Nu har de böcker som Bonnierförlagen hållit tillbaka sedan 1 april till följd av konflikten med Storytel börjat trilla in i Storytels tjänst. Alla titlar som getts ut efter att konflikten bröt ut är ännu inte på plats, men Camilla Läckbergs En bur av guld finns där – boken som folk först uppmärksammade konflikten på när den utan förklaring försvann ur Storytels kommande utbud någon dag före utgivningen. Likaså Fredrik Backmans Folk med ångest finns på plats. Däremot hittar jag inte Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig ännu, och inte heller Jonas Karlssons Regnmannen eller Jo Nesbøs Kniv. Men det är ju sagt att de ska komma senast 1 september, så det fortsätter med all säkerhet att fyllas på under veckan.
Likaså verkar nu Storytel ha slutat dölja Bonniers äldre titlar från sina topp- och kategorilistor. Går man in på Mest lyssnat någonsin-topplistan (som man kommer åt genom att gå in på ”Populära titlar just nu” och sorterar som ”Mest lästa någonsin”), återfinns nu tre äldre Lars Kepler-titlar på topp tio, och även en titel av Camilla Läckberg. Dessa titlar har inte synts där sedan konflikten bröt ut. De har dock hela tiden funnits att lyssna på hos Storytel, men man har varit tvungen att söka fram dem manuellt i sökrutan. Nu visas de alltså återigen i tipslistor och dylikt.
Normalläget återvänder alltså. Fred i vår tid!
——
Tillägg: Nej, min slängiga, spontana avslutningsmening ska inte tolkas som att jag trots det ingångna treårsavtalet förutser en batalj av världskrigskaliber mellan Bonniers och Storytel. Däremot är jag rätt övertygad om att striden mellan dessa parter gällande vem som ska diktera villkoren för framtidens svenska bokbransch – trots detta avtal – är långtifrån över.
Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.
Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!
Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.
Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.
Jag måste verkligen skriva bok i dag, ligger bisarrt långt efter i min planering, men en kortis om det här med ljudboksexklusivitet:
I mitt inlägg om fredsavtalet mellan Storytel och Bonniers skrev jag att det nog inte står på förrän ljudbokstjänsten Bookbeat ”snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas”. Företagets chef Niclas Sandin har tidigare uttalat sig väldigt skeptiskt kring sådana satsningar, men nu verkar han ha ändrat sig. I det purfärska numret av Svensk Bokhandel finns ett långt reportage om trenden med exklusiva avtal, där han säger att det ”nog är mycket möjligt”, och fortsätter:
– I så fall blir det innehåll vi tror kommer att driva kunder till vår tjänst. Med alla data vi har så vet vi vad de vill ha och vad som bygger lojalitet. Just nu är vi i ett läge där vi för diskussioner men ännu ligger ingen release i pipeline.
Bonnierförlagens vd Håkan Rudels, som även är styrelseordförande för Bookbeat, säger att han i grund och botten anser att litteratur ska få flöda fritt, men att man samtidigt ”bara kan spela det spel som erbjuds”.
– Bookbeat vill såklart göra exklusivitetsdealar, och gärna med författare från Bonniers förlag eftersom det finns många i stark ställning, säger han till SvB.
Ska bli spännande att se vilka författarskap det kan vara som är aktuella. Gissningsvis knappast de tyngsta elefanterna om det inte är kortare specialsatsningar, men det finns väl en del intressanta namn i förlagssfärens mellanskikt som kan komma i fråga.
I morse meddelade såväl Storytel som Bonniers att konflikten gällande ljudböckerna är över. Ett treårigt avtal har slutits mellan parterna, och Bonniers kommer senast till 1 september att släppa på kranen av nya böcker till Storytels tjänst. De Bonniertitlar som getts ut efter 1 april då konflikten bröt ut kommer också att finnas hos Storytel senast då.
