från 2012, som blev föräldralös när hon köpte en ny Macbook i guld i somras (alltså den dator jag själv bespetsade mig på i våras).

Saknas någon?
Johanna, och så var det väldigt länge sedan vi hängde med min mamma, det måste åtgärdas snart.

Din bil?
En vinröd Volvo V70 från millenniets första år. Den rullar, som namnet antyder.

Något du inte har på dig?
Just i detta nu? Ytterkläder.

Favoritaffär?
Nätet.

Din sommar?
Den var bra, även om det så klart gärna hade fått vara lite varmare. Någon soldyrkare är jag dock inte, så det hade räckt med tre-fyra grader högre medeltemperatur.

Älskar någon?
Så klart. Allra mest de två filurerna som sitter här med mig nu.

Favoritfärg?
Jag är i grund och botten rätt mycket för svart, grönt och blått. Gillar i och för sig vitt också, men det är rätt opraktiskt så här i småbarnstider.

När grät du senast?
Jag blev väldigt gråtmild någon kväll förra veckan när jag låg och läste för Ejda när hon skulle gå och lägga sig, tårarna bara rann. Minns inte de exakta omständigheterna, men det bör ha varit flyktingrelaterat. Så jävla mycket ondska i världen som visar sitt fula ansikte just nu, och jag vågar tyvärr inte tro att de senaste dagarnas svängning i opinionen till en mer human inställning gällande dem som flyr från krig och fasor ska bli långvarig.

Filmboom i norr, sorgeskildring i 3D och könsstereotypt i Suits

Jag har en film- och tv-tät mediefredag:

• Var borta i Nikkaluokta för ett par veckor sedan och besökte inspelningen av SVT:s thrillerserie Midnattssol, vilket i dag resulterar i ett reportage i Dagens Nyheter om den film- och tv-boom som pågår här uppe just nu.

• Recenserar Wim Wenders nya 3D-drama (!) Every thing will be fine i Upsala Nya Tidning. Jag gillade den mycket, och satte fyra kajor.

• Skriver om första halvan av Suits femte säsong på TVdags, och passar i samma veva på att visa upp en bit av vår udda samling kaffemuggar.

Bonniers självutgivningstjänst Type & Tell lanseras

På bokmässan i fjol blev jag knackad på axeln i Bonniermontern och fick en förfrågan om jag med mitt självutgivarexperiment i bagaget hade lust att kolla på en tidig version av Bonniers kommande egenutgivningstjänst. Det var jag så klart, och fick en demonstration på plats och bjöds efter mässan in till att vara med i någon sorts betatestargrupp, ett uppdrag jag vill minnas att jag skötte katastrofalt dåligt på grund av tidsbrist, jag svarade på några enkäter men inte särskilt mycket mer. Sorry för det.

Nu är tjänsten, som fått namnet Type & Tell, på väg att lanseras publikt, ett pressmeddelande damp ner i min inkort nu på förmiddagen. Eftersom jag sitter med lite för många deadlines för att göra något vettigt av det (ständigt denna tidsbrist), klistrar jag bara in pressmeddelandet nedan.

1 september släpper Bonnierförlagen en betaversion av den digitala självpubliceringstjänsten Type & Tell. Lanseringen markerar tydligt att Bonnierförlagen tar egenutgivning på största allvar och vill vara en del av framtidens bokbransch där egenutgivning kommer att vara en självklar del på marknaden.

– 180 år efter vi gav ut vår första bok startar vi nu Type & Tell och vår ambition är att skapa Nordens bästa självpubliceringstjänst ur ett användarperspektiv. Jag tycker att självpublicering och traditionell förlagsverksamhet samspelar fint. Det är två väldigt olika saker men samtidigt en del av samma rörelse, skrivandet och läsandet, säger Bonnierförlagens VD Håkan Rudels.

Type & Tell är en renodlad självpubliceringstjänst, vilket innebär att skribenten har full kontroll över sin bok samt behåller sina rättigheter.

– Vi vill göra det möjligt för alla de som vill skriva och dela sin berättelse att göra det på ett enkelt, snabbt och kvalitativt sätt, säger Rebecka Leffler, affärsutvecklingschef på Type & Tell.

Om Type & Tell:

För att använda tjänsten registrerar användaren ett konto, sedan är det gratis att lägga upp nya bokprojekt, jobba med text och layout och planera bokens lansering. Skribenten väljer när boken ska publiceras och först när den gör det tar Type & Tell ut en publiceringsavgift på 1 500 kr, det är en engångskostnad per publicerat verk och inkluderar både tryckt bok och ebok. Tjänster som marknadsföring, omslag och professionella pressbilder finns som tillval.

– Olika skribenter har olika behov, och det kan vi tillgodose. Några vill ta hjälp, andra vill ha full kontroll hela vägen, hos oss kan de välja själva, säger Rebecka Leffler.

