Författaren och litteraturkritikern Moa Matthis skriver i dag en essäliknande debattartikel i DN om Svenska Akademiens domstolshot mot Mercedes gällande den nu ökända Karin Boye-reklamen. Jag ska inte lägga ord i hennes mun, men jag tycker nog att hon landar i samma slutsats som jag själv gjorde i mitt inlägg i ärendet.
Etikett: Karin Boye
Mer om Boye, Mercedes-Benz och Akademien
Skrev just en kommentar till Karin Boye-inlägget som var längre än mitt ursprungsinlägg, så jag tycker gott att en kan läsa den för att få en lite fördjupad bild av vad jag tänker om det hela (samt för att få en liten inblick i vad jag ägnade mig åt i tonåren).
Nu ska jag äntligen se Veronica Mars-filmen. Mot filmrummet i källaren!
Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien
Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.
Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.
Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?
Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.
Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.