Kategori: Media

28. Det här tycker jag att alla bör läsa

Jag har haft den här texten markerad som oläst i min rss-läsare i flera veckor nu, även om jag läste reportaget i fråga redan när papperstidningen damp ner i brevlådan. Det är en text från Journalisten om så kallade hyperlokala nyhetssajter som poppat upp i efterdyningarna av att många lokaltidningar dragit sig tillbaka från en del orter inom sitt spridningsområde.

Jag tror inte att förutsättningarna för något liknande är särskilt goda där jag nu bor, men tanken lockar mig och jag finner satsningarna överlag sympatiska. Bra läsning.

——

Det här är del 28/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning. Och från och med i dag är jag i fas!

17. Kvällens tv-tips

Likt varje vecka så har jag och några TVdags-kollegor även till denna onsdag chattat kring senaste avsnittet av The Walking Dead, som nu inne på sin femte säsong får sägas ha nått hittills oanade höjder när det kommer till spänning och inte minst självförtroende – en effekt av att serien nu är USA:s största scriptade, vilket inte minst är imponerande med tanke på att AMC är en kabelkanal och alltså inte nås av alla hushåll.

Tonen i våra chattar blir ibland kanske lite barnslig, men det sägs en hel del vettigt om avsnitten också. Veckans gick för övrigt mer i moll än vanligt.

Nog om detta. Nu ska jag äntligen kolla in veckans Homeland.

——

Det här är del 17/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

15. Fem saker jag blir glad av i vardagen

1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.

2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).

3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.

4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.

5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!

——

Det här är del 15/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

5. Dagens boktips (eller kanske främst diskussion om Audible)

Jag har börjat med Audible igen.

Jag skrev ju ett hej då-inlägg till dem för några år sedan, som fortfarande får rätt så mycket träffar i takt med att allt fler svenskar börjat lyssna på ljudböcker och vill googla sig till engelskspråkiga alternativ, men så drabbades jag av ett Stephen King-sug tidigare höstas, och eftersom hans tegelstenar är hopplösa att få in i min lästillvaro just nu, tänkte jag att jag skulle lyssna mig igenom de senaste titlarna. Håller som bäst på med 11/22/63 nu, har klarat av tjugotre timmar, bara sju kvar.

Under åren som passerat har Audible tveklöst blivit bättre rent tekniskt, deras lyssningsapp fungerar väldigt bra, vad jag minns hade de inte ens någon sådan 2011 när jag vinkade adjö förra gången. En irriterande brist är dock att det inte går att välja böcker i appen om man är iPhoneanvändare, du måste göra valen på webben och kan sedan ladda ner böckerna direkt i iPhoneappen. Anledningen är att Audible till skillnad från exempelvis svenska Storytel inte är en ren prenumerationstjänst av ät allt du orkar-modell, utan abonnemanget ger dig fortlöpande en ny credit varje månad som du växlar in mot en ljudbok (credits man inte använder sparas och kan användas senare). Det här räknas rent tekniskt som köp av Apple, och alla köp som görs inuti en app ska de ju ha 30 procent av kakan på, vilket inte Amazonägda Audible är så sugna på, därav krångligheten.

Nåväl, med tanke på hur långa de titlar jag hittills lyssnat på har varit så kan jag leva med det här böket, det är inte som att jag hinner lyssna ut 30-timmarseposen varannan dag.

Frågan är dock – är det lönt att både ha Audible och Storytel? Nja, det vete fasiken egentligen. Så jag får väl se långlivat mitt Audiblekonto blir när jag väl har betat av de Kingtitlar jag har tänkt ta mig an – och kan ta mig an. För samma sak som 2011 gäller tyvärr fortfarande, due to publishing rights restrictions kan jag fortfarande inte lyssna exempelvis på 34-timmarstegelstenen Under the Dome. För att få full nytta av Audible behöver jag alltså registrera ett nytt Amazonkonto med amerikansk adress. Orka.

Höstens Kingfäbless kom för övrigt lämpligt, jag har fått i uppdrag att recensera hans purfärska Väckelse till UNT till nästa vecka. Länk till den kommer när den väl är publicerad.

——

Det här är del 5/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Jakten på den perfekta datorväskan

Extremt minnesgoda läsare av den här bloggen kommer ihåg att jag från tid till annan uttryckt missnöje kring mina datorväskor. Om det finns något jag är fåfäng kring är det väl just det, min datorväska. Eller nej, fåfäng är fel ord, besatt av att den ska fylla mina behov är nog mer korrekt, behov som dessutom är rätt luddiga och som grundar sig i en svårdefinierad helhetskänsla.

Hur som helst. Jag har ju i fyra års tid snart skrivit krönikor varje vecka som via TT har publicerats i landsortstidningar runt om i landet under den tillika luddiga överrubriken Nätkoll, krönikor som brukar handla om nätet, datorer, mobilvärlden, det uppkopplade samhället och allt som det medför.

