2004 – används som backdrop till omslaget av ”Dannyboy & kärleken”.
2007 – befläckas av Fransk fågel.
2013 – agerar tak när Tage bygger koja i trädgården.
Snacka om att mitt röda lakan har levt.
Författare: Daniel Åberg
Intergalaktiska komplikationer
I dag skriver jag om tredje säsongen av ”Falling skies” på Weird Science, och risken med intergalaktiska komplikationer enligt ”Arkiv X”-modell.
Svar från Stockholms stadsbibliotek
Om någon missat det i kommentarsrutan till höger så har Stockholms stadsbiblioteks digitalchef Mikael Petrén nu svarat på de frågor jag ställde i blogginlägget gällande deras samarbete med Ordfront.
Jag tycker att det är jättebra att stadsbiblioteket är alerta och svarar, även om mina frågor i grund och botten riktade sig till DN – det var ju deras artikel jag kritiserade, inget annat. På min avslutande fråga gällande Publits roll rättar dock Mikael Petrén mig, det rör sig tydligen trots allt om ett direktavtal mellan Ordfront och biblioteket. Att jag inte trodde att så var fallet beror på det Publit skrev i ett blogginlägg från när projektet presenterades i fjol, där det stod att projektet skedde i samarbete med dem. Jag drog därav slutsatsen att de hade en mer aktiv roll än vad som tydligen är fallet.
När det gäller fråga tre hoppas jag för övrigt att det här med att förlag sluter avtal med enskilda bibliotek blir en kortlivad lösning. Någon form av centraliserade avtals- och distributionslösningar liknande det som Elib erbjuder måste komma till stånd även av alternativa distributörer, dels eftersom det frångår bibliotekens grundtanke att endast vissa bibliotek ska kunna låna ut särskilda titlar, men också för att det på sikt torde vara ett ekonomiskt problem att inte kunna sprida sina titlar på alla potentiella marknader när de nu ändå tagit fram digitala utgåvor.
Tack för svaren!
Utrymme att växa
När jag köpte min elvatums Macbook Air i november 2010 hade jag en treårsplan. När det presenterades nya modeller år 2013, endera i samband med WWDC i juni eller mer troligt vid en liten speedbumpuppdatering före jul, skulle jag köpa nytt.
Men så kom sommaren 2013, och jag insåg att nej, jag behöver faktiskt ingen ny dator ännu. Jag må kanske inte älska min MBA så som jag älskade min tolvtums Powerbook från 2004, men det är en fantastisk dator, med stor sannolikhet den bästa kombination av byggkvalitet, storlek och prestanda som världen skådat. Och visserligen är årets modell ruskigt mycket snabbare än min, men jag kan inte riktigt se vad jag i nuläget ska ha den högre hastigheten till, och eftersom Macbook Air utseendemässigt inte alls har förändrats bortsett från att Magsafekontakten ändrat form en smula, fanns det helt enkelt inga vettiga skäl till att uppgradera.
Bortsett från ett: Hårddiskutrymmet. I takt med att mitt bildbibliotek ständigt sväller till följd av barnfotografering overload, har min hårddisk på 128 gb under rätt lång tid lidit av växtvärk. Och visst är det fint med molntjänster, men just när det gäller mina bilder vill jag gärna ha kontroll över dem rent fysiskt, på den maskin jag ständigt tar med mig när jag är ute och rör på mig. Kontinuerliga rensningar har hittills hållit mig flytande, men till sist kommer en dag då det inte känns roligt längre. Jag måste få fotografera mina barn varje dag!
Och så läste jag för ett par veckor sedan ett (sponsormärkt) inlägg på Joacim Melins sajt Macpro om företaget Macpatric, som säljer (samt installerar om man vill) större SSD-diskar till bland annat Macbook Air. Jag har flera gånger varit inne och nosat på det amerikanska företaget OWC:s sajt, som är de som även Macpatric köper sina diskar från, men har varje gång av någon anledning avstått från köp. Men nu när jag såg att det gick att köpa från Sverige, och få hem disken på bara ett par dagar, fanns det inte längre någon orsak att inte slå till. Jag valde 240 gb-alternativet, en fördubbling av det som var möjligt att stoppa in i sin Macbook Air hösten 2010.
