Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt ”bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).
När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.
På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.
Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.
Visar inte direkt hela sanningen.
Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.
Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.
Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?
Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.
Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.
——
PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.
En av de mest efterfrågade funktionerna i Storytels app sedan satsningen på Storytel Original-serier drogs igång sommaren 2016 är möjligheten att automatiskt spela upp nästa avsnitt i serien, så att man inte ska behöva krångla upp sin telefon varje gång de timslånga avsnitten tar slut, och manuellt dra igång nästa. I mitten av januari meddelade Storytel att det här var på gång, och i går upptäckte jag att den uppdaterade versionen av appen landat i Apples App Store. Och det fungerar, utifrån vad jag hittills kunnat se, precis som utlovat.
Jag hade Arianna Bommarcos Storytel Original-serie Mörkt arv ännu olyssnad i min bokhylla, har tänkt ta mig an den ända sedan den släpptes i slutet av november men inte hunnit ännu. Nu spolade jag fram till de sista skälvande sekunderna av första avsnittet (ändå till ”outrot” så jag inte skulle spoila cliffhangern i förväg tills den riktiga lyssningen) och släckte sedan skärmen så att telefonen blev låst – det är ju oftast så man lyssnar på böckerna. Och utan att göra något väsen av sig klingade avslutningsmusiken för första avsnittet ut, och ett par sekunder senare drog introt för andra avsnittet igång. Äntligen!
Om det här är tänkt att fungera enbart med Storytels egna Storytel Original-serier eller även med andra förlags böcker som lanseras som serier verkar lite oklart. I beskrivningen för appuppdateringen i App Store står bara att nu ”introducerar vi Autoplay för Storytel Original-serier”, men det verkar fungera åtminstone med vissa andra serier. Jag provade först ett par avsnitt av Michelle Millers serie Maktspelet som Bokfabriken ger ut (som försökte lanseras under originaltiteln The Underwriting redan för några år sedan om någon minns det) och med den fungerade det inte, appen stannade efter avsnittet och bad mig sätta betyg, precis som den alltid gör med vanliga ljudböcker. Däremot hoppade den genast till nästa avsnitt med serien Sektionen av Ingrid Elfberg, som också getts ut av Bokfabriken. Oavsett om Storytels tanke varit att det ska fungera med andra utgivares serier eller inte, så tycker jag som lyssnare så klart att det bör fungera för alla, oavsett vem som gett ut en specifik bokserie.
Då jag ju själv är Storytel Original-författare antar jag nu att Autoplay-funktionen får effekten att antalet betyg och lyssnarrecensioner av Virus kommer att sjunka dramatiskt utom för det avslutande tionde avsnittet av säsongerna. Jag hoppas att de har tänkt till lite gällande det här, för i nuläget är det exempelvis så att enbart första avsnittet i SO-serierna syns på Storytels topplistor, för att undvika det som skedde i början när de lanserade satsningen och listan svämmade över av SO-avsnitt (vilket jag skrev om i juli 2016). Dessa förstaavsnitt kommer nu rimligen att få extremt få betyg och kommentarer – om ens några – eftersom nästa avsnitt börjar direkt utan att man får möjlighet att plita dit några stjärnor. Jag vet inte hur stor andel av Storytels användare som baserar sin lyssning på andras kommentarer och böckers medelbetyg, men min gissning är att rätt många nog gör det. Jag hoppas att de har en lösning på detta.
Vad jag kan se i Google Play Store har appen för Android-telefoner inte uppdaterats med den här funktionen ännu, men jag utgår ifrån att även detta är på gång inom kort.
Så ni (iPhoneägare) som vägrat serier hos Storytel på grund av att den här funktionen saknats (och jag vet att det har funnits en hel del sådana) – nu har ni inga ursäkter längre. In och lyssna!
Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.
Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.
Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.
Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.
Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.
I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.
Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.
Skrev en recension i början av veckan hos TVdags om de första två avsnitten av senaste (sista?) säsongen av Arkiv X. In och läs!
Och i dag har jag skrivit min första litteraturkrönika för året i Västerbottens-Kuriren, där jag efterlyser den stora, breda romanen som kan få oss att börja ta klimathotet på verkligt allvar. In och läs! (För ovanlighetens skull ligger krönikan – åtminstone just nu – inte bakom betalvägg.)