Oftast tar de här 1500-teckenskrönikorna upp något som är aktuellt i detta nu och jag har därför nästan aldrig återpublicerat dem här i bloggen med någon månads eftersläpning, ett grepp som ju annars är rätt vanligt i bloggvärlden. Men för någon månad sedan fick jag fick hem den svenska datorväskan Holger för test, och skrev en krönika om min relation till datorväskor utifrån ett test om den. Och eftersom det här är ett ämne jag tidigare har tagit upp i dessas spalter rätt frekvent, så tänkte jag göra ett undantag och publicera den.

Jag är ständigt på jakt efter den perfekta datorväskan. Eftersom jag rör mig rätt mycket i mitt jobb och alltid bär min dator med mig, fyller den här fetischen också ett praktiskt syfte.

Antalet väskor jag testat närmar sig hundra. Jag föredrar axelremsväskor, gärna så slimmade som möjligt men ändå så rymliga att det går att packa ner två dagars lätt resepackning. Jag har hittills aldrig blivit helt nöjd.

Nyligen fick jag möjligheten att utvärdera en ny svensk serie datorväskor med namnet Holger. De finns i tre modeller – Junior, Senior och Backpack. Junioren rymmer en surfplatta, senioren är en klassisk portföljmodell som kan användas med axelrem och den tredje är en ryggsäcksmodell. Priset är högre än vad jag brukar leta efter (Holger kostar från 1800 kronor och uppåt) men har flera detaljer som är sympatiska – de är snygga, gjorda av återvunnet material och kommer med inbyggt batteri som klarar två mobilladdningar eller nästan en surfplatteladdning.

Väskorna är robusta och vadderade på insidan, vilket både är bra och dåligt. Att datorn ligger skyddad även när fyraåringar hoppar på väskan är toppen, men gör den också svår att packa med något utöver dess egentliga syfte. Att trycka ner inte bara dator och anteckningsblock utan även blöjor, våtservetter och mellanmålsbananer för en eftermiddag med barnen på stan lät sig inte riktigt göras. Men så är väl inte det Holgerväskornas primära syfte heller.

Så jakten på den perfekta datorväskan för just mig fortsätter. Men en smart sak tar jag med från Holger – min nästa datorväska ska ha batteri. Men jag köper nog ett externt för ett par hundralappar och placerar i ett fack.

Vad är då den perfekta datorväskan just för mig? Tja, faktum är att jag ännu inte har hittat någon jag tyckt mer om än den något modifierade Manhattan Portage jag skrev om i två inlägg redan för åtta år sedan, och som jag fortfarande använder frekvent. Och det är egentligen inte ens en datorväska! Ibland är enkelhet bäst.

Några rader om det här med Northlands kris

Jag stod ute på gården och krattade löv när mobilen i fickan surrade till och Omni levererade en flash: Gruvbolaget Northland stoppar verksamheten i gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala. Företaget har inte begärts i konkurs, men de flesta anställda sägs upp, och framtiden för gruvbrytningen verkar extremt oviss.

Förr oss drygt tio mil norrut verkar förändringen inledningsvis bli måttlig. Enligt Aftonbladet kommer den malm som hittills producerats att levereras, alltså torde de tunga Northlandbilarna som fullastade med malm var åttonde minut passerar genom byn på väg mot omlastningsstationen till järnväg strax norr om Svappavaara fortsätta att rulla en tid till.

Eftersom den sista av de sex sopsäckar som fanns kvar på rullen från förra hösten tog slut nu på morgonen, gick jag strax efter flashen till Konsum för att köpa flera. Där fick jag höra att en av Northlandbilarna stannat utanför affären strax efter nio, stått där ett tag på tomgång innan den rullat vidare. Kanske var det då föraren fick beskedet.

De grönsvarta lastbilarna är omdiskuterade här. Eftersom de passerar genom hela byn både på dit- och hemvägen med sådan intensiv frekvens dygnet runt har de blivit en del av gatubilden på gott och ont. Gott eftersom de stått för sysselsättning och framtidstro, ont eftersom tung trafik alltid medför risker och miljöpåverkan. Till pluskontot har även legat att företaget varit smarta och vid två tillfällen anordnat fotograferingar i de byar som berörs av trafiken, porträttfotograferingar med syfte att dekorera lastbilarna, något som varit populärt hos inte minst barnfamiljer i trakten. Vi var på den andra av dessa fotograferingar i fjol, och således har det rullat en Northlandbil med Tages porträtt på sedan i slutet av förra året och en med Ejdas och hennes kusin Hjalmars sedan i våras. Främst ett sätt att stryka den lokala opinionen medhårs på så klart, men samtidigt också en utsmyckning som gjort lastbilarna mindre dystra att se på och som jag tror att alla har välkomnat.

