Bajsdag i dag. Vårt avlopp började visa tecken på stopp i går eftermiddag, när jag kom ner i tvättstugan för att hänga tvätt låg delar av vattnet som tappats ur maskinen kvar på golvet, avrinningen ner i sista golvbrunnen innan våra rör gör sin avfärd ut till det centrala avloppssystemet nere på gatan hade lagt av.
Kul.
Nåväl. Med assistans från moppa Roger – eller ja, i ärlighetens namn var det väl jag som assisterade honom – och ett rensband med kapacitet att nå hela vägen från vårt hus ner till gatan, lyckades vi nu under kvällen få loss stoppet med den äran.
Och det var här det här med bajsdag kom in, för innan allt släppte och färdades ner mot vidare äventyr i reningsverket, var det liksom tillbaka och vände en sväng i källaren, och därtill låg avloppsrören fria utan vattenlås under tiden vi höll på med rensbandet.
Johanna skrev tidigare i veckan om En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge på Bokhora, den kapitelbok som Tage hittills gått igång mest på.
Mycket fin bok, jag var verkligen förtjust och dessutom så glad åt att sonen tyckte riktigt bra om detta. Vi var ofta förväntansfulla vid läggdags och ivriga att få veta mer om Myran.
Perfekt högläsnings- eller börja läsa själv-bok.
Vi har för övrigt hamnat i ett läge då Ejda av någon anledning tvärvägrar att gå och lägga sig i sin säng om kvällsrna. I stället ska det somnas i soffan, endera efter att jag läst ett par böcker eller efter att hon tittat sig trött på ”min Kalle Anka”, det vill säga Duck Tales. ”Tages Kalle Anka” är Quack Pack, den där Knattarna är hormonstinna och bedrövligt outhärdliga tonåringar.
Det årliga projektet Skotta garage- och magasinstaket avslutades just. Jag gjorde den större baksidan förra helgen, och tog framsidan efter lunch i dag. Den sista timmen plogade jag undan den mindre del av snön från framsidetaket som jag var tvungen att dumpa ner framför garagedörren i stället för att släpa över till baksidan (där snön kan dumpas rakt ner på gräsmattan i väntan på våren), och det var så mycket snö att plogen gick sönder, det var bara slamsor kvar när jag var klar.
Nu drömmer jag alltså om en mars och april där det inte ska falla en endaste snöflinga, så vi kan skjuta upp köpet av en ny plog till oktober. Drömma kan man ju alltid.
Det har varit en ovanligt snöfylld vinter i år, det rapporterades förra veckan att det inne i Kiruna fallit 198 centimeter snö hittills under säsongen i stället för normala 150. Nu betyder ju inte detta att det är två meter snö ute, den packas ihop rätt rejält, men det var nog i alla fall en meter snö på taket, därtill rätt massiv sådan närmast plåten.
Och eftersom taket är totalt på cirka 40 kvadratmeter och det betyder att jag skottat bort cirka 40 kubikmeter snö (om än inte allt i dag) förtjänar jag nog en öl till kvällens bastubad.
En mycket intressant och dyster krönika hos Yimby nu på morgonen om Stockholms pågående gentrifieringsprocess skriven av Solnapolitikern Joachim Rosenquist (S):
Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.
Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad – det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.
Gentrifieringsprocessens femte fas brukar sägas vara dess slutpunkt, då bohemerna och de kreativa slutligen trycks ut till följd av stigande bostads- och lokalpriser. Stockholms problem är enligt Rosenquist att huvudstaden har en unikt låg grad av kvartersstad, som egentligen inte har byggts ut sedan 1920-talet då staden i stället övergick till en modernistisk stadsplanering. Rosenquist skriver vidare:
Modernistiska förorter kan inte gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de ”stadskänsla” – sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc – vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.
Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull.
Vi håller alltså på att få slut på gentrifierbar kvartersstad, och de kreativa har då ingenstans att vara och måste söka sig till någon helt annan stad. Slutklämmen är inte vidare optimistisk:
Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.
I linje med min pågående lågproduktion här i spalterna är det bara symptomatiskt att jag inleder årets Blogg 100 – för jo det är klart att jag ska vara med även detta femte år – med ett inlägg som inte säger mer än att jag nu ska blogga 100 dagar i rad.
