Kategori: Livet och sånt

Svart och vitt

Vi tittade på Lilla Aktuellt med Tage i går kväll, svårt att säga om det var en bra idé eller inte, han satt stum i soffan, uppenbart tagen av bilderna från Trollhättan, frågade flera gånger varför det hade hänt, sa att han kände sig rädd, tryckte sig mot först Johanna och sedan mig, ville att vi skulle förklara och lugna men orden som kom ut var så klart klen tröst, för jag vägrar sitta och ljuga honom rakt upp i ansiktet och lova att det inte kan hända här, jag kan inte det, för den här jävla skitvärlden har blivit så förbannat kall och empatilös och det finns inget som tyder på att det ska bli bättre.

Så ofta jag känner att jag bara vill låsa in dem i ett rum där inga vassa kanter finns och aldrig låta dem utsättas för verklighetens dårskap.

I morse föll ett lätt snöfall över byn, det var vitt och glashalt på vägen när vi promenerade till dagis. Barnen log och var glada, hoppades på kälkföre inom kort.

Det vågade jag i alla fall ge löfte om.

glada

Stadshelg

Stockholm på solokvisten i helgen, drinkar och södermiddag i Nytorgskrokarna följt av Telefonplanshäng med Peter där jag spelade stora mängder rundpingis och till min stora glädje vann ett gäng omgångar. Vi hade firat klart min fyrtioårsdag (ett halvår försenat) först framåt tretiden då jag ramlade in i lägenheten bara för att väckas 07.48 av att Ejda ringde och ville fejstajma. Svårt att säga nej till ett sådant här charmtroll.

image

Lappade ihop kroppen större delen av lördagen, gick på The Martian, åt pizza samt indiskt (inte samtidigt) samt avslutade kvällen med att se Beasts of no Nation på Netflix. Som sann småbarnsförälder vaknade jag därefter 06.10 på söndagsmorgonen helt utan anledning, vilket i alla fall ledde till det goda att jag fick en bra start på dagen och en hel del grejer gjort, vilodagen till trots.

Avslutade med middag med Mattias på Flippin Burger i går kväll, som ju numera huserar bara 40 meter från min gamla Odenplanslägenhet. Spenderade således promenaden hemåt med att minnas på det där typiskt bitterljuva sättet. Gotta love being a minnesjunkie.

Nu redan sedan en timme ute på caféfrukost för lite småjobb innan jag drar mot flygbussen. Väl uppe i Vittangi är det nu min tur att vara ensam med barnen i tre dagar, jag och Johanna kommer bokstavligen att passera varandra på Kiruna flygplats.

Hej då Stockholm. Syns igen nästa månad, då med de små i släptåg.

Stadsdag

Stadsdag i dag, tog halv nio-bussen in till Kiruna, jobbade någon timme i foajén på Scandic Ferrum följt av ett lunchmöte i deras restaurang om texter till en bilaga jag ska producera den närmaste veckan, därefter ytterligare ett par timmar arbete men denna vända på biblioteket, varefter jag gick till Folkets Hus och intervjuade Åsa Larsson som är i stan i sin roll som ambassadör för Kiruna Bokfestival. Min intervju var dock filmrelaterad med anledning av de pågående inspelningarna av hennes böcker. Därefter rusch ner till busstationen för att hinna med sena bussen hem (det går tre dagliga bussar Kiruna-Vittangi – en vid sju på morgonen, en klockan två och en tjugo i fem). Nu pågår hemåtrullandet, vi svängde just in i Svappavaara, och vid ankomst hem går jag i kväll direkt till möte med den lokala Folkets Hus-styrelsen, som jag sitter i sedan i somras.

Ett scenario liknande det jag upplevde under Norrländska Litteratursällskapets sommarträff ägde för övrigt rum under Åsa Larsson-intervjun. Vi har mig veterligen aldrig träffats tidigare vare sig i journalistiska eller författarmässiga sammanhang (dock har jag ett vagt minne av att ha telefonintervjuat henne en gång under TT-åren) och det fanns ingen anledning till att hon skulle veta vem jag var, men det tog bara några minuter innan vårt samtal kort berörde att jag bor i Vittangi och har gjort så blott i ett par år för att hon direkt skulle göra kopplingen – aha, du är Johannas make!

