litteratur-arkiv - Sida 30 av 46

Adlibris Letto sjunger på sista versen

Varje gång som Adlibris kör en kampanj för sin läsplatta Adlibris Letto så ökar trafiken till min blogg. Mina två tester av plattan sommaren 2012 – dels ett allmänt och dels ett för hur den hanterar bibliotekslånade e-böcker – är mina två mest besökta inlägg de senaste två åren.

Och kampanjer har de haft ofta. Först var det ordinarie priset 1 395 kronor men den verkade nästan alltid vara prissänkt till 995, och senare har den även reats ut för 695. Till sommarens kampanj, som väl får antas vara den sista, är priset satt till 495 kronor.

En inte alltför vågad gissning är att Letton fasas ut till höstsäsongen, det finns väl en gräns för hur länge man kan sälja en hårdvara som lanserades för 2,5 år sedan (Letton är egentligen en Bookeen Cybook Odyssey laddad med svensk programvara). Ersätts den med en nyare platta från Bokeen eller annan tillverkare, eller väljer de att bara satsa på appar för surfplattor och mobiler? Och begraver de namnet Letto och går samma väg som Amazon och satsar på en enhetlig linje när det gäller namnet på sina digitala satsningar – Adlibris e-boks- och ljudboksplattform heter ju Adlibris Mondo (som jag också testat här i bloggen) sedan förra hösten?

Jag tror att de till hösten satsar på en Mondoplatta (kanske en försvenskad version av bakgrundsbelysta Cybook Odyssey Frontlight?) som presenteras i samband med årets bokmässa. Jag lovar att testa den utförligt.

Boktugg vill snacka bokbransch

Bloggar om bokbranschen växer väl inte direkt på träd i Sverige, men nu har i alla fall Sölve Dahlgren och de andra bakom HOI Förlag dragit igång sajten Boktugg, som hoppas bli just detta. Det finns gott om bokbloggar som skriver om böcker, men väldigt få bloggare som skriver om bokbranschen, skriver Sölve i ett inlägg på sin egen blogg där han presenterar projektet, och nämner i samma veva även mig som någon som brukar skriva om branschen. Den som scrollar bakåt i mitt flöde just nu lär se att det blivit rätt dåligt med sådant på sistone, en egen rask koll får det till att det var den 23 maj då jag skrev om det hopplösa läget för de svenska e-boksbutikerna, men så fort den här sommaren är över och jag framåt hösten baxat in min mycket tidskrävande dotter på förskolan hoppas jag att det blir lite ändring på den fronten (att jag har tid att skriva dessa rader just i dag beror på att jag för dagen saknar akuta arbetsuppgifter samt Ejda just nu sover).

Hur som helst, just det här inlägget skulle ju inte handla om mitt familjeliv. Roligt med ett nytt branschbloggsinitiativ! Jag ska med stort intresse följa sajten och hoppas att den berikar boksamtalet i landet.

Och kan man kanske anta att tillkomsten av Boktugg är en orsak till att Sölve Dahlgrens HOI-kompanjon Lars Rambe varit så tyst på sin egen bokbranschblogg Building Blocks by Rambe sedan i våras?

Nej, Amazon betyder inte döden för svensk bokmarknad

Jag skulle vilja skriva något riktigt mastigt om det här med att Amazon nu fått ordning på sina papper och kan starta upp svensk verksamhet på allvar om de vill – för det är ju egentligen ”bara” det som har hänt, de har avtalen klara, de juridiska bitarna är på plats. Men när de drar igång – eller ens om de gör det – vet de blott själva ännu.

Men tiden för mastigheter finns inte just nu, så jag nöjer mig med det här:

Jag tillhör inte den grupp jag sett i vissa nätkretsar som nu hånskrattar åt blåögda svenska bokförlag och näthandlare som i medier uttryckt förhoppning om att det här inte ska innebära så mycket för deras situation. Visst kommer Amazon att göra avtryck, men jag tror inte att deras framtida position i Sverige ska överskattas. Sverige är kanske inte unikt som bokland, men förutsättningarna är ändå rätt annorlunda jämfört med de större marknader Amazon tidigare gått in på.