Rubriken på VK Kulturs förstasida i detta nu bjuder för övrigt på en härligt spetsig dragning. Men hey, ger det lite extra klick så är jag helt med på tåget:
Att jag gillar siffror är ingen hemlighet, så det är hög tid att summera 2017 års bloggstatistik! Av någon outgrundlig anledning verkar jag inte ha gjort någon sammanställning i fjol (däremot för 2015), så jag bjussar på lite siffror från det året också som ren bonus.
Under 2017 publicerade jag 165 inlägg på bloggen, vilket var ett rejält tapp jämfört med 2016, då jag lade ut 194 inlägg (och redan detta var något av ett bottennapp antalsmässigt) . Trots detta ökade fjolårets trafik jämfört med 2015 med nästan 4 procent. Att jag inte jämför med 2016 beror på att det måste ha hänt något med tekniken kring juni och juli där, det anges att jag bara har ungefär en fjärdedel av den normala sommartrafiken vilket jag inte tror stämmer med verkligheten, så årstotalen dippar betänkligt. 2017 blev dock bästa året sedan 2013 trots de färre inläggen, så jag hyser ändå hopp om framtiden. Det brukar medialt hävdas att bloggen är död, men jag vet inte, bara för att färre människor bloggar på traditionellt sätt verkar publiken fortfarande finnas i stadig utsträckning för oss som kämpar på.
Populäraste inlägg så. Som vanligt är det mina texter om teknik i allmänhet och de där jag testat Adlibris Letto-plattor i synnerhet som drar mest publik överlag, men i år har de konkurrerats ut av testet av plattan Tolino Vision 2, dock helt beroende på att det finns ett antal användare av Tolinos produkt som använder kommentarsfältet under mitt test för att diskutera en bugg i mjukvaran som dök upp under året (inlägget har i skrivande stund 292 kommentarer…).
Ur författarsynpunkt är det så klart kul att mitt inlägg från juni 2016 när jag presenterade Virus för världen fortsätter lockar publik, det betyder ju att folk faktiskt googlar på min bokserie och hittar hit. Över 20 kommentarer har inkommit under året på det inlägget där de flesta undrat om när nya säsonger ska komma (och det trillar in en del ”skriv mer nu!”-kommentarer på andra Virus-fokuserade inlägg också), vilket så klart är roligt.
Att många undrar om Storytel har något familjeabonnemang att erbjuda tyder också sjätteplatsen på (svaret på frågan är än så länge nja, man kan lyssna på barnutbudet parallellt med vuxenutbudet, men två kan inte lyssna på vuxenutbudet samtidigt – åtminstone ska det inte gå, jag vet att det funkar för en del), och mitt snart tio år gamla inlägg om hur många tecken och ord det går in på en normal boksida fortsätter också att locka googlande författaraspiranter.
Mest spännande är att ett snart tolv år gammalt inlägg från bloggens första levnadsår letat sig in på tio i topp-listan. Jag skriver fortfarande under på varje ord om det jag då skrev om slumpen kontra ödet, men så här sju år efter att jag sade upp mig är av förklarliga skäl inte TT en lika dominerande del av mitt liv som när jag skrev inlägget (faktumet att jag bor 120 mil norr om deras kontor spelar så klart också in i att kontakterna med min gamla redaktion blivit mindre intensiva). Men vad som gjort att så många hamnat på det där inlägget just under 2017 vet jag faktiskt inte, har slumpen och ödet spelat viktiga roller i någon bok, tv-serie eller film under året som gått?
Finns det något övrigt att säga? Tja, 88 procent av bloggens besökare satt i Sverige, 4 procent i USA och därefter kom Finland, Norge och Tyskland. Totalt har det registrerats besök från 140 länder under året som gått. Globalist javisst.
Avslutningsvis: Målet för 2018? Fler inlägg! Och fler bra inlägg.
Det har ju varit ytterst sparsmakat med recensioner i traditionell media av pappersupplagorna av Storytel Original-böckerna, vad jag själv sett är det endast min första Virus som fått en ”riktig” recension, den kom i Arbetarbladet i augusti.
