Katten Karlsson har redan plundrat de nedre grenarna rätt rejält på kulor. I morgon tar de tvåbenta i familjen hand om resten.
Tack för allt, granen, du skötte dig bra.
Kategori: Livet och sånt
Blame it on the Facebook
Slöbläddrade i min Statcounterstatistik för bloggen i stället för att jobba, och klickade in på måfå på några inlägg som folk hade besökt det senaste dygnet, bara för att se vad jag hade skrivit.
Och jösses vad folk kommenterade förr i tiden! Som här, då ett rätt anspråkslöst inlägg från hösten 2009 om reklamens vara eller icke vara inom litteraturen lockade till 19 långa, resonerande kommentarer. Eller här, då ett inlägg om ordet representabel renderade 10 kommentarer, bara så där.
Ja, jag vet att diskussionerna i mångt och mycket har förflyttat sig till Facebook nu, kommentarer på det öppna internet verkar vara något som hör 00-talet till. Men vad roligt det var ändå, med livliga kommentarsfält.
Självklart handlar det till viss del om innehållets art. Jag klickade mig vidare i länkdjungeln, och hamnade på några av de där aplånga, böljande inläggen som jag brukade skriva på den tiden då jag inte hade något annat att företa mig på lediga stunder än att blogga (och stundom författa roman). Jag tycker fortfarande att de bästa blogginläggen jag skrivit tillkom under den här perioden och jag drabbas ännu av ett svindlande sug i kroppen när jag läser dem, men inser samtidigt att de tillhör en förfluten tid jag inte vill ha tillbaka.
För visst är det väl okej att både sakna något och inte önska det åter?
Men kommentarerna! De både saknar och önskar jag åter. Fuck you Facebook.
Peak vinter
Det är kallt nu, enligt SMHI nådde Vittangi ner till –41,5 grader i natt. Hos oss mitt i byn, dessutom boende rätt högt, verkar botten ha nåtts redan i går kväll med –38,7. Nu på morgonen när vi gick till dagis låg temperaturen runt –36, och Ejdas kommentar var det gör ont inne i mina ögon, något jag kunde skriva under på.
Men solen har kommit åter! Fortfarande märks väl ingen större skillnad i hur ljust det är mitt på dagen, men när jag skriver det här några minuter före klockan nio på morgonen dagas det tydligt ute, vilket inte var fallet för ett par veckor sedan.
Lapp på luckan
Jag har engagerat mig i Folkets Hus-rörelsen i byn, sitter i styrelsen och hjälper till med bioverksamheten, säljer biljetter och godis på söndagskvällar. Det går lite upp och ner med besökarantalet beroende på vecka och film, men eftersom det här är landsbygdsområde går svensk film bra, och då särskilt sådana med folklig framtoning.
Vi har kört dubbla visningar av både nya Star wars och En man som heter Ove under jul- och nyårshelgerna. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – drygt 60 besökare totalt på Star wars och uppåt 170 på Ove. Inte illa för en bygd med drygt tusen invånare om man räknar in kringliggande mindre byar.
Det är för övrigt tydligt att Rolf Lassgård går hem här uppe. Ove-siffrorna är bland de bästa någonsin i modern tid, endast möjligen slagen av de båda Jägarna-filmerna.
30. Ser fram emot att läsa 2016 (årets bloggstatistik)
Eftersom jag så sent som i går uttryckte tvivel gällande huruvida jag kommer att bli klar med någon roman ens under nästa år, känns det meningslöst att skriva att jag ser fram emot att läsa min egen bok då.
Men vad jag faktiskt ser fram emot är att låta den här bloggen (som nästa år fyller tio år!) ha en fortsatt naturlig del av mitt liv. Sent i går kväll kom årets statistikmejl från Jetpack där året i bloggen summerades, och även om jag hittills bara lyckats publicera 190 inlägg under 2015 vilket är den lägsta siffran någonsin, så hade antalet totala besökare trots detta ökat med 10 procent. Rykten som gör gällande att bloggen är död är alltså kraftigt överskattade.
Jag bloggade ju för ett år sedan om de senaste årens mest populära inlägg, och även i år går det att se en tydlig trend i att bokbranschtekniska inlägg i allmänhet och dem om Adlibris Letto i synnerhet fortsätter dra folk.
