Svensk versus amerikansk pocket

I september, nästan två år efter att den inbundna utgåvan kom i slutet av oktober 2011, ges Walter Isaacsons biografi ”Steve Jobs” ut i pocket i USA. I Sverige, där den inbundna upplagan i princip kom samtidigt som det amerikanska originalet, kommer då pocketutgåvan av nämnda bok att ha funnits ute i handeln i 13 månader.

Så här är det så klart inte alltid, men det är ändå ett intressant exempel på hur oerhört olika de svenska och amerikanska bokmarknaderna är. I Sverige är pocketboken alltjämt mycket stark och viktig, i USA har den aldrig varit det och i takt med att e-boken vuxit sig allt starkare har den tynat ytterligare.

TILLÄGG: Såg att Amazon satt priset på den nya utgåvan till 18 dollar, vilket torde indikera att det rör sig om en så kallad trade paperback-utgåva, och inte en mass-market paperback, vilket är det vi i Sverige brukar kalla pocket. Två år efter den inbundna utgivningen finns det alltså ännu inga planer på det vi ser som ”vanlig” pocket. Detta trots att boken varit en enorm framgång.

Vad är då en trade paperback? Jag skrev om det för ett par år sedan här.

Två ögonblick

Det bjuder på sina enkla fina stunder, småbarnslivet.

Sitter på Frasses i Kiruna med Tage, vi har en pappa/son-dag på tu man hand. Han mumsar glatt av sin hamburgare och är oerhört glad över att ha fått ett hopprep i present i sin barnbox. Du kan få några av mina pommes frites pappa. Tack, säger jag och tar ett par från hans påse. Och så doppar du dem i ketchupen pappa, de blir godare då.

Ligger i sängen på förmiddagen med Ejda, är extremt trött efter att ha gått upp halv fem för att skjutsa Johanna till det tidiga morgonflyget från Kiruna. Försöker närmast desperat få den snart tre månader gamla bebisen att sova, men hennes armar viftar än hit, än dit, jag fångar upp och håller dem, försöker få henne att komma till ro. Hon stannar i sina rörelser, tittar länge på mina tummar, verkligen studerar dem, och vänder sedan blicken mot mig och skrattar så att hon nästan kiknar.

Norrbottningen

Har inte er flytt hit mjölkats nog i medierna än? frågade Johannas pappa lite uppgivet när jag klev innanför dörren hemma hos dem i eftermiddags.

jagtage

Nej, det verkar inte så, för i dagens NSD breddes vår omlokalisering från Stockholm till Vittangi ut över en helsida. För första gången var det dock jag som stod i fokus – när SVT:s Nordnytt, Norrbotten24 och Kiruna-Tidningen kommit farande har det varit den förlorade dottern Johannas återkomst till hembyn som skildrats. Men i dag var det stockholmsförfattaren som hamnat i glesbygden som stod i centrum.

Sannerligen på tiden!

Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.

Sverigeresan (3)

Parkerade bilen i grannkvarteret klockan 20.10, gick in i huset, låste upp, gick rakt fram till sovrumsgarderoben och tog ut fracken. Hoppade raskt i byxorna – de passade! – och tog sedan av dem igen, har inte burit fracken på nio år så en provning var på sin plats. Letade fram frackskjortan och västen, slängde in dem i tvättmaskinen och drog igång, rotade fram rakapparaten ur väskan, rakade huvudet (orkade inte i Vittangi i går), duschade och drack en folköl. Hoppade i rena kläder, låste lägenhetsdörren och sprang mot Mariatorget där jag hann med ett tåg som om två minuter stannar vid Mälarhöjden klockan 21.03 där en exkollega till mig har fest och där jag hoppas få träffa stora delar av min forna redaktion.

Rätt nöjd med min insats.

Sverigeresan (2)

Tidig lunch på Max i Skellefteå. Snett över gatan ser jag stadsbiblioteket, dit jag tog min tillflykt för att jobba med ”Vi har redan sagt hej då” under ett par vilsamma timmar när jag var här under schlagerturnén -09.

Att mina romaner tagit så löjligt lång tid att få ur sig har medfört att jag skrivit på dem både här och där i världen, trots att de till stora delar utspelar sig inom Stockholms tullar. ”Dannyboy & kärleken” skrev jag rätt mycket på i Kambodja, och ”Vi har redan sagt hej då” har stycken skrivna såväl från Belgrad, Moskva, Åland, Riga och New York.

Ja, och så Skellefteå då.

Sverigeresan (1)

Rullade ut från gården 05.48 i morse, jag ska bila till Stockholm för att gå på nationens jubileumsbal i morgon (350 år hipp hipp hurra) på Uppsala slott. Och eftersom vi även vill ha upp en del större prylar från lägenheten, tänkte jag slå två flugor i en smäll, och bilar ner och tar med bland annat Tages staffli, bobbycar och trehjuling upp.

Tankning och kaffepåfyllning i Överkalix nu. 213 kilometer körda. Bara 1037 kvar.

The jogging man (2)

Det gick ju fint det där.

Under loppets gång trodde jag mig vara på väg mot totalfiasko, kändes som att jag höll sjuminuterstempo och vid varvningen hade jag kramp i magen. Totalt mörker.

Men så lossnade det sakteliga, krampen släppte och antalet återstående kilometer blev stadigt färre. När Tage mötte mig med en egenplockad blombukett vid målet efter 15 kilometer, stod klockan på 86 minuter nånting, vilket gav en kilometertid på 5.42 enligt Runkeeper. Min placering i tävlingsklassen blev ytterst blygsam, men jag hade i alla fall ett par tävlande efter mig. Tveklöst bättre än jag förväntat mig.

Okej, halvmaran i Stockholm nästa!

The jogging man

Ska springa mitt livs längsta lopp i morgon. Nu är det visserligen bara 15 kilometer, inget för dem som tar en halv- eller helmara närapå i sömnen, men för den som aldrig sprungit mer än 11 kilometer i sträck är det tveklöst en utmaning.

Klockan elva går starten i 6 juni-loppet här i byn. Skänk mig (och Tage, han ska ta sig an 1,5-kilometersloppet tillsammans med sin mamma) en tanke någon gång under de kommande 90 minutrarna. Jag lär behöva det framåt milastrecket.

Twittertorka och Array

Talande: Jag tänkte nej, nu får jag allt ta och plocka bort widgeten för min twitterfeed i högerspalten, jag twittrar ju aldrig nu för tiden, det blir bara pinsamt. Och så kollade jag, och hoppsan, jag hade visst redan tagit bort den, troligen för rätt länge sedan, jag minns det inte ens.

Nej, jag säger inte att jag kommer att sluta använda Twitter, i dag går jag kanske in och scannar av de tvåhundra senaste tweetsen i mitt flöde en gång per dag, för att få en bild av vad som intresserar/vållar upprördhet i detta nu. Men jag finner mig nästan aldrig ha något eget att säga. Kanske har det med tvåbarnslivet att göra, tiden har blivit mindre, something’s gotta give, och för mig är det Twitter.

Men bloggen och mitt rss-flöde, det överger jag aldrig. Lita på det.

Och på tal om rss-flödet – jag ser mycket fram emot den nya svenska tekniksajten Array, som reser sig ur askan från Allt om mac (som skaparna själva brände ner till grunden i dag på eget initiativ). Den nya sajten blir inte Applecentrerad utan bredare till anslaget. Törs man hoppas på en svensk The Verge?