Men herre jösses, vilka jobbiga frågor! Våra bokhyllor är verkligen definitionen av högt och lågt, smalt och brett, vitt och svart, grönt och blått.
Det som möjligen är lite oväntat är att vi här i Vittangi har några saker som inte är böcker i bokhyllorna – en grönspraymålad ängel, ett foto på Johanna som barn (som Ejda tror är hon), en miniatyrcykel som väl är det närmaste vi kommer prydnadsföremål samt en död Macbook Air som jag fick för mig eventuellt skulle börja fungera igen om jag ställde den på högkant i bokhyllan någon vecka (det är inte så konstigt som det låter, det är en metod som har fungerat tidigare, denna problemmaskin har trilskats till och från sedan den drabbades av en fuktskada när vi var i Kenya 2012). Denna gång verkar den dock ha dött på riktigt.
Dagens rubrik i julutmaningen är egentligen bara E-bok, men jag gör det lite mer specifikt, e-böcker och den digitala utvecklingen inom bokbranschen är ju något jag har skrivit ansenliga mängder inlägg om, en sökning på ordet e-bok i mitt arkiv resulterar i 198 inlägg som svar. Därmed inte sagt att 198 inlägg primärt handlar om e-böcker, men de omnämns i alla fall någonstans. Frågan är väl om någon i det här landet slår mig där.
Som kuriosa kan nämnas att första gången såväl ordet e-bok som e-böcker omnämns i de här spalterna är den 26 juni 2007, för att sedan intensifieras under åren 2009-2012 ungefär, vilket sammanfaller med åren då e-böcker diskuterades som mest i media och alla väntade på den fysiska bokens undergång.
Nu blev det inte riktigt så. Boken som artefakt har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot digitaliseringen än övriga områden. Därmed knappast sagt att den fysiska boken vunnit, eller att ens någon måste vinna.
Min syn på e-böckernas förutsättningar och problem vintern 2015 summeras rätt väl av den text jag skrev åt Västerbottens-Kuriren för någon månad sedan. Jag publicerar den i sin helhet här nedan.
Revolutionen som kom av sig
Är e-boken redan på väg att bli passé? Tidigare i höstas rapporterade New York Times om en oväntad vändning på USA:s bokmarknad – försäljningen av e-böcker hos de etablerade förlagen sjönk med tio procent första halvåret i år, samtidigt som antalet traditionella bokhandlare växer igen. Vad nu – kan pappersbokskramare världen över blåsa faran över?
Nja, den även i Sverige omtalade artikeln The plot twist: E-book sales slip, and print is far from dead lovar tyvärr mer än den kan hålla. I sin iver att visa att den fysiska boken mår allt bättre, verkar artikelförfattaren närmast medvetet placera ett antal fakta så långt ner i texten som det är möjligt, i förhoppning att ingen ska orka läsa hela vägen.
En viktig detalj är exempelvis att att e-bokens tillbakagång sammanfaller med att de stora amerikanska bokförlagen i fjol kunde höja priserna på sina e-bokstitlar efter en kontraktsomförhandling med nätbutiken Amazon, den överlägset viktigaste försäljningskanalen för e-böcker. Priset för nya e-böcker från de stora namnen inom amerikansk litteratur steg därefter i regel från cirka tio till fjorton dollar, vilket ledde till att e-boksköpare i USA för första gången på allvar möttes av den situation vi känner igen från Sverige – det blev billigare att köpa en roman i pappersformat än som e-bok.
I Sverige har det här prisförhållandet mellan tryckta och digitala böcker varit extra tydligt då vi på flera sätt har en i internationell jämförelse ovanlig pocketmarknad – böckerna är väldigt billiga och de ges ut mycket tätt inpå den inbundna originalutgåvan.
Den amerikanska bokmarknaden har inte samma pockettradition som Sverige, vilket troligen var en viktig faktor till att e-boken så enkelt kunde slå igenom där – det fanns helt enkelt pengar att tjäna på att köpa digitalt. Det i anglosaxiska länder så populära ”trade paperback”-formatet, fullstora böcker med mjuka pärmar, kostar i en nätbokhandel som Amazon i dag ungefär lika mycket som en e-bok från de stora förlagen, vilket gör incitamentet att köpa boken som en datafil mindre.
