Författare, skribent och bokbranschnörd
Attans också! När nu Littfest blev inställt såg jag ju chansen att för en gångs skull få vara med på skidloppet Kopparrajden hemma i byn (som tyvärr alltid ligger placerat samma helg i kalendern som Littfest). Knappt hade jag dock hunnit påbörja resan hem från Umeå, så ställdes även Kopparrajden in…
Men spåren var dragna, så det fick trots denna nesa bli en liten solig tur i dag längs delar av sträckningen, på hopplöst ovallade skidor. Jobbigt men fint!
I dag skulle jag ha rest söderöver för att bevista Littfest i Umeå i dagarna tre, men efter regeringsbeslutet i går om mötesbegränsningar, ställdes ju Littfest in med minsta möjliga marginal – många inbjudna författare och andra gäster var redan på väg till Umeå och ett par enstaka hade redan hunnit anlända. Mina planer fick därmed läggas om.
Jag är fortfarande på väg till Umeå – bussen jag sitter på befinner sig någonstans mittemellan Piteå och Skellefteå – men endast för att i kväll på Bokcafé Pilgatan medverka på Norrländska Litteratursällskapets årsmöte och den efterföljande releasefesten för det nya numret av vår tidskrift Provins, ett betydligt mindre evenemang som inte berörs av de nya reglerna. I morgon styr jag kosan norrut igen.
Men nej, jag tänker inte ta någon i hand, och ja, jag bär med mig en liten flaska handsprit jag hittade i badrumsskåpet som jag ämnar använda vid behov. Därtill jobbar jag frenetiskt med att inte pilla mig själv i ansiktet – kanske kan jag som ett resultat av detta göra mig av med ovanan att bita på naglarna? Hade varit en liten fin tröst i all bedrövelse.
Jag lider verkligen med arrangörerna av Littfest. Ett helt års planering och slit, och så tvingas de kasta in handduken dagen före premiären. Självklart ett helt korrekt beslut i det rådande läget (det hade därtill betraktats som ett allvarligt lagbrott att trotsa förbudet) men inte desto mindre trist för det. Jag hade själv en aktiv roll i arrangemanget i år som konferencier för programpunkterna på scenen Balder, men den tid jag lagt på förberedelser för det är så klart helt försumbara jämfört med de oerhörda mängder ideell tid och kraft som lagts på att få ett arrangemang av Littfests storlek till stånd.
Jag hoppas det startas någon form av insamling för att hjälpa föreningen att ta sig igenom den ekonomiska smäll som lär bli följden av det här, jag lovar att bidra efter bästa förmåga.
En positiv bieffekt av detta finns dock: Jag kommer i och med detta att kunna vara med när kidsen åker skidloppet Kopparrajden hemma i Vittangi på lördag, något som inte hänt sedan 2016 – arrangemangen äger alltid rum samma helg. Det ser jag genuint fram emot.
Herregud vad jag försummat dig, bloggen. Aldrig har väl ett år inletts med så lite skrivet i dessa spalter, men så har det också varit sju sorger och åtta bedrövelser med att få ihop den sista säsongen i Virus– och Smittad-sagan, och jag har känt mig allmänt loj och oinspirerad och fan och hans moster.
Till och med blev det så illa att jag helt glömde bort att jag ju de senaste åren har försökt att på egen basis hålla liv i den fina traditionen att blogga hundra dagar i sträck med start 1 mars. Och nu är det ju redan 7 mars. Voj voj.
Så vad göra? Well, i fjol lyckades jag ju trots att jag började på rätt datum bara nå upp i 77 inlägg på de 100 dagarna (efter att tidigare år ha snittat någonstans kring 94-96), så det vore väl själva fasiken om jag inte skulle kunna nå upp i minst 77 även i år, även om jag ligger en vecka back redan från början.
För det är ju alltjämt så som jag skrev i fjolårets summering – jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande åtminstone en dryg fjärdedel av året. Och det är ju alltjämt så att jag älskar det här lilla hörnet av internet, det var ungefär vid den här tiden för 15 år sedan som jag skapade den här sajten, även om den under sitt första levnadsår bara var en rätt statisk författarsida som presenterade mig och min debut Dannyboy & kärleken (som fyller moppe om en knapp månad, herreminjesus). Själva bloggens 15-årsjubileum äger rum först i maj nästa år.
Men nog nu om detta. Låt startskottet på årets utmaning höras över nejderna. Vi ses i morgon!
I dag släpps ju Pet Shop Boys nya album Hotspot! Har inte hunnit lyssna på det ännu själv, sitter och förbereder mig inför samtalet nere på Gamla stans Bokhandel vid lunch som jag bloggat om tidigare, men recensionerna jag läst har varit smått strålande – bästa albumet från dem på länge, verkar vara konsensus – så jag hoppas mycket på skivan, blir nog en första lyssning när jag promenerar ner till bokhandeln.
Videon till singeln Monkey business har jag dock sett ett par gånger i går och i dag, och den är ju ett riktigt härligt glädjepiller inför helgen. Kolla in den!
Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.
Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.
Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:
Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.
Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.
Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!
I min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren, som jag glömt att publicera här i spalterna, skrev jag om bokhandelns förhoppningar inför årets julhandel. Fjolåret blev ju för dem en besvikelse när det kom till draghjälp från Nobel- och Augustpriset, det ena blev inställt och i det andra valdes för första gången på 23 år en lyriksamling ut, som dessutom var tegelstenstjock och således sålde väldigt dåligt med Augustprismått mätt (men oerhört bra för att vara ett poesiverk, nota bene).
Så här skrev jag bland annat:
Låt oss vara ärliga – hur fin och inte minst viktig jag än personligen tycker att Linnea Axelssons Augustvinnare ”Aednan” var, så såg betydande delar av Bokhandelssverige juryns val som en katastrof ur försäljningssynpunkt. När branschtidningen Svensk Bokhandel nyligen lät några bokhandlare reflektera över fjolårets pris lät det allt annat än glatt – ”kidnappat av finlitterära kretsar”, ”jag sålde tre ex av den – t r e” och ”för mitt företag vill jag gärna ha något som vänder sig till en lite större publik”.
Vill man peka ut en ”riskvinnare” i år är det nog Marit Kaplas ”Osebol”, en tegelsten som med sina 810 sidor till och med slår fjolårsvinnarens 760 på fingrarna. Kritikerna har fullkomligt älskat ”Osebol” – Göran Greider verkade i sin recension i Expressen närapå villig att gifta sig med boken – och likt den i fjol prisade ”Aednan” som belyste statens diskrimineringspolitik mot samer använder även ”Osebol” prosalyriken som form när den tar sig an ämnet att skildra samhällets nedmontering av glesbygden och de följder det får, här exemplifierat av de fyrtio boende i den värmländska byn Osebol där författaren växte upp.
Missförstå mig inte, även jag är villig att gifta mig med ”Osebol” då det är ett strålande vackert och drabbande litterärt reportage uppbrutet i lyrisk form, men årets folkliga bokjulklapp är det inte. Prisas den vid Augustgalan den 25 november lär bokhandlare som drömmer om att få sälja bred, Augustprisad epik i hundratusental gråta sig till sömns för andra året i rad.
Och så går Marit Kapla och ”Osebol” och plockar hem det. Och eftersom jag inte är bokhandlare utan bara en helt vanlig litteraturälskare som också gärna lyfter glesbygdens utmaningar, kan jag bara applådera valet. Jag vill till och med säga – jösses vad fint. Och jösses vad glad jag blir för Marit Kapla och Anders och Jonas Teglund på förlaget Teg Publishing, som vi på Norrländska Litteratursällskapet ofta delar monter med på bokmässor och dylikt. Genuint fina människor, som verkligen brinner för det de gör, och som nu alltså inte bara fått sin första Augustnominering i år, utan även sin första vinnare. En jätteskräll!
När det gäller försäljningen tror jag dessutom att ”Osebol” har bredare försäljningspotential än ”Aednan”. Orter likt Osebol finns över hela Sverige, boken belyser en problematik som oerhört många svenskar har en närhet till.
Nej, det är inte bred epik, men det är så brett som prosalyrik kan bli.
——
Fotnot: I morse skrev jag ju om Augustpriset och ljudböckerna. Bara fyra av arton nominerade fanns utgivna som ljudböcker, men nu kan vi konstatera att två av tre vinnare visade sig göra det. Inte ett så illa ljudboksfacit, ändå.
En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.
Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.
Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).
Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.
Jag har ju helt glömt att skriva om den lilla fjällvandring jag och min pappa gjorde i mitten av augusti.
Pappa kom upp med nattåget till Kiruna på lördagen vid lunch där jag hämtade honom med bilen, och vi körde upp till Björkliden två mil före Riksgränsen. På med ryggsäckarna, och vandringen uppåt kunde börja. Första kvällens mål var Låktatjåkko fjällstation, som med sina 1 228 meter över havet innebar en klättring på cirka 800 meter fördelat på en vandringsmil.
Väl framme tänkte vi att lyx kan vi ägna oss åt hemma, och struntade i att fjällstationen även är Sveriges högst belägna hotell och restaurang. I stället slog vi upp vårt tält och lagade mat på primusköket. Sedan var det bara att kliva in, rulla ut liggunderlag och sovsäck och krypa till kojs.
Söndagen vandrade vi mot Kårsavagge fjällstuga genom ett delvis snötäckt landskap ner mot och genom dalgången Latnjavaggi, där vi passerade forskningsstationen vid sjön Latnjajaure där det bedrivs klimatforskning i fjällmiljö. Efter en del vadande och klättrande uppåt nådde vi till sist en oerhört brant nedstigning innan vi var framme vi målet i dalen där STF-stugan låg. Den här kvällen valde vi lyxen: Stugtak över huvudet. Det var jag, pappa och två kvinnor i 60-årsåldern som kamperade ihop, de berättade att de skulle vandra tillsammans i en dryg vecka ner i sydvästlig riktning och över till Norge.
