En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Söderled

Stockholm i dagarna två. Har hängt runt såväl innanför som utanför tullarna och träffat lite vänner, varit på releasekalas på NoK för Peters nya fina bok (samt svingat några bägare med honom efter nämnda kalas vilket tyvärr gjorde torsdagen till en sämre arbetsdag än den borde ha varit sett till stundande dödslinor) och blivit bjuden på dyrlunch av mina Storytelförläggare. Fint!

Läget i landet (en ytterst liten del av det)

Det har äntligen börjat lugna ner sig med Nära gränsen 2. Jag påstod lite sturskt på Instagram redan förra veckan att boken var klar, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara, efter genomläsning av finalen önskade sig redaktören mer text för att göra gapet mellan finalen och den epilogliknande avrundningen mindre, så det blev till att snabbskriva tre ytterligare kapitel med andan i halsen. Men nu så! Hoppas jag. Viss redigering återstår dock.

Helgen har gått i städandets tecken. Gräsmattor, golv och extremt äckliga barnrum har fått sig en åtminstone någorlunda välbehövlig uppfräschning.

Vad syssla med nu då? Jo, jag ska genast kasta mig in i ett nytt projekt, som är på en för mig i huvudsak ny arena. Ska bli väldigt spännande, om än lite läskigt. Men mer om det framöver.

Tänkte även försöka lägga lite kärlek på den här arma delen av internet. Inledde starkt nu på förmiddagen med att fixa till en widget för att komma åt Virus-albumet via Spotify, den återfinns i högerspalten (som bara syns om ni surfar hit via en dator, på mobiler måste man scrolla ner förbi hela förstasidan för att nå den).

Visa det här inlägget på Instagram

Hade jag bestämt mig för att måndagen skulle bli dagen då jag ÄNTLIGEN skulle bli klar med manuset till min nionde Storytel Original-bok? Kunde jag klockan 23.53 tyst knyta min näve och viskande väsa ”yes” (eftersom sjuåringen låg och sov bredvid mig i soffan)? JA! Manuset till ”Nära gränsen 2” har nu såväl en början, en mitt och ett slut. Att bokens avslutande tionde avsnitt, som enligt den så bokbranschmedialt uppmärksammade Storytel Original-mallen borde ha legat på 50000 tecken i stället råkade landa på 130800 tecken, kan vi tillfälligtvis blunda för. Blev det bra då? Ja, jo, jag tror nog det. Hurra! . . #storyteloriginal #danielåberg #näragränsen #författarliv #skrivarliv

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg)

Virus in English? But of course!

Virus på engelska? Självklart!

Sedan några veckor tillbaka finns de två första böckerna i min Virus-serie tillgängliga på engelska hos Storytel såväl som ljudbok som e-bok. Inläsningen är gjord av den irländska skådespelerskan Michelle Fox, i översättning av Anna Holmwood. Michelle Fox är känd från bland annat BBC-serierna A Very British Scandal och Overshadowed och gör en i mitt tycke superb och mycket medryckande inläsning där frenesin, hopplösheten och dramat fångas på pricken (yep – I’ve listened to them back to back).

Virus: Stockholm som den engelska utgåvan heter finns tillgänglig på alla Storytels marknader, och är väl delvis gjord för att sprida viruset även till de Storytelländer som inte har gjort lokala översättningar, men vilka kan man annars tipsa om de här böckerna för specifikt, här i Sverige?

Jag ser framför mig en utländsk person boende här som är partner till en svensk Storytellyssnare och som kanske själv inte varit så intresserad av Storytel tidigare, eftersom fokus trots allt ligger på svenskspråkig litteratur i tjänsten (även om det engelskspråkiga utbudet icke är att spotta på, tycker jag). En sådan person – som inte känner sig tillräckligt hemma i svenskan för att lyssna på svenskspråkiga ljudböcker – är som klippt och skuren för det här.

Så till er som känner er träffade av den snäva målgruppsbeskrivningen – och ni andra som tycker att det verkar intressant och som kanske kan tänka lite längre än jag gällande målgrupp – tipsa, lyssna eller läs!