Förra veckan anlände paketet till Posten, och i dag var det dags för installation. Behjälpt av en instruktionsfilm på OWC:s Youtubekanal gick det i princip helt smärtfritt, och tog inte mer än tio minuter.
Så nu sitter jag här, redo att importera 1 253 bilder från det senaste halvåret in i iPhoto, och räknar med att ha mer än 110 gigabyte kvar på hårddisken när operationen är klar.
Friheten!
Oklart i DN om Ordfronts bibliotekssatsning på e-böcker
Artikeln i dagens DN (24-timmarslänk här) om att Ordfront sluter avtal med Stockholms stadsbibliotek för att börja distribuera e-böcker till biblioteket direkt, utan att gå via distributören Elib, är en underlig text.
Jag tycker att den missar åtminstone fyra viktiga frågor:
1. Är det här ens en nyhet? Att Ordfront och Stockholms stadsbibliotek skulle inleda ett samarbete gällande e-boksutlåning skrev Svensk Bokhandel om redan i november 2012. Ändå har det här samarbetet förberetts ”under medial tystnad”, enligt Dagens Nyheter.
2. Vad är det som gör att det här avtalet är bättre än det Ordfront hade kunnat sluta med Elib? Det enda som nämns är att Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar säger att de vill kunna ge författare och förlag ”skälig ersättning” samt få tillgång till lånestatistik. På vilka sätt är ersättningen och lånestatistiken annorlunda jämfört med den som Elib erbjuder?
3. Är det inte ett problem att avtalet begränsar sig till Stockholms stadsbibliotek? Visserligen kan man sitta var som helst i landet och låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek bara man har en nätuppkoppling, men det krävs ett lånekort och det måste man hämta ut fysiskt på plats i Stockholm innan man kan börja låna. De cirka 8 miljoner av Sveriges invånare som inte bor i Stockholms närhet då?
4. Varför nämns inte Publit i artikeln, trots att det är de som sköter ”Elib-biten” mellan Ordfront och Stockholms stadsbibliotek? För det rör sig inte om ett direktavtal mellan förlag och bibliotek, utan om att Publit jobbar på att bygga upp en alternativ distributionskedja till den Elib etablerat, och där avtalet gällande Ordfront och Stockholms stadsbibliotek är det första projektet som lanseras.
Många frågor, som borde ha förtjänat svar.
Datumstämpelns återkomst
Den minnesgode kommer ihåg att jag i början av året skrev ett par recenserande inlägg om e-bokstjänsten Bokon. En sak jag lyfte fram som smart var att deras app för e-boksläsning och köp även tillät inladdning och läsning av biblioteksböcker, och jag rosade den som ett mer tillfredsställande alternativ än Bluefire Reader, som är den app de flesta använder för att läsa biblioteksböcker på iPhone/iPad.
Men efter att en bok kraschat för mig när jag använde Bokons app och jag därför tillfälligt gått tillbaka till Bluefire Reader, upptäckte jag en funktion där som jag tror är relativt ny, som har fått mig att åtminstone hittills stanna kvar hos Bluefire: Antal dagar kvar på lånet.
Ni minns i barn- och ungdomen, då man lånade böcker på biblioteket och alltid visste när de skulle lämnas tillbaka eftersom bibliotekarien stämplat återlämningsdatumet på den där rutade sidan längst bak? Detta är sedan länge bortrationaliserat på svenska bibliotek och ersatt med ett simpelt kassakvitto som tappas bort redan innan man kommit ut från biblioteksbyggnaden – men nu har Bluefire Reader återinfört stämpeln i digital form! Så här ser det nämligen ut på katalogsidan i appen:
2 days remaining on loan. En enkel men oerhört nyttig informationsrad, som höjer användarupplevelsen flera snäpp. Nu vet jag när det gäller att rappa på och trotsa småbarnslivets eviga trötthet om kvällarna. Barndomens bibliotekslån är åter här, numera digitala.
Hos Bokon finns tyvärr ingen sådan info på katalogsidan, och heller ingen annanstans vad jag lyckats hitta. Däremot bjuder appen på en bugg jag aldrig lyckats bli kvitt, som gör att jag till synes får dubletter av de biblioteksböcker jag lånar. Men raderar jag den ena, slutar även den andra att fungera. Inte så användarvänligt, tyvärr:
Så kom igen Bokon, fixa något liknande! Det borde inte vara svårt rent tekniskt, infon om när boken ska ”lämnas tillbaka” (det vill säga sluta fungera) finns ju inskriven i filen, och borde väl gå att lyfta fram visuellt. Det skulle verkligen lyfta biblioteksdelen.