Frågan är om jag någonsin har lyckats hålla igång alla 100 dagarna, jag är inte säker på det. I fjol kom jag upp i 94, och var rätt nöjd med det.
Låt oss säga att årets mål är att slå den siffran. Häng med!
Efter en vecka med konstant mulet väder och en temperatur kring –5 och mycket snöande – vilket lägligt sammanföll med att min pappa var här på besök och kunde sköta snöskottningen – har nu temperaturen sjunkit ett tiotal grader och solen gnistrar vintervackert. Det är mycket snö här nu, det närmar sig en meter, och jag ser inte fram emot att skotta garagetaket, vilket jag antar att jag snart måste göra.
På tal om garaget så ställde jag om timern där inne i morse, ingen gårdsbelysning behövs mer om morgnarna, redan nästa vecka måste jag nog börja dra ner rullgardinen i barnens rum om nätterna för att inte Ejda ska börja tjoa om att det är ljust ute och dags att gå upp allt för tidigt. Det blir nog vår här igen också vad det lider.
Vid sidan av mitt vanliga brödskrivande har jag slitit med en text om Norrlands nord- och sydpunkter till tidskriften Provins den senaste tiden, har haft otroligt svårt att få rätsida på den. Men nu är den slutligt inlämnad, resultatet kommer i tryckt form om någon vecka.
På TVdags då? Tja, jag har så klart bland annat skrivit om Arkiv X igen, blir minst två inlägg till, det återstår ju två avsnitt av minisäsongen.
Jag oroar mig för vad som sker i världen, ser mer och mer svart på utvecklingen och börjar på allvar bli rädd att vi är på väg mot en framtid som liknar 1930-talets. Jag ser inga tecken på att så inte skulle vara fallet. Är vi mer upplysta i dag? Pyttsan. Jag älskar internet, men jösses vilket effektivt redskap det har blivit för de mörka krafterna.
Ja, för de ljusa också. Men de skriker inte lika högt och utlovar inte samma quick fix som de som öser ut hat. Inte ens i närheten.
Det här går åt helvete.
——
I min privata författarbubbla har jag hamnat i en för mig ovan position där jag måste försöka lägga upp en någorlunda konkret plan för ett helt romanprojekt. Jag har aldrig jobbat så, såväl Dannyboy & kärleken som Vi har redan sagt hej då bestod av en given början och en någorlunda känd slutpunkt, men vägen däremellan var i princip tom i förväg. Jag har tyckt om att arbeta så, har känt att det främjat min kreativitet och sporrat till spontana och sedda i backspegeln lyckade infall.
Å andra sidan har det tagit närmast löjligt lång tid att få ur sig de där böckerna sett till deras omfång. Kanske bara nyttigt att testa en annan strategi.
Jag har börjat ta ett lite större redaktionellt ansvar borta på TVdags med högre frekvens i skrivandet där, förra veckan bjöd på tre alster från mina tangenter (det låter helt klart inte lika bra som min penna, men the times they are a changin), varav Arkiv X-texten får ses som veckans huvudnummer. Finns uppenbar risk att det blir så i fyra veckor till, givet min kärlek för Mulder och Scully.
I övrigt då? Tja, recenserade Danny Boyles och Aarons Sorkins Steve Jobsför UNT, var in till Kiruna en dag för att göra ett jobb förra veckan, var rejält förkyld i några dagar, övervakade barnens skidåkning i går och tänker mig en egen tur på lunchen i dag.
Och just ja! Jag och Johanna gjorde slag i saken gällande Pet Shop Boys i London i sommar. Fredag den 22 juli på Royal Opera House vid Covent Garden. Jösses vad jag längtar.
Det började sjuda i mina Pet Shop Boys-anstrukna sociala medie-kanaler i går eftermiddag. En sprillans ny låt – Inner sanctum – hade publicerats på nätet och fullödig info om ett nytt album fanns på Petshopboys.co.uk. Super släpps den 1 april, och förstasingeln ska heta The pop kids.