Virus: Stockholm är inte den enda Storytel Original-serien som översatts till engelska på det här sättet, av de svenska utgivningarna finns även Black Star av Jesper och Joakim Ersgård, och från den danska marknaden finns The Academy av Eva Maria Fredensborg och The Return av Lone Theils, som båda har getts ut i svenska översättningar tidigare, samt den nederländska serien Julia Menken av Chantal van Mierlo, som inte finns översatt till svenska men som blivit väldigt populär hos Storytel i Nederländerna och gjorts i tre delar. Virus är dock den enda där de översatt de två första delarna och inte bara den första, vilket väl antagligen beror på att den med sina sju delar är så sabla mycket längre än andra Original-serier, man skulle få en sådan liten del av den totala historien om bara ettan översattes.

Själv håller jag så klart tummarna för att även fortsättningen översätts. Virus 1-2 kan sägas utgöra första akten i en treaktare, med del 3-4 som akt två och 5-7 som avslutande akt tre. Och inte bara jag hoppas för den delen, jag chattade lite med Michelle Fox häromveckan, och utöver att be om ursäkt för att hon antagligen slaktade en del svenska platsnamn (hm, jo, kanske lite …) uttryckte hon en önskan om att veta hur i hela friden det skulle gå för mina hjältar (både bra och dåligt, är väl det mycket korta svaret).

Hur som helst – hope you’ll like it!

Rapport för juli

Jag har försummat mitt hörn av internet i sommar. Men vad har jag gjort i juli? Försökt skriva så gott det varit möjligt med barn hemma, sprungit i fjällen, besökt en del badplatser i närområdet de dagar vädret tillåtit det, varit fotbollstränare för Tage och hans kompisar ett par veckor, rest i arla gryningen medelst bil ner till Stockholm där jag ägnade en icke försumbar del av tiden åt att genomföra en löparutmaning (jösses vad jag springer!) och hade en del spännande möten, bara för att vid återkomsten låna svärisarnas husbil för en minisemester med familjen ner till Storforsen och Boden.

Spridda bilder från månaden som gått följer.

Nu står augusti för dörren och Nära gränsen 2 måste bli klar pronto. Ingen rast och ro, tvärtom.

Lite om behandlingen av bokbloggare

Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.

Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.

Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.

I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.

Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.

Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.

Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.

(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)

Planlös spaning efter den dåtid som flytt

Skulle göra en bokbranschrelaterad sökning här i bloggen, och halkade i stället in på några vardagsinlägg från sisådär tretton år sedan. Vilket extremt annorlunda liv jag levde då. Var det roligare? Ja, på vissa sätt, kanske, det var åtminstone betydligt mer fartfyllt och alkoholfyllt, om nu det ska vara någon värdemätare på hur kul ens tillvaro är.

Nu kan jag inte ens minnas när jag drack mer än ett glas vin på en kväll. Jo, det kan jag för den delen, det var när jag var nere på en fest hos Storytel i Stockholm kring den 20 februari, det vill säga ganska exakt tre månader sedan, då blev jag rund under fötterna och var ute tills Gamla stan stängde framåt tretiden på morgonen.

Då var det var och varannan kväll, framstår det som. Sedan upp och arbeta. Inte för att jag sover mer i dag visserligen, i natt har jag stångats med armbågande sjuåringar och bökande kattskrällen som tycker sig ha rätt att bli matade varannan timme natten igenom (och sedan rofyllt sover exakt hela dagarna). I dessa tider av midnattssol borde de ju lika gärna kunna vända på steken, föreslår vän av ordning.

Eller jo, en sak är sig likt. 2007 våndades jag i var och varannat inlägg om att jag aldrig kom någon vart med bok nummer två. Nu har jag visserligen skrivit vad som känns som ett tjog böcker sedan dess, men jag våndas fortfarande lika mycket varje dag för att jag aldrig skriver tillräckligt och når de mål jag satt upp.

Nå, det fanns väl ingen större poäng än så med det här inlägget. Livet kändes mer rosenskimrande förr.

Det gjorde det å andra sidan säkert 2007 också.

Avstannad

Ja det här med det dagliga bloggandet gick ju fullständigt åt skogen. Nåja, det är som det är med det, ska väl försöka hålla en någorlunda takt ändå.

Våren kom av sig lite här uppe, det smälte på bra ett antal dagar, men nu har nätterna varit kallare och det har kommit små irriterande mängder snö under morgontimmarna, som dagen sedan fått ägna sig åt att smälta. Vägarna är rena och barnen har börjat cykla, men på gården ligger snön fortfarande djup, och Ejda hade skidåkning på schemat på idrotten i tisdags.