Därför är det fint att se att Bibliotekstjänst tar sitt ansvar, de har vad jag förstår i princip recenserat alla serierna som hittills kommit i pocketform. BTJ-recensionerna är en tjänst för bibliotek som är tänkta att guida bibliotekarier gällande inköp av böcker, deras recensioner är rätt korta, nästan i notisform. Men omdömena är överlag fina för SO-böckerna! Om Virus-utgåvorna säger de bland annat så här:
Läsaren slipper den klassiska manliga hjälten som slåss för att överleva; här är det i stället Amanda och Iris som försöker få grepp om en ny tillvaro … Och det som brister i innovation tas igen i tät, darrande spänning. Virus 1
En mycket spännande berättelse, som slutar i en lika lockande cliffhanger som del ett. Jag har svårt att se hur man inte skulle vilja läsa nästa del. Virus 2
Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.
Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.
Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.
Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.
Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.
Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.
Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.
Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:
• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.
• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.
• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.
• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.
Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?
Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.
Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.
——
(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).
Kolla vad som kom med posten i dag. En liten kartong med Virus 2 i pocketformat!
Boken som sådan var dock allt annat än liten åtminstone med mina tidigare mått mätt. Sidantalet uppgår till 420, jämfört med första säsongen som låg på knappt 340 och mina tidigare böcker som bara varit cirka 240. Fint!
Utan att avslöja alltför mycket för er som ännu inte hunnit igenom de tre Virus-säsonger/böcker som hittills publicerats, så kan jag berätta att viruset som slår ut civilisationen i en rasande fart är en laboratorieprodukt (detta avslöjas redan i första säsongen), en farsot med ursprung i ett verkligt virus som förstärkts i syfte att ge forskare en möjlighet att ligga ett steg före naturen vid händelse av en verklig pandemi.
Självklart kommer detta virus på villovägar och tar sig ut i samhället, med förfärande resultat. Exakt hur detta har gått till – och vilket virus som har muterats – avslöjas i säsong tre och den kommande fyran.
Att ett sådant här scenario mycket väl skulle kunna inträffa i verkligheten skvallrar artikeln Risky mutant virus research can once again receive government funding som jag läste hos The Verge i går kväll som sänglektyr. För nu har det amerikanska hälsoministeriet beslutat att slopa det förbud som gällt i tre år gällande finansiering av forskning där målet är att göra virus mer kraftfulla. Anslag till forskning där syftet är att mutera virus för att göra dem farligare ska nu efter genomgång av en granskningsnämnd åter tillåtas.
Ett stycke i artikeln är värt att citera i sin helhet:
These controversial experiments are called ’gain-of-function’ experiments, and their risks and benefits are fiercely debated. On the one hand, tweaking a virus to make it more contagious might help scientists understand what lets a virus like bird flu, for example, make the jump from infecting birds to spreading among people. But if one of these enhanced viruses were to infect the general public, they could cause a potentially deadly, human-made pandemic. Such a breach isn’t out of the question, Sharon Begley reports for STAT News: government labs have mishandled dangerous materials like anthrax, bird flu, Ebola, and smallpox in the past.
En Harvardforskare i epidemiologi som citeras skräder inte med orden, utan säger att detta ”entails a unique risk that a laboratory accident could spark a pandemic killing millions”.
Bortsett från att det i min historia rör sig om miljarder människor och inte miljoner, är det här exakt vad som händer i Virus.
I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!
(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).
Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.
Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.
Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.
Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.
Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.
Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.
Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.
Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.
Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.
Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.
Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:
Vad skiljer den nya versionen från den gamla? – Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter. Letton fyller fem år i år. Ska ni fira? – Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.
Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.
Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.
Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.
Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.
Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.
En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.
På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.
Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.
Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.
Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.
Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.
Borta hos Boktugg finns en intressant, men tyvärr inte särskilt överraskande, text om den nedslående verkligheten på ljudboksfronten gällande årets Augustböcker. Blott 4 av totalt 18 nominerade titlar fanns dagen efter Augustgalan utgivna som ljudböcker. Undantar man barn- och ungdomsklassen, där förutsättningarna ser lite annorlunda ut med många bilderböcker bland de nominerade, och i stället bara räknar de två vuxenklasserna, kommer man ner i 4 av 12, det vill säga en tredjedel.
Mest iögonfallande är att den skönlitterära vinnaren Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte finns utgiven i ljudboksform, trots att Anyuru kommer ut på Norstedts, som ägs av Storytel.
