17. Läget för e-boken vintern 2015

Dagens rubrik i julutmaningen är egentligen bara E-bok, men jag gör det lite mer specifikt, e-böcker och den digitala utvecklingen inom bokbranschen är ju något jag har skrivit ansenliga mängder inlägg om, en sökning på ordet e-bok i mitt arkiv resulterar i 198 inlägg som svar. Därmed inte sagt att 198 inlägg primärt handlar om e-böcker, men de omnämns i alla fall någonstans. Frågan är väl om någon i det här landet slår mig där.

Som kuriosa kan nämnas att första gången såväl ordet e-bok som e-böcker omnämns i de här spalterna är den 26 juni 2007, för att sedan intensifieras under åren 2009-2012 ungefär, vilket sammanfaller med åren då e-böcker diskuterades som mest i media och alla väntade på den fysiska bokens undergång.

Nu blev det inte riktigt så. Boken som artefakt har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot digitaliseringen än övriga områden. Därmed knappast sagt att den fysiska boken vunnit, eller att ens någon måste vinna.

Min syn på e-böckernas förutsättningar och problem vintern 2015 summeras rätt väl av den text jag skrev åt Västerbottens-Kuriren för någon månad sedan. Jag publicerar den i sin helhet här nedan.

Revolutionen som kom av sig

Är e-boken redan på väg att bli passé? Tidigare i höstas rapporterade New York Times om en oväntad vändning på USA:s bokmarknad – försäljningen av e-böcker hos de etablerade förlagen sjönk med tio procent första halvåret i år, samtidigt som antalet traditionella bokhandlare växer igen. Vad nu – kan pappersbokskramare världen över blåsa faran över?

Nja, den även i Sverige omtalade artikeln The plot twist: E-book sales slip, and print is far from dead lovar tyvärr mer än den kan hålla. I sin iver att visa att den fysiska boken mår allt bättre, verkar artikelförfattaren närmast medvetet placera ett antal fakta så långt ner i texten som det är möjligt, i förhoppning att ingen ska orka läsa hela vägen.

En viktig detalj är exempelvis att att e-bokens tillbakagång sammanfaller med att de stora amerikanska bokförlagen i fjol kunde höja priserna på sina e-bokstitlar efter en kontraktsomförhandling med nätbutiken Amazon, den överlägset viktigaste försäljningskanalen för e-böcker. Priset för nya e-böcker från de stora namnen inom amerikansk litteratur steg därefter i regel från cirka tio till fjorton dollar, vilket ledde till att e-boksköpare i USA för första gången på allvar möttes av den situation vi känner igen från Sverige – det blev billigare att köpa en roman i pappersformat än som e-bok.

I Sverige har det här prisförhållandet mellan tryckta och digitala böcker varit extra tydligt då vi på flera sätt har en i internationell jämförelse ovanlig pocketmarknad – böckerna är väldigt billiga och de ges ut mycket tätt inpå den inbundna originalutgåvan.

Den amerikanska bokmarknaden har inte samma pockettradition som Sverige, vilket troligen var en viktig faktor till att e-boken så enkelt kunde slå igenom där – det fanns helt enkelt pengar att tjäna på att köpa digitalt. Det i anglosaxiska länder så populära ”trade paperback”-formatet, fullstora böcker med mjuka pärmar, kostar i en nätbokhandel som Amazon i dag ungefär lika mycket som en e-bok från de stora förlagen, vilket gör incitamentet att köpa boken som en datafil mindre.

En annan detalj som problematiseras först långt ner i New York Times-artikeln är att försäljningsminskningen enbart baseras på statistik från förlag knutna till USA:s motsvarighet till Svenska Förläggareföreningen, och därmed helt missar de allt mer populära indieförfattarna, det vill säga egenutgivare som säljer sina böcker utan mellanhänder på exempelvis Amazons e-boksplattform Kindle.

Eftersom Amazon är ökända för att inte dela med sig av försäljningssiffror är det svårt att leda i bevis att bokköparna övergett storförlagens prishöjda titlar till förmån för egenutgivarnas i regel betydligt billigare alster, men Amazon hävdar i alla fall att deras e-boksförsäljning fortsätter öka, samt att de ser ett stadigt växande intresse för Kindle Unlimited, en abonnemangstjänst för e-böcker enligt Spotifymodell, där tonvikten ligger på indieförfattare och klassiker snarare än de traditionellt etablerade författare.

Men även om det är direkt felaktigt att tillskriva det där tioprocentiga vårtappet i USA något större värde, står det ändå tämligen klart att den fysiska boken visat sig besitta betydligt mer motståndskraft mot den digitala revolutionen än musik-, film- och tv-världen. Efter att under flera decennier ha tappat mark kraftigt ökar nu sedan några år de oberoende amerikanska bokhandlarna i antal igen, och de verkar därtill stå stadigare än tidigare, de har överlevt stålbadet, renodlat sin verksamhet och vässat sina koncept.

Egentligen är det heller inte så konstigt att litteratur visat sig vara mer svår att omvandla till ettor och nollor än musik och film. Att gå från att spela upp musik från en lp eller cd till att använda Spotify är rätt odramatiskt, slutresultatet som kommer ut från högtalaren är för normalörat detsamma. Detsamma gäller skiftet inom visuell media – nedsjunken i tv-soffan är det knappast en utmaning för våra sinnen att se ett avsnitt av ”Homeland” på SVT Play jämfört med att se programmet när SVT tablåsänder det.

Men att gå från analogt till digitalt läsande innebär en förändring av helt annan art, du ska bryta med ett beteende som sett likadant ut sedan Gutenberg började trycka biblar i mitten av 1400-talet, till skillnad från när du lyssnar på musik måste du i övergången till digitala böcker göra betydande förändringar i själva inmundigandet av upplevelsen.

Klart att det gör ont.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

9. Julklappstips (2)

Eftersom jag häromdagen nämnde läsplattan Tolino Vision 2 som ett julklappstips, kan jag väl fortsätta på samma spår och i dag tipsa om att Adlibris nu kör en sådan där läsplattekampanj jag nämnde i slutet av testet, de säljer just nu Letto Frontlight förladdad med nio rätt så färska e-bokstitlar (varav över hälften är skrivna av Mons Kallentoft, så gillar du inte hans deckare är det nog lika bra att skippa det här tipset). Priset är det vanliga – 995 kronor.