Tre orsaker jag tror talar till Amazons nackdel:

• Sverige har extremt pressade bokpriser internationellt sett, att köpa böcker här är redan mycket billigt tack vare de fria bokpriserna, väletablerade näthandelsaktörer likt Adlibris som ställer hårda krav på rabatter på förlagen samt dagligvaruhandelns starka position när det kommer till pallförsäljning av storsäljare. Frågan är om ens Amazon, som gjort sig kända för att vara prispressare av rang, kan få till ännu lägre priser. På e-boksområdet finns det visserligen god mån för prispress om de är villiga att sälja med förlust (vilket de gjort sig kända för gällande e-böcker i främst USA), men svenskarna har hittills visat sig vara rätt ointresserade av e-böcker. Visserligen beror det säkert till viss del på att toklätta, sömlösa e-bokstjänster saknats, men en än viktigare faktor tror jag är vår i internationell jämförelse mycket stora marknad för billiga pocketböcker – så länge vi ser ett mervärde i en fysisk produkt kommer pocketboken att vinna över e-boken eftersom den finns att köpa i princip överallt och dessutom till ett lägre pris än e-böcker. Så var inte fallet i de anglosaxiska länderna, där det svenska systemet med relativt snabbt utgivna och framförallt mycket lågt prissatta pocketböcker inte finns i samma utsträckning. Jag har skrivit om skillnaderna mellan svensk och amerikansk pocketmarknad tidigare, bland annat här.

• Svenskarna har redan köpt böcker på nätet i 15 år från Adlibris och Bokus. En viktig orsak till Amazons framgång i USA var att de var tidigt ute, nätbokhandeln Amazon drog igång redan 1995 i Seattle. Det betyder så klart inte att marknadsledande Adlibris position på den svenska marknaden är huggen i sten, men jag tror ändå att det har betydelse.

• På e-boksområdet fick Amazon snurr på affären genom att marknadsföra den första vettiga läsplattan i form av Kindle extremt hårt under flera års tid. I Sverige har i dag miljoner svenskar redan surfplattor, och på dessa plattor är Amazons nätbutik bara en i raden. Visst kommer fler svenskar att köpa Kindles när Amazon drar igång svensk verksamhet, men jag tror ändå att det är relativt få som ser poängen med att köpa ännu en platta till hushållet.

Med detta sagt – det ska bli väldigt spännande att se vad som händer när de väl drar igång. Men omedelbar domedag för tingens ordning av i dag – nja.

Sandviken satsar på litteratur för barn och unga

I dag fick vi ännu en orsak att åka till Gästrikland regelbundet, när litteraturhuset Trampolin slog upp sina portar i Sandviken.

Att Sandviken satsar på landets första litteraturhus för barn och unga glädjer mig oerhört. Visserligen hade det så klart varit bättre för min nuvarande livssituation om satsningen skett i Kiruna, men det är klart att hjärtat även klappar extra varmt för min hembygd. Sandviken har alltid lagt mycket resurser på kultur, biblioteket är exempelvis ett föredöme med sin långvariga satsning på 365-dagarsöppet (något exempelvis Stockholm inte är i närheten av), och litteraturhuset Trampolin, inhyst i det nya kulturcentrumet, har potential att bli något väldigt bra, av vad jag läst och sett hittills.

Hoppas nu bara att Sandvikenborna överlag drar dit sina barn, så att det inte bara blir en plats dit den kulturintresserade medelklassen vallfärdar.

Arbetarbladet har skrivit en artikel inför helgens premiär, och nedan bäddar jag in ett klipp som TV4 Nyheterna gjorde om satsningen för en dryg månad sedan.

Sex femtondelar avklarade

Nästan 6 000 tecken blev gårdagens resultat. Lejonparten måste alltså skrivas i dag, plus kanske kanske lite i morgon förmiddag beroende på hur pigg jag är inför avfärden norrut igen.

