Upprop mot sexismen inom Akademien

I Göteborgs-Posten publiceras i dag ett upprop mot sexismen inom Svenska Akademien som drygt 200 författare och dramatiker undertecknat. Jag är en av dem som skrivit på.

En del av texten, som finns i sin helhet här, lyder:

Horace Engdahl har kallat Sara Danius ledarskap för det sämsta någonsin i Svenska Akademiens historia. Han menar alltså att hans egen undlåtenhet att agera mot de sexuella trakasserierna, som Akademien fick kännedom om redan 1996, är bättre. Vi känner igen detta agerande från så många håll: den som gör motstånd eller försöker uppmärksamma sexuella övergrepp och maktmissbruk pekas själv ut som ett problem.

#knytblusförsara

Alltså antalet knytblusar i mina flöden i dag är så överväldigande många att jag blir gråtfärdig av hur fint det är. Ja, visst, det är blott en symbolhandling, men den bottnar i en genuin frustration över sakernas tillstånd. Och det är verkligen inte bara de man på förhand kunde tänka sig som i dag burit plagget, det har slagit så mycket bredare än åtminstone jag kunde ha anat.

Synd att man även blir gråtfärdig över att tänka på orsaken till varför alla dessa knytblusar ens behöver synas.

Sara Stridsberg invald i Svenska Akademien

This just in via nyhetsflash från Omni och DN:

Sara Stridsberg har valts in som ledamot i Svenska Akademien efter avlidna Gunnel Vallquist. Wow. Stort grattis, Sara!

Inte för att det på något vis är förvånande, få har väl tvekat gällande att hon den vägen skulle vandra, men ändå – så ung!

Fast sedan inser jag att vi ju inte är så unga längre, hon fyller 44 senare i år. Det kanske inte är så där särdeles ungt för inval, jag har dålig koll på det.

Hur som helst – stol nummer 13, utannonserat fredag den 13 maj. Siffersymbolik i det lilla.

Matthis i DN om Svenska Akademien och Mercedes

Författaren och litteraturkritikern Moa Matthis skriver i dag en essäliknande debattartikel i DN om Svenska Akademiens domstolshot mot Mercedes gällande den nu ökända Karin Boye-reklamen. Jag ska inte lägga ord i hennes mun, men jag tycker nog att hon landar i samma slutsats som jag själv gjorde i mitt inlägg i ärendet.

Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt “I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.

Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det “kränker den andliga odlingens intressen”.

Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur “gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?

Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.

Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.