Kategori: Litteraturvärlden

Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Att vara författare

Romanen romanen romanen. Åh den svåra tredje romanen.

Fast nej, den är inte svårare än de andra. Det är bara det att jag försöker skriva den under svårare förhållanden. Mina första två romaner tillkom under perioder då jag var ensamstående, eller nja, sista tredjedelen av Vi har redan sagt hej då skrevs efter att jag träffat Johanna, men ändå. Jag hade inget mer än ett arbete och en liten hyreslägenhet att sköta, med eoner av fritid. När jag skrev Dannyboy & kärleken arbetade jag dessutom enligt ett skiftschema som gjorde att jag vartannat veckoslut hade fyra respektive fem dagars sammanhängande ledighet, och mina arbetsdagar började i regel klockan två på eftermiddagen. Eoner av ledig, skrivbar tid.

Och ändå tog det mig även då löjligt lång tid att få ihop böckerna.

Så att jag nu tragglar på i sakta mak och låter i princip allt annat komma före är egentligen inget annat än normalt förfarande. Och den här gången har jag ju också betydligt bättre laga förfall – hustru, två barn, villa och Volvo. En familj.

Villan och Volvon räknar jag väl dock inte till familjen, ska medges.

Men ändå stör det mig mer att det går långsamt den här gången. Som att jag känner att tiden är knapp. Inte så att jag tror att livet är på väg att rinna mig mellan fingrarna, men jag skulle ändå gärna vilja etablera mig som författare innan jag blir medelålders. Inte nödvändigtvis så att det börjar bära sig ekonomiskt att författa, det har jag inga direkta förhoppningar om, men så att jag kanske inför mig själv kan börja känna mig bekväm vid att definiera mig som författare lika väl som journalist. I dag skriver jag visserligen oftast att jag är både i presentationer, men jag känner mig inte som författare. Jag har mer att bevisa för mig själv innan jag når dit.

Det skulle jag vilja kunna göra. Och för att så ska ske måste nog den där förbannade tredje romanen bli klar.

Någon dag.

Flitens lampa

Det går så oändligt sakta med alla mina projekt. Egentligen saknas ju inte tid trots de två barnen – nog finns utrymme för två-tre timmars arbete och pyssel varje kväll efter läggningarna – men tröttheten, eller … kanske egentligen inte tröttheten utan snarare längtan efter att bara få ligga i soffan och vegetera utan att tvingas tänka är i nio fall av tio så mycket större än lusten till arbete.

I kväll inföll dock en sådan där tiondekväll och jag tog mig kragen och förde ett projekt om inte i mål så åtminstone delmål. Om ett par veckor torde jag kunna berätta mer om det.

Hemmavid

Det blev som vi fruktade. Magsjukan hos barnvakterna satte stopp för Norgedygnet. Kanske kan vi bara skjuta upp det någon dag, vi får se hur magtrakterna utvecklar sig.

Det föll en halvdecimeter snö under natten. Det är redan plusgrader igen så det tunna nyvita täcke som nu ligger över den grådaskiga smältsnön är väl borta innan dagen är över, men det var vackert utanför diskbänksfönstret när jag klev upp och gjorde välling i morse.

20140418-101401.jpg

Gabriel Garcia Márquez var nog den första nobelpristagare jag läste med stor behållning. Hans ”Hundra år av ensamhet” berörde mig så mycket att den inspirerade mig all läsa en tiopoängskurs om Latinamerika hösten 1998, jag var andre kurator på nationen samtidigt och hade egentligen inte tid att plugga men smet ändå iväg ett par timmar varje måndagseftermiddag under första halvan av terminen för att markera närvaro på de obligatoriska seminarierna. Jag fick bara ett G på kursen, men jag tog poängen. Tack för den pushen, Garcia Márquez.

Nej, Amazon betyder inte döden för svensk bokmarknad

Jag skulle vilja skriva något riktigt mastigt om det här med att Amazon nu fått ordning på sina papper och kan starta upp svensk verksamhet på allvar om de vill – för det är ju egentligen ”bara” det som har hänt, de har avtalen klara, de juridiska bitarna är på plats. Men när de drar igång – eller ens om de gör det – vet de blott själva ännu.

