Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.

Jag är rädd att Alice Munro fortfarande är ett problem

Sällan har väl så många blivit så glada över ett Nobelpris. Ja, förutom när Tranströmer fick det för två år sedan då. Men Alice Munro är ju en i rätt bred mening läst författare, som på senare år fått ett uppsving i Sverige efter att Richard Herold, som då var chef på Atlas, återintroducerade hennes författarskap på svenska i slutet av 00-talet. Han torde känna sig rätt nöjd i dag. Hon är kanske inte känd av alla, men hon är så pass bred att hennes böcker har kunnat hittas i pocketställ vid kassorna på Konsum. Folkligare än så är det svårt för en litteraturpristagare att bli.

Jag bloggade om min läsning av Alice Munro för ett par år sedan. Tyvärr gick inlägget ut på att jag under då rådande livssituation, för jämnan sömnbrusten av att kliva upp vid femsnåret med den då elva månader gamla Tage, var för grötig i skallen om kvällarna när jag skulle läsa och därmed ständigt villade bort mig i de korta novellernas persongalleri. Sista stycket i inlägget löd:

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Eftersom jag skriver detta inlägg sittande bredvid halvårsgamla Ejda, som i natt väckte mig för att krypträna i sängen klockan elva, halv ett, halv tre och halv fem (varefter hon somnade om lagom till att Tage började tjoa i det andra sovrummet), tvingas jag erkänna att slutsatsen från februari 2011 fortfarande gäller.

Men en Munrobok ska jag mäkta med före jul i alla fall. Kanske ”För mycket lycka”?

——

Och på tal om Munro: Johanna skriver intressant på SVT Debatt om hur rätt i tiden utnämnandet av Munro ligger.

Sedan sist

Jag har fått min första lektion i skogsbruk av svärfar Roger. Vi var ute och ordnade med virke några kilometer väster om byn i torsdags. Nedan syns min första … hög?

20131006-182223.jpg

Krattat. Och krattat. Och krattat.

20131006-182339.jpg

Försökt komma underfund med om jag ska använda mig av första eller tredje person i min nya roman. Plus försökt bestämma mig för vilken som ska bli min nya roman, jag har två påbörjade och får ingen riktig styrsel på någon av dem.

Blivit klar med arbetsrummet. Nästan. Bild utlovas när jag ordnat utsmyckningen.

Samlat ris och sly på myren bortanför OK åt sportklubben. Om jag förstått det hela rätt säljs slyet som därefter eldas och blir till fjärrvärme. Så indirekt plockade vi till vår egen överlevnad i vinter.

20131006-193623.jpg

Storytel tar sig an e-böcker

I mitt test av Adlibris Mondo häromdagen konstaterade jag att konkurrensen bland digitala litteraturtjänster hårdnat. Nu skriver Svensk Bokhandel att även Storytel breddar sin palett, från jul kommer de för 199 kronor per månad att erbjuda ett kombinerat ljudboks- och e-boksabonnemang. Dagens ljudbokstjänst, där de tar 169 kronor i månaden för maxabonnemanget, kombineras alltså med en liknande tjänst för e-böcker för 30 kronor extra. Hur många förlag de får med på tåget är inte klart ännu, men ett antal mindre ska redan ha skrivit på och förhandlingar pågår med de stora.

Det fortsätter röra på sig. Skoj!

Tioårsjubileet som sprack

Mitt första bokmässebesök var 2004, några månader innan ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde där mer än att hänga på Bonniers mingel, som på den tiden ännu hölls i deras monter nere på mässgolvet. Troligen var jag mest storögd inför alltihop.

I år är jag för första gången sedan dess inte på plats. Vi – eller snarare jag faktiskt – resonerade som så att det inte var värt pengarna att skeppa ner hela familjen till Göteborg från Kiruna när större delen av tiden ändå kommer att gå åt till att ta hand om två barn. Och eftersom jag kände att Johanna har mer där att göra än jag i år, föreslog jag helt frankt att hon skulle åka själv. Vi har de senaste veckorna aldrig nämnt bokmässan vid namn, utan endast sagt att Johanna ska ”åka till Stockholm och jobba några dagar”, eftersom Tage med all säkerhet skulle ha väldigt lite förståelse för varför han inte får åka dit i år (han pratar ofta, väl och länge om sina besök på bokmässan).