Det som skiljer Type & Tell från konkurrenter på marknaden är bland annat det layoutverktyg som låter skribenten se de färdiga boksidorna på ett ögonblick. Type & Tell erbjuder även formgivna mallar för inlaga och omslag.

– Vi gör en manuell teknisk granskning av de böcker som publiceras genom oss. Tack vare det kan vi säkerställa att alla böcker som trycks med hjälp av våra egna mallar håller en hög kvalitet gällande layout, typografi och läsbarhet, säger Rebecka Leffler.

Ytterligare en unik förmån med tjänsten är författarens egen bokplan, som kopplas till varje produktion. Bokplanen baseras på mångårig erfarenhet och kunskap, och föreslår bland annat vilka marknads- och PR-insatser författaren bör prioritera och när i tid.

Bonnierförlagens digitala självpubliceringstjänst ha tagits fram genom nära samarbete och en lyhörd dialog med författare, allt för att skapa en tjänst som uppfyller de behov som dagens författare har. Sedan ett par månader tillbaka har tjänsten provats och utvärderats av en testgrupp. Men nu släpps en betaversion som är öppen för alla.

– Jag hoppas att det blir en anstormning. Det ska bli väldigt spännande att se vad fler användare tycker om tjänsten, säger Rebecka Leffler.

Förändringar och utvecklingar kommer att ske löpande.

– Vår ambition, och vår styrka, har hela tiden varit att lyssna in användarnas behov och förbättra tjänsten efter deras feedback, säger Rebecka Leffler.

Tjänsten i sig slår som sagt upp portarna 1 september. En anhängande Type & Tell-blogg är dock uppe och rullar sedan en tid. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet.

UNT kuppar Norstedts gällande Millennium

Angående Millennium-hysterin: Roligt och försigkommet av ”min” tidning UNT att lyckas köpa ett av de exemplar av boken som en Pressbyrå i Stockholm började sälja av misstag i morse, en dag för tidigt, och som nu tidningens recensent Tim Andersson sitter och sträckläser inne på redaktionen för att de ska bli först i världen med en recension. Recensionen ska enligt uppgift publiceras vid 15-tiden i dag, men redan nu har de lagt upp en kortare kommentar av recensenten, där han bland annat säger att det märks att det är en annan författare som nu tagit sig an Millennium-världen då språket är enklare och mindre omständligt än i bortgångne Stieg Larssons inledande tre böcker.

Och just det låter faktiskt, i mina ögon, rätt positivt. För det var just omständligheten jag hade svårt för i originaltrilogin.

Här berättar kulturchefen Kristina Lindquist kort om sitt oväntade inköp:

UPPDATERING: Nu har UNT lagt ut sin recension av Det som inte dödar oss.

Piratförlaget blir ensam ägare till Bokon

Vinglandet fortsätter för den svenska e-boksmarknaden. Nu köper Piratförlaget ut Schibsted och De Oberoende ur den förlusttyngda e-boksbutiken Bokon, och kör vidare på egen hand. Jag saxar pressmeddelandet:

Piratförlaget, som tillsammans med Schibsted och förlagsgruppen De Oberoende 2012 grundade e-bokhandeln Bokon, har tagit över hela ägandet i bolaget.

– Bokon har gjort e-boken enkelt tillgänglig för mängder av nya läsare, säger Carl Hamilton, ordförande i Piratförlaget. Inte minst de stora satsningarna i Aftonbladet och Svenska Dagbladet måste framhållas. Vi har mötts av uppskattning, även från våra konkurrenter. Samarbetet med Schibsted och De Oberoende var nydanande. Vi hoppas att det kan fortsätta i andra former.

En förklaring till ägarförändringen i Bokon är den oväntat svaga utvecklingen på e-boksmarknaden.

Piratförlaget har för avsikt att utveckla Bokon vidare och kommer att se över alla möjligheter att stärka erbjudandet till kunderna.

– Beslutet att sälja vår andel i Bokon handlar om vår strategi framåt där vi inte bedriver egen e-handel och fokuserar på produkter och tjänster som ligger nära den publicistiska kärnan, säger Annika Söderberg, affärsområdeschef för Nya Medieprodukter.

– I och med den låga tillväxten på den svenska e-boksmarknaden tror vi att Bokon gynnas av ett tydligt ägarskap. Detta får man nu och vi vill lyckönska Piratförlaget inför den resa som man nu påbörjar, säger Svante Weyler, ordförande i De Oberoende AB.

Jag recenserade Bokons tjänst rätt utförligt när den kom, och det är intressant att se att de två saker som gjorde Bokon unika – möjligheten att även läsa bibliotekslånade e-böcker i deras app samt en nätbutik som även fungerar i deras Apple-app – fortfarande inte har någon motsvarighet på den svenska marknaden. Att knappt något alls e-boksmarknaden är här.

