Etikett: bokbranschen

Har vi några indieförfattare?

För två år sedan skrev jag om begreppet indieförfattare, efter att man i USA i svallvågorna av Amazons framfart på e-boksområdet börjat tala om independent authors som en allt starkare grupp. Ett tufft ord som ligger bra i munnen tycker jag, även om det säkert har att göra med min bakgrund som popnörd från det glada nittiotalet då allt som var värt att lyssna på var tvunget att vara indie, även om begreppet med tiden kom att glida från att handla om en viss typ av musikutgivning på mindre oberoende skivbolag till ett visst typ av beteende och sound.

Men oavsett det. Hur går det med begreppet indieförfattare i Sverige? Har det fäst sig eller tog det sig ingen vart? En googling ger vid handen att det använts vid några tillfällen av självutgivande författare och andra, men träffarna är relativt få och mitt tidigare inlägg i ärendet verkar rankas som nummer två av Google. (Att jag ens kom att tänka på ordet nu beror på att jag såg i min Statcounter att någon nyligen googlat just detta och hamnat på mitt inlägg.)

Så – indieförfattare – fisk eller fågel? Vad säger exempelvis Sölve Dahlgren och Lars Rambe på HOI Förlag?

Översikt av den svenska ljud- och e-boksmarknaden

I försomras jobbade jag i samarbete med Testfakta fram en översikt av den svenska marknaden för ljud- och e-bokstjänster, främst med fokus på de prenumerationstjänster som finns. Testfakta har nu gjort en grafik av samt skrivit en text utifrån materialet, och även intervjuat mig. I går körde DN materialet på sina ekonomisidor. Nätversionen av artikeln ligger bakom DN:s betalvägg, men grafiken går att se ändå, verkar det som.

IMG_8741

Bia Sigge går till Massolit

Hoppsan! Pocketshops Bia Sigge, på papperet sortimentsansvarig men för många något av företagets ansikte utåt, lämnar den framgångsrika pocketbokhandeln och blir förläggare på Massolit Förlag med start i september, enligt ett pressmeddelande.

Tveklöst en spännande utveckling för Massolit, och förhoppningsvis ett tecken på att förlaget nu är redo att börja fokusera på sin bokutgivning igen – efter jätteköpet av det kraftigt blödande Forma Books i fjol har det mesta kring Massolit handlat om hur de ska få det förlagsimperium de nu besitter på fötter igen.

Intressant också att det var Boktugg, den nya branschbloggen med koppling till HOI Förlag som jag skrev om häromdagen, som var först med att plocka upp nyheten och inte Svensk Bokhandel.

——

Transparenstillägg: Massolit Förlag var förlaget som gav ut pocketversionen av min roman Vi har redan sagt hej då, så jag har viss koppling till dem. Hur min eventuella framtid där ser ut har jag dock ingen som helst aning om, i nuläget fokuserar jag inte ett skvatt på var min nästa roman ska ges ut, utan enbart på att skriva den.

Adlibris Letto sjunger på sista versen

Varje gång som Adlibris kör en kampanj för sin läsplatta Adlibris Letto så ökar trafiken till min blogg. Mina två tester av plattan sommaren 2012 – dels ett allmänt och dels ett för hur den hanterar bibliotekslånade e-böcker – är mina två mest besökta inlägg de senaste två åren.

Och kampanjer har de haft ofta. Först var det ordinarie priset 1 395 kronor men den verkade nästan alltid vara prissänkt till 995, och senare har den även reats ut för 695. Till sommarens kampanj, som väl får antas vara den sista, är priset satt till 495 kronor.

En inte alltför vågad gissning är att Letton fasas ut till höstsäsongen, det finns väl en gräns för hur länge man kan sälja en hårdvara som lanserades för 2,5 år sedan (Letton är egentligen en Bookeen Cybook Odyssey laddad med svensk programvara). Ersätts den med en nyare platta från Bokeen eller annan tillverkare, eller väljer de att bara satsa på appar för surfplattor och mobiler? Och begraver de namnet Letto och går samma väg som Amazon och satsar på en enhetlig linje när det gäller namnet på sina digitala satsningar – Adlibris e-boks- och ljudboksplattform heter ju Adlibris Mondo (som jag också testat här i bloggen) sedan förra hösten?

Jag tror att de till hösten satsar på en Mondoplatta (kanske en försvenskad version av bakgrundsbelysta Cybook Odyssey Frontlight?) som presenteras i samband med årets bokmässa. Jag lovar att testa den utförligt.