Men nästa år. Ja, då får vi väl ta oss i kragen och åka allihop. Ejda måste ju också indoktrineras.

Och helt mässfri blev jag trots allt inte, jag fick i alla fall äran att skjutsa Johanna till flygplatsen ”i morse”, vi rullade ut från gården klockan 04.50, jag var åter i Vittangi strax före halv sju, lagom till frukost. Tyvärr hade både Tage och Ejda stigit upp i samma ögonblick som vi stängde ytterdörren, så deras moppa som kommit hit för att hålla koll på dem fick fullt upp.

Något säger mig för övrigt att den arla uppstigningen för de små kommer att bli väldigt rolig att hantera för mig framåt seneftermiddagen.

Test: Adlibris Mondo

Adlibris Mondo är den Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris nya butik för ljud- och e-böcker, som även inkluderar en abonnemangstjänst för ljudböcker enligt ungefär samma modell som Storytel erbjuder. Förutom själva webbplatsen finns en Adlibris Mondo-app för iPhone/iPad/iPod Touch, som egentligen är en uppdaterad variant av deras tidigare app Adlibris E-bok. Har du den på din telefon sedan tidigare, och efter uppdateringen till iOS7 har aktiverat automatisk uppdatering av appar, är chansen rätt stor att du redan har Adlibris Mondo-appen på din iPhone utan att du noterat det, så var fallet för mig. Någon version av Adlibris Mondo för Android finns inte ännu.

Appen har ingen butiksfunktionalitet, utan är endast en nedladdnings- samt samlingsplats för de köp du har gjort på Mondos webbsajt. Detta gäller köp av såväl e-böcker som ljudböcker, och inkluderar tyvärr även allt som har att göra med ljudboksabonnemanget. Det här är en rejäl nackdel jämfört med konkurrenten Storytel, där du med fördel sköter allt i mobilen efter att inledningsvis ha tecknat själva abonnemanget på nätsajten. Adlibris Mondo tar ut samma månadsavgift för sitt ljudboksabonnemang som Storytel – 169 kronor i månaden – men erbjuder alltså i dagsläget en sämre tjänst.

Ljudboksabonnemanget är sämre även till utbudet, så till vida att inte alla ljudböcker som finns till försäljning ingår i ljudboksabonnemanget, titlar från förlag som Storyside och Earbooks (som av en ”slump” sedan en tid ägs av Storytel) går endast att styckeköpa. Storytels egna ljudboksförlag är dock inte de enda som saknas i abonnemangskatalogen, även titlar från Ordfront Ljud och en del mindre ljudboksförlag verkar endast gå att köpa i dagsläget.

Själva sajten följer Adlibris nyligen genomförda designomgörning, det är en ren, modern och snygg design, och har man bara kopplat ett kontokort till sitt Adlibriskonto görs köp väldigt enkelt. Detsamma gäller på mobilsajten, där även en bra funktion finns som känner av att jag har surfat dit på min iPhone och från mitt bibliotek då erbjuds direktlänkar till appen där jag genast kan ta mig an att börja läsa eller lyssna på böckerna jag köpt eller lagt till via ljudboksabonnemanget.

Funktionaliteten i e-boksläsaren är rätt standard, det finns de vanliga skärmlägena vit, sepia och natt, det går att byta mellan tre typsnitt samt ändra storlek på texten. Efter att ha vant mig att läsa i iBooks saknar jag dock en scrollfunktion för text. Värt att notera är att vare sig Adlibris Mondo eller Bokusägda konkurrenten Ditos e-boksläsare klarar av att hantera e-böcker nedladdade från andra ställen än den egna butiken, något däremot Bokon och iBooks klarar – Bokon klarar till och med av att hantera kopieringsskyddade biblioteksböcker.

Ljudböcker ska endera kunna streamas eller laddas ner till ett offlineläge. Det senare verkar dock vara ansatt av en bugg, jag testade med flera titlar, både av ljudböcker som jag styckeköpt samt sådana som ingick i månadsabonnemanget, och fick på tisdagskvällen enbart felmeddelanden. När jag provade igen på onsdagsmorgonen fungerade det dock, så förhoppningsvis rör det sig bara om en barnsjukdom. Att streama böcker gick fint, utöver vanliga framåt- och bakåtspolningsknappar finns en 30 sekunder bakåt-knapp samt en funktion för att spela upp boken i 1,5 gångers hastighet. Denna verkade dock inte fungera i streamingläget, åtminstone gick den inte att klicka på i de två böcker jag testade med.