Jag har skrivit tidigare här i spalterna om att jag inte tycker att det är helt oproblematiskt att Adlibris bundlar sina e-boksläsare med ”gratis” e-böcker (den gången rörde det sig om hela 55 titlar), men just i detta julklappstipsarfall lämnar vi de större frågorna därhän.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna

UPPDATERING AUGUSTI 2017: De senaste månaderna har det uppstått problem med Tolinos läsplattor i Sverige när det gäller kopieringsskyddade böcker som använder sig av Adobes DRM-system, det vill säga i princip alla e-böcker som lånas ut på svenska bibliotek. Det finns en lång tråd gällande detta i kommentarerna nedanför det här inlägget, som kan vara värd att studera innan ni i dag överväger ett köp av någon av Tolinos plattor i Sverige.

Jag har i flera års tid varit nyfiken på den tyska läsplattesatsningen Tolino, en familj läsplattor framtagna i samarbete av de tyska bokhandelskedjorna Thalia och Hugendubel samt Deutsche Telekom för att mota Amazon och deras Kindleplattor i grind. Sedan en tid finns några av Tolinoplattorna att köpa även i Sverige genom nätbutiken Cyberphoto. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde få låna ett exemplar för test. Några dagar senare damp Tolino Vision 2 ner i min brevlåda.

Eftersom jag tidigare i flera test tagit mig an den svenska marknadsledaren Adlibris Lettoläsplattor, valde jag att utvärdera Tolinon mot Adlibris nuvarande platta Letto Frontlight.

Rent storleksmässigt är Tolino Vision 2 och Adlibris Letto Frontlight ganska snarlika, Tolinon är en knapp centimeter högre än Letton som i sin tur är två millimeter bredare än Tolinon och i tjocklek är det dött lopp (Tolinons mått är 163x114x8 millimeter och Lettons 155x116x8 millimeter). Viktmässigt är skillnaden något större – Tolinon väger 174 gram och Letton 190.

Läsning
Tolino Vision 2 till vänster, Adlibris Letto Frontlight till höger. Skärmupplevelserna är väldigt snarlika.

Att Tolinon är två millimeter smalare på bredden än Letton kombinerat med att den har en mjuk form med rundade hörn och kanter samt ett gummiliknande ytskikt gör att Tolino Vision 2 är betydligt bekvämare att hålla än Adlibris kantiga platta, vars hörn ger såväl synliga som kännbara avtryck i handflatan när man hållit den ett tag särskilt vid enhandsfattning. De 16 gramen mindre i vikt är kanske inte så mycket att orda om, men jag vet inte, Tolinon ger tveklöst en lättare känsla överlag.

När jag recenserade Adlibris Letto Frontlight skrev jag en del om den i mitt tycke felaktigt placerade av/på-knappen i botten på plattan, som lätt gjorde att jag tappade plattan om jag höll den löst när jag klickade på knappen, jag hade inte för vana att hålla emot uppifrån. Tolino har valt den mer logiska placeringen på ovansidan vilket gör att det blir enklare att trycka eftersom plattan oftast vilar i ens handflata och ger ett naturligt spjärn, men inte heller här är jag riktigt nöjd, knappen sticker nämligen knappt alls ut och är lite svår att hitta innan man lärt sig dess placering (vilket man dock rätt snabbt gör).

Dessutom är det knappast nödvändigt att stänga av läsplattan manuellt om du bara ska lägga den ifrån dig för att sova, e-bläckstekniken med batteritid på över en månad gör att det batteri som hinner dras innan skärmsläckaren aktiveras är helt försumbart.

Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.
Tolino Vision 2 har betydligt mjukare former än Adlibris Letto Frontlight, såväl gällande valet av material som i de rundade kanterna.

Till skillnad från Letton har Tolinon inga fysiska knappar för bläddring, utan man bläddrar endera genom att svepa på skärmen på känt smartphonemanér eller att man klickar eller snarare duttar på skärmen på den högra eller vänstra tredjedelen av den, samtidigt som ett dutt i mittersta tredjedelen tar fram val för text- och skärminställningar.

En tredje möjlighet för bläddring som jag inte har sett hos någon annan läsplatta tidigare är att man knackar till plattan lätt på baksidan, helst någonstans någorlunda centralt på plattan, jag har misslyckats några gånger när jag provat utåt kanten. I övrigt fungerar det dock felfritt, men ska du bläddra bakåt får du använda dig av de skärmbaserade metoderna.

Hårdvarumässigt är Tolino Vision 2 och Letto Frontlight rakt av jämförbara på papperet, de har båda en processor på 1 Ghz och 512 Mb internminne, men Tolinon känns mycket rappare vid praktisk användning, särskilt när man använder webbläsaren samt skriver in text. Det är visserligen fortfarande eoner av skillnad jämfört med att använda en surfplatta eller mobil, men jag får åtminstone inte smärre psykbryt av frustration för att tangentbordet inte hänger med när jag skriver på Tolinon, den hänger i alla fall nästan med.

Skärmmässigt är de identiska, 6 tum stora med 758×1024 pixlar vilket ger en upplösning på 213 dpi (som jämförelse kan nämnas att en ny iPad mini har 326 dpi). Upplösningen är lite för låg för att sägas vara av retinakvalitet, men jag tycker den är fullt acceptabel, jag upplever inte att jag ser några pixlar vid läsning.

Likt Letton använder sig Tolino Vision 2 av Carta-teknik för belysningen av skärmen när man läser utan sänglampan tänd (vilket jag i regel gör, har nästan alltid ett eller två små sovande barn vid min sida om kvällarna). Jag upplever att Tolinons ljus är lite mer ojämnt fördelat i den nedre skärmkanten än hos Letton, inte så att det direkt stör läsupplevelsen men det ser inte så snyggt ut, det liksom blöder in något mörkt från botten.

Eftersom Tolinon inte är anpassad för den svenska marknaden finns ingen koppling till någon svensk nätbokhandel så som Letton är kopplad till Adlibris e-boksbutik och ditt Adlibriskonto. Är du tysktalande har du dock möjlighet att koppla plattan till flera butiker som Hugendubel och Thalia, och det finns även någon schweizisk och italiensk butik att välja på. Du kan heller inte få svenska menyer i den, men engelska fungerar däremot fint.

Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är i alla fall betydligt rappare än den Letton ståtar med.
Att surfa på Tolinon är inte direkt någon fröjd, men webbläsaren är betydligt rappare än den Letton ståtar med.