En annan detalj som problematiseras först långt ner i New York Times-artikeln är att försäljningsminskningen enbart baseras på statistik från förlag knutna till USA:s motsvarighet till Svenska Förläggareföreningen, och därmed helt missar de allt mer populära indieförfattarna, det vill säga egenutgivare som säljer sina böcker utan mellanhänder på exempelvis Amazons e-boksplattform Kindle.
Eftersom Amazon är ökända för att inte dela med sig av försäljningssiffror är det svårt att leda i bevis att bokköparna övergett storförlagens prishöjda titlar till förmån för egenutgivarnas i regel betydligt billigare alster, men Amazon hävdar i alla fall att deras e-boksförsäljning fortsätter öka, samt att de ser ett stadigt växande intresse för Kindle Unlimited, en abonnemangstjänst för e-böcker enligt Spotifymodell, där tonvikten ligger på indieförfattare och klassiker snarare än de traditionellt etablerade författare.
Men även om det är direkt felaktigt att tillskriva det där tioprocentiga vårtappet i USA något större värde, står det ändå tämligen klart att den fysiska boken visat sig besitta betydligt mer motståndskraft mot den digitala revolutionen än musik-, film- och tv-världen. Efter att under flera decennier ha tappat mark kraftigt ökar nu sedan några år de oberoende amerikanska bokhandlarna i antal igen, och de verkar därtill stå stadigare än tidigare, de har överlevt stålbadet, renodlat sin verksamhet och vässat sina koncept.
Egentligen är det heller inte så konstigt att litteratur visat sig vara mer svår att omvandla till ettor och nollor än musik och film. Att gå från att spela upp musik från en lp eller cd till att använda Spotify är rätt odramatiskt, slutresultatet som kommer ut från högtalaren är för normalörat detsamma. Detsamma gäller skiftet inom visuell media – nedsjunken i tv-soffan är det knappast en utmaning för våra sinnen att se ett avsnitt av ”Homeland” på SVT Play jämfört med att se programmet när SVT tablåsänder det.
Men att gå från analogt till digitalt läsande innebär en förändring av helt annan art, du ska bryta med ett beteende som sett likadant ut sedan Gutenberg började trycka biblar i mitten av 1400-talet, till skillnad från när du lyssnar på musik måste du i övergången till digitala böcker göra betydande förändringar i själva inmundigandet av upplevelsen.
Det är extremt dåligt med framlagda coffeetable-böcker här i huset, bortsett från att Lars Lerins Naturlära står uppställd bredvid teven, det är dock mer som att den är medvetet skyltad än ”slumpvis” framlagd på ett bord. Övriga bastanta volymer i coffeetable-klass står i stora bokhyllan i vardagsrummet, vi har en hel del äldre volymer om Norrbotten, Tornedalen och Kirunaregionen som är rätt fina.
Det är inte så att jag ställer mig kallsinnig till att ha praktverk liggande framme, men det är helt enkelt inte särskilt görbart i rådande livssituation, Ejda har en tendens att flytta på allt som flyttas kan, gärna med rätt oömma metoder. Att Lerins bok fått stå orörd är något av ett mirakel.
Det skulle egentligen vara bokbloggtips här, men jag tar chansen att tipsa om Norrlandspoddenännu en gång i stället, för det är en väldigt bra podd, som allt mer kommit att handla om samhället i stort och framför allt den politiska verkligheten, om än med avstamp i en norrländsk kontext. Gillar verkligen hur Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm ofta kommer in i diskussionerna med olika ståndpunkter, men ändå för ett respektfullt och fruktbart samtal som i regel för dem såväl närmare som framåt.
Till denna den tredje säsongen har hemvisten förflyttats från Mittmedia till luleåbaserade bok- och skivbolaget Teg Publishing (se där en bokkoppling!), men i övrigt är allt sig likt. En måstepodd helt enkelt.
Jag kan faktiskt inte erinra mig någon sådan bok i tryckt form, det är väldigt sällan jag inte avslutar en bok jag påbörjat, och om jag gör det, har jag ingen fallenhet för att återfalla i ytterligare försök.
