Sport är viktigare än litteratur

Intressant krönika av Sölve Dahlgren i helgen hos Boktugg, om det sneda i att många tycker att ett ljudboksabonnemang på 169 kronor i månaden är för dyrt, samtidigt som man är villig att lägga minst det dubbla eller till och med tredubbla varje månad för att få tillgång till sport som Premier League-fotboll eller SHL-hockey.

En annan sak han tar upp som jag faktiskt inte själv hade tänkt på: När det gäller abonnemang hos exempelvis en musiktjänst som Spotify, en ljudbokstjänst som Storytel eller en film och tv-tjänst som Netflix tar vi det närapå för givet att vi ska få en tvåveckors- eller månadslång prova på-period innan vi börjar betala. Inom sportabonnemangens värld existerar inte dessa prövoperioder, där är det betalning från dag ett som gäller.

Sport är uppenbarligen viktigare än kultur.

En bra cliffhanger

Att jag ofta finner själva skrivprocessen långsam, plågsam eller på ren svenska skittrist kommer knappast som någon överraskning för regelbundna läsare av den här bloggen, jag har varit inne på det ett otal gånger.

Lite korkat att ha gett sig in på ett projekt som inom loppet av lite drygt tre och ett halvt år kommer att ha resulterat i författandet av åtta böcker då, kan tyckas.

Nåväl, strunt i det just nu. Vad jag ville ha sagt var egentligen detta: Även om jag tycker att skrivprocessen är mördande seg, så ÄLSKAR jag känslan av att kunna sätta punkt för ett kapitel som avslutas med en riktigt bra cliffhanger.

(Japp – fetade och kursiverade versaler, så mycket älskar jag det)

Inga sådana där fuskcliffar som en del ägnar sig åt som egentligen bara handlar om att lura läsaren att något dramatiskt är på väg att hända trots att det sedan inte gör det – nej, det ska vara dramatiskt på riktigt, och slunga iväg storyn i en förhoppningsvis ny, oväntad riktning som läsaren/lyssnaren bara måste följa med på, och det genast.

Utan att förhäva mig skulle jag vilja påstå att jag är ganska bra på att skriva mig fram till sådana.

Och denna morgon, precis alldeles nyss, lyckades jag få till en riktigt fin en. Slut på meddelandet.

Äntligen Babel!

Nog för att jag klagade på SVT:s litteraturprogram Babel så sent som för ett par veckor sedan, men visst är det så att jag likt majoriteten av svenska författare väldigt gärna skulle vara med i programmet, det är ett kvitto på att man i någon form lyckats och nått en position på parnassen.

Och i söndagens avsnitt hände det! Må så vara i två sekunder i en klippbild som anonym random person på Littfest, men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Det hela kan beskådas precis i början, cirka 1.40 in i programmet. Blinka inte vid fel tillfälle!

Tog mig friheten att ta en skärmdump. Nog ser det ut som att jag säger något mycket intressant till Provins redaktör Carl Åkerlund, där vi står bakom vårt bokbord?

Littfest dag ett

Trots att torsdagskvällen var lugn och jag hade ställt klockan i går morse först på 08.00, vaknade jag så klart alldeles för tidigt enligt lagen om småbarnsliv. Låg ett tag och försökte somna om, men sträckte mig därefter efter telefonen för att kolla tiden: 05.36.

Ridå.

Har varit såsig hela dagen, men såg ett par fina seminarier – roligast var ”Vem sköt John F Kennedy?” – ett samtal om Kent Wernes bok Allt är en konspiration, modererat av Gabriella Håkansson, och stod vid bokbordet ett par timmar, det senaste Provins-numret sålde ärligt talat som smör.

Hade ambitionen att även försöka få ur mig några rejäla skrivtimmar under dagen, men såsigheten gjorde att det lilla jag till sist fick ner i dokumentet ärligt talat kändes värdelöst.

Avvek tidigt från kvällsprogrammet på Bildmuseet, passerade Max och köpte nuggets, minimorötter och Sprite Zero på väg tillbaka till hotellet och tänkte nu avsluta dagen med ett avsnitt av något så ickelitterärt som The Passage.