Trots avsaknad av direktkoppling till svensk e-boksbutik går det dock utmärkt att via webbläsaren köpa e-böcker från sajter som Adlibris Mondo, Bokon och Dito. Eller ja, ”utmärkt” är väl att ta i eftersom webbläsaren även om den trumfar Lettons fortfarande är väldigt trög jämfört med upplevelsen på en riktig surfplatta. Men den klarar i alla fall av (till skillnad från Letton) att spara användarnamn och lösenord vid inloggningar, så har man bara bokmärkt Adlibris Mondos startsida för e-böcker är det en rätt enkel procedur att köpa böcker från Adlibris på Tolinon även om det inte finns någon direktkoppling i plattan. Som inloggad kan du så klart även ladda ner dina tidigare köp från de olika nätbutikerna till plattan.

När det gäller hantering av böcker i ditt personliga bibliotek har Tolino en molnfunktionalitet jag ärligt talat inte har testat eftersom den enligt manualen främst är tänkt att användas som en molnbackup av de titlar du handlar hos de nätbokhandlare du kan direktansluta plattan till, men det ska också gå att ladda upp och ner dina andra e-böcker till Tolino Cloud-kontot. Du kan även koppla in plattan till en dator via micro-USB och dra och släppa ePub-, text- och pdf-filer den vägen.

Startsidan för det egna e-boksbiblioteket i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.
Startsidan i Tolino Vision 2 kontra Adlibris Letto Frontlight.

En funktion som lyfts fram i marknadsföringen av Tolino Vision 2 är möjligheten att låna e-böcker från bibliotek direkt i plattan utan att behöva gå omvägen via sladdkoppling till en dator (vilket exempelvis krävs om du ska låna e-böcker till Letto Frontlight). Jag har testat att låna e-böcker från två olika bibliotek, Stockholms stadsbibliotek och Bibliotek i Norr (som har den frajsiga nätadressen bibblo.se). Inledningsvis hade jag en del problem när jag laddade ner från Norrbottens sajt, jag fick det föga klargörande felmeddelandet Cause of Adobe error: E_ADEPT_NO_TOKEN, men lån på Stockholms stadsbibliotek fungerade smärtfritt direkt (de äger för den också en rätt kaxig domän även om den bara dirigerar vidare till den egentliga sajten – biblioteket.se).

Några dagar senare när jag försökte igen fungerade det dock att låna direkt till Tolinon även via Bibliotek i Norrbotten, så kanske var det bara något tillfälligt. Jag var även i kontakt med Elib som sköter den tekniska biten av e-bokslånen för såväl Stockholms som Norrbottens bibliotek, och enligt dem borde det inte vara några skillnader, eftersom de båda biblioteken använder samma tekniska lösning.

En annan funktionalitet som Tolino Vision 2 ståtar med är vattentålighet. Då jag inte är någon badkarsbadare av rang har jag inte testat detta själv, men den ska enligt specifikationerna tåla att befinna sig på en meters vattendjup i en halvtimme utan att ta skada, så en snabb drulletappning ner i badet ska inte vara något problem.

Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).
Tolino Vision 2 i storleksjämförelse med en iPad Mini 2 samt en iPhone 6S. Notera den diskreta lilla detaljen som talar om var man kan hitta på-knappen på Tolinon (eftersom skärmen är av e-bläckstyp stängs den aldrig helt av och blir svart i viloläget).

Är då Tolino Vision 2 ett bra läsplatteköp? Ja, på det stora hela slår den Adlibris Letto Frontlight på fingrarna. Fördelarna den har är att den ligger skönare i handen med de mjuka kanterna och den något lättare vikten, den är rappare i menyer och vid surf och du kan låna e-böcker till den utan att behöva ta fram dator och micro-USB-kabel. Dessutom påstås den ha upp till sju veckors batteritid jämfört med Lettons en månad, men det tycker jag mer är en akademisk siffra, det beror mycket på i vilken utsträckning du använder skärmljuset samt hur ofta eller sällan du ställt in skärmen på att uppdateras vid bläddring.

Lettons fördel är så klart att den är anpassad till den svenska marknaden. Menyerna är på svenska, Bonniers svenska ordbok är förinladdad (Tolinon erbjuder bara ordböcker på de europeiska storspråken) och när du väl loggat in med ditt Adlibriskonto är det bara att börja shoppa loss i den inbyggda e-boksbutiken. Vill du handla böcker till Tolinon är det webbläsaren som gäller vilket är lite omständligare, även om det med hjälp av bokmärkta webbsidor samt sparade inloggningsuppgifter går ganska bra. Letton har därtill ett lägre försäljningspris och har flera gånger sålts i kampanjer där man fått med ett gäng relativt nya e-böcker på köpet. Något sådant erbjuds inte med Tolinon.

Läsupplevelserna är snarlika, skärmarna är i princip identiska och även om bläddring går till på olika sätt – Tolino Vision 2 har inga knappar längs kanterna som Letton utan man använder endera touchskärmen eller den särskilda baksidesknackningen – så ger det en likvärdig upplevelse.

Men om du struntar i priset och inte är intresserad av svenska menyer och butiksintegrering – vilken platta är då bäst? Mitt svar blir Tolino Vision 2. Det är inte utan att jag önskar att Adlibris hade vänt sig till Tolino i stället för franska Bookeen i jakten på sin läsplatta (Letto Frontlight är en försvenskad variant av Bookeens platta Cybook Muse Frontlight, och även föregångaren var en Cybookplatta).

Tolino Vision 2 köps i Sverige som sagt enklast via Cyberphoto, som förutom en nätbutik även har en fysisk butik i Umeå. De har också den nyligen släppta efterföljaren Tolino Vision 3 HD i utbudet, som via högre upplösning och mer frekvent skärmuppdatering ska ge en skarpare skärmupplevelse (jag tycker dock att redan skärmen på Tolino Vision 2 fungerar utmärkt för läsning).

En av de 99 procenten

Mnga har säkert undrat hur det har gått med vårt 4G-nät, efter mitt utfall i vintras mot Telias vd som följdes av ett regionalt nyhetsinslag om den stackars författaren som inte hade tillgång till högsta kräm på surfen när han satt och skaldade i sitt kök.

Jo – i dag har vi faktiskt blivit med 4G! Det har varit på gång ett tag, med många servicebilar parkerade vid byns telestation 40 meter från vårt hus den senaste månaden, då Telia enligt uppgift har jobbat hårt på att bygga och installera master runt om i östra kommunhalvan. I dag när jag var på väg tillbaka från affären noterade jag en servicebil med annan logga på parkeringen, och tänkte aha, det där kanske är firman som ska slå igång nätet, och mycket riktigt, fem pluppar 4G syntes när jag halade upp telefonen ur fickan.

