Löfte #1 – Skriva romanen

Nytt år. Jag har två nyårslöften, varav jag presenterar det första i dag:

• Skriva romanjäveln.

Inga fler ursäkter. Skriver jag i medel 1300 tecken per dag hinner jag klart innan året är slut, och boken kan då förhoppningsvis ges ut nästa år, vilket skulle betyda att jag håller min femårstakt mellan mina romaner. Eftersom symmetri är något jag uppskattar måste det bli så.

Och två dagar in på året har jag hittills hållit schemat med råge, 3500 tecken skrivna. Bara 363 kvar att vara disciplinerad på.

Pseudonymen som sänke

Jag blir inte klok på det här med Daniel Sjölins och Jerker Virdborgs pseudonym Michael Mortimer. Först fick de ett uppslag i Dagens Nyheter för en månad sedan där de fick lägga ut texten om snålblåsten i det svenska litteraturklimatet som sades stå i opposition mot deras ambition att skriva en ambitiös äventyrsserie i sex delar. Och i lördags upprepade de det hela, i en debattext på kultursidorna i Svenska Dagbladet.

Det står visserligen inte uttryckligen att de blivit motarbetade, men vissa ”inne i finreservatet” ska reflexmässigt ha reagerat med skepsis eftersom lekfullhet och äventyr inte ses med blida ögon, enligt texten i SvD. Det finns alltså ett kollegialt och branschmässigt motstånd mot den storslagna äventyrsromanen.

Expressens kulturchef Karin Olsson avfärdade i går deras kritik, och jag skriver under på mycket av det hon skrev, men samtidigt är det så klart så att det inom snäva delar av Litteratursverige finns en tendens att vifta bort sådant här som undermåligt och oviktigt eftersom det vänder sig till en bred publik. Det är inte en strömning som endast finns inom litteraturen, en sell out kan man anklagas för att vara inom alla kulturformer.

Men. Jag förstår ändå inte varför Sjölin och Virdborg anser att de måste försvara sig gång efter annan, och pedagogiskt förklara varför det de gör är så viktigt. Är den här skepsisen verkligen så aktiv, stark och betydelsefull att de måste försvara sig via helsidor på landets stora kultursidor?

Jag ska ärligt säga att jag ännu inte tagit mig an ”Jungfrustenen”, den ligger i en hylla här hemma oläst av mig, Johanna har dock tagit sig an den och var rätt sval vill jag minnas. Projektets ambition lockar mig, som i grunden naturvetenskapligt skolad tycker jag att tanken på att korsbefrukta humaniora med naturvetenskap i en storslagen äventyrsberättelse känns som en ypperlig idé, mina tankar går till Peter Nilson även om han ofta gled över mer mot science fiction. Jag håller flera av Nilsons romaner som personliga favoriter, särskilt den tvådelade serien ”Rymdväktaren” och ”Nyaga” som han skrev åren före sin död. Så det får nog bli åtminstone en ljudbokslyssning av ”Jungfrustenen” inom kort i alla fall.

Skulle det nu vara så att Sjölin/Virdborg inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt projekt tror jag tyvärr att de har sin pseudonym att skylla, inte genren äventyrsroman. Jag anser att de gjorde en grov felräkning, hade de i förväg meddelat att de tillsammans ämnade skriva en äventyrsserie med naturvetenskapliga ambitioner i klassisk europeisk tradition, hade deras bok mottagits med genuint intresse. Nu suckades det i stället över ännu en pseudonym som det skulle gissas och spekuleras kring (och de få som orkade sa i princip genast Daniel Sjölin), och projektet avfärdades på förhand.

Att inte se skogen för alla träden

Angående den nya Stieg Larsson-boken, eller förlåt, den nya Millenniumboken: Ändå lite roligt att se de närmare 50 kommentarerna till den amerikanska tekniksajten The Verges artikel om Lagercrantz kommande bok, hur involverade i trilogin de verkar vara, vilka stora fans de där böckerna (och filmerna) ändå har.

Känns som att vi tappat bort det i Sverige längs vägen, här har i princip allt de senaste fem åren handlat om bråken kring Larssons eftermäle. Att det i grunden finns tre böcker som sålt i 75 miljoner exemplar har kanske inte direkt glömts bort, men på något sätt kommit i skymundan.

På det sättet får ändå David Lagercrantz projekt sägas vara en bra grej – det sätter fokus på Stieg Larssons berättelser igen, inte vem som har rätt till vad.

Millenniumbråket rond … ja, ett högt nummer i alla fall

Alltså det här med att David Lagercrantz ska skriva en ny Millenniumbok, på uppdrag av Norstedts? Ska den alltså inte ha något att göra med den oavslutade fjärde boken som fanns på någon hårddisk någonstans, utan vara en historia Lagercrantz helt hittar på själv? Texten i DN nämner bara att boken ska följa upp huvudpersoner, persongalleri och de utlagda trådar som finns i de tidigare böckerna, men kommer samtidigt att ta sig friheten att skapa något eget.

Till SvD säger Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson – som inte är särskilt nöjd med Norstedts tilltag om man säger så – att förlaget inte torde ha fått fatt i det oavslutade manuset.

Fortsättning följer med all säkerhet.

Uppdatering: Till Aftonbladet säger David Lagercrantz att hans historia inte kommer att bygga på Larssons fjärde bok, utan blir hans egen skapelse. Personligen tycker jag att det beskedet ger en fadd smak i munnen, det Millennium som nu skrivs går alltså inte alls i den riktning Larsson själv planerat.

