Rönnells och ögontjäneriet

Läste Björn af Kleens text i Expressen om Rönnells i Stockholm i går, och tyckte att det var sorgligt att det anrika (höll på att skriva antika) antikvariatet/bokhandeln hotas av nedläggning. Läser så nu på morgonen Rasmus Fleischers text i samma ämne och knyter återigen näven. Denna institution måste räddas! Det var ju så trevligt att ha den i sitt grannskap, ett kulturellt andningshål på väg hem från mammons glupande käftar kring Stureplan när vi bodde ett par kvarter längre bort under Tages första levnadsår. Att detta andningshål nu hotas av samtidens ack så tröttsamma kommersiella intressen är ju förjävligt.

Sedan kommer jag på mig själv. Jag är ju bara en sådan där hopplös person, dessa institutioners sämste vän. Visst, jag har bevistat Rönnells kvällsarrangemang i form av releasefester ganska många gånger, det vill säga druckit två-tre plastmuggar gratisvin och (eventuellt) köpt ett exemplar av releasekalasarens alster, men i övrigt? Hur många böcker har jag genom åren köpt på Rönnells som gynnar Rönnells själva? Försvinnande få. Vi gick rätt ofta in där, och Johanna handlade nog en del, men jag? Nej, tyvärr, kan knappt komma på en enda gång.

Fastighetsbolaget som nu vill höja Rönnells tidigare subventionerade hyra tycker inte längre att det räcker att antikvariatet ger en bra image till kvarteret, ett uttalande som det som kulturvän är lätt att fnysa åt och förakta.

Men mitt eget agerande, är det egentligen så annorlunda? Jag har ju också i princip enbart låtit Rönnells agera ögontjänare.

Missförstå mig nu inte – jag tycker verkligen att det vore djupt sorgligt om denna institution tvingades lägga ner eller flytta. Men jag är rädd att med vänner som mig behöver inte Rönnells några fiender.

Problemet med ÅÄÖ

Jag har tänkt att jag ska skriva ett uppföljande inlägg om Logitechs externa tangentbord för iPad mini, men har inte riktigt känt mig inspirerad. Så i går kom ett inlägg hos Allt om mac som i mångt och mycket summerar mitt eget omdöme. Litenheten blir helt enkelt ett problem när vi har 28 bokstäver i alfabetet, tangentbordslayouten är i grunden gjord för engelskans 25 bokstäver, och för att klämma in ÅÄÖ på det begränsade utrymmet måste kompromisser i form av halvstora bokstäver göras, kompromisser som gör att skrivhastigheten blir helt uppfuckad.

Jag håller visserligen inte med om att det på grund av detta går fortare att skriva på iPadens virtuella skärmtangentbord än på det externa Logitechtangentbordet, men osäkerheten som hela tiden känns i högerhandens fingrar när jag använder det externa tangentbordet gör att rytmen i skrivandet störs, jag koncentrerar mig mer på att träffa rätt tangenter än att tänka på vad jag ska skriva. Och då blir slutsatsen ändå att jag föredrar det virtuella tangentbordet, för faktum är att den lägre skrivhastighet som det ger inte enbart är av ondo.

Men det är ämne för ett annat inlägg. Återkommer.

Sjukligt effektiv

Har haft magsjuka i dag, legat däckad i sängen från klockan halv åtta i morse i princip, med avbrott för de obligatoriska toalettbesöken. Jag besparar er ytterligare detaljer.

Men! Jag har trots detta lyckats skriva på romanen två dagar i följd. Inte mycket, men cirka 1300 tecken i går och 1800 i dag. Och det är ju som det sades under min studenttid i Uppsala på nittiotalet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition. Där handlade det visserligen om hur studentgenerationernas korta minne gjorde att exempelvis en gasque som arrangerats två år i följd klassades som en tradition, men jag tror det funkar för romanskrivande också.