Det här är årets tio mest lästa inlägg i bloggen:
1. Test: Adlibris Letto Frontlight (maj 2015)
2. Adlibris lanserar Letto Frontlight (december 2014)
3. Test: Adlibris Letto och biblioteksboken (juni 2012)
4. Test: Adlibris Letto (juni 2012)
5. Hej då Audible, det var (ganska) kul så länge det varade (augusti 2011)
6. Test: Adlibris Mondo (september 2013)
7. Författande är bara ren matematik (november 2008)
8. Test: Läsplattan Tolino Vision 2 slår Letto Frontlight på fingrarna (december 2015)
9. Barnen och skärmen kontra papperet (april 2015)
10. Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring? (augusti 2015)
Adlibrisdominansen skrev jag om redan i statistikinlägget för 2014 så det tänker jag inte orda mer om – många googlar helt enkelt om information och synpunkter på Letto-plattorna – men även i övrigt är det tydligt att det är tester och allmänt skrivande om olika tjänster med litteraturkoppling som lockar, plus det sju år gamla inlägget om hur man räknar ut hur många tecken det går på en normal boksida, något aspirerande författare alltid lär komma att fundera över. Att inlägget om barn och skärmar samt det jag skrev om Millennium och gravplundringen drog folk är inte heller förvånande.
Så summa summarum – fortsätt komma hit även nästa år! Jag lovar att vara här.
——
14. Julklappstips #3
Så ligger jag här igen, inklämd mellan ett par barn, lång vabbdag till ända med mindre än tio minuter kvar av dygnet och inget vettigt att komma med.
Det är ju på flera sätt rätt krystat med julklappar. Att vi så ofta tvingar fram önskningar, bara för att det hör till, trots att vi så sällan verkligen behöver det vi önskar.
Vad behöver vi på riktigt? Ett varmare Sverige. Och då syftar jag inte på att vi slog köldrekord för säsongen i går, då väderstationen orkade ner till -25,4 på morgonen, en tiondels grad kallare än den tidigare bottennoteringen.
——
8. Läsvärt
Jag har faktiskt funderat då och då under hela dagen vad som skulle passa som ett tips om något läsvärt. Det dyker nog upp något i RSS:en vad det lider, har jag tänkt flera gånger, bara USA vaknar så, då dyker det upp något i något av mina flöden värt att länka till.
Och nu ligger jag i min säng med ett sovande barn på varsin sida om mig, med mindre än tio minuter kvar av dygnet, och har fortfarande inte hittat det jag söker efter.
Oläsvärt inlägg.
——
4. Otänkbar att läsa på vintern
Säsongsbetonad läsning, eller vadå? Nja, vet inte om jag har särskilt många skrupler kring det. Snarare skulle jag väl säga att det är vintern eller kanske ännu mer julen som är hopplös att ta sig an vid andra tider än just kring veckorna vid jul. Julmusik till exempel, hur många lyssnar på det när sommaren står för dörren i maj (eller ja, i slutet av juni här uppe då…) och inte särskilt många drar väl fram sitt exemplar Charles Dickens En julsaga och läser när de ligger på stranden och solar.
På det stora hela är det just julen som är högtiden som är knepig i andra sammanhang än sitt eget. För jag menar, sommarskildringar läser åtminstone jag gärna på vintern, eftersom det kan föda en längtan efter något som inte är.
Så frågan är kanske, vad vill man inte påminnas om kring jul? En riktigt slaskig och grå november? Den ekonomiska baksmällan som slår till i januari när helgerna tagit slut och vardagen kommit åter?
Finns det några böcker som skildrar just de tiderna med bravur?
——
Det här är del 4 i Bokhoras julutmaning. Eller egentligen del fem om man ska vara noggrann, men jag får skjuta på att hamna i fas till efter helgen, hann inte fixa klart julklappstipsinlägget.
3. (Jul)mat från en bok
Jösses, mat från en bok? Har jag någonsin lagt en maträtt i en bok på minnet? Jag är mycket tveksam. Låt mig fundera ett tag …
Okej, nu har det passerat ett par minuter, och jag började tänka på om det förekommer någon mat i mina egna romaner. Och det gör det ju!
I Dannyboy & kärleken är ätandet väldigt koncentrerat till Medborgarplatsen i Stockholm, först äts det på eftermiddagen på Burger King mitt på Medis, och senare i romanen när natten kommit inmundigar de två namnlösa huvudpersonerna falafel på Jerusalem Kebab ett kvarter söderut längs Götgatan, eller ja, de äter den sittande ute på trottoaren om jag inte minns fel. Och när gryningen kommer och de hamnat på Östermalm äter de någon sorts 7-Eleven-mat sittande på Dramatens trappa.
Även i Vi har redan sagt hej då äts det, eller mat nämns i alla fall, till och med julmat! I ett kapitel där Filips julfirande hemma hos sina föräldrar kort resumeras sägs att han däst tvingats lägga sig ner och vila på julafton efter att ha ätit för mycket julbordsmat.