Däremot har jag vid åtminstone två tillfällen försökt komma igång med att lyssna på Jo Nesbøs deckare på Storytel, men av någon anledning tappat sugen båda gångerna. Med tanke på att jag är en storkonsument av kriminallitteratur i ljudboksform – åtminstone 85 procent av mitt Storytellyssnande består av deckare då jag i regel finner att den sortens litteratur kräver mindre koncentration och jag gärna sköter hushållssysslor eller tränar när jag lyssnar – är det lite konstigt att jag inte lyckats ta mig an Nesbø, han är nog den enda av de stora elefanterna inom nordisk kriminallitteratur (som ges ut som svenska ljudböcker) som jag inte följer regelbundet.
Jag älskar mina ljudboksstunder. Faktum är att jag kan se fram emot att få gå ut och ploga gården och att få gå ner i källaren för att hänga en rejäl hög med tvätt och sortera det som torkat, bara för att få en halvtimmes oavbrutet lyssnande i ensamhet.
I dessa dagar känns det en smula dumt att lägga pannan i djupa veck och fundera ut den perfekta boken att ta med till en öde ö, när tekniken möjliggör så mycket mer. Om vi utgår ifrån att boken som skulle få tas med var en någorlunda tjock inbunden tegelsten, så landar vi på en vikt uppåt ett kilo. Jag skulle då i stället ha valt att ta med mig en e-boksfylld iPad Mini utrustad med det vatten-, sand- och smutssäkra superskalet Lifeproof Nüüd och en bra portabel solcellsladdare som Instapark Mercury 10 – för jag utgår ifrån att den här öde ön ligger på en behaglig breddgrad med god tillgång till sol. Tillsammans väger dessa prylar under 800 gram och tar mindre plats än en inbunden roman på 600 sidor. Lätt val!
Ja, jag vet att många anser att det inte går att använda en iPad för läsning i skarpt ljus eftersom skärmen blänker i solen, men jag tänker främst spendera min tid i skuggan, hamnar jag på en öde ö tror jag inte att solbadande är det jag tänkt ägna mig åt.
Det här är väl redan känt bland bokbloggsläsare och knappast något som behöver tipsas om, men ändå: Just nu uppskattar jag ex-Bokhoran Helena Dahlgrens oerhört ambitiösa nedräkning Helenas 100 hemskaste – där hon inte bara inkluderar böcker och noveller utan även låtar, tv-serier och filmer. Till dags dato har hon hunnit ner till plats 59 på listan, som är ett inlägg om hennes rädsla för Freddy Krueger.
Ännu ett inlägg där jag känner att jag jag kan låta rubriken glida lite bortom sin egentliga mening. För läsning med julstämning kan väl med lite god vilja tolkas som att jag skriver något om vad jag hoppas läsa i jul, eller hur? Jag orkar helt enkelt inte fundera ut någon bok jag tycker bjuder på bra julstämning.
Men vad ska jag läsa då? Lite Nybyggarna kanske, om jag hunnit ta mig igenom Invandrarna – jag har fått sticka emellan med en recensionsbok så jag har inte kommit särskilt mycket längre än det jag nämnde förra veckan – och därefter kanske … Hassen Khemiris Augustvinnare, jag var sugen på den redan inför Augustgalan men den fanns inte att låna som e-bok ännu så jag lät det bero och tog Moberg i stället, han var som tur var inte drabbad av karens.
Lustigt för den delen. Jag har Utvandrarsviten i udda utgåvor införskaffade för länge sedan på antikvariat, köpte i somras den nya, fina pocketutgåvan men läser dem nu ändå som e-böcker.
Inte undra på att bokbranschen så smått vågar tro på framtiden igen, med sådana kunder.
Eftersom jag häromdagen nämnde läsplattan Tolino Vision 2 som ett julklappstips, kan jag väl fortsätta på samma spår och i dag tipsa om att Adlibris nu kör en sådan där läsplattekampanj jag nämnde i slutet av testet, de säljer just nu Letto Frontlight förladdad med nio rätt så färska e-bokstitlar (varav över hälften är skrivna av Mons Kallentoft, så gillar du inte hans deckare är det nog lika bra att skippa det här tipset). Priset är det vanliga – 995 kronor.
Jag har skrivit tidigare här i spalterna om att jag inte tycker att det är helt oproblematiskt att Adlibris bundlar sina e-boksläsare med ”gratis” e-böcker (den gången rörde det sig om hela 55 titlar), men just i detta julklappstipsarfall lämnar vi de större frågorna därhän.