Vem som vikt ner sig mest i de långdragna förhandlingarna får vi inget besked om, åtminstone inte från de ansvariga i toppen. Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger till Boktugg att han inte kan kommentera innehållet i avtalet men uppmanar alla att läsa pressmeddelandet noga. I detta säger han så här:
”I och med detta avtal har vi säkrat förutsägbara och långsiktigt hållbara ersättningsnivåer för oss och alla våra författare, vilket har varit helt avgörande för oss. Samtidigt gör detta avtal att vi kan lägga all energi på att fortsätta investera i och utveckla nya berättelser, författarskap och litteratur. Jag är väldigt glad över att alla våra författares böcker återigen erbjuds Storytels läsare och lyssnare. Det är min övertygelse att det här samarbetsavtalet är bra för hela den svenska bokbranschen.”
Betyder det att de i någon form accepterat den så kallade revenue share-modellen som Storytel förordar, och som Storytel har med alla andra förlag? Omöjligt att säga, men om jag får gissa så lägger jag mig nog någonstans i samma mittemellanläger som Boktuggs Sölve Dahlgren: ”Om det är revenue share-modellen som gäller även för Bonnierförlagen så har den försetts med någon form av garanterat golv eller miniminivå för hur långt ner ersättningen per bok eller lyssnad timme kan sjunka.”
Men som sagt, det är ren spekulation. Det är nog rätt hårda sekretesskrav på det här avtalet, kan man gissa.
Vilka är vinnarna på det här då? Dels Storytels abonnenter så klart (jag tänker själv ta mig an åtminstone ett par Bonnierböcker de närmaste veckorna), och dels Bonniers författare, som fått se sina digitala intäkter sjunka rejält sedan i våras. Särskilt mellanstora författare som gett ut nytt sedan i april har lidit, vilket några också har varit öppna med i olika ljudboksgrupper på Facebook. Antagligen har nog trycket internt från författarhåll mot Bonniers ledning varit stort för att ett avtal skulle komma till stånd.
Förlorare då? Dels Storytels konkurrenter på ljudboksmarknaden som Bookbeat och Nextory, och dels en del förlag, skulle jag vilja hävda.
Om vi tar ljudbokstjänsterna först, så råder det knappast någon tvekan att en del Storytelabonnenter pausat sina prenumerationer där och tagit ett prova på-abonnemang hos kanske främst Bookbeat, eftersom de som en del av Bonnierkoncernen kommit att ses som ”Bonniertjänsten”, även fast Nextory och Bokus Play också haft de nya Bonniertitlarna. När nu kranen släpps på hos Storytel igen, är det väl rimligt att anta att en hel del mångåriga abonnenter återvänder till den tjänst de är vana vid från tidigare.
Förlaget Lind & Co har fyra titlar på topp fem hos Storytel denna onsdag. Så kommer knappast att vara fallet om några veckor när Bonniers titlar återvänt.
En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen också att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges mest populära författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.
Men som helhet är det här så klart bra för den svenska bokbranschen, skulle jag hävda. Dessutom är det glädjande att Storytel och Bonniers lyckades hålla emot de tankar som säkerligen kan ha funnits internt om att det kanske inte vore så tokigt om även bokbranschen gick i samma spår som film- och tv-branschen, där de olika streamingtjänsterna har olika utbud och mer uttalat kan profilera sig och konkurrera.
Inget säger väl i och för sig att inte Bookbeat snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas. Något måste de ju göra för att profilera sig nu när Storytels utbud blir komplett igen.
Som avrundning kan tilläggas att jag utgår ifrån att Storytel i och med detta kommer att upphöra med att dölja Bonniers äldre böcker i utbudet, vilket varit fallet de senaste månaderna. Ännu verkar så inte ha skett, kollar man Storytels ”Mest lästa någonsin”-lista lyser Bonniers titlar ännu helt med sin frånvaro (det borde egentligen finnas en hel del Lars Kepler-böcker där, exempelvis). Ska hålla koll och se när de är tillbaka.
Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:
Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet. – Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman. Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden? – Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.
Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.
Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.
Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.
(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)
Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.
Ja, rubriken kan framstå som klickbetig, men Storytels vd Jonas Tellander beskrev faktiskt en kommande, ännu inte presenterad version av läsplattan Storytel Reader med orden hot and sexy i den videopresentation av företagets senaste kvartalsrapport som de nu på morgonen publicerade på Youtube. Eller åtminstone beskrev han det som målbilden de arbetar mot.
Så här gick hela resonemanget kring läsplattan Storytel Readers första år och vad som väntar e-boksläsaren framöver (översättningen är min egen, han pratar engelska i videon):
”Vi börjar lära oss mycket av den lanseringen. Vi ser tydligt att de som köper vår läsplatta och blir prenumeranter är mycket mer lojala och hängivna under det första året, och så klart även läser mycket mer e-böcker än den genomsnittliga Storytelabonnenten. Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på. Det är något vi arbetar på.”
Någon tidsram för när denna produkt kan tänkas vara redo angavs inte, men en helt spekulativ gissning från min sida skulle vara att vi åtminstone talar om det närmaste året, eftersom Tellander ändå är så pass konkret att han faktiskt talar om en ny produkt, och inte bara beskriver plattformen (läsplatteformen?) i mer svepande ordalag som skulle kunna tolkas som att de jobbar med att vässa användarupplevelsen på den existerande plattan.
Första versionen av Storytel Reader. Kanske inte så het och sexig, men bilden är i alla fall tagen en väldigt het sommardag!
Målet är alltså en läsplatta som till sin wow-faktor ska sträva mot samma känsla som en flaggskeppsmobil à la ny iPhone ger när man får den i sin hand. Det når knappast den första versionen av Storytel Reader fram till, även om den är synnerligen kompetent och gör sitt jobb helt okej (här är min utförliga recension från förra sommaren).
Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.
Kjell Eriksson Den skrattande hazaren
Ordfront förlag
Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.
Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.
I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.
När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.
För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.
Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.
Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.
Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.
Jag var kanske lite snabb att avfärda erotiken i fredagens topplisteinlägg (puritanen i mig, antar jag). Fick en kommentar av Lars Rambe som är vd på Hoi Förlag, som jag tyckte förtjänade ett eget inlägg.
——
Lars Rambe, vd på Hoi FörlagEftersom Hoi och vår genreimprint Lusthuset (för erotik) är ett klart digitalt förlag med stor utgivning vill jag gärna kommentera dina tankar kring erotikgenren och dess popularitet.
Jag skulle säga att det är alldeles uppenbart att erotikgenren har vuxit mycket kraftigt i popularitet och att tillväxten fortsätter. Samtidigt är det självklart många fler läsare som läser spänning eller feelgood. Vad som är speciellt med erotiken är att det är i första hand novellformatet som drar läsare och de som är intresserade konsumerar väldigt många olika berättelser.
Det här betyder att det inte alls förvånar mig att det bara finns en erotiknovell på den absoluta topp 50-listan, men jag kan samtidigt se att många av våra erotiska noveller laddas ner mer än i princip allt annat vi har, inklusive titlar av Varg Gyllander, Anne-Marie Schjetlein, Mats Ahlstedt med flera. Flera av novellerna är också långkörare. Värdet i backlist har aldrig varit tydligare. Gränsland av Amalia Vilde kom ut för flera år sedan och ligger ständigt på topplistan i genren. Den har mer än 20 000 nedladdningar enbart hos Storytel.
Eftersom erotik i första hand skrivs av författare under pseudonym bygger vi inte författarnamn på samma sätt som i ”den verkliga världen”. Författarna och deras verk blir därför oftast inte snackisar på samma sätt som gäller i annan litteratur. I stället konsumeras de i streamingtjänsterna av en tydlig och stor fanbase.