Det ska bli spännande att se om Piratförlaget lyckas få lite vind i seglen nu när de får styra skutan efter eget huvud. De har om inte annat en unik position i Sverige på det här området – de var igång med att ge ut e-boksversioner av sina titlar redan vid millennieskiftet, långt innan någon annan var igång. Men de har en tuff uppgift framför sig eftersom den ökning av e-boksmarknaden som ändock sker av allt att döma äger rum på Apples och Googles plattformar och inte hos de svenska aktörerna.

Piratförlagets styrelseordförande Carl Hamiltons svar till Svensk Bokhandel på frågan om vad som krävs för att få fart på marknaden tycker dock åtminstone jag känns oroande: En momssänkning. Produkten är fel prissatt. Nya e-böcker är för dyra och vi kan aldrig konkurrera med 25 procents moms. De stora aktörerna måste också bli mer aktiva.

Att han så tydligt drar upp momskortet som första punkt är olyckligt, eftersom det inte är något som kommer att ändras i brådrasket. Även om de svenska kampanjerna för att få ner e-boksmomsen skulle bära frukt, så kommer det med all sannolikhet att ta lång tid, det är ju trots allt EU-kvarnar som ska mala. Att då så tydligt fortsätta att låsa sig vid den frågan är knappast till gagn för den inhemska utvecklingen, Apple, Google och Amazon kommer utan problem att hinna stycka marknaden mellan sig om vi bara ska stå och säga moms, moms, moms.

Sommarmötet

Jag tog bilen in till Kiruna på lördagsmorgonen, körde upp till Malmfältens Folkhögskola bara för att bli inslussad i en LKAB-buss för vidare färd ner i gruvan där mottagarna av Norrlands litteraturpris skulle presenteras, som en del i Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte. Jag har varit medlem i sällskapet länge, men alltid misslyckats med att medverka på dess sommarmöten, trots att jag året då det var i Gysinge till och med betalade in anmälningsavgiften, men sedan aldrig åkte. Barnsjukdomsrelaterat avhopp, har jag för mig.

Nå, eftersom årets sammankomst bara var sju och en halv mil bort, hade det ju närmast varit tjänstefel att inte medverka.

Och det var såväl intressant som inspirerande! Årets mottagare av Norrlands Litteraturpris blev Ida Linde och Lina Stoltz, och Ida är jag en smula bekant med sedan tidigare, så det var extra roligt (boken hon prisades för, Norrut åker man för att dö, är därtill mycket bra och figurerade två gånger på bild i min Adlbris Letto Frontlight-recension i våras). Det var också min första visit till besöksgruvan (jag har varit ner djupare å arbetets vägnar för ett par reportage tidigare), och museet berörde mig mycket.

Efter lunch anordnade de nybakade redaktörerna för litteraturtidskriften Provins ett seminarium om tidskriftens nutid och framtid, varefter jag nyttjade en håltimme i programmet till att ta bilen till Coop Forum för att köpa storpack blöjor och välling innan det var dags för författarsamtal på Folkets Hus, först med dagens litteraturprismottagare och därefter Augustprisvinnaren Kristina Sandberg och debutanten Elin Tamm.

Allt detta tal om Norrland drabbade mig så till den grad att jag vacklade ut från Folkets Hus övertygad om att jag återigen måste skifta fokus mellan de två bokmanus jag ständigt velar mellan. Stockholmsboken – den stora undergångsromanen! – jag nu åtminstone kommit en tredjedel på väg med måste sättas på sparlåga, det är ju Norrlandsboken – den stora återvändarromanen! – som måste bli klar.

Vimmelkantig av övertygelsen gick jag bort till bilen, hämtade datorn och begav mig till Scandic Ferrums lounge för en timmes skaldande. Därefter åter till bilen, i vilken jag svidade om till skjorta, slips och kavaj (glamouren i att byta om i en solvarm bil på en öde bilparkering) för promenad upp till Folkhögskolan igen, jag lät bilen stå, kände att jag ville röra lite på mig, få distans till drömmarna om Norrland.

Middagen var trevlig och som vanligt i litterära sammanhang visade det sig vara bra att vara gift med en bokhora. För även om mitt eget författarskap gett mig blott ett uns av berömdhet i min egen rätt, brukar mitt namn ackompanjerat av mina romantitlar ofta ge reaktionen – Jamen, visst är det du som är gift med Johanna på Bokhora? – och så även denna kväll. Mycket praktisk samtalsöppnare.

Vid elvatiden bröt jag upp, promenerade ner längs stadens branta sluttning till bilen och körde hem, denna kväll för ovanlighetens skull utan att se en enda ren. Väl hemma fann jag ovan nämnda bokhora sovandes i soffan med katten på magen. Mysigt.

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.