Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.

Sverigeresan (3)

Parkerade bilen i grannkvarteret klockan 20.10, gick in i huset, låste upp, gick rakt fram till sovrumsgarderoben och tog ut fracken. Hoppade raskt i byxorna – de passade! – och tog sedan av dem igen, har inte burit fracken på nio år så en provning var på sin plats. Letade fram frackskjortan och västen, slängde in dem i tvättmaskinen och drog igång, rotade fram rakapparaten ur väskan, rakade huvudet (orkade inte i Vittangi i går), duschade och drack en folköl. Hoppade i rena kläder, låste lägenhetsdörren och sprang mot Mariatorget där jag hann med ett tåg som om två minuter stannar vid Mälarhöjden klockan 21.03 där en exkollega till mig har fest och där jag hoppas få träffa stora delar av min forna redaktion.

Rätt nöjd med min insats.

Sverigeresan (2)

Tidig lunch på Max i Skellefteå. Snett över gatan ser jag stadsbiblioteket, dit jag tog min tillflykt för att jobba med ”Vi har redan sagt hej då” under ett par vilsamma timmar när jag var här under schlagerturnén -09.

Att mina romaner tagit så löjligt lång tid att få ur sig har medfört att jag skrivit på dem både här och där i världen, trots att de till stora delar utspelar sig inom Stockholms tullar. ”Dannyboy & kärleken” skrev jag rätt mycket på i Kambodja, och ”Vi har redan sagt hej då” har stycken skrivna såväl från Belgrad, Moskva, Åland, Riga och New York.

Ja, och så Skellefteå då.

Sverigeresan (1)

Rullade ut från gården 05.48 i morse, jag ska bila till Stockholm för att gå på nationens jubileumsbal i morgon (350 år hipp hipp hurra) på Uppsala slott. Och eftersom vi även vill ha upp en del större prylar från lägenheten, tänkte jag slå två flugor i en smäll, och bilar ner och tar med bland annat Tages staffli, bobbycar och trehjuling upp.

Tankning och kaffepåfyllning i Överkalix nu. 213 kilometer körda. Bara 1037 kvar.

The jogging man (2)

Det gick ju fint det där.

Under loppets gång trodde jag mig vara på väg mot totalfiasko, kändes som att jag höll sjuminuterstempo och vid varvningen hade jag kramp i magen. Totalt mörker.

Men så lossnade det sakteliga, krampen släppte och antalet återstående kilometer blev stadigt färre. När Tage mötte mig med en egenplockad blombukett vid målet efter 15 kilometer, stod klockan på 86 minuter nånting, vilket gav en kilometertid på 5.42 enligt Runkeeper. Min placering i tävlingsklassen blev ytterst blygsam, men jag hade i alla fall ett par tävlande efter mig. Tveklöst bättre än jag förväntat mig.

Okej, halvmaran i Stockholm nästa!

The jogging man

Ska springa mitt livs längsta lopp i morgon. Nu är det visserligen bara 15 kilometer, inget för dem som tar en halv- eller helmara närapå i sömnen, men för den som aldrig sprungit mer än 11 kilometer i sträck är det tveklöst en utmaning.

Klockan elva går starten i 6 juni-loppet här i byn. Skänk mig (och Tage, han ska ta sig an 1,5-kilometersloppet tillsammans med sin mamma) en tanke någon gång under de kommande 90 minutrarna. Jag lär behöva det framåt milastrecket.

Twittertorka och Array

Talande: Jag tänkte nej, nu får jag allt ta och plocka bort widgeten för min twitterfeed i högerspalten, jag twittrar ju aldrig nu för tiden, det blir bara pinsamt. Och så kollade jag, och hoppsan, jag hade visst redan tagit bort den, troligen för rätt länge sedan, jag minns det inte ens.

Nej, jag säger inte att jag kommer att sluta använda Twitter, i dag går jag kanske in och scannar av de tvåhundra senaste tweetsen i mitt flöde en gång per dag, för att få en bild av vad som intresserar/vållar upprördhet i detta nu. Men jag finner mig nästan aldrig ha något eget att säga. Kanske har det med tvåbarnslivet att göra, tiden har blivit mindre, something’s gotta give, och för mig är det Twitter.

Men bloggen och mitt rss-flöde, det överger jag aldrig. Lita på det.

Och på tal om rss-flödet – jag ser mycket fram emot den nya svenska tekniksajten Array, som reser sig ur askan från Allt om mac (som skaparna själva brände ner till grunden i dag på eget initiativ). Den nya sajten blir inte Applecentrerad utan bredare till anslaget. Törs man hoppas på en svensk The Verge?

En dag i stan

20130530-145934.jpg

Tog morgonbussen in till Kiruna och hängde på låset när Café Safari öppnade vid klockan åtta. Från mitt bord kunde jag se snön på fjälltopparna i norr, en underlig känsla när värmen lagt sig som ett lock över regionen, 28 grader hemma i Vittangi i dag enligt Johanna. Följaktligen har jag nu köpt med mig en liten plaskpool hem åt barnen.

Ägnade ett par av timmarna åt början på en text jag gått och värpt inför hela vintern och våren. Om slutresultatet blir som jag ser det framför mig i mitt huvud kan nog texten bli rätt läsvärd. Återstår att se om det finns något forum att publicera den i bara.

Nu buss hem genom hettan igen.

Nu även på Weird Science

huve_DanielI dag blir en gammal dröm verklighet när jag begår min debut som en del av kollektivet Weird Science, med tillhörande illustration av min nuna och allt! Min första text handlar om den oöverskådlighet och ickeexisterande logik som för en lekman präglar streamingtjänsternas utbud, och de hemska konsekvenser det fick för mig och Johanna när vi skulle återuppta vårt tittande på ”Modern family” för några veckor sedan.

Så från och med i dag, mer än sju år sedan jag lade ner min tv-blogg 43 minuter (och ett år minus en dag sedan jag outade att jag hade haft den), har jag äntligen ett naturligt forum för att tv-blogga igen. Hurra!

 

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?