Ah, the power of being married to a Bokhora.

Plus och minus

Det står och väger nu. I Kiruna föll snön i natt, vitt på backen på morgonen, här stannade det vid snöblandat regn och 1,5 plusgrader. Mysigt värre, särskilt när jag kände mig manad att gå ut och kratta på lunchen, har inte riktigt hunnit med det tidigare. Hantering av säckvis med blöta, nästan nollgradiga löv. Mmm, loving it.

När Ejda såg den regnblaskiga snön falla i morse tjöt hon av glädje, övertygad om att det skulle innebära pulkafärd till dagis. Gruvligt besviken när så inte blev fallet. Med tanke på att hon sin första vinter uppvisade närmast skräck inför snö, och var klart obekväm med den den gångna vintern också, får det så klart ses som ett stort framsteg.

Ejda sitter och längtar efter vintern.

Ett foto publicerat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

En av de 99 procenten

Mnga har säkert undrat hur det har gått med vårt 4G-nät, efter mitt utfall i vintras mot Telias vd som följdes av ett regionalt nyhetsinslag om den stackars författaren som inte hade tillgång till högsta kräm på surfen när han satt och skaldade i sitt kök.

Jo – i dag har vi faktiskt blivit med 4G! Det har varit på gång ett tag, med många servicebilar parkerade vid byns telestation 40 meter från vårt hus den senaste månaden, då Telia enligt uppgift har jobbat hårt på att bygga och installera master runt om i östra kommunhalvan. I dag när jag var på väg tillbaka från affären noterade jag en servicebil med annan logga på parkeringen, och tänkte aha, det där kanske är firman som ska slå igång nätet, och mycket riktigt, fem pluppar 4G syntes när jag halade upp telefonen ur fickan.

Nu var det som jag skrev tidigare inte direkt synd om oss personligen förut heller – med Vittangis troligen bästa läge ur mottagningssynpunkt nådde vi upp i 28 Mbit/s nedströms redan med 3G-nätet och från samma plats när jag testade nu fick jag ut 42 – men det ska bli intressant att kolla upp täckningen vid stugan i Rovasuando (där vi tidigare hankat oss fram med Edge-täckning), det finns en ny mast nära där också.

Fördelarna med 4G är ju dessutom flera – dels är responstiden kortare vilket ger en rappare surfupplevelse överlag och uppströmshastigheten har ökat rejält, den låg på 4 Mbit/s när jag testade i vintras, nu nådde den 12.

Känns härligt att vara del av samtiden igen.

Höst

Ååh, jag vill att det ska bli vinter! utbrast Tage i morse när han klev ut på gården när vi skulle gå till dagis.

Nu ska man kanske inte ta honom allt för mycket på orden, så sent som förra veckan suckade han över att sommaren är så kort här och vintern så lång, men för att använda en sliten Game of Thrones-klyscha – winter is coming, och det betydligt kvickare än i Westeros.

I helgen är det ett år sedan det tidiga och mycket ymniga snöfallet som resulterade i ett rikstäckande nyhetsinslag från vår gård, en del av våra björkar har redan tappat nästan alla sina löv och i morse gick jag ut och ställde timern i garaget så att ljusslingan jag har fäst under uthustaket går igång och lyser under kvällstimmarna, det blir så fasligt mörkt på gården efter kvällningen nu.

Högsommarmässigt var det här onekligen den sämsta sedan vi flyttade hit, vår väderstations toppnotering sommaren 2015 blev 23,9 grader, och jag tror inte att vi nådde över 20 mer än 6-7 dagar totalt. De senaste två årens värmeböljor i juli med temperaturer på över 30 grader kändes väldigt avlägsna. Vi har ännu inte haft någon minusgradsnatt – 0,5 grader plus gick det ned till någon natt förra veckan, men oroa er inte, det kommer.