——
Intressant inlägg tycker jag. Att den här typen av litteratur ofta har en lågintensiv men samtidigt långvarig framgång gör ju helt klart att det är svårt för utomstående att se framgångarna – en titel som ligger någonstans bortom två- eller trehundrastrecket på en topplista skapar inga rubriker – men ligger den där och puttrar på rätt stadigt under en lång tidsrymd ger den så klart intäkter till förlag och författare ändå.
Trist dock för dem som lyckats få en karriär inom den novelltunga erotikgenren, när Storytels nya ersättningssystem som lanserades vid årsskiftet tydligt missgynnar kortare berättelser (och tvärtom premierar böcker längre än tiotimmarsgenomsnittet).
Dags för lite topplistenörderi i samband med att det är dags att summera Nära gränsen-månaden.
Så här såg topp 50 ut hos Storytel i går, torsdag 1 augusti:
1. Förföljda av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
2. Hannah – en släktsaga: Krigstid av Laila Brenden, inläst av My Holmsten
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
4. Döden under ytan av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Katarina Ewerlöf
5. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläst av Katarina Ewerlöf
6. I fikonträdets skugga av Camilla Davidsson, inläst av Viktoria Flodström
7. Fjällrosor: Återförening av Laila Brenden, inläst av Gabriella Boris
8. Blodspengar av Johan Kant och Anders Gustafson, inläst av Katarina Ewerlöf
9. Kalla fötter avsnitt 1 av Karin Janson, inläst av Frida Hallgren
10. Nära gränsen avsnitt 25 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
11. Nära gränsen avsnitt 27 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
12. Nära gränsen avsnitt 26 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
13. Ornömordet av Louise Björnlund, inläst av Gunilla Leining
14. En sommar av David Baldacci, inläst av Gunilla Leining
15. Försvunnen av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
16. Midsommarmord av Owe Liljeberg, inläst av Ludvig Josephson
17. Villa Havsbris av Caroline Säfstrand, inläst av Gunilla Leining
18. Krönikan om Ylva Alm: Silverådern av Ida S Skjelbakken, inläst av Katharina Cohen
19. Nära gränsen avsnitt 28 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
20. Besökaren av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
21. Thea del 12: Glädjetårar av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow
22. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katharina Cohen
23. Där inga ögon ser av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
24. Tryggare kan ingen vara av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
25. Spårlöst av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
26. Nära gränsen avsnitt 29 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
27. Bakom stängda dörrar av B A Paris, inläst av Kerstin Andersson
28. Monstret och Miraklet – Tiden innan av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
29. Nära gränsen avsnitt 30 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
30. Hannah – en släktsaga: Livskraft av Laila Brenden, inläst av My Holmsten
31. Nära gränsen avsnitt 24 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
32. Gunillas man försvann av Gunilla Söderholm och Ulla-Lene Söderholm, inläst av Charlotta Jonsson
33. Se till mig som liten är av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
34. Monstret och Miraklet – Händelsen av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
35. Harry Potter och de vises sten av J K Rowling, inläst av Björn Kjellman
36. Ta mig tillbaka av B A Paris, inläst av Kerstin Andersson
37. Monstret och Miraklet – Framtiden av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
38. Klädpoker – erotisk novell av Alexandra Södergran, inläst av Fredrika Eriksson
39. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläst av Gunilla Leining
40. Döden vid ån av M Levin Blekstad, E Eriksson, R Grandin, M Östnäs och S Piehl, inläst av Anna Maria Käll
41. Nära gränsen avsnitt 1 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
42. Nära gränsen avsnitt 23 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
43. Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Mats Eklund
44. Nära gränsen avsnitt 31 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
45. Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle, inläst av Martin Wallström
46. Fjällrosor: Vittnet av Laila Brenden, inläst av Gabriella Boris
47. Nära gränsen avsnitt 22 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
48. Liten tvåa med potential av Camilla Davidsson, inläst av Viktoria Flodström
49. Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Katarina Ewerlöf
50. Krönikan om Ylva Alm: Överfallet av Ida S Skjelbakken, inläst av Katharina Cohen
(Barnböcker är bortsorterade ur listan på samma sätt som de presenteras i en separat lista i de officiella topplistorna hos Svensk Bokhandel)
De sex mest lyssnade titlarna på Storytel torsdag 1 augusti 2019.
