Inget småbarn längre

I all yra kring vårt yngre barns förskolestart så är det viktigt att påpeka att det även är en spännande dag för storebror Tage. För en timme efter att Ejda stegat iväg till dagis hand i hand med Johanna, så var det dags för mig och Tage att för första gången cykla till samma förskolas storbarnsavdelning, där han från och med i dag går. Väl där visade han mig runt – här får man leka med smålego hur mycket man vill, pappa! – innan han en smula oengagerat gav mig en hej då-kram och hastade iväg.

IMG_8803

Älskade stora Tage. Hur gick det här till egentligen?

Usel

Tage är inne i en extremt mammig fas nu. Han ska göra allt med Johanna, jag är inte vatten värd.

Döm så om min förvåning när han, jag och Ejda går till dagis i dag. Allt är normalt fram till lämningen, de är ute, Tage står på vagnens ståbräda, vi rullar in på gården, fram till gungorna där många av barnen är. Och han vägrar kliva av. Han ska inte gå någonstans. Vänder sig om, klänger sig fast i mina ben, borrar in ansiktet i min mage, trycker sig så hårt emot mig att han nästan blir ett med mig. Nej, inte kliva av. Och nej, jag får absolut inte gå. Inget hjälper. Till sist får en ur personalen bända loss honom från mig och ta honom i sin famn när jag måste gå. Han vägrar titta på mig när jag promenerar iväg, till synes djupt besviken över att jag trots hans närmast paniska klängande vid mig faktiskt gått min väg.

När jag äntligen fick hans känslor hällda över mig, vände jag dem alltså ryggen. Ibland är det verkligen kul att vara förälder.