Nu var det som jag skrev tidigare inte direkt synd om oss personligen förut heller – med Vittangis troligen bästa läge ur mottagningssynpunkt nådde vi upp i 28 Mbit/s nedströms redan med 3G-nätet och från samma plats när jag testade nu fick jag ut 42 – men det ska bli intressant att kolla upp täckningen vid stugan i Rovasuando (där vi tidigare hankat oss fram med Edge-täckning), det finns en ny mast nära där också.

Fördelarna med 4G är ju dessutom flera – dels är responstiden kortare vilket ger en rappare surfupplevelse överlag och uppströmshastigheten har ökat rejält, den låg på 4 Mbit/s när jag testade i vintras, nu nådde den 12.

Känns härligt att vara del av samtiden igen.

Bonniers självutgivningstjänst Type & Tell lanseras

På bokmässan i fjol blev jag knackad på axeln i Bonniermontern och fick en förfrågan om jag med mitt självutgivarexperiment i bagaget hade lust att kolla på en tidig version av Bonniers kommande egenutgivningstjänst. Det var jag så klart, och fick en demonstration på plats och bjöds efter mässan in till att vara med i någon sorts betatestargrupp, ett uppdrag jag vill minnas att jag skötte katastrofalt dåligt på grund av tidsbrist, jag svarade på några enkäter men inte särskilt mycket mer. Sorry för det.

Nu är tjänsten, som fått namnet Type & Tell, på väg att lanseras publikt, ett pressmeddelande damp ner i min inkort nu på förmiddagen. Eftersom jag sitter med lite för många deadlines för att göra något vettigt av det (ständigt denna tidsbrist), klistrar jag bara in pressmeddelandet nedan.

1 september släpper Bonnierförlagen en betaversion av den digitala självpubliceringstjänsten Type & Tell. Lanseringen markerar tydligt att Bonnierförlagen tar egenutgivning på största allvar och vill vara en del av framtidens bokbransch där egenutgivning kommer att vara en självklar del på marknaden.

– 180 år efter vi gav ut vår första bok startar vi nu Type & Tell och vår ambition är att skapa Nordens bästa självpubliceringstjänst ur ett användarperspektiv. Jag tycker att självpublicering och traditionell förlagsverksamhet samspelar fint. Det är två väldigt olika saker men samtidigt en del av samma rörelse, skrivandet och läsandet, säger Bonnierförlagens VD Håkan Rudels.

Type & Tell är en renodlad självpubliceringstjänst, vilket innebär att skribenten har full kontroll över sin bok samt behåller sina rättigheter.

– Vi vill göra det möjligt för alla de som vill skriva och dela sin berättelse att göra det på ett enkelt, snabbt och kvalitativt sätt, säger Rebecka Leffler, affärsutvecklingschef på Type & Tell.

Om Type & Tell:

För att använda tjänsten registrerar användaren ett konto, sedan är det gratis att lägga upp nya bokprojekt, jobba med text och layout och planera bokens lansering. Skribenten väljer när boken ska publiceras och först när den gör det tar Type & Tell ut en publiceringsavgift på 1 500 kr, det är en engångskostnad per publicerat verk och inkluderar både tryckt bok och ebok. Tjänster som marknadsföring, omslag och professionella pressbilder finns som tillval.

– Olika skribenter har olika behov, och det kan vi tillgodose. Några vill ta hjälp, andra vill ha full kontroll hela vägen, hos oss kan de välja själva, säger Rebecka Leffler.

Det som skiljer Type & Tell från konkurrenter på marknaden är bland annat det layoutverktyg som låter skribenten se de färdiga boksidorna på ett ögonblick. Type & Tell erbjuder även formgivna mallar för inlaga och omslag.

– Vi gör en manuell teknisk granskning av de böcker som publiceras genom oss. Tack vare det kan vi säkerställa att alla böcker som trycks med hjälp av våra egna mallar håller en hög kvalitet gällande layout, typografi och läsbarhet, säger Rebecka Leffler.

Ytterligare en unik förmån med tjänsten är författarens egen bokplan, som kopplas till varje produktion. Bokplanen baseras på mångårig erfarenhet och kunskap, och föreslår bland annat vilka marknads- och PR-insatser författaren bör prioritera och när i tid.

Bonnierförlagens digitala självpubliceringstjänst ha tagits fram genom nära samarbete och en lyhörd dialog med författare, allt för att skapa en tjänst som uppfyller de behov som dagens författare har. Sedan ett par månader tillbaka har tjänsten provats och utvärderats av en testgrupp. Men nu släpps en betaversion som är öppen för alla.

– Jag hoppas att det blir en anstormning. Det ska bli väldigt spännande att se vad fler användare tycker om tjänsten, säger Rebecka Leffler.

Förändringar och utvecklingar kommer att ske löpande.

– Vår ambition, och vår styrka, har hela tiden varit att lyssna in användarnas behov och förbättra tjänsten efter deras feedback, säger Rebecka Leffler.

Tjänsten i sig slår som sagt upp portarna 1 september. En anhängande Type & Tell-blogg är dock uppe och rullar sedan en tid. Ska bli spännande att se det färdiga resultatet.

Jag och min älskade Powerbook

Jag har skrivit om kärleken till min gamla 12″ Powerbook många gånger här i spalterna. En av Apples mer omtyckta datorer rent generellt, en välbyggd maskin, vacker att se på och med ett fenomenalt tangentbord. Därtill är den en slitvarg som rullar på i ur och skur.

Jag köpte min sommaren 2004, och använde den dagligen i nästan fyra och ett halvt år, främst som hemmadator men även till betydande del på jobbet – när jag var ute och flängde Sverige och Europa runt å TT:s kultur- och nöjesredaktions vägnar jobbade jag nästan alltid på min egen dator, de bärbara pc-maskiner från Dell som teknikavdelningen utrustade oss med för fältarbete var hopplösa. Den har således levt, den här datorn.