Men tiden för mastigheter finns inte just nu, så jag nöjer mig med det här:

Jag tillhör inte den grupp jag sett i vissa nätkretsar som nu hånskrattar åt blåögda svenska bokförlag och näthandlare som i medier uttryckt förhoppning om att det här inte ska innebära så mycket för deras situation. Visst kommer Amazon att göra avtryck, men jag tror inte att deras framtida position i Sverige ska överskattas. Sverige är kanske inte unikt som bokland, men förutsättningarna är ändå rätt annorlunda jämfört med de större marknader Amazon tidigare gått in på.

Tre orsaker jag tror talar till Amazons nackdel:

• Sverige har extremt pressade bokpriser internationellt sett, att köpa böcker här är redan mycket billigt tack vare de fria bokpriserna, väletablerade näthandelsaktörer likt Adlibris som ställer hårda krav på rabatter på förlagen samt dagligvaruhandelns starka position när det kommer till pallförsäljning av storsäljare. Frågan är om ens Amazon, som gjort sig kända för att vara prispressare av rang, kan få till ännu lägre priser. På e-boksområdet finns det visserligen god mån för prispress om de är villiga att sälja med förlust (vilket de gjort sig kända för gällande e-böcker i främst USA), men svenskarna har hittills visat sig vara rätt ointresserade av e-böcker. Visserligen beror det säkert till viss del på att toklätta, sömlösa e-bokstjänster saknats, men en än viktigare faktor tror jag är vår i internationell jämförelse mycket stora marknad för billiga pocketböcker – så länge vi ser ett mervärde i en fysisk produkt kommer pocketboken att vinna över e-boken eftersom den finns att köpa i princip överallt och dessutom till ett lägre pris än e-böcker. Så var inte fallet i de anglosaxiska länderna, där det svenska systemet med relativt snabbt utgivna och framförallt mycket lågt prissatta pocketböcker inte finns i samma utsträckning. Jag har skrivit om skillnaderna mellan svensk och amerikansk pocketmarknad tidigare, bland annat här.

• Svenskarna har redan köpt böcker på nätet i 15 år från Adlibris och Bokus. En viktig orsak till Amazons framgång i USA var att de var tidigt ute, nätbokhandeln Amazon drog igång redan 1995 i Seattle. Det betyder så klart inte att marknadsledande Adlibris position på den svenska marknaden är huggen i sten, men jag tror ändå att det har betydelse.

• På e-boksområdet fick Amazon snurr på affären genom att marknadsföra den första vettiga läsplattan i form av Kindle extremt hårt under flera års tid. I Sverige har i dag miljoner svenskar redan surfplattor, och på dessa plattor är Amazons nätbutik bara en i raden. Visst kommer fler svenskar att köpa Kindles när Amazon drar igång svensk verksamhet, men jag tror ändå att det är relativt få som ser poängen med att köpa ännu en platta till hushållet.

Med detta sagt – det ska bli väldigt spännande att se vad som händer när de väl drar igång. Men omedelbar domedag för tingens ordning av i dag – nja.

Matthis i DN om Svenska Akademien och Mercedes

Författaren och litteraturkritikern Moa Matthis skriver i dag en essäliknande debattartikel i DN om Svenska Akademiens domstolshot mot Mercedes gällande den nu ökända Karin Boye-reklamen. Jag ska inte lägga ord i hennes mun, men jag tycker nog att hon landar i samma slutsats som jag själv gjorde i mitt inlägg i ärendet.

Sandviken satsar på litteratur för barn och unga

I dag fick vi ännu en orsak att åka till Gästrikland regelbundet, när litteraturhuset Trampolin slog upp sina portar i Sandviken.

Att Sandviken satsar på landets första litteraturhus för barn och unga glädjer mig oerhört. Visserligen hade det så klart varit bättre för min nuvarande livssituation om satsningen skett i Kiruna, men det är klart att hjärtat även klappar extra varmt för min hembygd. Sandviken har alltid lagt mycket resurser på kultur, biblioteket är exempelvis ett föredöme med sin långvariga satsning på 365-dagarsöppet (något exempelvis Stockholm inte är i närheten av), och litteraturhuset Trampolin, inhyst i det nya kulturcentrumet, har potential att bli något väldigt bra, av vad jag läst och sett hittills.

Hoppas nu bara att Sandvikenborna överlag drar dit sina barn, så att det inte bara blir en plats dit den kulturintresserade medelklassen vallfärdar.