Och i sann förväntanssamhälletanda fann jag mig nästan bli än mer exalterad över faktumet att Neil Tennant i intervjun de också publicerade säger att det fanns låtar de skrev den här vändan som inte passade till detta mycket elektroniska album, som i stället kanske hamnar på nästa skiva. Neil Tennant fyller 62 i sommar (Chris Lowe är fem år yngre), men ännu finns alltså inga planer på att lägga hatten på hyllan. Oh the joy.
Den 20, 21, 22 och 23 juli har duon bokat in sig för konserter på Royal Opera House i London. Det kliar extremt mycket i fingrarna nu.
Lite mer länkning i väntan på att inspirationen ska rinna till: Skrev i går en text på TVdags där jag ifrågasatte SVT:s filmguru Fredrik Sahlins påstående i senaste Journalisten att biofilm är mer tillgängligt än HBO.
Vi har haft några riktigt kalla dagar igen, –36 när vi klev upp vid halv sju i morse, kände mig nödgad att veva igång bilen när det var dags att få iväg barnen till dagis. När den nu ändå var igång passade jag därefter på att tanka och köra den enorma högen tidningar till pappersåtervinningen.
Haha, när man inte har något annat att tala/skriva om, prata om vädret. Funkar varje gång.
Vi har fått kallt igen. Så där meningslöst kallt, –30,6 i detta nu. Kyla som känns nästan lika kall som –40, men som inte är alls lika intresseväckande. För jo, det är klart att när temperaturen kryper ner mot –40, då vill man att den faktiskt ska passera –40 också, ska det vara kallt, kan det lika gärna få vara riktigt kallt. Nu går jag i stället runt och småhuttrar mest hela tiden, till alls ingen nytta. Och Katten Karlsson vägrar vara ute mer än en kvart åt gången, går bananas här inne i stället, ränner fram och tillbaka, upp och ner för trapporna, jamar, gnäller, jagar allt och ingenting. Värdelöst för alla inblandade.
Autocorrect ville för den delen ändra till småkuttrar, om det vore så väl.
Min relation till David Bowie var aldrig innerlig. Inte sval, inte het, men så där lagom varm, lite över ljummen, precis den där temperaturen som Ejda kräver att hennes välling ska ha (40-gradersinställningen på vattenkokaren, därefter 10 sekunder i mikron på full effekt efter att jag blandat i pulvret). Jag har aldrig ägt några album av honom, däremot den lila Singles Collection-cdn som sålde mycket i mitten av 90-talet, och singeln Hallo Spaceboy så klart, som ju Pet Shop Boys gjorde en remix av och som låg som huvudlåt på singeln. Jag tyckte väldigt mycket om många av Bowies låtar, men har aldrig lyckats fastna för något av de klassiska albumen som helhet, trots rätt många försök. Och jag föll hårt för Berlinnostalgin i comebacksingeln Where are we now? härom året.
Den David Bowie-konsert jag gått på följer samma ickeheta mönster. Det var januari 1996, jag och mina vänner var inne i den mest intensiva britpopperioden och biljetterna till Globenkonserten hade främst köpts för att Morrissey skulle vara förband. När han en tid innan konserten hoppade av turnén funderade vi seriöst på att skippa att åka ner, men valde till sist att ändå hoppa på pendeln från Uppsala och bege oss dit.
En orsak till vårt relativa ointresse för konserten var Bowies uttalade ovilja att spela sina mest kända låtar. Kollar man låtlistan för turnén, så finns där visserligen sånger från flera av hans mest kända album, men han hade medvetet valt mindre kända spår så för någon som bara låtit singelsamlingen snurra i cd-spelaren var större delen av materialet okänt, jag vill minnas att han just den där kvällen valde att spela Diamond Dogs och Scary Monsters som crowd pleasers, men ingen av dem tillhörde mina favoriter. Huvudfokus låg på det då aktuella albumet Outside där Hallo Spaceboy var med, men eftersom Pet Shop Boys-versionen bara fanns på singeln, hade jag inte köpt albumet och därmed knappt ens hört låtarna.
I efterhand var jag väldigt glad över att jag hade åkt, det var ju trots allt Bowie. Men just i stunden satt jag där lagom varm, lite över ljummen.