På senare år har Powerbooken dock fört en slumrande tillvaro. Under året i Berlin 2010-2011 tjänstgjorde den som tv-dator – högupplösta grejer orkar den inte processa men där hade vi en tjock-tv på 22″ så hd-kvalitet var ändå bortkastat – och jag har genom åren layoutat tre böcker på den, har en urgammal version från jobbet av Quark Xpress från 00-talets första halva installerad och sidmallarna jag ursprungligen gjorde till pocketutgåvan av Dannyboy & kärleken 2006 fungerar fortfarande fint att utgå ifrån, så jag har aldrig sett någon poäng med att lära mig InDesign.

Jag och Powerbooken

Men kommen elva år in i sin levnad blir min Powerbook så klart något mer obsolet för varje gång jag plockar fram den. Sidor laddas långsamt in i Safari på grund av moderna annonsformat och insticksfiler den inte är byggd för, Dropboxsynkningen slutade fungera i våras när Dropbox lade ner stödet för Power PC-maskiner och den knarriga 5400-varvshårddisken började rent generellt kännas ack så trött när den skyfflade data fram och tillbaka. Började tiden för min trotjänare rinna ut?

Men så mindes jag en artikel på 9to5Mac från i vintras, där artikelförfattaren bytte ut den ordinarie, mekaniska hårddisken i en iMac av äldre modell till en ny SSD-disk, med en betydligt rappare, närmast pånyttfödd maskin som resultat. Vore det möjligt även med en så gammal maskin som min? Jag kollade hos nätbutiken Other World Computing, som är sajten framför andra när det gäller minnen och diskar till äldre ”legacy”-macar, och jodå, min dator var närmast ny i sammanhanget, de hade SSD-diskar som passade till och med i de allra första iBook-modellerna från 1999, det färgglada så kallade dasslocket, om ni minns.

Sagt och gjort, jag beställde en 60 GB-disk, jag hade en på 80 tidigare men ärligt talat så är mitt behov av levnadsutrymme på den här maskinen i dag begränsat, så jag tog den minsta varianten för att få ner priset. Den anlände med posten tillsammans med ett litet skruvmejselkit efter någon vecka, och jag surfade in på den fenomenala sajten iFixit där det finns guider för hur man på ett säkert sätt plockar isär och byter ut delar på i princip vilken elektronisk pryl som helst.

IMG_4882

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag gjorde något liknande för ett par år sedan, då jag bytte ut SSD:n i min dåvarande MacBook Air från 128 till 256 GB. Jämfört med den operationen, som var rätt enkel, inbegrep Powerbookoperationen nästan 30 moment varav ett par riktigt pilliga innan allt var isärplockat, så jag tvingade katten Karlsson att vara utomhus, det fanns inte spelrum för en nyfiken kattunge som riskerade hoppa upp på köksbordet och för en undersökning av de i nummerordning noggrant utplacerade och märkta skruvarna.

IMG_4884

IMG_4886

Och det kirurgiska ingreppet gick bra! Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande återinstallationen av systemet – som jag inte tänker gå in på i detalj för då somnar alla utom de mest inbitna tekniknördarna – så hade jag en nyinstallerad och fräsch version av Mac OSX Leopard (10.5.8) på den sprillans nya SSD-disken. Inför nystarten såg jag även till att ge datorn en rejäl upputsning med några av Ejdas våtservetter.

Var det värt det? Rent krasst var det så klart inte det. Jag har som sagt inget egentligt behov av den här datorn, och att lägga cirka 1600 kronor (1200 för SSD-disken och 400 för ett chassi till den urplockade hårddisken som det visade sig att jag behövde när jag installerade om systemet på den nya) är så klart på många sätt ren idioti, för att inte tala om att jag totalt lade säkert 20 timmar på projektet.

Men allt kan inte mätas på det sättet. Dels ville jag se vad som rent konkret kan göras för att förlänga livet på en så här gammal maskin, och vilka de faktiska effekterna blir. Därtill kommer faktumet att jag tycker att sådant här pillande är roligt, och det finns väl värre hobbyer att ägna sig åt än att skruva i gamla datorer och bråka med krånglande installationsprocesser.

Vilka blev de faktiska effekterna då? Jo, datorn blev rejält mycket snabbare. Innan operationen gjorde jag två separata mätningar – dels tiden från att startat upp fram till att den hunnit ladda in systemet, öppnat Safari och laddat in min hemsida, samt dels från uppstart till att operativsystemet samt Quark Xpress fullt hade laddats in.

Med äldre, mekanisk hårddisk tog Safaritestest 108 sekunder, och med den nya SSD-disken 71 sekunder. Quark-testet visade på än mer iögonfallande förbättringar, först tog det hela 191 sekunder, men med SSD-disken blott 78, vilket är att jämföra med att Usain Bolt plötsligt skulle börja springa 100-meterslopp på 4 sekunder i stället för 9,7 (lämpligheten i övrigt vid att jämföra min Powerbook med Usain Bolt lämnar vi därhän).

Bortsett från dessa enskilda tester så upplever jag datorn överlag som rejält rappare och avsaknaden av den ständigt snurrande, mekaniska hårddisken gör datorupplevelsen mycket behagligare. Dock har den nya disken en tendens att bli lite varmare än den gamla, så fläkten går igång oftare, särskilt när jag har datorn i knät. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att skillnaden är som natt och dag, men låt oss säga som natt och förmiddag. Och det är inte illa för en elva år gammal dator.

Visst går det långsammare att använda den här datorn (ja, jag har så klart skrivit det här inlägget på Powerbooken) jämfört med dagens bärbara, och att hålla på med bildhantering eller gud förbjude filmredigering på den torde ge mig gråa hår om jag gav mig på det. Men så länge det handlar om enkelt surfande och textbaserade uppgifter – vilket i ärlighetens namn utgör uppåt 90 procent av tiden jag sitter framför datorn, jag är en simpel människa – så duger den här SSD-uppdaterade trotjänaren ännu förvånansvärt fint.

——

TEKNIKAPPENDIX.
Vad som i korthet hände när systemet skulle installeras på den tomma SSD-disken var detta: Dvd-spelaren i min Powerbook är trasig sedan ett antal år tillbaka, vilket inte varit något problem, de få programinstallationer jag gjort av Officepaket och liknande från skiva har skett från en extern dvd-läsare. Problemet är bara att Power PC-datorer (Apple gick över till Intel-baserade processorer i sina maskiner år 2005) inte kan boota från USB-enheter, utan enbart från enheter med Firewireanslutning (och vem äger sådana prylar nu för tiden?). Detta hade jag helt glömt, och således kunde jag inte installera systemet från någon systemskiva, extern USB-hårddisk eller sticka i min ägo. Jag hittade en del forumtrådar av det mer avancerade slaget om att det gick att via Terminalprompten tvinga Power PC-maskiner att starta upp via USB-porten, men jag lyckades inte få det att fungera, trots många och långa fruktlösa försök. Till sist bet jag i det sura äpplet och beställde ett hårddiskchassi med Firewireanslutning, i vilket jag kunde stoppa in datorns gamla hårddisk, boota upp datorn från denna, skapa en ny partition på vilken jag lade en bootbar skivavbild av Leopards installationsskiva, och kunde slutligen installera systemet på den nya, helt tomma SSD-disken.