Och finns det någon som tror att det bara blir en bok till?

Ekonomiskt osinnad

Jag är verkligen inget vidare på att tjäna pengar på mitt författarskap. Jag ger bort mina böcker i digital form, jag glömde i över ett års tid bort att fakturera Elib för biblioteksersättning och försäljning och nu fick Massolit höra av sig till mig och fråga om jag inte vill ha betalt för den pocket de gav ut av ”Vi har redan sagt hej då” för ett par år sedan, borde jag inte ta och skicka dem en faktura?

Jo, tack, gärna, tackar som frågar.

Nu var det visserligen ingen stor summa jag fick i royalty, men i alla fall ett femsiffrigt belopp som kommer väl till hands så här i årets slut.

Och bara för att jag inte har producerat några bästsäljare (men vänta bara!) behöver jag ju inte göra det svårare än det behöver vara.

Norstedts på plats i Google Play Store

Den svenska tekniksajten Array rapporterar att det börjat dyka upp en del svenskspråkig litteratur i Google Play Store. Norstedts är det förlag som verkar ha hoppat på hittills, de puffas åtminstone för stort på startsidan med totalt 21 titlar i arkivet vad jag kan se. Jag hittar däremot inget vettigt sätt att söka på förlag så jag vet inte om ett större svenskt utbud döljs någonstans under huven.

Men seriöst Google, ni måste skaffa någon sorts avrundningsfunktion till era priser i Play Store. Prislappar som 134,75 kronor eller 117,25 kronor ser ju bara taffliga ut.

Koll på e-boksvärlden

Vill man ha koll på utveckling och trender inom e-boksvärlden, så bör man hålla koll på Elibs blogg. De bloggar tyvärr extremt sällan, och när det väl läggs ut något så är det i princip världens längsta blogginlägg, men det de skriver om är alltid intressant och ger en bra bild av vad som sker i branschen, både på ett nationellt men kanske främst internationellt plan.

Men om jag får önska mig något så blir det detta: Fler och därmed kortare inlägg. Jag förstår visserligen tanken bakom att göra det som månadsrapporter och mässummeringar och dylikt, men problemet med långa – och ibland spretiga – inlägg är att de ofta blir liggande som en oläst flik fyllt av dåligt samvete i webbläsaren så länge att innehållet hinner bli inaktuellt (eller stängt av misstag).

… Lena Andersson!

Det är bara att bocka och buga och ödmjukt medge att jag hade fel i förmiddagens inlägg. Det skönlitterära Augustpriset år 2013 tilldelades Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, precis som förhandstipsen skvallrat om. Grattis! Och grattis även till hennes förlag Natur & Kultur!

Jag undrar för den delen hur nöjda de är med sig själva på Adlibris, som för cirka en kvart sedan skickade ut ett nyhetsbrev om Augustpristagarna. 2012 års Augustpristagare alltså, med Göran Rosenberg i spetsen. Gick nog lite för fort där.

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

Journalistpris och dockmord

Ett par bra saker i dag:

• UNT:s kulturchef Lisa Irenius tilldelades i kväll Stora Journalistpriset i förnyarklassen för greppet att låta publicera recensenters marginalanteckningar under läsningen av recensionsböcker. Jag bloggade om det redan när satsningen drog igång i december i fjol, Therese Eriksson var först ut när hon läste Merethe Lindströms roman “Dagar i tystnadens historia”, och under 2013 har ett antal ytterligare böcker följt. Vi pratade lite löst i våras om att jag skulle ta mig an en deckare och delta, men det rann tyvärr ut i sanden. Det har tyvärr varit lite modus operandi för mig när det gäller litteraturkritik i UNT det senaste året, jag tänker ofta att NU ska jag ta mig i kragen och skicka in en lista på förslag med kommande titlar jag gärna vill läsa och skriva om, men så kommer andra, mer inkomstbringande jobb emellan, och så skjuter jag upp det ännu en tid. För tyvärr är det ju så att litteraturkritik rent generellt betalar rätt … ja, uselt sett till de antal timmar som måste läggas ner på att läsa och utvärdera en bok. Men NU. Nu ska jag banne mig ta mig i kragen och fixa en lista över vårutgivningen.

Men hur som helst – grattis Lisa! Mycket roligt och välförtjänt.

• Dagens mest omtalade text på TVdags blev verkligen inte den jag själv skrev, utan i stället den oerhört vassa och klarsynta text som Ida Kjellin publicerade om det så kallade dockmordet i det senaste avsnittet av Barnkanalens program ”Philofix”, som fått en mobb indignerade/kränkta föräldrar att gå i taket. Ni bör läsa hela Idas text, men jag måste ändå citera slutklämmen: Ett sista råd till er som tror att era barn ska göra en lampa av lillebror: Ring inte SVT. Ring BUP.

Snart 4500 delningar på Facebook. Tveklöst TVdags viktigaste text hittills.

Bindestreck – för böveln

Såg att även DN i dagens papperstidning noterat det här med undertitlarna bland de Augustnominerade och behovet av att skriva ut  att det rör sig om kärleksberättelser. Just det här med att titlarna även jobbar med kolon överdrev jag  dock en aning, på omslagen, i den mån de ens visar upp några skiljetecken, är det bindestreck som gäller. Det är nog mest i nätbokhandlarnas databaser man hellre jobbar med kolon för tydlighetens skull.

Så: Kärleksbehov av undertitlar – ja.
Men: Användande av kolon – nej.