Ja, men det är väl rätt så givet. Har jag nu lagt ner rätt ansenlig tid på att skriva en recension av en bra läsplatta, så kan jag ju passa på att tipsa er om att köpa den också, om ni vill ge bort (eller få) ett platt paket i år. Så – köp en Tolino Vision 2!
UPPDATERING AUGUSTI 2017: De senaste månaderna har det uppstått problem med Tolinos läsplattor i Sverige när det gäller kopieringsskyddade böcker som använder sig av Adobes DRM-system, det vill säga i princip alla e-böcker som lånas ut på svenska bibliotek. Det finns en lång tråd gällande detta i kommentarerna nedanför det här inlägget, som kan vara värd att studera innan ni i dag överväger ett köp av någon av Tolinos plattor i Sverige.
Jag har i flera års tid varit nyfiken på den tyska läsplattesatsningen Tolino, en familj läsplattor framtagna i samarbete av de tyska bokhandelskedjorna Thalia och Hugendubel samt Deutsche Telekom för att mota Amazon och deras Kindleplattor i grind. Sedan en tid finns några av Tolinoplattorna att köpa även i Sverige genom nätbutiken Cyberphoto. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde få låna ett exemplar för test. Några dagar senare damp Tolino Vision 2 ner i min brevlåda.
Eftersom jag tidigare i flera test tagit mig an den svenska marknadsledaren Adlibris Lettoläsplattor, valde jag att utvärdera Tolinon mot Adlibris nuvarande platta Letto Frontlight.
Rent storleksmässigt är Tolino Vision 2 och Adlibris Letto Frontlight ganska snarlika, Tolinon är en knapp centimeter högre än Letton som i sin tur är två millimeter bredare än Tolinon och i tjocklek är det dött lopp (Tolinons mått är 163x114x8 millimeter och Lettons 155x116x8 millimeter). Viktmässigt är skillnaden något större – Tolinon väger 174 gram och Letton 190.
Tolino Vision 2 till vänster, Adlibris Letto Frontlight till höger. Skärmupplevelserna är väldigt snarlika.
Att Tolinon är två millimeter smalare på bredden än Letton kombinerat med att den har en mjuk form med rundade hörn och kanter samt ett gummiliknande ytskikt gör att Tolino Vision 2 är betydligt bekvämare att hålla än Adlibris kantiga platta, vars hörn ger såväl synliga som kännbara avtryck i handflatan när man hållit den ett tag särskilt vid enhandsfattning. De 16 gramen mindre i vikt är kanske inte så mycket att orda om, men jag vet inte, Tolinon ger tveklöst en lättare känsla överlag.
När jag recenserade Adlibris Letto Frontlight skrev jag en del om den i mitt tycke felaktigt placerade av/på-knappen i botten på plattan, som lätt gjorde att jag tappade plattan om jag höll den löst när jag klickade på knappen, jag hade inte för vana att hålla emot uppifrån. Tolino har valt den mer logiska placeringen på ovansidan vilket gör att det blir enklare att trycka eftersom plattan oftast vilar i ens handflata och ger ett naturligt spjärn, men inte heller här är jag riktigt nöjd, knappen sticker nämligen knappt alls ut och är lite svår att hitta innan man lärt sig dess placering (vilket man dock rätt snabbt gör).
Dessutom är det knappast nödvändigt att stänga av läsplattan manuellt om du bara ska lägga den ifrån dig för att sova, e-bläckstekniken med batteritid på över en månad gör att det batteri som hinner dras innan skärmsläckaren aktiveras är helt försumbart.
Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.
Till skillnad från Letton har Tolinon inga fysiska knappar för bläddring, utan man bläddrar endera genom att svepa på skärmen på känt smartphonemanér eller att man klickar eller snarare duttar på skärmen på den högra eller vänstra tredjedelen av den, samtidigt som ett dutt i mittersta tredjedelen tar fram val för text- och skärminställningar.
En tredje möjlighet för bläddring som jag inte har sett hos någon annan läsplatta tidigare är att man knackar till plattan lätt på baksidan, helst någonstans någorlunda centralt på plattan, jag har misslyckats några gånger när jag provat utåt kanten. I övrigt fungerar det dock felfritt, men ska du bläddra bakåt får du använda dig av de skärmbaserade metoderna.
