Författare och skribent
Skrev just en kommentar till Karin Boye-inlägget som var längre än mitt ursprungsinlägg, så jag tycker gott att en kan läsa den för att få en lite fördjupad bild av vad jag tänker om det hela (samt för att få en liten inblick i vad jag ägnade mig åt i tonåren).
Nu ska jag äntligen se Veronica Mars-filmen. Mot filmrummet i källaren!
Det här udda ”huset” attraherar mig av två orsaker.
1. Minimalistiskt boende fascinerar mig oerhört. Eller ja, minimalism överhuvudtaget. Nu blir det visserligen inte mycket av den varan i praktiken i detta stadie av livet, men i teorin, åh vad jag skulle tycka att det var coolt att försöka leva i ett meterbrett, minimalt hem.
2. Det vore oerhört coolt att spendera en skrivarvecka i Warszawa.
Tummen upp för Keret House!
Även Klas Östergren tar nu sitt pick och pack och kliver över från Albert Bonniers Förlag till Natur & Kultur. Den nye akademiledamoten Östergren säger till DN att det inte finns någon dramatik bakom flytten, utan hänvisar till att hans förläggare Stephen Farran-Lee nyligen gjort samma flytt och att han helt enkelt bara följer med.
Och det stämmer säkert till stora delar, men samtidigt går det inte att blunda för att Klas Östergren varit på Albert Bonniers Förlag sedan debuten med ”Attila” 1975, och Farran-Lee blev förläggare på Bonniers så sent som 2008 då han gick över från Norstedts. Alltså hade Östergren över 30 år av gott Bonnierssamarbete innan Farran-Lee ens kom in i bilden. Men när denne nu lämnat skutan vill Östergren alltså heller inte stanna kvar längre.
Klas Östergren kan nog inte kallas kassako när det kommer till försäljning, men han säljer bra och han har länge varit ett prestigenamn inom den svenska litteraturen och hans ställning har ytterligare stärkts efter beskedet att han blir ledamot av Svenska Akademien i slutet av året. Att en sådan författare lämnar Sveriges största förlag efter nästan 40 år där sänder tveklöst en signal om att något inte står helt rätt till.
Att Kjell Westö tilldelades Sveriges Radios romanpris i dag tycker jag var flott. Läste ”Hägring 38” i somras, en fantastisk Helsingfors- och mellankrigsskildring.
Ser att den inte givits ut i pocket ännu. Hoppas det blir ändring på det nu.
För tre veckor sedan skrev Svensk Bokhandel om att Elgiganten börjar satsa på e-böcker. Lars Rambe, en av ägarna till HOI Förlag och själv författare, var entusiastisk i sin bokbranschblogg Building Blocks by Rambe. Det här har vi väntat på kan jag säga, skrev han, och utvecklade att det känns fräscht att en annan spelare kommer in på banan med helt annan affärslogik och kanaler som är väl anpassade för digitala produkter. Och det är jag den förste att skriva under på, i dag har samtliga etablerade aktörer på den svenska e-boksmarknaden (och dit räknar jag Adlibris/Mondo, Bokus/Dito och Bokon) ägare som också äger bokförlag, vilket inte är helt okomplicerat, något jag varit inne på oräkneliga gånger tidigare här i spalterna.
Men.
Än så länge har Elgiganten verkligen inte bevisat något med sin satsning. Nu säger de visserligen i intervjun med Svensk Bokhandel att de ska börja lansera större med kampanjer framåt mars, april eller sommaren, men det ändrar inte det faktum att jag endera är både blind och korkad, eller så går det överhuvudtaget inte att nå Elgigantens e-boksbutik från butikskedjans startsida elgiganten.se, bortsett från om man klickar på annons nummer fyra i reklamsnurran på förstasidan, där det puffas för Bokrea. Ingenstans indikeras dock att rean handlar om e-böcker, utan tvärtom går tanken instinktivt till fysiska böcker eftersom bilderna i annonsen visar inbundna omslag. Vid klick landar man hur som helst på adressen ebooks.elgiganten.se, en i ärlighetens namn mycket trist e-bokssajt utan personlighet där det inte puffas för något utom det extremt förväntade à la Fredrik Backman och Jonas Jonasson.
De har också tagit fram en e-boksläsarapp för iPhone/iPad och Android, anonymt döpt till eböcker och inget mer, som de skriver om i en tillhörande, mycket spartansk blogg som man kommer till om man scrollar längst ner på e-bokssajten och klickar på puffen Nyheter om eböcker.
Jag återkommer gärna till Elgigantens sajt och ger dem en andra chans när de genomfört den utlovade kampanjen, men ska de ha någon som helst chans att slå in en kil på marknaden måste de då erbjuda något betydligt piggare än det de hittills lagt upp.
Det här är ju egentligen mycket fånigt men:
Satt och letade min nästa lyssning hos Storytel. Hamnade framför Per Hagmans debut ”Cigarett”, den var så befriande kort, 2 timmar och 53 minuter. Klickade mig vidare till hans senaste ”Vänner för livet” som jag faktiskt inte läst, och suckade lite över dess långdeckarlängd, 18 timmar och 51 minuter. Blicken föll så på Liknande böcker, och vad skådade mitt öga som första alternativ om inte min egen ”Vi har redan sagt hej då”.