TILLÄGG: Fick en kommentar på Facebook där det påpekades att den här funktionen även finns på en del läsplattor, bland annat Sonys. Än större anledning för Bokon att skaffa den också, med andra ord.
Jo, det går att driva bokhandel
Jag gillar verkligen Kiruna Bokhandel. Ett fint exempel på att det faktiskt går att få snurr på en bokhandel i dag, trots alla domedagsprofetior. Mycket arrangemang, en vilja att vara en kulturell samlingspunkt i samhället och en öppen attityd till samarbeten med andra aktörer som exempelvis stadsbiblioteket, har gjort den nu snart två år gamla bokhandeln till en stor framgång.
I fjol porträtterade jag dess innehavare Tora Lindberg för Svensk Bokhandel. I dag hängde jag där utanför en sväng när de arrangerade bokloppis på trottoaren framför butiken, dit ett femtontal tillfälliga försäljare tagit sig med sina bananlådor och fällbord. Jag nöjde mig med ett inköp på fem kronor, ”Hokus pokus, Alfons Åberg” som jag gissar att familjens treåring kommer att uppskatta, då han befinner sig i en svår Alfonsperiod just nu.
Så nära men ändå så fjärran
Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.
Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!
Midsommar
Vi blev kvar hos Johannas föräldrar i går kväll, där även barnens kusiner spenderade natten.
Låt oss bara säga att det blev … ja, intensiva timmar, där det kan vara så att de fyra barnen aldrig befann sig i sömn samtidigt.
A cold day in heaven
Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.
Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gick ut i en debattartikel i SvD och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara ”slut” tills de tidigare låntagarna ”lämnat tillbaka” sina filer.
Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.
Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!
Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.
Missförstå mig inte, jag tror att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en rejäl dikeskörning.
Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?
Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.
I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.
Bara att skrida till verket och börja vara motvalls.
Svensk versus amerikansk pocket
I september, nästan två år efter att den inbundna utgåvan kom i slutet av oktober 2011, ges Walter Isaacsons biografi ”Steve Jobs” ut i pocket i USA. I Sverige, där den inbundna upplagan i princip kom samtidigt som det amerikanska originalet, kommer då pocketutgåvan av nämnda bok att ha funnits ute i handeln i 13 månader.
Så här är det så klart inte alltid, men det är ändå ett intressant exempel på hur oerhört olika de svenska och amerikanska bokmarknaderna är. I Sverige är pocketboken alltjämt mycket stark och viktig, i USA har den aldrig varit det och i takt med att e-boken vuxit sig allt starkare har den tynat ytterligare.
TILLÄGG: Såg att Amazon satt priset på den nya utgåvan till 18 dollar, vilket torde indikera att det rör sig om en så kallad trade paperback-utgåva, och inte en mass-market paperback, vilket är det vi i Sverige brukar kalla pocket. Två år efter den inbundna utgivningen finns det alltså ännu inga planer på det vi ser som ”vanlig” pocket. Detta trots att boken varit en enorm framgång.
Vad är då en trade paperback? Jag skrev om det för ett par år sedan här.
Två ögonblick
Det bjuder på sina enkla fina stunder, småbarnslivet.
Sitter på Frasses i Kiruna med Tage, vi har en pappa/son-dag på tu man hand. Han mumsar glatt av sin hamburgare och är oerhört glad över att ha fått ett hopprep i present i sin barnbox. Du kan få några av mina pommes frites pappa. Tack, säger jag och tar ett par från hans påse. Och så doppar du dem i ketchupen pappa, de blir godare då.
Ligger i sängen på förmiddagen med Ejda, är extremt trött efter att ha gått upp halv fem för att skjutsa Johanna till det tidiga morgonflyget från Kiruna. Försöker närmast desperat få den snart tre månader gamla bebisen att sova, men hennes armar viftar än hit, än dit, jag fångar upp och håller dem, försöker få henne att komma till ro. Hon stannar i sina rörelser, tittar länge på mina tummar, verkligen studerar dem, och vänder sedan blicken mot mig och skrattar så att hon nästan kiknar.