Hårdvarumässigt är Tolino Vision 2 och Letto Frontlight rakt av jämförbara på papperet, de har båda en processor på 1 Ghz och 512 Mb internminne, men Tolinon känns mycket rappare vid praktisk användning, särskilt när man använder webbläsaren samt skriver in text. Det är visserligen fortfarande eoner av skillnad jämfört med att använda en surfplatta eller mobil, men jag får åtminstone inte smärre psykbryt av frustration för att tangentbordet inte hänger med när jag skriver på Tolinon, den hänger i alla fall nästan med.
Skärmmässigt är de identiska, 6 tum stora med 758×1024 pixlar vilket ger en upplösning på 213 dpi (som jämförelse kan nämnas att en ny iPad mini har 326 dpi). Upplösningen är lite för låg för att sägas vara av retinakvalitet, men jag tycker den är fullt acceptabel, jag upplever inte att jag ser några pixlar vid läsning.
Likt Letton använder sig Tolino Vision 2 av Carta-teknik för belysningen av skärmen när man läser utan sänglampan tänd (vilket jag i regel gör, har nästan alltid ett eller två små sovande barn vid min sida om kvällarna). Jag upplever att Tolinons ljus är lite mer ojämnt fördelat i den nedre skärmkanten än hos Letton, inte så att det direkt stör läsupplevelsen men det ser inte så snyggt ut, det liksom blöder in något mörkt från botten.
Eftersom Tolinon inte är anpassad för den svenska marknaden finns ingen koppling till någon svensk nätbokhandel så som Letton är kopplad till Adlibris e-boksbutik och ditt Adlibriskonto. Är du tysktalande har du dock möjlighet att koppla plattan till flera butiker som Hugendubel och Thalia, och det finns även någon schweizisk och italiensk butik att välja på. Du kan heller inte få svenska menyer i den, men engelska fungerar däremot fint.
Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är betydligt rappare än den Letton ståtar med.
Trots avsaknad av direktkoppling till svensk e-boksbutik går det dock utmärkt att via webbläsaren köpa e-böcker från sajter som Adlibris Mondo, Bokon och Dito. Eller ja, ”utmärkt” är väl att ta i eftersom webbläsaren även om den trumfar Lettons fortfarande är väldigt trög jämfört med upplevelsen på en riktig surfplatta. Men den klarar i alla fall av (till skillnad från Letton) att spara användarnamn och lösenord vid inloggningar, så har man bara bokmärkt Adlibris Mondos startsida för e-böcker är det en rätt enkel procedur att köpa böcker från Adlibris på Tolinon även om det inte finns någon direktkoppling i plattan. Som inloggad kan du så klart även ladda ner dina tidigare köp från de olika nätbutikerna till plattan.
När det gäller hantering av böcker i ditt personliga bibliotek har Tolino en molnfunktionalitet jag ärligt talat inte har testat eftersom den enligt manualen främst är tänkt att användas som en molnbackup av de titlar du handlar hos de nätbokhandlare du kan direktansluta plattan till, men det ska också gå att ladda upp och ner dina andra e-böcker till Tolino Cloud-kontot. Du kan även koppla in plattan till en dator via micro-USB och dra och släppa ePub-, text- och pdf-filer den vägen.
Startsidan i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.
En funktion som lyfts fram i marknadsföringen av Tolino Vision 2 är möjligheten att låna e-böcker från bibliotek direkt i plattan utan att behöva gå omvägen via sladdkoppling till en dator (vilket exempelvis krävs om du ska låna e-böcker till Letto Frontlight). Jag har testat att låna e-böcker från två olika bibliotek, Stockholms stadsbibliotek och Bibliotek i Norr (som har den frajsiga nätadressen bibblo.se). Inledningsvis hade jag en del problem när jag laddade ner från Norrbottens sajt, jag fick det föga klargörande felmeddelandet Cause of Adobe error: E_ADEPT_NO_TOKEN, men lån på Stockholms stadsbibliotek fungerade smärtfritt direkt (de äger för den också en rätt kaxig domän även om den bara dirigerar vidare till den egentliga sajten – biblioteket.se).
Några dagar senare när jag försökte igen fungerade det dock att låna direkt till Tolinon även via Bibliotek i Norrbotten, så kanske var det bara något tillfälligt. Jag var även i kontakt med Elib som sköter den tekniska biten av e-bokslånen för såväl Stockholms som Norrbottens bibliotek, och enligt dem borde det inte vara några skillnader, eftersom de båda biblioteken använder samma tekniska lösning.
