Vi är åter i Stockholm några dagar. I detta nu pågår badande i Tantolunden. Tage får sägas vara den minst badkrukige av oss i det kanske artongradiga vattnet.
Men bortsett från kalla fötter, väldigt mysigt.
Här uppe i norr
Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk
ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE
DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL
(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)
där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.
Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.
Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.
Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.
It just works?
På tal om det här med den något problematiska e-boken och svårigheten att skapa en sömlös upplevelse som bara fungerar, oavsett när det handlar om hantering av sitt bokbibliotek, sin läsning, sina lån eller köp:
Vi var in hos några bokhandlare under vårt besök i Tromsö. Så här såg det ut i stadens Ark-butik.
Att appen i fråga säljs in med argumentet att den fungerar, säger kanske en del om läget i natione(r)n(a). Det är helt enkelt fortfarande för krångligt.
Är Ark.no-appen något att ha då? Nja, av vad jag kan se så revolutionerar den på intet vis marknaden. Som i så många andra tredjepartsappar (med tredje part menar jag allt utom Apples egna program) går det inte att göra köp i själva appen, utan inhandlandet av böcker måste ske på webben, och därefter laddas de ner till appen per automatik. På detta sätt undviker man att behöva ge 30 procent av försäljningssumman till Apple (och ger kunden en mycket krångligare köpupplevelse). Underligt nog har tillverkarna av Ark.no-appen struntat i att lägga in direktförsäljning ens i Androidversionen, även där måste man gå via hemsidan trots att Google inte tar någon liknande del av kakan på det sätt som Apple gör.
Det gör att – jo, visst fungerar appen, men den hade kunnat fungera bra mycket bättre.
——
Fotnot: Det bör tilläggas att det inte går att köpa e-böcker i de svenska nätbokhandlarnas appar för iPhone/iPad heller, utan man måste göra på samma sätt som hos Ark.no. Men de svenska apparna från Adlibris och Bokus har åtminstone e-boksköp inbyggda i Androidversionen.
En helg i Norge
Vi åkte till Tromsö. Vädret var sisådär men vyerna hisnande. Nordnorge är verkligen häpnadsväckande vackert med sina ständigt snöklädda berg, slingriga vägar som klamrar sig fast längs bergväggarna och små städer belägna så djupt ner i dalar att det känns som att stå på en sjöbotten. Men så slutar ju alla de där orternas namn på -botn också.
Eftersom jag körde bil i princip hela tiden när vi såg vyerna, har jag inga bilder på detta. Men jag plåtade en del inne i Tromsö. Enjoy!
Tage åker med!
I dag drar vi iväg på en liten weekendtripp till Tromsö, jag och Johanna. Tage lämnas i sin mommo och moppas ömma vård. När jag förklarade för Tage att vi skulle åka iväg i morse meddelade han frankt Tage åker med! och när jag förklarade att nej, det är bara jag och mamma som åker så nickade han och sa ja, Tage åker med. Han är bra på det där, att bemöta information som inte passar honom genom att helt enkelt ignorera den.
Men nej, han får allt stanna i Vittangi. Det är ju traktorutställning på Hembygdens dag i Suupalo i morgon och den kan han ju inte missa, den lille pyssel- och snickarmästaren.
Min intervju med Anna von Hausswolff i TT Spektras regi gick ut till landets tidningar den här veckan för den delen. Ett trettiotal tidningar verkar ha publicerat hittills.
Jag recenserar även Michelle Willams nya film ”Take this waltz” för UNT i dag. Fin film tyckte jag.
Test: Adlibris Letto och biblioteksboken
När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:
Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.
Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.
För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.
Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.
Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare ”Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.
En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.
Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.
Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.
Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.
——
UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.
På resande fot (3)
Jaha, då har vi en ny gratis tågresa till nordligaste Lappland att vänta då. Även denna gång misslyckades SJ med att ta oss till vårt resmål mindre än två timmar försenade, tvärtom var det ännu mer försenat den här gången än i julas, först tre och en halv timme efter utsatt tid angjorde vi tågstationen i Gällivare, efter att ha fått vänta i närmare två timmar i Boden på ett nytt lok som kunde dra vagnarna vidare mot slutstationen i Narvik.
Det i kombination med ett vägarbete från helvetet mellan Svappavaara och Vittangi gjorde att vi var framme hos Tages mommo och moppa först vid tretiden på eftermiddagen i går. Eftersom vi gick hemifrån vid fem i torsdags, innebar det tjugotvå timmar från dörr till dörr. Jag har rest mellan andra sidan jordklotet och Sverige betydligt snabbare än så.
På resande fot (2)
Vi har inlett nattågsfärd mot Gällivare. Efter tre och en halv mils körning, när tåget angjorde Arlanda, var vi redan 25 minuter försenade. Kan bli en kul resa det här.
Det saknas dock inte elektroniska prylar för att hålla Tage sysselsatt. I väskorna finns tre datorer (en 15-, en 13- och en 11-tums för att vara på den säkra sidan), två iPadar, tre iPhonar, en iPod touch samt en extern hårddisk. Ska väl kunna hålla oss sysselsatta till kvart över nio i morgon bitti när vi väntas anlända enligt tidtabellen.
Att vi tar tåget upp den här gången beror på resegarantin. När vi gjorde samma resa i julas blev tåget mer än två timmar försenat, vilket gjorde att vi fick ut hela beloppet som en värdecheck. De 2600 kronorna visade sig täcka en identisk resa nu.
Och nej, att vi har en så stor prylarsenal med upp hör inte till vanligheterna ens för oss. 15-tummaren är den nya retina-Macbooken, som jag har hemma på ett veckolångt test, och en av telefonerna ska Johannas pappa få.
Just nu kollar vi Pippi. Tage är rätt förtjust i henne, som synes.
På resande fot
Sitter på Starbucks i terminal fem på Arlanda, ska strax flyga till Köpenhamn för att intervjua Anna von Hausswolff, hennes nya album ”Ceremony” ges ut om två veckor.
Första singeln, ”Mountains crave” finns dock redan ute. Väldigt mäktig historia med kyrkorgel i fokus, något som för övrigt går igen på hela skivan.
Anna von Hausswolff – Mountains Crave from Anders Nydam on Vimeo.
Test: Adlibris Letto
Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.
OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.
När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.
Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.
Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.
E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.
Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.
Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.
Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.
Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.
Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.
Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.
Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.
Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.
Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.
——
Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.
UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.
Benny Griessel och Arne Dahl lika med sant
Fick på tal om ingenting bekräftat från Arne Dahl via Twitter att jo, visst är det Deon Meyers polis Benny Griessel som dyker upp en liten kortis i ”Hela havet stormar”. Det var ju för väl.
Helgen i bilder