Arbetarbladet har skrivit en artikel inför helgens premiär, och nedan bäddar jag in ett klipp som TV4 Nyheterna gjorde om satsningen för en dryg månad sedan.

Kort om Daniel Sandströms hopp från SvD till Bonniers

Ojdå! Svenska Dagbladet blir av med ännu en kulturchef – Daniel Sandström lämnar jobbet efter ett år och går till Albert Bonniers Förlag där han blir förläggare och litterär chef. Visserligen verkar han genuint ledsen för att han inte stannar och säger sig gå till ett jobb han inte ens skulle ha nobbat om han varit USA:s president – men ändå, han är den fjärde kulturchefen att säga upp sig från Svenska Dagbladet sedan 2010, oavsett bakomliggande orsaker är det inte siffror som signalerar stabilitet.

Dessutom kom beskedet så sent som förra veckan att mångåriga medarbetaren Lina Kalmteg slutar som tidningens litteraturredaktör, en post hon innehaft sedan 2011. Om inte hon redan hade gått hade jag nog tippat henne som efterträdare till Sandström.

Okej, nog med personalpolitik gällande Svenska Dagbladet, jag är inte tillräckligt insatt för att ägna mig åt fria spekulationer. Men att vara litterär chef för Albert Bonniers förlag är alltså vassare än att sitta som USA:s president? Nog för att jag kan tänka mig att det är betydligt lugnare på förlagets kontor på Sveavägen än i Ovala rummet i Vita huset, men med tanke på att det de senaste åren inte varit helt stabilt på Bonniers heller med avhopp från förlagschefer, stjärnförläggare och författare, så kanske det inte blir en fullt så harmonisk framtid som Daniel Sandström ser framför sig.

Lite mer om Readly och e-böckerna

Det har skrivits lite mer om det här med Readly på några ställen i dag:

Pelle Sten har snabbutvärderat tjänsten på Ziggy Says. Själv har jag inte hunnit ta mig an den än (har dock tecknat en prenumeration, så det kommer att ske).

Lars Rambe har skrivit om Readlys (och Storytels) kommande utmaningar när de ger sig in på den här marknaden. Intressant fakta som Rambe nämner: Hans och Sölve Dahlgrens förlag HOI står för nästan en tiondel av tjänstens utbud vid starten. Det sätter utbudet lite i perspektiv (och säger en del om hur helhjärtat de till skillnad från vissa andra förlag satsar på e-boksformatet).

Själv återkommer jag gärna till det jag skrev i går när det gäller problemen jag tror de här tjänsterna står inför – för det första tror jag att färre överlag är benägna att hoppa på här jämfört med när det gäller musik, film, tv eller för den delen tidskrifter eftersom tiden man lägger ner på att läsa en bok är så mycket längre, erbjudandet framstår helt enkelt inte som lika förmånligt om man ändå bara läser en eller två böcker per månad. Därtill har många vid det här laget börjat låna e-böcker kostnadsfritt via bibliotekens sajter. Visst, du får bara tillgång till böckerna i 28 dagar då, men det är inte direkt svårt att göra omlån.

Readly satsar på e-böcker, men vart tog Bonniers vägen?

Jag är en varm anhängare av Readly och deras tidskriftstjänst, Spotify för tidskrifter, som man väl enklast om än rejält haltande har kunnat kalla det. Först hade de svenska tidningar i utbudet, för en månad sedan tillkom ett gäng amerikanska och för någon dag sedan brittiska. Allt för 99 kronor i månaden. Fint!

I dag kom så beskedet att de även startar en liknande tjänst för e-böcker, ett Spotify för e-böcker, det vill säga för 99 kronor i månaden får man tillgång till svenskspråkiga e-böcker via appen. Liknelsen vid Spotify haltar även här kraftigt, för precis som i tidskriftsfallet så är det endast en mindre del av utbudet som de 99 månatliga kronorna ger. Nu har visserligen Spotify så klart inte heller ”all” musik, men de har i alla fall en betydande majoritet av den breda populärkulturella utgivningen plus en rejäl äldre katalog att backa upp ”allt” med. Till de nivåerna har Readly mycket långt kvar, även om deras databas kontinuerligt har fyllts på med nya tidskriftstitlar.