I morgon hoppas jag komma upp tidigt, äta frukost och skriva lite, gå till festivalen och se seminariet med Sara Stridsberg, sitta vid bokbordet en timme, skriva ett par timmar, gå på seminariet ”Konsten att göra onytta – om kulturpolitikens politisering” (som jag tror blir betydligt mer spännande än den något omständliga titeln antyder och som vi inom Norrlitt står som arrangörer för) och därefter förhoppningsvis hålla ut betydligt längre än i dag när festivalen på kvällen avslutas med festligheter på Norrlandsoperan.

Littfest dag noll

Första Umeådagen avklarad. Fint och ganska stillsamt årsmöte för Norrlitt/FC NorrBokcafé Pilgatan, följt av släppfest för Provins i samma lokal. Därefter promenerade jag och Victor Estby från Bokdagar i Dalsland ner till Väven där Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters Norrlandspodden firade 50 avsnitt på Gotthards krog. Hängde där med dem i någon timme innan resten av Norrlittgänget anslöt, och jag promenerade hem till hotellet tillsammans med David Väyrynen.

Resan ner gick för övrigt bra, men var en snöröksfest av rang under bussfärden längs E4:an, främst mellan Piteå och Skellefteå. Ett under att chauffören såg något överhuvudtaget.

I morgon börjar Littfest på allvar. Skoj ska det bli!

Virus nu även på ryska

Virus – eller jag menar Вирус – finns nu även på ryska! Det skedde inte ens i år, utan redan i december, jag hade bara helt missat det trots att jag varit in ett par gånger på Storytels ryska sajt och letat (visste att det var på gång), dock är det ju lite svårt när man varken hajar språket eller bokstäverna …

Det som ytterligare ställde till det var att de gjort egna omslag – tio stycken olika dessutom, ett för varje avsnitt! – som jag inte kände igen. Men när jag väl insåg vad det var jag tittade på – wow! Kalassnygga. Eller ja, ”kalas” är väl kanske fel ord i sammanhanget, de är ju rätt otäcka. Men fina!

Det innebär att Virus nu finns utgiven på sju av Storytels marknader: Sverige, Finland, Spanien, Mexiko, Turkiet, Förenade Arabemiraten och Ryssland, dock bara på sex språk än så länge – Spanien och Mexiko har ju samma. Några till är på gång som jag vet om, och än är väl inte kranen avstängd, Storytel finns vad jag minns i femton länder totalt hittills, och de har väl inga ambitioner att sluta expandera, vad jag vet.

Jag gjorde ett litet collage med fyra av de finaste ryska. Samtliga tio hittar ni här.

Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Ett dyk ner i Wattpads parallella verklighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 31 januari.

———

De senaste tjugo årens digitalisering har vänt upp och ner på många branscher. Sättet vi upptäcker och tar till oss musik, film och tv förändrats till följd av att de här medieformerna passat ypperligt att förvandla till digitala filer som blivit direkt tillgängliga för oss via tjänster som Spotify och Netflix.

Bokbranschen har inte ställts på huvudet på samma dramatiska sätt, skiftet från analog till digital textläsning innebär en större förändring – att bläddra i en fysisk bok är ganska annorlunda jämfört med att läsa på en skärm, samtidigt som det för örat spelar mindre roll om musiken vi hör kommer från en cd-skiva eller Spotify. Även inom litteraturen pågår så klart ett skifte, men pappersboken stretar emot mer än många förutspått.

Men motståndet finns främst bland oss som är vuxna och har ett mångårigt inlärt beteende gällande hur vi tar till oss text. Bland de unga, som saknar vårt inlärda beteende, har nya sätt att ta till sig det skrivna ordet de senaste åren tagit fart på allvar.

Det mest kända – och okända! – exemplet är nog Wattpad, en från början kanadensisk nätplattform som sedan starten i slutet av 00-talet vuxit till en enorm läsar- och skrivarcommunity bland främst tonåringar, som i dag har över 70 miljoner användare som skriver, läser, hissar, dissar och tipsar om andras berättelser.

Och de gör det nästan uteslutande i sina mobiler via Wattpad-appen.

I Sverige har det rapporterats sporadiskt i branschmedier om Wattpad, men mest som nätfenomen bland unga, och som vanligt när det gäller sådana blir det tillfälliga nedslag, ett snabbt tådopp i en subkultur som beskrivs som en lustig kuriositet innan man återvänder till mer traditionella bevakningsområden.