Jag har noll koll på hur diskussionerna kring detta har gått, ingen av Anyurus tidigare böcker finns heller utgivna som ljudbok, men med tanke på att det väl sällan funnits en så unisont förhandstippad vinnare i den skönlitterära klassen, känns det underligt att det inte gjordes en ljudbok direkt när nomineringarna presenterades.
För visst, mer litterära titlar har bevisligen visat sig vara svåra att räkna hem ekonomiskt hos streamingtjänsterna, där ju nästan all ljudbokslyssning sker i Sverige, men Anyurus bok, som jag visserligen bara kommit knappt halvvägs genom ännu (som bibliotekslånad e-bok), är inte en svår bok. Visserligen är den kanske lite kort för att vara optimal som ljudbok – ljudbokslyssnare brukar föredra titlar som är uppåt 10-11 timmar har jag för mig (det är knappast en slump att Storytel Originals seriesäsonger är 10 timmar långa) och jag skulle gissa att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skulle landa på cirka åtta, men det är knappast ett skäl i det här fallet.
Kan det vara medvetet, med förhoppningen att fler inbundna, mer inkomstbringande exemplar ska säljas? Kanske. Men minskar till exempel julklappsförsäljningen av en bok om den även finns som streamad ljudbok? Snarare känns det som att det borde vara tvärtom, om fler hunnit ta sig an och uppskattat den, ökar väl möjligheten att man själv köper den som gåva till någon litteraturintresserad?
Kommer den att ges ut som ljudbok nu? Det utgår jag från. Men att det sker under galgen känns trist.
Själv har jag nu lagt in fackboksvinnande Fatima Bremmers Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström i min lyssnalista hos Storytel, ljudboksversionen som lästs in av Marie Richardson gavs ut samma dag som Augustgalan hölls. Målfoto i den klassen alltså.
För tre och ett halvt år sedan blev jag kontaktad av ett forskarlag från Bibliotekshögskolan i Borås och Institutionen för journalistik och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet som arbetade med ett projekt med den klatschiga titeln E-bokens framväxt i ett litet språkområde: media, teknologi och effekter i det digitala samhället. Eftersom jag några år tidigare hade genomfört ett lyckat (ja, jo, det tycker jag nog att det var) självutgivningsprojekt av min roman Vi har redan sagt hej då där mycket av mitt fokus låg på de digitala kanalerna, så blev jag intervjuad till det här projektet.
Och nu har projektet gått i mål i form av en monografi, som därtill fått den något mer insäljande engelskspråkiga titeln Books on Screens – Players in the Swedish e-book market. Svensk Bokhandel skrev om forskningsrapporten i slutet av förra veckan och nu när det i eftermiddags damp ner ett mejl från en av forskarna där hon tackade för min medverkan, så påmindes jag om att blogga om det hela.
Frågan som ställs i monografin av de sex forskarna är varför e-boken inte blivit den framgång i Sverige som den blivit på många andra ställen. Några av slutsatserna som summeras i Svensk Bokhandel-artikeln är: De traditionella förlagen håller hårt om den tryckta boken, priserna är för höga och e-boksformatet uppfattas som besvärligt – främst för att det i Sverige saknas en aktör som Amazon och deras Kindle som drivit på samt gjort tekniken lättanvänd i (främst) de anglosaxiska länderna.
Hm, låter ungefär som det jag hävdat här i bloggen sjuttiotolv gånger genom åren.
Rapporten går att ladda ner fritt som pdf och ePub hos Nordicom. De personer som har intervjuats till projektet är i rapporten anonymiserade, men då jag mig veterligen inte skrivit under något sorts kontrakt som säger att min medverkan är hemlig, kan jag avslöja att jag i rapporten benämns som Peter. Jag förekommer i kapitlet The authors and e-books.
Mycket har så klart hänt sedan intervjun gjordes i maj 2014 (och även då låg ju mina insatser på området egentligen tre, fyra år tillbaka i tiden), inte minst har jag ju publicerat mig digitalt på helt nya sätt via Virus hos Storytel. Samtidigt är det intressant att så lite egentligen har hänt på den svenska e-boksmarknaden sedan de år då jag mest intresserade mig för den.