Men mer än så är det nog inte. Fokus ligger på dryckenskap i de där böckerna, får medges. Och kanske säger även faktumet att så lite mat och ätande beskrivs något om min egen inställning till det. Alltså, jag gillar ju mat, men jag har en väldigt odramatisk och enkel syn på det, jag är verkligen ingen finsmakare utan äter i princip allt, så länge det inte innehåller gurka. Den här veckan har jag exempelvis ätit rester av den (mycket goda!) köttfärslimpa som Johanna tillagade i söndags både i måndags och i tisdags. I går varierade jag mig och valde en burk konserverad ärtsoppa med lite knäckebröd vid sidan om till lunch i stället, men i dag återgår jag till tidigare rutin och tar den sista biten köttfärslimpa.
———
Det här är del 3 i Bokhoras julutmaning. Eller egentligen del fyra om man ska vara noggrann, men på grund av orsaker väljer jag att köra trean i morgon i stället.
Kyla, strömavbrott och Apple TV
Vinterns första köldknäpp denna helg, temperaturen sjönk ner till -23 i natt, men verkar nu ha stabiliserat sig kring -15. Det var så där krispigt vackert i dag, solsken och klar, hög luft.
Dagarna innan har präglats av strömavbrott till följd av det myckna snöandet under veckans första halva och träd som tynger ner och river av kraftledningar. Knappt tre timmar strömlöst på onsdagen, fem timmar i torsdags kväll.
Jag stod och lagade middag i torsdags när strömmen gick, pastavattnet hade precis börjat koka så lösningen fick bli att låta makaronerna sjuda sig mjuka i det heta vattnet och därefter ställa en annan kastrull under durkslaget för att spara vattnet som jag därefter lade ner tärnade korvar i som också fick sjuda. Kanske inte hade funkat på restaurang, men Tage och Ejda och kusinerna verkade inte märka någon skillnad när de åt i värmeljusens sken. Kanske säger mer om hur min matlagning brukar se ut i vanliga fall än hur den såg ut just denna gång, dock.
Därefter gick jag ut i garaget och kokade vatten till kaffe och välling på kokplattan som sitter på sidan av vår gasolgrill. Måste nog ta och införskaffa något sorts spritkök.
——
Har utvärderat nya Apple TV den senaste veckan. Skrev en lång recension på TVdags.
Stockholm t/r
Åter i norr efter fem dagar Stockholm. Ensam med barnen tre av dem, medan Johanna förlustade sig i Amsterdam med Rebecca.
Barnens farmor kom ner fredag till lördag, vi gick på Spårvägsmuseet (älskar Spårvägsmuseet, och som tur är gillar barnen det också) och jag hann därmed såväl åka och kolla in min kompis Josefins nya bebis på fredagen samt ta en joggingrunda runt Årstaviken på lördagen. Det är väl där man får lägga ribban dessa dagar för en sådan här vistelse – en social aktivitet och en träning.
Att numera så sällan ha vardag i Stockholm förhöjer känslan av den de stunder den inträffar. Jag fann mig till och finna uppskattning i att cykla sträckan Hornstull-Skanstull i dystert novemberösregn på väg tillbaka från Josefin. Folk var på väg hem från jobbet, sprang från regnskydd till regnskydd, svor över vädrets jävlighet och kryssade stressat med sina barnvagnar och Ica-kassar runt vattenpölarna. Och efter att vi vinkat av min mamma på Cityterminalen på lördagseftermiddagen gick vi en sväng på stan, kollade in nya Adlibrisbutiken i gamla Bok-Skottens lokaler (kändes den inte lite oinspirerad, temporär och bokfattig?) innan vi tog 55:an mot Söder igen. Även det, en kort och alldaglig vända med barnvagn och förhållandevis glada barn på stan, kändes fint på ett anspråkslöst sätt.
När vi lämnade Vittangi i onsdags täcktes marken av cirka fem centimeter snö. Nu är det över tre decimeter. Hej halvår av snöskottning, var du inte alldeles nyss här?
New York Marathon – ett år senare
I morgon går årets New York Marathon av stapeln. Konstigt att tänka sig att det gått ett år sedan jag var där och sprang. Eller ja – joggade, gick och haltade, är väl en mer korrekt beskrivning.
Jag har inte skrivit så mycket om loppet här i bloggen förutom en summering dagen efter, och det jag absolut inte har gjort är att ta tag i de videosnuttar jag spelade in under loppets gång. Förrän i dag!
Det är på intet sätt en välredigerad film – jag slog ihop den i förmiddags på 1,5 timmar med en bångstyrig Ejda i famnen sista halvtimmen – och jag hade heller inte förberett mig innan på att jag skulle spela in under tävlingen så det finns heller ingen direkt röd tråd. Men med det sagt – vad det är är knappt fyra minuter runt New Yorks fem boroughs, med en allt mer trött och benkrampande huvudperson. Mycket nöje.