Branschboksajten Boktugg är väl det enda svenska exemplet på någon som kontinuerligt skrivit om Wattpad, och redan hösten 2016 rapporterade de att Wattpad registrerade 120 000 unika besökare från Sverige varje månad, en siffra som med all säkerhet fortsatt växa i takt med att plattformen som helhet gjort det (2016 hade Wattpad ”bara” 45 miljoner användare).

Att dyka ner i Wattpad är att upptäcka en parallell verklighet. Författarnamnen vi är vana vid från den ”riktiga” litteraturvärlden syns ingenstans – de flesta som publicerar sig på Wattpad använder nätalias, många skriver fanfiction som spinner vidare på kända bok- eller filmfigurer och det finns kategorier för närapå allt – en bok jag snubblade över marknadsfördes med att den legat etta på varulvslistan i december 2017.

En del svenska användare skriver på engelska för att nå ut globalt, men många nöjer sig med svenska, och även dessa kan nå långt. Det finns svenskspråkiga böcker med över en halv miljon läsningar, men eftersom de flesta skriver och publicerar kapitelvis och varje kapitel räknas som en läsning, är det svårt att översätta statistiken till de siffror bokbranschen brukar använda sig av.

Framgångarna för en del Wattpadförfattare har inte gått nöjes- och kulturbranschen helt förbi – amerikanska Anna Todd är det mest kända exemplet, när hennes bokserie After växte till ett fenomen på plattformen 2013 – med totalt 1,5 miljarder läsningar till dags dato – plockades hon raskt upp av förlagsvärlden och i Sverige har After-serien getts ut av Norstedts och filmversionen kommer senare i år.

Men enstaka exempel åsido – Wattpad och andra tjänster som fanfiction.net är svåra för etablerade aktörer att förhålla sig till, eftersom innehållet är skapat av amatörer, därtill unga sådana, vars beteende inte låter sig enkelt översättas till hur kommersiellt drivna branscher fungerar.

Men en sak kan slås fast: Läser gör Wattpadanvändarna i massor, och de gör det på sina skärmar. Det kommer de knappast att sluta med när de så småningom blir vuxna.

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Stordalen plockar stjärnor från Bokförlaget Forum

Onekligen intressant utveckling i dag när den norske affärsmannen Petter Stordalen, som i fjol började vända upp och ner på den norska bokbranschen, nu på allvar ger sig in i Sverige med sin förlagsgrupp Strawberry Publishing genom att rekrytera tre av bokförlaget Forums mest välprofilerade förläggare och medarbetare i form av Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren.

Särskilt Karin Linge Nordh är i dag förläggare till en hel drös storsäljande författare hos Forum som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Mons Kallentoft, Lina Bengtsdotter, Ninni Schulman och Mattias Edvardsson, och det finns väl en uppenbar risk att det nu sker ett visst dränage från detta Bonnierägda förlag till Strawberry Publishing, eller att hon som ny förlagschef där lyckas locka över en del andra välkända, storsäljande namn.

Jag började ju faktiskt själv som författare till Linge Nordh en gång i tiden, det var hon som antog Dannyboy & kärleken till Forum. Med ekonomiskt facit i hand skulle jag kanske efter debuten ha följt hennes råd och tagit mitt författarskap i en lite mer kommersiell riktning, men det stämde helt enkelt illa med det jag ville skriva då, så jag gick min egen väg i stället med Vi har redan sagt hej då. Och resten är historia!

Eller, öhm – ja, kanske inte.

Men strunt i mig – ett spännande drag är det! De flesta branschbedömare har bara spekulerat i vilka svenska förlag Stordalen eventuellt kunde tänkas komma att köpa upp. I ärlighetens namn kan det så klart fortfarande också ske, enligt det senaste avsnittet av Förlagspodden finns det fyra svenska förlag av varierande storlek och form som norrmannen mest intresserat sig för.

Med tanke på att främst Albert Bonniers förlag plockat till sig en hel del författarnamn från andra förlag de senaste åren och ökat sin makt över branschen, känns det som att Stordalen kan komma in och förändra balansen en aning. Spännande, som sagt!

Svensk Bokhandel har skrivit flera artiklar i ämnet i dag på förmiddagen, så in och läs, det är åtminstone inte ännu låst bakom betalväggen.