Boktugg vill snacka bokbransch

Bloggar om bokbranschen växer väl inte direkt på träd i Sverige, men nu har i alla fall Sölve Dahlgren och de andra bakom HOI Förlag dragit igång sajten Boktugg, som hoppas bli just detta. Det finns gott om bokbloggar som skriver om böcker, men väldigt få bloggare som skriver om bokbranschen, skriver Sölve i ett inlägg på sin egen blogg där han presenterar projektet, och nämner i samma veva även mig som någon som brukar skriva om branschen. Den som scrollar bakåt i mitt flöde just nu lär se att det blivit rätt dåligt med sådant på sistone, en egen rask koll får det till att det var den 23 maj då jag skrev om det hopplösa läget för de svenska e-boksbutikerna, men så fort den här sommaren är över och jag framåt hösten baxat in min mycket tidskrävande dotter på förskolan hoppas jag att det blir lite ändring på den fronten (att jag har tid att skriva dessa rader just i dag beror på att jag för dagen saknar akuta arbetsuppgifter samt Ejda just nu sover).

Hur som helst, just det här inlägget skulle ju inte handla om mitt familjeliv. Roligt med ett nytt branschbloggsinitiativ! Jag ska med stort intresse följa sajten och hoppas att den berikar boksamtalet i landet.

Och kan man kanske anta att tillkomsten av Boktugg är en orsak till att Sölve Dahlgrens HOI-kompanjon Lars Rambe varit så tyst på sin egen bokbranschblogg Building Blocks by Rambe sedan i våras?

Nej, Amazon betyder inte döden för svensk bokmarknad

Jag skulle vilja skriva något riktigt mastigt om det här med att Amazon nu fått ordning på sina papper och kan starta upp svensk verksamhet på allvar om de vill – för det är ju egentligen ”bara” det som har hänt, de har avtalen klara, de juridiska bitarna är på plats. Men när de drar igång – eller ens om de gör det – vet de blott själva ännu.

Men tiden för mastigheter finns inte just nu, så jag nöjer mig med det här:

Jag tillhör inte den grupp jag sett i vissa nätkretsar som nu hånskrattar åt blåögda svenska bokförlag och näthandlare som i medier uttryckt förhoppning om att det här inte ska innebära så mycket för deras situation. Visst kommer Amazon att göra avtryck, men jag tror inte att deras framtida position i Sverige ska överskattas. Sverige är kanske inte unikt som bokland, men förutsättningarna är ändå rätt annorlunda jämfört med de större marknader Amazon tidigare gått in på.

Tre orsaker jag tror talar till Amazons nackdel:

• Sverige har extremt pressade bokpriser internationellt sett, att köpa böcker här är redan mycket billigt tack vare de fria bokpriserna, väletablerade näthandelsaktörer likt Adlibris som ställer hårda krav på rabatter på förlagen samt dagligvaruhandelns starka position när det kommer till pallförsäljning av storsäljare. Frågan är om ens Amazon, som gjort sig kända för att vara prispressare av rang, kan få till ännu lägre priser. På e-boksområdet finns det visserligen god mån för prispress om de är villiga att sälja med förlust (vilket de gjort sig kända för gällande e-böcker i främst USA), men svenskarna har hittills visat sig vara rätt ointresserade av e-böcker. Visserligen beror det säkert till viss del på att toklätta, sömlösa e-bokstjänster saknats, men en än viktigare faktor tror jag är vår i internationell jämförelse mycket stora marknad för billiga pocketböcker – så länge vi ser ett mervärde i en fysisk produkt kommer pocketboken att vinna över e-boken eftersom den finns att köpa i princip överallt och dessutom till ett lägre pris än e-böcker. Så var inte fallet i de anglosaxiska länderna, där det svenska systemet med relativt snabbt utgivna och framförallt mycket lågt prissatta pocketböcker inte finns i samma utsträckning. Jag har skrivit om skillnaderna mellan svensk och amerikansk pocketmarknad tidigare, bland annat här.

• Svenskarna har redan köpt böcker på nätet i 15 år från Adlibris och Bokus. En viktig orsak till Amazons framgång i USA var att de var tidigt ute, nätbokhandeln Amazon drog igång redan 1995 i Seattle. Det betyder så klart inte att marknadsledande Adlibris position på den svenska marknaden är huggen i sten, men jag tror ändå att det har betydelse.

• På e-boksområdet fick Amazon snurr på affären genom att marknadsföra den första vettiga läsplattan i form av Kindle extremt hårt under flera års tid. I Sverige har i dag miljoner svenskar redan surfplattor, och på dessa plattor är Amazons nätbutik bara en i raden. Visst kommer fler svenskar att köpa Kindles när Amazon drar igång svensk verksamhet, men jag tror ändå att det är relativt få som ser poängen med att köpa ännu en platta till hushållet.

Med detta sagt – det ska bli väldigt spännande att se vad som händer när de väl drar igång. Men omedelbar domedag för tingens ordning av i dag – nja.

Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.

Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.

Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?

Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.

Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.

Pseudonymen som sänke

Jag blir inte klok på det här med Daniel Sjölins och Jerker Virdborgs pseudonym Michael Mortimer. Först fick de ett uppslag i Dagens Nyheter för en månad sedan där de fick lägga ut texten om snålblåsten i det svenska litteraturklimatet som sades stå i opposition mot deras ambition att skriva en ambitiös äventyrsserie i sex delar. Och i lördags upprepade de det hela, i en debattext på kultursidorna i Svenska Dagbladet.

Det står visserligen inte uttryckligen att de blivit motarbetade, men vissa ”inne i finreservatet” ska reflexmässigt ha reagerat med skepsis eftersom lekfullhet och äventyr inte ses med blida ögon, enligt texten i SvD. Det finns alltså ett kollegialt och branschmässigt motstånd mot den storslagna äventyrsromanen.

Expressens kulturchef Karin Olsson avfärdade i går deras kritik, och jag skriver under på mycket av det hon skrev, men samtidigt är det så klart så att det inom snäva delar av Litteratursverige finns en tendens att vifta bort sådant här som undermåligt och oviktigt eftersom det vänder sig till en bred publik. Det är inte en strömning som endast finns inom litteraturen, en sell out kan man anklagas för att vara inom alla kulturformer.

Men. Jag förstår ändå inte varför Sjölin och Virdborg anser att de måste försvara sig gång efter annan, och pedagogiskt förklara varför det de gör är så viktigt. Är den här skepsisen verkligen så aktiv, stark och betydelsefull att de måste försvara sig via helsidor på landets stora kultursidor?

Jag ska ärligt säga att jag ännu inte tagit mig an ”Jungfrustenen”, den ligger i en hylla här hemma oläst av mig, Johanna har dock tagit sig an den och var rätt sval vill jag minnas. Projektets ambition lockar mig, som i grunden naturvetenskapligt skolad tycker jag att tanken på att korsbefrukta humaniora med naturvetenskap i en storslagen äventyrsberättelse känns som en ypperlig idé, mina tankar går till Peter Nilson även om han ofta gled över mer mot science fiction. Jag håller flera av Nilsons romaner som personliga favoriter, särskilt den tvådelade serien ”Rymdväktaren” och ”Nyaga” som han skrev åren före sin död. Så det får nog bli åtminstone en ljudbokslyssning av ”Jungfrustenen” inom kort i alla fall.

Skulle det nu vara så att Sjölin/Virdborg inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt projekt tror jag tyvärr att de har sin pseudonym att skylla, inte genren äventyrsroman. Jag anser att de gjorde en grov felräkning, hade de i förväg meddelat att de tillsammans ämnade skriva en äventyrsserie med naturvetenskapliga ambitioner i klassisk europeisk tradition, hade deras bok mottagits med genuint intresse. Nu suckades det i stället över ännu en pseudonym som det skulle gissas och spekuleras kring (och de få som orkade sa i princip genast Daniel Sjölin), och projektet avfärdades på förhand.

Ekonomiskt osinnad

Jag är verkligen inget vidare på att tjäna pengar på mitt författarskap. Jag ger bort mina böcker i digital form, jag glömde i över ett års tid bort att fakturera Elib för biblioteksersättning och försäljning och nu fick Massolit höra av sig till mig och fråga om jag inte vill ha betalt för den pocket de gav ut av ”Vi har redan sagt hej då” för ett par år sedan, borde jag inte ta och skicka dem en faktura?

Jo, tack, gärna, tackar som frågar.

Nu var det visserligen ingen stor summa jag fick i royalty, men i alla fall ett femsiffrigt belopp som kommer väl till hands så här i årets slut.

Och bara för att jag inte har producerat några bästsäljare (men vänta bara!) behöver jag ju inte göra det svårare än det behöver vara.

Koll på e-boksvärlden

Vill man ha koll på utveckling och trender inom e-boksvärlden, så bör man hålla koll på Elibs blogg. De bloggar tyvärr extremt sällan, och när det väl läggs ut något så är det i princip världens längsta blogginlägg, men det de skriver om är alltid intressant och ger en bra bild av vad som sker i branschen, både på ett nationellt men kanske främst internationellt plan.

Men om jag får önska mig något så blir det detta: Fler och därmed kortare inlägg. Jag förstår visserligen tanken bakom att göra det som månadsrapporter och mässummeringar och dylikt, men problemet med långa – och ibland spretiga – inlägg är att de ofta blir liggande som en oläst flik fyllt av dåligt samvete i webbläsaren så länge att innehållet hinner bli inaktuellt (eller stängt av misstag).

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.