Gårdagens 1300 tecken nedpräntades för övrigt via pekfingervals med detta lilla knyte på vänsterarmen. Konsten måste ut till varje pris!

bild

Uppdatering: Eh, de med koll på höger och vänster ser kanske att det var högerarmen.

Alingsås nästa

Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.

– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?

Vad säger du Olle, har du kaffet klart till strax efter fem?

Om HBO Nordic och bristen på kvalitet

Aj vilken sågning den finske ”Iron sky”-regissören Timo Vuorensola levererar mot HBO Nordic.

Jag får tyvärr medge att jag i mycket håller med honom i kritiken, jämfört med tjänster som Netflix och Viaplay är verkligen den tekniska kvaliteten på HBO Nordic överlag ett skämt. Jag har i princip ständiga anslutnings-, bild- och buffringsproblem, oavsett om jag använder iPaden eller datorn, med eller utan nätverkskabel, trots att vårt bredband utan problem når 20 mbit/s vid praktisk användning. Att då ha tecknat ett årsabonnemang just för att kunna se ”Girls”, ”Game of thrones” och framåt sommaren ”The newsroom” med gott samvete, känns onekligen som något av ett hån.

Ofta brukar det sägas att laglydiga kunder alltid straffas när det gäller digitalt material, eftersom det går att hitta bättre kvalitet på illegala vägar. Här stämmer inte det fullt ut, eftersom det bevisligen går att göra tekniskt bra legala streamingtjänster även för film och tv, och det inte bara på multinationell nivå à la Netflix utan även lokalt vilket Viaplay är ett bra exempel på.

Att då en premiumleverantör som HBO svärtar ner sitt varumärke genom att leverera en ickefungerande tjänst känns väldigt sorgligt.

Operation flaska

Vi var på vägning av Ejda i dag. 3 650 gram, hon har alltså tagit igen det hon tappade efter födseln och passerat sin svartvikt på 3 560 gram med nästan ett hekto. Way to go!

I dag är även dagen då vi ska testa att ge Ejda mjölk från flaska för första gången. Jag ser fram emot det, jag har hittills spelat andrafiolen som förälder när det gäller henne på ett helt annat sätt än med Tage, han var ju prematur och fick sondmatas med utpumpad mjölk och ersättning de första veckorna tills han kom ikapp viktmässigt, och sondmatningen kunde ju jag sköta lika väl som Johanna. Och när han blev av med sonden fortsatte vi med att ge honom rätt mycket mjölk på flaska, vilket gav mig möjlighet att vara ensam med honom under längre perioder redan de första månaderna.

Så gilla flaskan nu, Ejda. Vår gemensamma framtid hänger på det!

Elibs blogg, Applesnillen spekulerar och aktiebolag

• De flesta som är intresserade av e-bokens utveckling i Sverige har säkert redan koll på det här, men hur som helst – sedan en tid tillbaka har Elib en väldigt informativ och bra sammanfattning av vad som hänt i nyhetsväg i e-boksvärlden den senaste veckan i deras blogg. Faktum är att dessa Veckan som gått-inlägg är i princip det enda de postar i bloggen. Go check it out.

• Är du intresserad av Applenörderi på hög nivå kan du följa den här tråden på Branch, där nätjournalist- och bloggbranschens mest insatta Applekännare (Gruber, Siegler, Ritchie et al) i går kväll gick igenom den senaste tidens rykten kring iOS 7, iPad och iPhone 5S.

• Jag funderar för övrigt på att starta ett aktiebolag. Verkar både enklare och krångligare än att vara sin egen firma.

Boka in 22 april i kalendern!

Hör ni!

På kvällen den 22 april, klockan 19 närmare bestämt, vad gör ni då? Inget inbokat? Ja men ta och pallra er till Lars Janson-salen på Folkets Hus i Kiruna då, där jag och Johanna ska prata om ”När två blev tre” i synnerhet och våra respektive skrivanden i allmänhet. Arrangemanget är en del av Kiruna Bokfestival, som Kiruna Bokhandel samt Stadsbiblioteket står bakom. Övriga deltagare är Björn Ranelid, Marianne Cedervall och Tomas Bresky.