En annan funktionalitet som Tolino Vision 2 ståtar med är vattentålighet. Då jag inte är någon badkarsbadare av rang har jag inte testat detta själv, men den ska enligt specifikationerna tåla att befinna sig på en meters vattendjup i en halvtimme utan att ta skada, så en snabb drulletappning ner i badet ska inte vara något problem.
Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).
Är då Tolino Vision 2 ett bra läsplatteköp? Ja, på det stora hela slår den Adlibris Letto Frontlight på fingrarna. Fördelarna den har är att den ligger skönare i handen med de mjuka kanterna och den något lättare vikten, den är rappare i menyer och vid surf och du kan låna e-böcker till den utan att behöva ta fram dator och micro-USB-kabel. Dessutom påstås den ha upp till sju veckors batteritid jämfört med Lettons en månad, men det tycker jag mer är en akademisk siffra, det beror mycket på i vilken utsträckning du använder skärmljuset samt hur ofta eller sällan du ställt in skärmen på att uppdateras vid bläddring.
Lettons fördel är så klart att den är anpassad till den svenska marknaden. Menyerna är på svenska, Bonniers svenska ordbok är förinladdad (Tolinon erbjuder bara ordböcker på de europeiska storspråken) och när du väl loggat in med ditt Adlibriskonto är det bara att börja shoppa loss i den inbyggda e-boksbutiken. Vill du handla böcker till Tolinon är det webbläsaren som gäller vilket är lite omständligare, även om det med hjälp av bokmärkta webbsidor samt sparade inloggningsuppgifter går ganska bra. Letton har därtill ett lägre försäljningspris och har flera gånger sålts i kampanjer där man fått med ett gäng relativt nya e-böcker på köpet. Något sådant erbjuds inte med Tolinon.
Läsupplevelserna är snarlika, skärmarna är i princip identiska och även om bläddring går till på olika sätt – Tolino Vision 2 har inga knappar längs kanterna som Letton utan man använder endera touchskärmen eller den särskilda baksidesknackningen – så ger det en likvärdig upplevelse.
Men om du struntar i priset och inte är intresserad av svenska menyer och butiksintegrering – vilken platta är då bäst? Mitt svar blir Tolino Vision 2. Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta (Letto Frontlight är en försvenskad variant av Bookeens platta Cybook Muse Frontlight, och även föregångaren var en Cybookplatta).
Tolino Vision 2 köps i Sverige som sagt enklast via Cyberphoto, som förutom en nätbutik även har en fysisk butik i Umeå. De har också den nyligen släppta efterföljaren Tolino Vision 3 HD i utbudet, som via högre upplösning och mer frekvent skärmuppdatering ska ge en skarpare skärmupplevelse (jag tycker dock att redan skärmen på Tolino Vision 2 fungerar utmärkt för läsning).
Vad är egentligen en bokkompis? En figur i en bok man gillar särskilt mycket? En kompis som man ofta har samma boksmak som?
På sätt och vis måste väl Ejda sägas vara mitt senaste års bästa bokkompis. Bortsett från de senaste veckorna, då jag ju ersatts som favoritförälder av Johanna, har jag läst och läst och läst tillsammans med denna hopplösa och underbara 2,5-åring kväll efter kväll efter kväll, bok efter bok efter bok.
Vi har väl inte direkt samma smak gällande litteratur och vissa böcker har vi läst cirka 2143 gånger för många (hej Tildas kalas), men hon har en väldigt lustig egenhet gällande läsningen: Figurerna i böckerna ska alltid bytas ut mot personerna i vår familj och närmaste omgivning. I en bok där handlingen kretsar kring två personer är det väl inte en så stor sak, men om det är fyra personer, och där kanske en pojke ska bytas mot Ejda och en flicka mot Tage och en mamma mot pappa och en pappa mot mamma — hon är inte så noga med att personer ska behålla sitt kön och en lillasyster i boken kan lika gärna bli en storebror i Ejdas tolkning — ja, då blir det lite krångligt ibland, särskilt när man själv ofta är betydligt tröttare än hon är. Och hon är inte överseende med felsteg: Det är inte Tilda, det är Ejda! eller Men det är ju Katten Karlsson, inte hunden! och så vidare.