Men det är väl ändå inte kvantitet utan kvalitet som är det viktigaste, kanske någon tänker. Jo förvisso, men i det här läget handlar det mest om att jag måste börja få ur mig textmassan oavsett kvaliteten på varje enskilt ord.

Men vissa delar av det jag skrev i går blev jag ändå nöjd med. Jag har inte riktigt fått grepp om berättarstilen i alla stycken, men det tar sig.

Har just ätit frukost på mitt gamla förmiddagsjobbarfik Louie Loiue, som är sig i princip helt likt från hösten 2012 när jag var här nästan dagligen.

Men nu roman.

Huvudstaden

Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.

Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.

Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.

När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.

Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.

Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.

Modernisten från Vittangi

Vi har varit med och dragit igång en sorts bokcirkel på bibblan här i Vittangi. Till första träffen den 8 april ska alla ha läst en bok av en tornedalsförfattare, och än så länge har jag inte riktigt lyckats bestämma mig för vad jag ska ta mig an.

Johanna har däremot hittat sin förstabok, och även jag är mycket nyfiken på denna. Elsa Forsgren, född och uppvuxen i Vittangi, debuterade med Resa mellan ensamheter på Bonniers 1950, gav därefter aldrig ut någon mer bok och försvann därtill snart från den kulturella parnass hon tidigare varit en del av. Hon var utbildad konsthistoriker i Uppsala, även verksam som konstnär och agerade modell för Bror Hjorth flera gånger, hon är kvinnan som dansar på dennes staty utanför centralstationen i Uppsala och hon finns avporträtterad som samekvinna på den udda men mycket vackra altartavla han målat i kyrkan i Jukkasjärvi.

Elsa Forsgren var född 1920, årsbarn med Johannas mormor och troligen alltså folkskolekamrat till henne. Forsgren har kallats Modernisten från Vittangi, och verkar från början av 1950-talet ha varit mer eller mindre bortglömd innan hon 2010 uppmärksammades i en essä av Erik Jonsson i tidskriften Provins.

Resa mellan ensamheter – en samling av noveller, aforismer, allegoriska sagor och satiriska berättelser som av kritiker sågs som en trolig start på ett viktigt författarskap – är i dag extremt svår att få tag på. Den finns inte att köpa på något antikvariat (åtminstone är den inte inlagd i någon databas som Antikvariat.net eller Bokbörsen) och blott sex bibliotek i Sverige har ett exemplar. Intressant nog gjordes en Daisyinläsning så sent som 2010, kanske efterfrågade någon synskadad den som talbok efter uppmärksamheten i Provins.

Men när detta skrivs ligger trots allt Resa mellan ensamheter bredvid mig på skrivbordet, Johannas syster Niddis svärmor hade ett välbevarat exemplar i sin bokhylla. Boken är dedikerad Till alla Stackars i världen, och framstår utifrån de korta utdrag som Johanna publicerat på Bokhora även vara ett viktigt om än alltså relativt bortglömt bidrag till den svenska feministiska litteraturhistorien.

Jag ställer mig i kö efter henne. Men till första bokträffen väljer jag nog något annat tornedalskt, trist om alla läser samma bok.

Frågan är bara vad.

Mer om Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Skrev just en kommentar till Karin Boye-inlägget som var längre än mitt ursprungsinlägg, så jag tycker gott att en kan läsa den för att få en lite fördjupad bild av vad jag tänker om det hela (samt för att få en liten inblick i vad jag ägnade mig åt i tonåren).

Nu ska jag äntligen se Veronica Mars-filmen. Mot filmrummet i källaren!

Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.

Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.

Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?

Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.

Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.

Hemma hos Hemingway

Vi besökte Hemingways hus i går, mycket inspirerande. Konstigt nog var tanken som slog mig när jag såg skrivarlyan på övervåningen i gästhuset att den såg ut som en underdimensionerad variant av det rum Jan Guillou använder för sitt skrivande, om ni sett bilder på det. De 16 katter Hemingway omgav sig med hade i dag vuxit till 45, och till ytan var gården den näst största på hela Key West. Hemingways andra hustru Pauline, som var den som köpte huset, kom från en rik familj.