Kul vad? Det tycker vi också. Det enda som oroar en smula är att bokfestivalen är utspridd över fyra dagar, vi kan alltså inte räkna med draghjälp från Ranelid & Co, utan förväntas dra dit publik av vår egen lyskraft. Och säga vad man vill om mig och Johanna, någon Björn Ranelid är ju ingen av oss.

Men roligt ska det bli. Kom!

Om ni nu råkar befinna er i landets allra nordligaste stad med omnejd, alltså.

Fotnot: Här uppe räknas en radie på 20 mil som ”omnejd”.

Internationella barn av i dag

Det slår mig ibland hur internationellt barns inmundigande av film blir när de släpps lösa på Youtube. Tage är helt ointresserad av vilket språk som talas, han kollar gärna avsnitt av sina favoritserier på engelska, spanska, serbiska och koreanska. Och eftersom så lite av det som ligger på Youtube är svenskdubbat, blir det nästan bara utländska klipp han ser.

Det här leder i förlängningen till att han ser mycket som officiellt inte ”finns” i den svenska barnkulturen, det vill säga det visas inte på någon av de svenskspråkiga barn-tv-kanalerna, säljs inte som dvd-filmer och finns inte att tillgå på svenska hyllor som leksaker, vilket för övrigt fick konsekvenser i julas då Johanna beställde så kallade swiggle tracks med Pocoyo på Amazon som med extra spår och tullavgifter kostade en smärre förmögenhet.

Tages favorit i nuläget är just nämnda Pocoyo, en spanskspråkig serie där den nyfikne pojken Pocoyo springer runt tillsammans med elefanten Elly och ankan Pato i jakt på nya upptåg. Youtubeklippen är i regel på spanska men det finns även klipp på engelska, där Stephen Fry för övrigt gör berättarrösten.

En annan favorit är Fireman Sam, en walesisk brandman i den fiktiva staden Pontypandy, som faktiskt har förekommit i några svenska dvd-volymer på svenska i början av 00-talet, men de verkar i princip omöjliga att få tag på i dag.

En tredje är en koreansk serie som jag av förklarliga skäl inte ens vet vad den heter (och därför inte ens kan söka fram själv just nu), jag har lite svårt att se vad det står på titelskyltarna och höra vad de säger. Men det är superhjältar inblandade och de kör ofta över en bro med en gul buss, har jag för mig. Eller så ser Tage samma avsnitt om och om igen.

Visst ser han en del på svenska också, men det är främst när han kollar på vår tv, som Bolibompa på morgnarna, eller Fåret Shaun eller Lilla prinsessan på Netflix om kvällarna. Fåret Shaun ser han helst tillsammans med sin morfar, det är oklart vem av dem som skrattar mest.

Eller jo, det är hans morfar.

Men hur som helst. Det här att vi vuxna i det fragmentariserade medielandskapet tappar våra lägereldsupplevelser, det gäller även våra barn. Ingen på Tages dagis fattar vad han pratar om när han vill diskutera Pocoyo.

Damn you Youtube.

Vi gratulerar

Att det inte finns något vettigt sätt att få fram inbäddningskoden till Youtubeklipp när man använder en iPhone eller iPad övergår mitt förstånd. Eller åtminstone min kunskapsnivå, vilket kanske är samma sak.

Hur som helst, jag tvingas väl helt enkelt bara länka då. Tages fastrar, det vill säga mina tvillingsystrar, fyllde år i går. Tage firade detta med en serenad som jag filmade och skickade till dem. Och eftersom jag tyckte att han var så bedårande söt när han sjöng: Här kommer länken till klippet.

Bonus: Ejda svischar förbi i några sekunder.