Måndagen mulnade det på rejält och regnade en del. Första målet var Abisko turiststation, till vilken det var en fjorton kilometer lång vandring genom ett med fjällmått mätt frodigt landskap. Första två tredjedelarna var rätt flacka genom dalgången längs med älven Abiskoeatnu, innan sista tredjedelens branta nedstigning genom skogsterräng vidtog. Vid den oerhört välbesökta turiststationen i Abisko – Kungsleden startar ju här – lämnade vi vår packning, och vandrade längs med Torne träsk på Rallarleden de åtta kilometrarna upp till Björkliden, där vi trötta, blöta och något medtagna efter dagens halvmara i fjällmiljö hoppade in i bilen och styrde kosan söderut mot hemmet i Vittangi.
Det var en jättefin tur! Tre dagars vandring kändes som en bra start för någon som aldrig vandrat förut (jag alltså, min pappa är en veteran), och miljön där uppe är ju nästan genomgående löjligt vacker. Rutten vi gick är dessutom ganska sparsamt vandrad om man jämför med de smärre horder av besökare som tar sig an den närliggande Kungsleden. Här kändes det faktiskt ofta som att vi befann oss i ren vildmark.
Mer om min senaste ljudbok! (Och en del andra ljudböcker.)
Lo Kauppi fick besök i inspelningsstudion när hon läste in min Nära gränsen, vilket nu blivit en tiominutersfilm på Storytels Youtubekanal Snacka om ljudböcker. Hon berättar bland annat om hur det går till när hon gör sina inläsningar, hur hon tänker kring dialekter samt berättar lite om vilka av de böcker hon läst in som gjort störst intryck på henne, däribland Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Karin Smirnoffs Vi for upp med mor och Malin Persson Giolitos Störst av allt. Och vi får även höra när hon gör en del av inläsningen av min bok, vilket av en slump (eller antagligen inte) råkar vara en snutt av avsnitt 25 som lades ut i dag.
Jag tycker att Lo har gjort ett toppenjobb med Nära gränsen, och hon var därtill väldigt engagerad i arbetet inför att inspelningen startade, var väldigt noga med att jag skulle berätta varifrån de olika personerna kom och vad de hade för bakgrund och liknande detaljer, så att hon skulle kunna gestalta dem på rätt sätt. Det tycker jag att hon har lyckats ypperligt med.
Fin helg på Hola folkhögskola i byn Prästmon i Ångermanland, där vi i Norrländska Litteratursällskapet arrangerade vårt traditionsenliga sommarmöte och delade ut Norrlands litteraturpris, som i år gick till Linnea Axelssons prosalyriska verk Aednan samt Anna Sundström Lindmarks och Elisabeth Widmarks serieroman Vi skulle segla runt jorden.
Sommarmötet som sådant bestod i en tvådagars workshop i skrivande under ledning av författaren Therése Söderlind, som själv har sina rötter i trakten och har skrivit romanen Vägen mot Bålberget, som beskriver de fruktansvärda häxprocesserna i området åren 1674-1675 där 71 människor (nästan samtliga kvinnor) dömdes till döden för trolldom och samröre med djävulen och avrättades och brändes på bål. Så här skrev jag på Instagram om den guidade turen:
”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan.” Vi blev guidade från Torsåkers kyrka upp till Bålberget i går eftermiddag, dit 71 människor (nästan alla kvinnor), föstes upp för att avrättas och brännas efter att ha fått sina domar om trollkonst och samröre med djävulen upplästa för sig i kyrkan sex kilometer bort. Fortfarande när minnesstenen restes 1975 ville inte en av de tre församlingar som varit ansvariga för massmordet kännas vid händelsen, varför stenen placerades i deras riktning så att texten blev dem en påminnelse.
Missförstå mig inte – det var en fantastisk guidetur. Men jag hade konstant svårt att andas under de två timmar den pågick. Människans inneboende grymhet upphör aldrig att förvåna.
I övrigt då? Fin joggingtur på fredagsmorgonen, roliga småfester såväl på fredags- som lördagskvällen och en otroligt vacker trakt. Ådalen spöar onekligen Tornedalen när det kommer till vyer.
Artikeln i NSD om Nära gränsen som jag länkade till i går publicerades i papperstidningen i dag torsdag, då även Norrbottens-Kuriren tryckte sin artikel om min följetongsbok. Hundraprocentig lokaltidningstäckning i Norrbottens län i dag, således.
Eller nej, nu ljuger jag, Haparandabladet finns faktiskt också, liksom Piteå-Tidningen. Men hundraprocentig täckning i de Luleåbaserade tidningarna med länstäckande ambitioner, åtminstone.
Fin intervju i Norrländska Socialdemokraten om Nära gränsen i dag. Informativ och lokal i anslaget, men samtidigt intressant även för dem utanför Tornedalen, inbillar jag mig. Kul!
Ska komma en artikel i Norrbottens-Kuriren också vad det lider. Roligt!
Då återstår bara riksmedierna. Komsi komsi, ingen orsak att vara blyg, jag bits inte.