Apple Watch och jag – en hittills kort historia

Så jag köpte mig en Apple Watch några dagar efter att den släpptes i Sverige. Och i går, efter ungefär en veckas användning, skickade jag tillbaka den.

Egentligen är det kanske inte så konstigt, jag var skeptisk redan vid köpet om det verkligen var en produkt för mig. Jag var visserligen en person som fram till cirka år 2007 regelbundet bar klocka, men jag var också en person som i ungdomen tog av mig klockan så fort jag kom till skolan och satte mig i min bänk, eller när jag som vuxen slog mig ned vid mitt skrivbord på jobbet eller när jag kom hem till min lägenhet på kvällen. Grunden till detta tror jag har att göra med att jag är vänsterhänt, men av någon anledning alltid har betett mig som en högerhänt. Det vill säga att jag alltid har burit klockor på vänster handled precis som högerhänta i regel gör, och jag hanterar datormöss med höger hand precis som högerhänta gör. Och eftersom det inte känns bekvämt att skriva med penna när klockan sitter på samma arm, plockade jag sonika av klockan så fort jag hamnade i en situation där en penna skulle användas, vilket förr i tiden var mest hela tiden.

Och en viktig poäng med Apple Watch är att den ska följa dig jämt, mäta din kontinuerliga aktivitet (eller brist därpå) och ge dig notifieringar från telefonen i realtid från arla morgon till sena kväll då den tas av för att laddas under natten. Och det störde mig.

Självklart är kontinuerlig klockbärning något jag kunde ha vant mig vid, men kombinationen av att jag ofta kom på mig att irriteras av dess närvaro kring handleden med att jag inte fann dess nuvarande funktionalitet helt övertygande ledde mig till slutsatsen att det var en onödig kostnad jag gärna fann ogjord.

En viktig funktion med Apple Watch som många recensenter poängterat är att den har fått dem att använda sina telefoner mindre, klockan levererar notifieringar som vi annars skulle ha lyft upp telefonen för att kolla, och när vi ändå har telefonen uppe är det ju lika bra att kolla Facebook och kanske även Twitter och vips så har en kvart passerat utan att det egentligen var meningen.

För mig, som redan vid mobilerans begynnelse inkorporerade telefonen i mitt klockbeteende och alltså plockade upp mobilen ur byxfickan och och la den bredvid klockan i ljudlöst läge (om än med vibration påslagen) på skrivbordet, blev resultatet närmast det omvända. Jag har i dag min iPhone inställd på att leverera rätt få notifieringar via vibration när skärmen är låst (jag tror att det är sms, nyhetsflashar från Omni samt inlägg där jag taggats på Facebook och Twitter), notifieringar som jag själv styrt när jag vill ta del av dem. Med klockan blev det annorlunda, knackningarna på handleden var svårare att ignorera än en telefon som vibrerar till i ett annat rum, och eftersom det inte alltid går att se exakt vad notifieringarna gäller på Apple Watch (Facebook har exempelvis ingen egen app där så det enda besked klockan ger är att någon vill mig något på Facebook) blev det till att leta upp telefonen eller att gå till datorn varje gång så skedde. Det här gjorde mig visserligen mer närvarande i mitt sociala medie-liv än tidigare, men det kändes också påtvingat. Visst, det är knappast ett tvång att ha samma notifieringar inställda på klockan som på telefonen, men det kändes underligt att stänga av dem eftersom de är en så väsentlig del av den här produktens nuvarande funktionalitet. Vad skulle jag annars ha den till – att kolla klockan?

Ett beteende som jag dock hann börja uppskatta som jag kommer att sakna var hur enkelt det var att låta Siri ta emot instruktioner via klockan. Stående vid kylskåpsdörren kunde jag höja handen och enkelt säga ”Hej Siri, lägg till smör till listan inköp”, och så lades det till i inköpslistan i appen Påminnelser, jag upplevde underligt nog röstigenkänningen via Apple Watch som mycket bättre än i iPhonen, trots att det är samma program som processar informationen.

Övrig funktionalitet då? Tja, tredjepartsapparna ger jag inte mycket för ännu, laddtiderna är för långa och apparna är i regel så funktionsavskalade jämfört med sina iPhonemotsvarigheter att det leder till irritation.

Ta Runkeeper som exempel. Jag hade sett fram emot att enkelt via handleden få relevant information om löptempo, avverkad distans och liknande när jag joggade, men infon som gavs visade sig ta en evighet att presenteras efter att jag lyft handleden när jag sprang vilket mer stjälpte än hjälpte, jag tappade helt rytmen av frustration. Det här kommer förhoppningsvis att förbättras väsentligt när Apple släpper version 2 av klockans operativsystem i höst och möjliggör att tredjepartsappar verkligen ligger på klockan och inte måste hämta information från telefonen hela tiden, men fram till dess så upplevde åtminstone jag att verklighetens funktionalitet låg rätt långt ifrån den info som Runkeeper själva anger på sin sajt gällande sin app för klockan. Och när en jogg med Runkeeper gick åt skogen på grund av trilskande gps-koppling (något som ibland händer med telefonen) visade sig appen i klockan sakna radera-funktion, ville jag ta bort en aktivitet var jag tvungen att först spara den från klockan och därefter plocka upp telefonen och i efterhand manuellt radera i appen där. Ingen stor grej, men extremt irriterande i stunden när jag genomsvettig stod på gårdsplanen efter avslutat pass och redan svor för att jag upptäckt att loggningen gått åt skogen.