Bortom mina Nära gränsen-bravader finns det en del intressanta saker att se genom att studera topplistan. Här kommer några noteringar:
• De norska släktkrönikeböckerna går fortsatt starkt hos Storytel – något de inte verkar göra hos konkurrenten Bookbeat. 7 av 50 titlar på Storytels topp 50 tillhör släktkrönikorna Hannah, Fjällrosor, Thea och Krönikan om Ylva Alm i detta nu, och vad jag kan se finns inte en enda av dessa på Bookbeats topp 100 (om det inte är så att de sorteras bort av någon anledning, såväl Hannah, Fjällrosor som Ylva Alm ges ut av Storytels eget ljudboksförlag Storyside, och det är väl inte helt omöjligt att Bonniers/Bookbeat döljer Storytel/Storysides titlar på samma sätt som Storytel döljer Bonniers titlar). Eller så gör de inte det, och de här släktkrönikorna är helt enkelt bara Storytelfenomen. Det skulle mycket väl kunna vara så, då det var Storytel som ”skapade” framgången för dem i svallvågorna av den enorma succé de fick med Margit Sandemos Sagan om isfolket-serie (som Storytel i flera år hade exklusivitet på). När alla 47 Isfolket-delarna var utgivna sökte man en ny långkörare, och fann den i Anne-Lise Boges Malin på Granlunda-bokserie som gavs ut i 26 delar, vardera lite drygt sex timmar lång. Dessa blev dunderframgångar hos Storytel (när Virus 4 peakade som femma på topplistan i april 2018 låg Malin på Granlunda del 23 och 22 som etta respektive fyra på samma lista), och i svallvågorna av Granlunda har man sedan sökt nya, liknande serier. Uppenbarligen går även dessa bra.
• Ettan på listan Lotta Luxenburg är Lind & Co:s senaste ljudbokskomet. Sveriges piggaste förlag när det kommer till digital utgivning har varit oerhört duktiga på att plocka upp författare som inte gjort något direkt väsen av sig i tryckt format och skapat succéer av dem som ljudböcker (som Mikael Ressem, Samuel Karlsson och Lotta Lundh tidigare, exempelvis). Lotta Luxenburg har tre titlar på topp 25 i detta nu, och endast hennes debut Försvunnen från 2013 har getts ut i fysisk form (på det lilla Smålandsförlaget Isaberg). Återigen är skillnaden mellan Storytel och Bookbeat slående – hos dem återfinns Storytels etta Förföljda först på plats 50.
• Tidigare i år talades det i media om att erotik går bra i digital form eftersom man inte behöver skylta med vad man lyssnar på i sina lurar eller läser på sin e-boksskärm. På Storytels topp 50 finns dock i detta nu bara en erotisk titel, så den spaningen känns lite sisådär (vilket även Förlagspodden poängterat i ett avsnitt tidigare i somras).
• Dag Öhrlund – också en Lind & Co-författare – har hela sin deckarserie om polisen Ewert Truut på topp 50-listan (vilket mycket väl kan bero på att Storytel puffat rätt hårt för Truut under sommaren eftersom man fick den femte delen i serien exklusivt det första halvåret). Det medför även att Stefan Sauk har flest titlar som inläsare på listan, men med tanke på hur poppis Sauk är överlag som inläsare är jag ändå lite förvånad över att han i nuläget inte har någon annan titel på listan utöver Öhrlund-böckerna. Fyra titlar har Katarina Ewerlöf, Gunilla Leining och Maria Lyckow. Ja – visserligen har min inläsare Lo Kauppi hela elva i och med att det finns så många Nära gränsen-avsnitt på topp 50, men det är ju trots allt bara en bok, uppdelad i kortare delar.