Sammanfattningsvis känns Adlibris Mondo som en butik/tjänst med potential, särskilt den breda ambitionen är lovande, men att appen saknar funktioner för köp av böcker och inte ens har funktionalitet för val av ljudböcker inom månadsabonnemanget är trist, liksom att den enbart hanterar ljud- och e-böcker köpta inom Adlibris eget ekosystem. Att man inte kan handla i appen beror med all säkerhet på att Adlibris inte är sugna på att ge Apple 30 procent av intäkterna, men Apples 70/30-regel borde vad jag förstår inte gälla abonnemangstjänsten så länge det inte går att teckna prenumerationen i själva appen. Så verkar åtminstone fallet vara hos Storytel, alla abonnemang hos dem måste startas på sajten, därefter kan man logga in i appen och börja använda den.

En avslutande fundering: I mitt inlägg nyligen om boomen för digitala ljudböcker ställde jag följande fråga med anledning av att Storytel i år köpt ljudboksförlagen Earbooks och Storyside: Att ett och samma företag både producerar, distribuerar och saluför böckerna kan bli problematiskt – vad händer om en ny streamingaktör kommer in på marknaden, riskerar de att tvingas betala dyrare för Storytels “egna” titlar då?

Jag ser två möjligheter: Endera så är detta precis vad som nu har hänt i och med att Earbooks och Storysides titlar inte finns med i Adlibris Mondos ljudboksabonnemang, eller så har Bonniers valt att inte sluta något avtal med dessa förlag innan tjänsten lanserades, eftersom de inte ville visa konkurrenten vad de hade på gång.

Oavsett vilket så har temperaturen på den svenska ljudboksmarknaden nu skruvats upp betänkligt, och det på mer än ett sätt. Välbehövligt och spännande!

——

Fotnot: I vintras testade jag även den konkurrerande e-bokstjänsten Bokon. Förra sommaren testade jag Adlibris e-boksläsare Letto i två inlägg.

UPPDATERING: Ju mer jag tänker på det, desto mer kan jag inte komma ifrån att det känns som ett stort misstag av Adlibris (och Dito) att inte satsa på att göra e-boksläsaren i appen fullvuxen. Visserligen känns det lite fjantigt att jämföra med den fysiska världen, men nu blir det som om vi skulle ha olika bokhyllor för böcker beroende på vilken bokhandel vi har köpt dem i. Här är Schibstedägda e-boksbutiken Bokon ett föredöme, som inte bara har byggt en app som klarar av att hantera e-böcker inskaffade på andra ställen, utan även fungerar för krypterade biblioteksböcker.

Om Adlibris fixade det, och gjorde detsamma för ljudböcker samt ordnade så att abonnemangstjänsten fungerar på samma sätt som Storytel, skulle de sitta på en riktigt vass tjänst som ingen svensk aktör skulle kunna matcha. Jag hoppas att det vi nu har fått se bara är ett första steg.

UPPDATERING 2: Jag angav tidigare en siffra för hur många ljudbokstitlar som fanns i Mondos bibliotek, men jag plockade bort den biten på onsdagskvällen då jag insåg att den var missvisande, jag kollade enbart antalet skönlitterära titlar. Tyvärr hittar jag inget sätt att hitta en totalsiffra, det verkar inte gå att sortera på hela utbudet utan enbart utifrån kategori, och då samma titel ofta förekommer i flera kategorier blir det svårt att utifrån avgöra hur stor databasen verkligen är. Bättre att då inte säga något alls i frågan.

Lite om Adlibris nya digitala satsning Adlibris Mondo

Har ni sett Adlibris nya satsning på digitalböcker – Adlibris Mondo? Jag hann bara kika lite snabbt i går och i dag finns heller ingen tid, men jag ska ta mig en djupdykning vad det lider, och dessutom testa deras nya ljudboksabonnemang, som (inte) av en slump verkar ha samma funktionalitet och pris som Storytels tjänst.

Antar att det betyder, med anledning av min text om genombrottet för den streamade ljudboken för några veckor sedan:

• Att Bonniers inte funderar på att köpa Storytel i dagsläget. Puh.