Ejda verkar för den delen också längta efter bistrare tider, de senaste gångerna vi varit i stugan har hon gått bort till pulkorna som står uppställda mot förrådsväggen, ställt ner den ena i lingonriset, satt sig i den och vrålat Jag vill åka!

Snart mina barn. Snart.

Jag kallar den "Höstvy från ett arbetsrumsfönster".
Jag kallar den ”Höstvy från ett arbetsrumsfönster”.

Lista, här var’e lista

I brist på annat så snor jag listan som Johanna körde i sin blogg häromdagen:

Var är din mobiltelefon?
Bredvid mig i soffan.

Var är din andra hälft?
I Stockholm och fröjdar sig, just nu med Rebecca tror jag.

Ditt hår?
Relativt nyrakat, en aning grått i tinningarna.

Ditt humör?
Rätt bra fram till för tio minuter sedan, då Ejda trots otaliga förmaningar fortsatte med sitt senaste hyss, som är att rita allt vad hon orkar med blyertspenna på vår vita soffas ena armstöd. Bortryckning av penna och skäll följde, och nu skriker och tjurar hon om vartannat vid min sida och ser faktumet att jag tog pennan från henne som höjden av orättvisa. Så i detta nu skulle jag väl beskriva mitt humör som så där.

Din dagsplan?
Kolla på Apples keynote gällande nya mobiler, Apple TV och iPadar, lägga barn, mata katt ett par gånger till (som han äter), äta en sen middag när kidsen väl slocknat och kolla ett par tv-avsnitt.

Det bästa du vet?
Just nu är det nog faktiskt hämtning på dagis, den där första halvminuten precis när jag kommit in på Ejdas avdelning. Den totalt ohämmade glädje och kärlek som får hennes kropp att bokstavligen spritta de första sekundrarna när hon upptäckt att jag är där – jag har aldrig upplevt något liknande.

Din dröm inatt?
Jag minns inte, men det var något rätt dramatiskt och otäckt, och att jag drömde det precis efter att jag somnat. Jag vaknade med ett ryck, för att citera deckarklyschan, och kollade på klockan som då var 0.18. Lustigt att jag minns vad klockan var men inte vad jag drömde.

Ditt livsmål?
Uppfostra mina barn till fina människor, lyckas skriva en fyra-fem romaner (till) av (ännu) hög(re) kvalitet och ha en bra balans mellan storstads- och glesbygdsliv.

Rummet du är i?
Vårt vardagsrum i Vittangi. Dora utforskaren rullar (som vanligt) på teven, Tage spelar Minecraft på datorn borta i pysselhalvan av rummet och Ejda rumlar omkring i soffan, nu på något bättre humör än när jag skrev svaret om humöret ovan.

Din hobby?
Skriva romaner. En väldigt negligerad hobby för tillfället, tyvärr.

Din skräck?
Att något ska hända mina barn. Jag spenderar tyvärr ohälsosamt mycket tid med att oroa mig för det. Hur det ska bli den dag då jag måste börja låta dem leva delvis egna liv och inte ha ständig koll på dem oroar jag mig redan för.

Vem vill du vara om sex år?
På det stora hela hoppas jag nog vara ungefär likadan, förhoppningsvis lite mer avslappnad gällande svaret i den förra frågan, dock. Plus att jag hoppas kunna springa en mil sisådär fem minuter snabbare än i dag, det vore fint.

Vad är du inte?
Särskilt bra på att laga mat. Jag skulle vilja bli bättre, dock.

En sak du önskar dig?
Att jag helt plötsligt ska vakna en dag och så är jag en person som till ungefär femtio procent kan försörja mig på romanskrivande. Det hade varit väldigt trevligt.

Var växte du upp?
Sandviken och Kungsgården en mil väster om denna Wyclef Jean-älskade bruksort. Fast det var i Uppsala jag blev den person jag till stora delar är i dag, skulle jag tro.

Det senaste du gjorde?
Cyklade hem från barnens mommo och moppa med barnen i cykelkärran. Det var lite blåsigt men rätt så fint höstväder, löven har börjat gulna.