När det gäller e-böckerna rör det sig vid starten om totalt ett tusental titlar (uppgift från TKJ.se, siffran finns inte med i pressmeddelandet) från ett 20-tal svenska förlag. Det verkar röra sig om ett urval av de medverkande förlagens utgivning – exempelvis finns inte min och Johannas ”När 2 blev 3” med bland titlarna som Natur & Kultur lagt in – och elefanten i rummet är att Bonnierförlagen än så länge inte är med, åtminstone inte koncernens skönlitterära vuxenutgivning. Pressmeddelandet är faktiskt lite försåtligt, det står däri att bland annat Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur är med, men tittar man i förlagslistan så är det enda Bonnierförlaget barn- och ungdomsförlaget Bonnier Carlsen. Inget ont i det – barn- och ungdomsböcker är superviktiga utgivningar! – men att tre så tongivande förlag som Albert Bonniers, Wahlström & Widstrand och Forum inte medfinns på listan gör Readlys erbjudande rätt så skadeskjutet. Förhoppningsvis dröjer det inte så lång tid innan det åtgärdas, men att det skruvas på egna lösningar inom Bonnierkoncernen är väl ingen vild gissning med tanke på att det vad jag kan se även gapar tomt när det gäller tidningar från Bonnier Tidskrifter i den delen av Readlyappen.

Hur som helst, det ska bli spännande att se hur det här utvecklas, Storytel är ju dessutom på väg ut med något liknande senare i vår som ett komplement till sin ljudbokstjänst. Personligen är jag lite skeptisk till hur många som kan tänkas vara intresserade, erbjudandet förtas en del av att majoriteten av den bokläsande publiken kanske inte läser mer än en-två böcker i månaden och då blir inte tjänsten särskilt prisvärd jämfört med att köpa pocketböcker – plus att de flesta av titlarna som tjänsten erbjuder går att låna gratis som e-böcker via biblioteket.

Men en intressant utveckling är det tveklöst. Jag lovar att återkomma med en liten rapport när jag hunnit testa tjänsten i praktiken också.

Modernisten från Vittangi

Vi har varit med och dragit igång en sorts bokcirkel på bibblan här i Vittangi. Till första träffen den 8 april ska alla ha läst en bok av en tornedalsförfattare, och än så länge har jag inte riktigt lyckats bestämma mig för vad jag ska ta mig an.

Johanna har däremot hittat sin förstabok, och även jag är mycket nyfiken på denna. Elsa Forsgren, född och uppvuxen i Vittangi, debuterade med Resa mellan ensamheter på Bonniers 1950, gav därefter aldrig ut någon mer bok och försvann därtill snart från den kulturella parnass hon tidigare varit en del av. Hon var utbildad konsthistoriker i Uppsala, även verksam som konstnär och agerade modell för Bror Hjorth flera gånger, hon är kvinnan som dansar på dennes staty utanför centralstationen i Uppsala och hon finns avporträtterad som samekvinna på den udda men mycket vackra altartavla han målat i kyrkan i Jukkasjärvi.

Elsa Forsgren var född 1920, årsbarn med Johannas mormor och troligen alltså folkskolekamrat till henne. Forsgren har kallats Modernisten från Vittangi, och verkar från början av 1950-talet ha varit mer eller mindre bortglömd innan hon 2010 uppmärksammades i en essä av Erik Jonsson i tidskriften Provins.

Resa mellan ensamheter – en samling av noveller, aforismer, allegoriska sagor och satiriska berättelser som av kritiker sågs som en trolig start på ett viktigt författarskap – är i dag extremt svår att få tag på. Den finns inte att köpa på något antikvariat (åtminstone är den inte inlagd i någon databas som Antikvariat.net eller Bokbörsen) och blott sex bibliotek i Sverige har ett exemplar. Intressant nog gjordes en Daisyinläsning så sent som 2010, kanske efterfrågade någon synskadad den som talbok efter uppmärksamheten i Provins.

Men när detta skrivs ligger trots allt Resa mellan ensamheter bredvid mig på skrivbordet, Johannas syster Niddis svärmor hade ett välbevarat exemplar i sin bokhylla. Boken är dedikerad Till alla Stackars i världen, och framstår utifrån de korta utdrag som Johanna publicerat på Bokhora även vara ett viktigt om än alltså relativt bortglömt bidrag till den svenska feministiska litteraturhistorien.

Jag ställer mig i kö efter henne. Men till första bokträffen väljer jag nog något annat tornedalskt, trist om alla läser samma bok.

Frågan är bara vad.