• Att Bonniers ljudbokssorgebarn Laudio nu kommer att föra en ännu mer tynande tillvaro. Nedläggning på gång? För jag ser inte riktigt vitsen med att samma koncern har två ljudbokstjänster.

• Att det känns en aning förvirrat att den nya plattformen heter Mondo, när deras egen e-boksläsare heter Letto. Varför inte göra som Amazon och använda ett och samma varumärkesnamn på såväl läsplatta som butik? Eller hänger Letton också på en skör tråd?

In your fucking pocket

En intressant detalj i svallvågorna av Apples lansering av iPhone 5S och 5C – John Gruber har i sin recension av de nya telefonerna prestandatestat dem, och kommer fram till följande:

The iPhone 5S beats my 2008 15-inch MacBook Pro by a small measure in the Sunspider benchmark (with the MacBook Pro running the latest Safari 6.1 beta). The iPhone 5S is, in some measures, computationally superior to the top-of-the-line MacBook Pro from just five years ago. In your fucking pocket.

Samtidigt har sajten Macs future gjort liknande prestandatester, och noterar att iPhone 5S når nästan samma resultat som 2010 års Mac mini.

I vårt hem används en Mac mini inköpt i maj 2009 som mediahubb, och det är en dator som rent generellt utan större problem klarar av allt jag dagligdags kräver i mitt datorliv. Vi har alltså nått en nivå där mobilen i våra fickor på allvar besitter den processorkraft vi behöver för att sköta våra datorbehov, det enda som saknas är möjlighet att busenkelt koppla samman mobilen med en stor skärm och ett tangentbord vid behov. Och med busenkelt menar jag idiotenkla, trådlösa kopplingar utan lagg som bara fungerar.

Jag skulle säga att vi har nått dit om tre år. Sedan tror jag inte särskilt många av oss längre använder det vi i dag kallar ”dator”.

Samhället vi tillät ske

Så mycket tjänar du på jobbskatteavdraget. Så mycket mer ger regeringens skattesänkningar dig i plånboken.

Vad roligt det vore om vi någon gång, bortom s-färgade ledarsidor, kunde tänka längre än plånbokstabellerna och i stället spalta upp vad det är vi som samhälle drar in på, till ”nytta” för det egna saldobeskedet.

Så mycket mindre välfärd ger jobbskatteavdraget. Så mycket kallare blir samhället när vi envist stirrar ner i vår egen börs.

Ja, jag vet att artiklar av det slaget existerar. Men de får aldrig samma klickvänliga position.

IT-samhället vi tillät ske

En gång i tiden ägnade jag mycket kraft i den här spalten åt att vara arg på den svartvita nedladdningsdebatten i svallvågorna av Pirate Bay-rättegången och införandet av FRA-lagen. Jag vet inte varför, kanske var det bebisbestyren som kom emellan, men jag har legat av mig, läst i tysthet, retweetat någon gång ibland, varit lat och säkert ibland feg.

En som inte är det är dock Kjell Häglund. Hans svavelosande krönika hos M3 i dag får mig att känna mig både stridslysten och uppgiven inför det idiotsamhälle vi på så många sätt bara tyst tillåter skapas.

Jag lovar personlig bättring i fortsättningen.

Jack Werner berättar allt om sin Ryggsäck

Småbarnsföräldrar se hit!

För en tid sedan upptäckte min hustru att sociala medier-gurun Jack Werner förekom i rollistan till den mycket pedagogiska tv-serien ”Dora utforskaren”, bland annat i paradrollen som Ryggsäck. Jack bekräftade på Twitter när Johanna frågade att ja, så var fallet, och sedan dess har det här mycket underhållande faktumet dykt upp här och där i blogg- och sociala medier-världen.

I går berättade så Jack Werner hela historien i kommentarsfältet hos Andreas Jennische. Väldigt underhållande för alla som förundrats av den mycket mystiska Ryggsäcksfiguren. Och det ger även en spännande inblick i den till synes rätt lukrativa dubbningsbranschen.

Tages favoritavsnitt av Dora är för övrigt ”Den superknäppa festen” och ”Glassbilen sitter fast”, som båda återfinns på dvd-skivan med just namnet ”Den superknäppa festen”. Där finns även avsnittet ”Den stora potatisen”, där Tjuren Benny, vars röst också görs av Jack Werner, råkar förvandlas till … ja just det, en stor potatis.