Har alltid tyckt att det här är den underligaste tiden på året här uppe, den då man ser människor i landets mer sydliga delar sitta i grönt gräs i tunna tröjor som om det vore någon sorts sommar, samtidigt som vi fortfarande skottar snö här uppe och har två, kanske tre veckor kvar tills isen ens försvinner från älven.

Nåja, det blir nog bra här också vad det lider.

Grattis Dannyboy – 15 år för en vecka sedan!

Fasiken, jag missade ju att det var femtonårsjubileum för Dannyboy & kärleken förra veckan! Onsdag den 6 april 2005 gavs min debutroman ut, och livet blev sig aldrig riktigt likt igen, även om det till stora delar så klart fortsatte precis som vanligt.

Hur som helst, surt att jag missade, jag är ju en anhängare av siffermagi och cirklar som sluts och sådant där. Och att mitt förstlingsverk fyller moppe och blir byxmyndigt är ju ändå något lite speciellt.

Nåväl, i dag har det gått exakt femton år plus en vecka, det är väl hyfsat jämnt det också. Så här skrev jag om dagarna kring utgivningen i ett blogginlägg redan 2008:

Jag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga ”vad var det vi sa” och ”han ska inte tro att han är nåt den där Åberg” om, innehöll den mest surmagade recension jag skulle komma att få överhuvudtaget. Och jo, jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Det där med att recensera recensioner var ju för övrigt något jag ändrade åsikt om några år senare, i samband med att Vi har redan sagt hej då gavs ut. Men det är en annan historia.

Så grattis Dannyboy! Vid nästa jubileum får du börja köpa ut på Systemet själv.

Halvdag vs halvvägs

Tänkte i morse skriva ett sturskt inlägg om att gårdagen bjöd på den första skrivardagen sedan jag började med Nära gränsen 2 då jag kom över det jag alltid sätter som dagsmål – 10000 tecken. Visserligen krävde det att jag skrev såväl ute i bilen medan jag väntade på Ejda vid ridskolan samt i sängen efter att jag gått och lagt mig, men ändå – jag nådde målet, och kunde med gott samvete drömma utan kval.

Men så blev det ny dag och när jag nu summerar dess resultat ser jag att jag bara kommit halvvägs. Okej att skärtorsdsgen brukar räknas som halvdag av många, men ska den här deadlinen ha en chans att hålla funkar det inte med sådana halvmesyrer.

Kvällspass att vänta, således.

En gång distansare, alltid distansare

I höstas debuterade jag ju som skrivarlärare på ljudboksdelen av Skrivarakademins ettåriga distansutbildning. Med start i morgon onsdag skulle jag ha hållit i en variant av den utbildningen på plats i Stockholm för två av deras ordinarie klassrumskurser, en resa som sedan skulle ha krönts genom att gå på Storytel Awards-galan på torsdag kväll.

Av coronaskäl frös dock såväl undervisning på plats som festligheter in. Därför blev jag nu återigen en distansare, och ska likt så många andra dessa dagar i morgon begå Zoom-debut, då jag håller i en 90-minuters videoföreläsning med start efter lunch. På torsdag blir det därefter undervisning hela dagen via Google Classroom. Inte riktigt samma sak som att vara på plats, men man får ju laga efter läge.

Hur jag ska ersätta torsdagskvällens inställda ljudboksgala (eller kanske snarare framskjutna, de hoppas kunna arrangera den i sommar) har jag dock ingen plan för ännu. Jag får väl ta ett kvällsskrivarpass på nya boken och dricka ett glas rödtjut.

Fast i startblocken

Återigen en dag då jag inte riktigt lyckas ta mig ur startblocken. Men fick i alla fall iväg den uppdaterade synopsisen till samtliga instanser (inga svar dock, svårt att veta hur det bör tolkas…), hade ett bra samtal med min Norrlitt-kollega David om hur vi ska lägga upp det kommande årets styrelsearbete, hjälpte Ejda med ett knivigt Minecraftproblem och tog mig ut på en långsam femkilometersjogg.

Alltid något.

Och i morgon tisdag – då ska jag sätta igång.