Men populära har transporterna inte varit. Förra sommaren exploderade ett däck på ett av företagets lastbilar utanför Johannas mosters hus, det blev en mindre krater på vägen och det regnade sten och grus in i trädgården, på andra sidan huset. Ett annat däck exploderade i korsningen vid Karesuandovägen i somras, en smäll jag själv hörde. Som jag har förstått det är kraften i ett exploderande lastbilsdäck att jämföra med den i en handgranat, så råkar man gå på trottoaren när en lastbil rullar förbi och ett hjul smäller är det tack och adjö. Visserligen berodde de exploderande däcken med stor sannolikhet på att byns väg både den här och förra sommaren höll på att rustas upp och det var stundtals rätt grovkornigt väglag, men det är klart att det inte funkar i längden med sådan tung, kontinuerlig trafik genom centrum i ett samhälle där de flesta samhällsfunktioner som affär, skola, restaurang och gångstråk ligger i direkt anslutning till vägen.

Så har också Trafikverket, med grund i Northlands omfattande trafik, beslutat att dra vägen mot Pajala utanför byn. Förberedande arbeten i form av trädröjning gjordes redan i somras, den nya vägen ska stå klar hösten 2016. Frågan är om den satsningen påverkas av dagens besked.

Bortsett från trafiken då? Jag vet faktiskt inte hur många här i trakten som arbetar där nere, men min spontana bild av regionen är att det i Vittangi är kraftig slagsida åt arbete inom LKAB:s anläggningar i Svappavaara, Kiruna och Malmberget/Gällivare, och inte särskilt mycket arbetspendling söderut mot Pajala. Men självklart berörs en del, konstigt vore annars.

Familjens ekonomi i fokus

Den här veckan kör Dagens Nyheter en artikelserie om familjers ekonomi, en serie som tar avstamp i Johannas och Jenny Rosander Neys nya bok Mamma, pappa, pengar – första artikeln i serien var en intervju med dem.

Och från vad jag kan se verkar det finnas ett uppdämt behov efter ökad kunskap om hur familjer bör hantera sin ekonomi. Och det är konstigt att det är ett sådant eftersatt ämne, med tanke på hur viktig ekonomin är i våra liv. Som min gamla Uppsalakompis Henrik Fröjmark uttryckte det när jag delade artikeln på Facebook i går:

– Det där är en fråga som ständigt förvånar mig att så få pratar om. Och så förvånar det mig rätt ofta att folk som lever ihop ibland inte ens har koll på vad den andre tjänar och dessutom har hyfsat separerade ekonomier. En småbarnsfamilj omsätter ju gärna minst en halvmiljon om året.

En tes som förstärks när man läser dagens artikel i serien hos DN, med titeln ”Många män vet inte vad hushållet egentligen kostar”.

Men som sagt, det är ett i mycket outforskat område. Eller som Johanna uttryckte det i DN-intervjun i tisdags:

– När jag väntade mitt första barn fann jag böcker med tips och råd om vilken mat som var bäst för ettåringar. Likaså om vad jag skulle göra när mitt barn verkade vara sjukt och hur jag skulle få mitt barn att sova lugnt om nätterna. Men ingenting om hur ekonomin påverkas när man får barn och vad ett par bör tänka på.

Nåväl. Nu finns ju ett bra första steg på vägen till att ändra på det här. Läs boken!

Några ord om DN:s artiklar om Amazon

Alltså. Vet DN något som ingen annan vet gällande ryktena (som väl snart firar hundraårsjubileum, känns det som) om Amazons eventuella framtida Sverigelansering? Om inte så tycker jag att deras artikelserie densenaste veckan känts en aning alarmistisk (he, autocorrect ville ändra till altruistisk). Finns det något konkret som faktiskt tyder på att de är på väg hit, bortom avtalet med Bokrondellen som slöts i våras? Svensk Bokhandel gjorde en artikel efter att avtalet slutits där det inte kändes så, har något förändrats sedan dess? Jag har i grunden så himla svårt att se varför de skulle vilja ge sig in på en marknad som dels är extremt perifer storleksmässigt, och dels en marknad där prispressen redan är så stor. Jag får inte ihop det.

Nåväl. Eller så sitter jag där i morgon bitti med lång näsa när DN lagom till bokmässans första dag fått göra en förhandsintervju med Jeff Bezos där han meddelar att de nu slår upp Sverigeportarna.

(Skulle så mot all förmodan ske tror jag dock inte att det innebär någon domedag, se mitt inlägg Nej, Amazon innebär inte döden för svensk bokmarknad från i våras).