I grund och botten lever jag nog i dagsläget inte det liv Apple Watch främst är ämnat för. Jag kryssar inte runt i vardagen mellan åtaganden som klockan kan påminna mig om och lotsa mig fram till via kartor och knackningar på handleden när jag ska svänga, jag sitter sällan i möten där ett diskret tap-tap på armen uppmärksammar mig på att någon vill mig något i stället för att telefonen ska börja dansa runt på mötesbordet när vibratorn drar igång. Jag jobbar mestadels hemifrån stillasittande framför min dator där jag ändå hela tiden notifieras om de saker klockan kan upplysa mig om. Tiden avläser jag från menylisten i datorn eller från klockan på väggen i köket, vardagsrummet och arbetsrummet eller den smått antika klockradio vi har på nattduksbordet i sovrummet.

Men – varför köpte jag då en Apple Watch, jag skrev ju redan i textens inledning att jag nog anade redan när jag klickade på Beställ att jag skulle ångra mig?

Självklart hoppades jag först och främst att min magkänsla skulle vara fel. Men jag ville också för en gångs skull testa något helt nytt. För trots att jag relativt ofta skriver om Appleprodukter här i spalterna och det tveklöst är så att mitt allmänna teknikintresse just när det gäller Apple är ett specialintresse, så har jag vad jag kan minnas aldrig tidigare köpt en Applepryl i dess första version, utan i regel väntat till andra eller som i fallet med iPhonen till tredje modellen innan jag klivit på. Jag läser kontinuerligt väldigt mycket om ny teknik, lär mig hur produkter fungerar i teorin men är i praktiken ingen early adopter, utan föredrar mina prylar i moget utförande.

Jag ser framför mig att något liknande sker här. I sin tredje version räknar jag med att Apple Watch är väsentligt kraftfullare, har egen gps och även i övrigt är betydligt mindre beroende av en medföljande iPhone, på samma sätt som iPhone under årens lopp sakteliga frigjort sig från iTunes på datorn, en koppling som de första åren var helt nödvändig för att ens kunna göra något så simpelt som en backup på sin kontaktlista. Jag utgår även från att Apple Pay då är igång i Sverige sedan en tid, vilket ökar klockans användbarhet betydligt, samt att apputvecklare hunnit lära sig vad den här typen av produkt är bäst på och lagt sitt krut där i stället för att som nu skjuta rätt friskt över hela kartan.

Men till så har skett låter jag min handled förbli fri.

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Lite om det här med Storytels och Massolits samgående

Intressant bokbranschnyhet i dag – Storytel och Massolit går ihop. Jag ska inte låtsas vara mer ekonomiskt bevandrad än jag är och påstå att jag förstår hur det hela går till rent tekniskt, men enligt Svensk Bokhandel så är det som ska ske följande:

Formellt går affären till så att Massolit Media köper Storytel för 576 miljoner kronor. Men inga pengar kommer att byta ägare, utan Storytels aktieägare får Massolitaktier och vice versa. Därefter slås aktierna ihop. Efter affären kommer Massolits aktieägare äga fyra procent av det nya bolaget som värderas till totalt 600 miljoner kronor. Resten ägs av Storytels cirka 30 ursprungsägare.

Säkert glasklart för en del, men jag nöjer mig med att konstatera att det är intressant att de två till synes hungrigaste aktörerna på den svenska bokmarknaden väljer att bli ett. Lilla Massolit blev ju en storaktör när de under uppmärksammade former köpte Forma Books häromåret, och Storytel har kommit att bli något av en de facto-standard för ljudböcker i Sverige, med 150 000 betalande streamingprenumeranter.

I dessa tider då begreppet vertikal integration blivit så poppis i bokbranschen är det så klart spännande att notera att det är en annan aktör än Bonniers som knyter till sig Storytel och får tillgång till deras produktion och distribution av ljudböcker (enligt en artikel i DN i dag om Storytels Sagan om isfolket-succé producerar Storytel numera en tredjedel av böckerna de distribuerar genom sin tjänst själva).

Vill man läsa mer om ekonomin bakom samgåendet kan man läsa det hos Cornucopia.

Ja till samma moms på alla böcker. Nja till kampanjen Bokvalet.

Så har då Förläggareföreningens kampanj för att få bokmomsen på digitala böcker sänkt inletts på riktigt, efter tjuvstarten för några veckor sedan. Sajten Bokvalet är lanserad, det bjuds på en lista med författare som skrivit på uppropet och ligger en del ljudklipp uppe där kända ljudboksinläsare förklarar att det är fel att straffa digitala böcker med högre moms än tryckta.

Konstigt nog består kampanjsajten i princip inte av något mer, i stället upprepas samma kärnbudskap ett tiotal gånger när man scrollar nedåt, och ungefär lika många gånger dyker dela-knapparna upp så att man ska kunna sprida budskapet på Facebook, Twitter och Linkedin.

Och innan jag börjar med mina om och men som så klart kommer, vill jag få följande sagt: Jag sympatiserar med grundtanken för den här kampanjen, jag tycker att det är rimligt att litteratur beläggs med samma momssats oavsett vilken form den intas i.

Men. Jag tycker verkligen att det är trist att kampanjen är så extremt tom på verkligt innehåll. Visst förstår jag syftet med att hålla krångligheterna nere, men att man ska behöva scrolla igenom nästan hela sajten, och därefter klicka sig vidare till en pdf för att ens få lite information om varför momssatserna är olika, det känns väl förenklande. Ingenstans på själva huvudsajten nämns att det är EU-regler som ligger bakom det här och inte griniga svenska politiker som vägrar förstå att framtiden är digital.

Därtill känns den lilla uns av fakta som presenteras på startsidan rätt tendentiös. Bredvid en illustration av hur massiv den digitala bokmomsen är jämfört med den på fysiska böcker har en graf placerats som visar hur bokläsning bland unga har sjunkit de senaste 20 åren. Ska det tolkas som att det är den höga e-boksmomsens fel att de unga inte läser längre? Det är ju rent nys, om momsen vore skurken borde kurvan ha vänt uppåt år 2002 då sänkningen av den vanliga bokmomsen från 25 till 6 procent ägde rum. Men så skedde inte, bokläsningen fortsatte att stadigt tappa mark. Det här är så klart ett jättebekymmer inte bara för bokbranschen utan på sikt för hela det demokratiska samhällsbygget skulle jag vilja påstå, och att då försöka få frågan om digital bokmoms att åka snålskjuts på den oroande utvecklingen – nej, det känns billigt.

Vill man vara välvillig gällande intentionen de haft med att sammankoppla dessa uppgifter kan man kanske tolka det som att tanken är att sänkt digitalboksmoms kan hejda den här utvecklingen – men som sagt, inget hände vid den stora momssänkningen 2002, och den nedåtgående trenden för bokläsning har pågått åtminstone sedan första halvan av 1990-talet (och berör hela befolkningen, inte bara unga), så anledningarna till varför vi läser allt mindre har helt andra orsaker.