Den 19-årige Daniel, som från pojkrummets horisont i Kungsgården såg Per Hagman mer som ett övermänskligt, degenererat väsen än en människa av kött och blod, skulle ha svimmat, kanske även fallit i koma, om han vetat att något han skrivit skulle liknas vid en Per Hagman-roman. Eller ännu bättre, att en Per Hagman-roman skulle liknas vid min roman.
Och även den 39-årige Daniel tycker att det känns rätt coolt.
Vi besökte Hemingways hus i går, mycket inspirerande. Konstigt nog var tanken som slog mig när jag såg skrivarlyan på övervåningen i gästhuset att den såg ut som en underdimensionerad variant av det rum Jan Guillou använder för sitt skrivande, om ni sett bilder på det. De 16 katter Hemingway omgav sig med hade i dag vuxit till 45, och till ytan var gården den näst största på hela Key West. Hemingways andra hustru Pauline, som var den som köpte huset, kom från en rik familj.
”Rolig” trivia: Huset kostade 8000 dollar när de införskaffade det, men den swimmingpool som hustrun lät bygga åt maken på gården när hon (helt korrekt) misstänkte att han var på väg att lämna henne för en ny kvinna, kostade 20000 att installera.
Damn it, jag missade det med en dag.
I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.
Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:
Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?
Dagarna går, tvivlet består.
Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.
Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.
När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.
De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.
Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.
Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.
Tio år. Tanken svindlar.
En av landets mest välmeriterade förläggare, Stephen Farran-Lee, lämnar Bonniers och går till Natur & Kultur med start första april. Ett andra tungt förläggaravbräck för Bonniers på kort tid – Jonas Axelsson lämnade ju skutan för ett år sedan och startade Partners in Stories – och ännu en fjäder i hatten för Natur & Kulturs nye förlagschef Richard Herold (som även har ett finger med i Partners in Stories).
Jag tycker att det är roligt att se att människor som tydligt signalerar att de brinner för litteraturen och vill vara med och utveckla branschen (och debattera den samt sticka ut hakan publikt) lockar till sig bra människor. Richard Herold tillhör dem med mest tankar och vilja att göra något med den svenska bokbranschen, och efter att han kommit till ett förlag med större muskler är det tydligt att allt fler författare och förlagsmänniskor vill vara med, samtidigt som de största bjässarna verkar ha gått vilse i vinstmaximeringens och effektiviseringens tidevarv och därmed framstår som stelbenta och mindre attraktiva.
Jag intervjuade för övrigt Farran-Lee förra veckan till en artikel jag jobbar på åt TT som ska publiceras nästa vecka. Vad ska jag nu kalla honom i skarven mellan arbeten – avgående förläggare på Albert Bonniers förlag? – tål att funderas på.
Ajaj, bokhandeln i Malmö som utsattes för den underliga Knausgårdattacken jobbar ju inte direkt för att höja den fysiska bokens värde. Polisens vakthavande befäl till Sydsvenskan:
– Det här är juridik på hög nivå. Han har tagit boken utan lov men han har inte haft för uppsåt att ta med den hem, och bokhandeln vill inte anmäla det eftersom pocketen inte är värd något.
Jag anar ju vad de kan tänkas mena, men samtidigt är resonemanget lite underligt. Skulle de alltså inte heller ha polisanmält om någon gått in hos dem och försökt snatta pocketen i fråga?
Intressant artikel hos Businessweek om e-bokskriget i USA, där envigen i rätten mellan Apple och det amerikanska justitiedepartementet nu får den anrika bokhandelskedjan Barnes & Noble att gå på knäna. B&N tappar allt mer mark mot ett aggressivt prispressande Amazon, som efter domslutet kan fortsätta sälja e-böcker med förlust i syfte att skaffa sig ett allt starkare grepp om marknaden.
Some of the blame here lies with the U.S. Department of Justice. Its successful lawsuit against Apple and major book publishers, for conspiring to set fixed, industrywide prices on e-books, now allows Amazon to set its own often ridiculously low prices. “The Justice Department came in at a time when agency pricing was weakening Amazon’s hold and dispersing the e-book market,” says Mike Shatzkin, CEO of the Idea Logical, a book industry consultancy. “By eliminating fixed prices for e-books, they have handed the advantage back to Amazon. Now everyone else is losing share.”
Självklart handlar B&N:s problem inte enbart om Amazons låga priser, utan också om att Amazon fortsätter lägga till komponenter i en allt bättre helhetsupplevelse för (främst amerikanska) e-bokskunder. Kindleplattformen blir allt starkare och priserna är oslagbara – det finns helt enkelt ingen orsak för kunderna att vända sig någon annanstans, framgången blir som ett självspelande piano.
Men nog stämmer det jag skrev redan i september: Det råder inget tvivel om att Apple bröt mot lagen när de slöt sina avtal med förlagen, men det är ändå en ödets ironi att resultatet av deras konspiration blir att den amerikanska staten nu hjälper Amazon att dominera marknaden än mer.
Intressant om kvicka respektive långsamma författare i Dagens Nyheter i dag. Jag hör tveklöst till den långsamma skaran, men det handlar knappast om att jag anser att min litteratur måste lidas och värkas fram, det är bara så att jag är extremt dålig på att prioritera mitt skönlitterära skrivande, jag väljer nästan alltid brödskivandet som ger fakturerbara intäkter varje månad i stället.
Men nu finns faktiskt hopp om bättring! Fyra dagar in på det nya året håller mitt nyårslöfte #1 med råge, 6661 tecken nedplitade jämfört med löftets minimigräns 5200. Bara 361 dagar kvar, kämpa Daniel!