Din tv?
En 50-tums Samsung av rätt bra modell, inhandlad i vintras. I kanalväg har vi inget mer än frikanalerna, men det som snurrar till 90 procent är ändå Netflix, Viaplay, HBO Nordic och Amazon Instant Video, från lite olika boxar och grejer.

Dina husdjur?
Katten Karlsson. Jag blev just lite irriterad på honom när han försökte klättra upp i en blomkruka, något han definitivt börjar bli för stor för nu, med en massa urspilld jord som resultat. Han blir för övrigt sex månader gammal i morgon. Grattis Karlsson! Nu hoppade han precis upp i dockvagnen och Ejda började genast köra runt honom.

Din dator?
Trots allt tidigare snack här i bloggen har jag faktiskt ännu inte köpt någon ny dator, utan övertagit Johannas Macbook Air från 2012, som blev föräldralös när hon köpte en ny Macbook i guld i somras (alltså den dator jag själv bespetsade mig på i våras).

Saknas någon?
Johanna, och så var det väldigt länge sedan vi hängde med min mamma, det måste åtgärdas snart.

Din bil?
En vinröd Volvo V70 från millenniets första år. Den rullar, som namnet antyder.

Något du inte har på dig?
Just i detta nu? Ytterkläder.

Favoritaffär?
Nätet.

Din sommar?
Den var bra, även om det så klart gärna hade fått vara lite varmare. Någon soldyrkare är jag dock inte, så det hade räckt med tre-fyra grader högre medeltemperatur.

Älskar någon?
Så klart. Allra mest de två filurerna som sitter här med mig nu.

Favoritfärg?
Jag är i grund och botten rätt mycket för svart, grönt och blått. Gillar i och för sig vitt också, men det är rätt opraktiskt så här i småbarnstider.

När grät du senast?
Jag blev väldigt gråtmild någon kväll förra veckan när jag låg och läste för Ejda när hon skulle gå och lägga sig, tårarna bara rann. Minns inte de exakta omständigheterna, men det bör ha varit flyktingrelaterat. Så jävla mycket ondska i världen som visar sitt fula ansikte just nu, och jag vågar tyvärr inte tro att de senaste dagarnas svängning i opinionen till en mer human inställning gällande dem som flyr från krig och fasor ska bli långvarig.

Filmdagar i Malmö

Jag har börjat engagera mig i Folkets Hus bioverksamhet i Vittangi, ska försöka ta tag i deras Bio Kontrast-verksamhet som legat vilande i några år, och har inför detta spenderat dagarna tre i Malmö, där jag bevistat Folkets Hus och Parkers årliga Filmdagar, där jag försökt kolla in främst det kommande svenska filmutbudet. Tre filmer och ett seminarium i fredags, tre filmer och en festmiddag i går och avslutningsvis två filmer på morgonen/förmiddagen i dag innan det var dags att hasta över sundet till Kastrup för resan hemåt.

Sitter nu vid gate 38 på terminal 4 på Arlanda och inväntar SAS kvällsflygning till Kiruna, på grund av kort tid mellan flighterna avstod jag att boka plats på planet som gick redan vid kvart över tre, något jag inledningsvis var glad över när mitt flyg från Köpenhamn landade ett tiotal minuter försenat och jag därför med lugn i sinnet kunde spankulera ut från terminal 5 och till och med kika runt lite i Pocketshop i Sky City innan jag begav mig till fyran.

När jag väl tagit mig igenom säkerhetskontrollen och såg att det tidiga Kirunaflyget var en smula sent och ännu bordade för fullt precis där jag stod ångrade jag mig så klart tiofalt. Men då var det ju så dags.

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Livat i Småland

Vi är i Småland. Ser min gamle kuratorskollega Ulf från tiden på Kalmar nation gifta sig, äter glass till lunch, spelar krocket, upptäcker slott, blåser såpbubblor och besöker Andréemuseet i Gränna och Utvandrarnas Hus I Växjö. I dag far vi vidare mot Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.