Att uppgiften om att det här egentligen är en EU-fråga så uppenbart tonats ner för att förenkla känns dessutom extra konstig då kampanjens syfte är att påverka svenska EU-politiker att agera mer kraftfullt i frågan nere i EU-korridorerna. Är det då inte rimligt att man upplyser de som ställer upp och sprider kampanjens budskap i sociala medier om hur det ligger till?

Test: Adlibris Letto Frontlight

UPPDATERING DECEMBER 2017: Mitt test av uppföljaren Letto Frontlight 2 kan läsas här.

——

Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!

Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).

I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.

Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.

Adlibris Letto Frontlight

Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.

Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.
Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.
Hantering av böcker så. Ska du föra över titlar till plattan som inte kommer från Adlibris egen Lettobutik förordar Adlibris sladd. Hanterar du titlar med kryptering (exempelvis biblioteksböcker) måste du auktorisera plattan, vilket endera sker genom Adobe Digital Editions (ADE) på datorn eller direkt vid köp i plattan av en DRM-skyddad bok. Enligt Adlibris manual ska du alltid lägga till eller ta bort böcker via ADE på datorn, men det går även att hantera böcker direkt i Utforskaren/Finder om du valt att tillåta datorn att hantera filer på plattan (det poppar upp en sådan fråga vid inkoppling i en usb-port), åtminstone fungerar det med titlar utan kopieringsskydd.

Letto Frontlights startsida, med boken du just nu läser visad överst.
Letto Frontlights startsida, med boken du för tillfället läser visad överst.
Inte heller berättar Adlibris i manualen att du faktiskt kan ladda ner böcker direkt till plattan även från andra sajter, så länge dessa inte är kopieringsskyddade. Klickar du exempelvis på nedladdningslänkarna till mina romaner, så frågar Letton snällt om du vill ladda ner och börja läsa direkt (det vill du så klart).

Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.

Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet.
Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet. Molnikonerna visar att det är e-böcker jag köpt hos Adlibris som endera finns på eller kan laddas ner till plattan.
När det gäller själva läsningen har Letto Frontlight något högre upplösning än föregångaren, den bjuder på 758×1024 pixlar jämfört med 600X800, något jag tyvärr inte direkt tycker märks vid praktisk användning. Jag upplever också att Letto Frontlight lider mer än den förra versionen av e-bläcksteknikens stora brist att redan lästa sidor ”bränns in” i skärmen efter bläddring. Grundinställningen är att Letton tömmer skärmen vid var femte bläddring, men jag störde mig så mycket på hur text stannade kvar efter att sida bytts att jag ändrade till att den tömmer vid varje bläddring, vilket drar ner batteritiden en del.

Läsning i vanligt dagläge.
Läsning i vanligt dagläge.
Den stora fördel som Letto Frontlight ståtar med jämfört med sin föregångare från 2012 är just dess frontlight. Den inbyggda skärmbelysningen gör att det äntligen går att läsa med Letton i ett nedsläckt sovrum, något jag som sover med en tvååring vid min sida finner oerhört praktiskt eftersom hon vaknar om jag har sänglampan tänd mer än någon minut. Jag stänger för den delen aldrig av belysningen (som räcker att ha inställd på lägsta nivån för att läsa i mörker), jag upplever skärmen som en aning för mörk annars, bortsett från i direkt dagsljus.

Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.

Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.
Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.
Samtidigt går det att argumentera för att det kanske ska vara knöligt att surfa på och interagera med en platta som Letto Frontlight, ett skäl för att använda läsplattor som är dedikerade just åt läsning är att de inte inbjuder till andra sysslor under läsningen, Facebook finns inte blott en app bort och du störs inte i läsningen för att notifieras om att ett nytt mejl inkommit eller att du fått en like på din senaste Instagrambild. Den argumentationen kan jag köpa, men det ursäktar inte att upplevelsen när det gäller att lyckas hitta nya böcker att läsa i Lettons inbyggda butik blir så undermålig på grund av kackig prestanda.

Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:

Startsidan i Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.
Startsidan i Adlibris Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.
Därtill verkar Adlibris inte bry sig om butiken nämnvärt. Eftersom det här testet utvecklades till en rejäl långbänk, har jag haft förmånen att se hur butiken förändrats över tid, eller mer korrekt uttryckt tyvärr tvingats se hur den inte gjort det. Bilden ovan tog jag redan den 19 mars när jag ursprungligen tänkt publicera det här testet, men när jag nu äntligen fått rumpan ur står det 18 maj i kalendern, och då ser Lettobutikens förstasida ut så här:

Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer som två månader tidigare.
Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer på startsidan som två månader tidigare.
På två månader har inte rekommendationslistan i topp uppdaterats överhuvudtaget – det är alltjämt Stalker, Utan personligt ansvar, Liv till varje pris samt Lejontämjaren som det puffas för. Med tanke på att Adlibris är en av Sveriges största och mest erfarna nätbutiker alla kategorier känns det väldigt slappt hanterat.

Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger ”upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.

Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.

Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.

Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).

Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.

Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?

Adlibris lanserar Letto Frontlight

Nej men dra mig baklänges, Adlibris har äntligen skrotat den gamla modellen och släppt en ny Letto. Letto Frontlight heter den nya läsplattan, och som namnet skvallrar om är skärmen bakgrundsbelyst vilket ger att en av mina tveksamheter gällande föregångaren – oförmågan att kunna läsa i mörkret bredvid sovande småbarn – är undanröjt.

När jag skrev om Adlibris Letto senast i somras siade jag om att de skulle skrota den gamla modellen och ersätta den med en försvenskad variant av Cybook Odyssey Frontlight. Nu verkar det i stället ha blivit modellen Cybook Muse Frontlight som de valde, specifikationerna stämmer i alla fall exakt, men det får väl ändå ha ansetts vara en relativt god förutsägelse av mig. Muse verkar på papperet lite vassare än Odyssey dessutom, så det var väl bra att jag hade fel. Priset för den nya Letton är satt till 995 kronor.

Återstår att se hur den nya hårdvaran står sig i praktiken. Ska på ett eller annat sätt ta mig an ett exemplar och utvärdera här i spalterna, sanna mina ord.

———–

UPPDATERING: Här finns mitt utförliga test av Letto Frontlight.