”Rolig” trivia: Huset kostade 8000 dollar när de införskaffade det, men den swimmingpool som hustrun lät bygga åt maken på gården när hon (helt korrekt) misstänkte att han var på väg att lämna henne för en ny kvinna, kostade 20000 att installera.

Pseudonymen som sänke

Jag blir inte klok på det här med Daniel Sjölins och Jerker Virdborgs pseudonym Michael Mortimer. Först fick de ett uppslag i Dagens Nyheter för en månad sedan där de fick lägga ut texten om snålblåsten i det svenska litteraturklimatet som sades stå i opposition mot deras ambition att skriva en ambitiös äventyrsserie i sex delar. Och i lördags upprepade de det hela, i en debattext på kultursidorna i Svenska Dagbladet.

Det står visserligen inte uttryckligen att de blivit motarbetade, men vissa ”inne i finreservatet” ska reflexmässigt ha reagerat med skepsis eftersom lekfullhet och äventyr inte ses med blida ögon, enligt texten i SvD. Det finns alltså ett kollegialt och branschmässigt motstånd mot den storslagna äventyrsromanen.

Expressens kulturchef Karin Olsson avfärdade i går deras kritik, och jag skriver under på mycket av det hon skrev, men samtidigt är det så klart så att det inom snäva delar av Litteratursverige finns en tendens att vifta bort sådant här som undermåligt och oviktigt eftersom det vänder sig till en bred publik. Det är inte en strömning som endast finns inom litteraturen, en sell out kan man anklagas för att vara inom alla kulturformer.

Men. Jag förstår ändå inte varför Sjölin och Virdborg anser att de måste försvara sig gång efter annan, och pedagogiskt förklara varför det de gör är så viktigt. Är den här skepsisen verkligen så aktiv, stark och betydelsefull att de måste försvara sig via helsidor på landets stora kultursidor?

Jag ska ärligt säga att jag ännu inte tagit mig an ”Jungfrustenen”, den ligger i en hylla här hemma oläst av mig, Johanna har dock tagit sig an den och var rätt sval vill jag minnas. Projektets ambition lockar mig, som i grunden naturvetenskapligt skolad tycker jag att tanken på att korsbefrukta humaniora med naturvetenskap i en storslagen äventyrsberättelse känns som en ypperlig idé, mina tankar går till Peter Nilson även om han ofta gled över mer mot science fiction. Jag håller flera av Nilsons romaner som personliga favoriter, särskilt den tvådelade serien ”Rymdväktaren” och ”Nyaga” som han skrev åren före sin död. Så det får nog bli åtminstone en ljudbokslyssning av ”Jungfrustenen” inom kort i alla fall.

Skulle det nu vara så att Sjölin/Virdborg inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt projekt tror jag tyvärr att de har sin pseudonym att skylla, inte genren äventyrsroman. Jag anser att de gjorde en grov felräkning, hade de i förväg meddelat att de tillsammans ämnade skriva en äventyrsserie med naturvetenskapliga ambitioner i klassisk europeisk tradition, hade deras bok mottagits med genuint intresse. Nu suckades det i stället över ännu en pseudonym som det skulle gissas och spekuleras kring (och de få som orkade sa i princip genast Daniel Sjölin), och projektet avfärdades på förhand.

Ekonomiskt osinnad

Jag är verkligen inget vidare på att tjäna pengar på mitt författarskap. Jag ger bort mina böcker i digital form, jag glömde i över ett års tid bort att fakturera Elib för biblioteksersättning och försäljning och nu fick Massolit höra av sig till mig och fråga om jag inte vill ha betalt för den pocket de gav ut av ”Vi har redan sagt hej då” för ett par år sedan, borde jag inte ta och skicka dem en faktura?

Jo, tack, gärna, tackar som frågar.

Nu var det visserligen ingen stor summa jag fick i royalty, men i alla fall ett femsiffrigt belopp som kommer väl till hands så här i årets slut.

Och bara för att jag inte har producerat några bästsäljare (men vänta bara!) behöver jag ju inte göra det svårare än det behöver vara.