——

Bokmässan i morgon som sagt. Vi anländer någon gång vid lunchtid med vårt entourage av barn, mormödrar och mostrar. Känner mig förväntansfull, även om jag medvetet har valt att i princip inte alls kolla i programmet eftersom jag anar att jag inte kommer att hinna bevista så mycket ändå, trots de goda förutsättningarna i form av barnvakter. De har ju trots allt inte enbart följt med för att vakta våra telningar.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.

Hej då Fyrahundrafemtio

Det kom ett mejl.

Kära Fyrahundrafemtio-prenumeranter,

Ni är och har varit våra största supportrar. De vi värdesätter högst av alla. En del av er har varit med från starten tidigt i våras, ja till och med sedan bokmässan förra året. Andra har kommit med längs vägen, en hel del har anslutit sig helt nyligen. Alla har ni det gemensamt att ni har satsat pengar på oss, betalat helårs- eller kampanjprenumerationer. I bästa fall har ni fått två nummer av vårt magasin. Vi kan också konstatera att vi har fått ett fantastiskt mottagande av er, beröm och uppmuntran vi aldrig tidigare mött.

Det är därför med tungt hjärta jag skriver det här brevet för att berätta att vi har lämnat in en konkursansökan i dag. I slutfasen av arbetet med nummer 3-4, planerat att komma ut lagom till Bokmässan, kunde vi konstatera att pengarna var slut.

Kunde vi inte parerat det?

När vi startade magasin Fyrahundrafemtio visste vi av erfarenhet att alla nya tidningsprojekt går med förlust i upp till ett par år innan det når en nivå med tillräckligt många prenumeranter och lösnummerförsålda tidningar för att attrahera tillräckligt många annonsörer.

Vi sökte, och fick, investerare att satsa på vår affärsidé. Dock inte i tillräckligt stor omfattning.

Vi valde att i stort sett arbeta gratis och med en liten redaktion, vi tog in nya friska pengar och jagade ständigt nytt kapital. Men det var hela tiden en balansakt med små marginaler.

I slutarbetet med nummer 3-4, strax innan vi skulle gå till tryck, kunde vi konstatera att annonsingången var så liten att vi inte skulle kunna betala våra räkningar. I det läget återstod bara konkurs.

Oerhört sorgligt att se att det inte verkar vara ekonomiskt möjligt att driva en litteraturtidskrift i Sverige av det här slaget längre.

På tidningens sajt går det att fritt ladda ner det tredje, nästan färdigställda, numret av Fyrahundrafemtio som nu alltså blir det sista. Gör det ni också.

Twin Peaks och havsbad

Några saker att nämna i väntan på riktig bloggtid:

Jag var med i P4 Extra i dag och pratade om Twin Peaks. Det blev ett samtal om seriens påverkan när det begav sig samt på eftervärlden, hur den står sig i dag och om det någonsin kommer en säsong tre (rätt höga odds på det). Som vanligt när man är med i radio känns tiden allt för knapp (ungefär hälften av stolparna jag skrivit ned hanns med), men en del matnyttigt finns i alla fall att finna här i det sisådär fyra minuter långa inslaget:

Vi körde ner till Pite Havsbad för en liten minisemester under högtryckets sista skälvande helg – regnet som plågat nordligaste Sverige de senaste dygnen började falla när vi hunnit två av de trettiosex milen hemresan bestod av. Äventyrsbad, lekland, nöjesfält, hoppborgar och … ja, havsbad stod på schemat, och jag passade även på att testa ett vattentätt skal från Lifeproof. Jag har tänkt skriva lite mer om det här skalet när tid finnes, men till en början nöjer jag mig med nedanstående klipp:

Bia Sigge går till Massolit

Hoppsan! Pocketshops Bia Sigge, på papperet sortimentsansvarig men för många något av företagets ansikte utåt, lämnar den framgångsrika pocketbokhandeln och blir förläggare på Massolit Förlag med start i september, enligt ett pressmeddelande.

Tveklöst en spännande utveckling för Massolit, och förhoppningsvis ett tecken på att förlaget nu är redo att börja fokusera på sin bokutgivning igen – efter jätteköpet av det kraftigt blödande Forma Books i fjol har det mesta kring Massolit handlat om hur de ska få det förlagsimperium de nu besitter på fötter igen.

Intressant också att det var Boktugg, den nya branschbloggen med koppling till HOI Förlag som jag skrev om häromdagen, som var först med att plocka upp nyheten och inte Svensk Bokhandel.

——

Transparenstillägg: Massolit Förlag var förlaget som gav ut pocketversionen av min roman Vi har redan sagt hej då, så jag har viss koppling till dem. Hur min eventuella framtid där ser ut har jag dock ingen som helst aning om, i nuläget fokuserar jag inte ett skvatt på var min nästa roman ska ges ut, utan enbart på att skriva den.