• Fördelat på genre ser de 50 titlarna ovan ut så här (baserat på min egen bedömning): 19 spänning, 11 följetong (det vill säga Nära gränsen), 7 släktkrönikor, 6 fakta, 5 feelgood, 1 fantasy samt 1 erotik. Dock skulle listan så klart se lite annorlunda ut om jag bara gav en plats åt Nära gränsen, det är ju trots allt bara en bok, uppdelad i totalt 31 avsnitt (samtliga avsnitt fanns den 1 augusti bland Storytels 100 mest lyssnade, tror att avsnitt 6 som av någon okänd anledning låg sist fanns på plats 93). Ger man de elva Nära gränsen-platserna bara en notering, och klassificerar denna som spänning, får man en topp 40-lista med följande fördelning: 20 spänning, 7 släktkrönikor, 6 fakta, 5 feelgood, 1 fantasy samt 1 erotik. Den brett spridda spaningen i media från tidigare i år som sa att feelgood är den nya deckaren visar sig alltså också vara rätt svajig (vilket för övrigt Förlagspodden var inne på i samma avsnitt som de kritiserade det där påståendet om erotiken).
• Ja, även den där topp 40-fördelningen blir en liten gnutta svajig eftersom den tredelade Storytel Original-dokumentären Monstret och Miraklet – som jag klassificerat som fakta – också skulle kunna räknas som en titel i stället för tre – men vi låter den detaljen vara, okej? Någon måtta får det vara.
• Vilka förlag kommer titlarna ifrån på de olika ljudbokstjänsterna? Om man nöjer sig med att jämföra topp 10 på Storytel och Bookbeat ser det denna dag ut som följer: Storytel har 3 Lind & Co, 2 Storyside, 2 Storyside/Storytel Original, 1 Printz Publishing, 1 Bokfabriken och 1 Bookmark. Bookbeat har å sin sida 8 Bonnier Audio, 1 Bookmark och 1 Natur & Kultur. Att sia om hur listorna sett ut om det inte pågått en konflikt mellan Bonniers och Storytel är så klart omöjligt att säga, men klart är hur som helst att den får praktiska konsekvenser.
Okej, nog med listnörderi. Från och med i dag räknas för övrigt Nära gränsen som en färdig serie (alla delar är ju publicerade), vilket får resultatet att alla avsnitt utom förstaavsnittet suddas bort från topplistan. Topp tio-placeringarna är alltså därmed historia för den här gången, seriens första avsnitt peakade för flera veckor sedan.
——
Uppdatering: Lyfte fram Lars Rambes kommentar nedan gällande erotiken till ett eget inlägg.
Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.
Stig Andersson Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan
Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.
Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.
Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.
I Gästrikland har han länge tillhört samma ”scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.
Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?
Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.
Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.
Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”
Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – ”Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det ”Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är ”Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.
Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.
Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.
Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.
Jag skrev om Storytels litteraturprogram Snacka om ljudböckernär det hade premiär i april, och i det fjärde, senaste avsnittet är jag gäst! Programmet spelades in för några veckor sedan i en studio i Stockholm, och det var väldigt roligt att medverka. Vi snackar Nära gränsen, Virus och när jag spelade in ljudboksversionen av min roman Vi har redan sagt hej då i vårt eget källarförråd, och tvingades pausa varje gång någon spolade i en toalett i huset, vilket annars skulle ha hörts på inspelningen. Good times! Bortsett från intervjun med mig är temat för avsnittet true crime.
Tycker faktiskt att programmet överlag är rätt bra. Alltså inte bara mitt avsnitt, utan även de tre tidigare. I dessa har Anna Jansson, Jenny Colgan och Emelie Schepp varit gäster. Fint sällskap!
Programledare är Jenny Zunko som är content manager på Storytel, och bokbloggaren Sincerely Johanna är fast panelmedlem (den andra panelmedlemmen roterar lite bland Storytels personal).
Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:
——
Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.
Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.
Som vanligt är det internets fel, alltså.
I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.
Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.
Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.
Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.
Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.
Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.
Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.
Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.
