Viljelösa Appleslavar

Jag har recenserat ”Jobs” för UNT den här veckan. En berättelsemässigt blek och synnerligen ofokuserad film, två kajor blev betyget.

Läste så Fredrik Strages recension i DN (bakom betalvägg, 24-timmarsfungerande länk här), och störde mig på den avslutande slängen. Scenerna där Jobs avskedar folk som inte delar hans ”entusiasm”, eller lunkar omkring med fingertopparna trummande mot varandra likt mr Burns i ”Simpsons”, är djupt obehagliga. Tyvärr skildras inte den ännu läskigare hjärntvätt som gjort en stor del av jordens befolkning till viljelösa Appleslavar.

Bortsett från att det är en rätt trött grej att hävda att de som använder Appleprodukter är viljelösa slavar som bara fastnat i någon sorts masspsykos, så tycker jag att påståendet i sig är felaktigt när det gäller ”Jobs”. Visserligen har Strage rätt i att det kanske inte skildras utan snarare visas, men redan i filmens första scen får vi se Apples kunder bete sig just så som Strage skriver – viljelösa Appleslavar. Problemet är bara att scenen inte har någon förankring i verkligheten.

Filmen startar med Steve Jobs keynotepresentation av den första iPoden i oktober 2001. Scenen är till skillnad från verklighetens presentation rätt kort, men det är ändå inte den stora differentiatorn. Det som däremot är iögonfallande är publikens reaktion när Jobs halar upp iPoden ur sin jeansficka. I filmen går publiken bananas – reser sig upp, jublar, gör visselljud, skriker woohoo, precis som viljelösa Appleslavar förväntas göra.

I verkligheten var mottagandet mycket ljumt. Visst kom det applåder, men endast kort, pliktskyldigt och reserverat, och när han en liten stund senare meddelar att tingesten ska kosta 399 dollar är tystnaden i salen kompakt. Reaktionerna efteråt var extremt försiktiga och förvirrade – varför lägga så mycket krut på en portabel musikspelare, det fanns ju redan dussintals liknande prylar? – och i vissa fall rent fientliga.

Det var först några månader senare, när iPoden kommit ut och kunderna börjat testa den i butik och se vad den kunde göra och kanske än viktigare hur den gjorde det, som framgången sakta började komma. Den ikoniska produkt iPoden med sina vita lurar skulle komma att bli låg fortfarande ett par år fram i tiden, det var först runt 2004, när iTunes släppts för Windows och marknaden för iPod tiofaldigats, som den totala succén var ett faktum.

Keynoten går att se i sin helhet här. Upphalandet ur fickan kommer efter cirka 21 minuter.

Weird Science + TVdags = Superteam!

Nu smäller det! Från och med i dag går Weird Science och tv-tjänsten TVdags samman och bildar det som brukar kallas ett superteam. Och eftersom jag sedan i somras är en del av Weird Science-kollektivet, inbegriper detta team även mig. Nedan följer pressmeddelandet som just rullat ut:

Sveriges bästa tablå-app går ihop med landets ledande tv-blogg om banbrytande tv-sajt

Iphone-appen TVdags är Sveriges mest välrenommerade tv-tablå-app, med en utmärkelse av Apple och 4.5/5 i betyg av 1200 omdömen i App Store.

Bloggen Weirdscience.se har sedan 2004 varit Sveriges mest välrenommerade för modern och nyskapande tv-kritik.

Nu går TVdags och Weird Science, via contentbyrån DG Communications, ihop och skapar en banbrytande ny tv-tjänst. Chefredaktören Kjell Häglunds redaktion av skribenter från WS (bland andra Hynek Pallas och Johanna Koljonen) utökas även med handplockade toppnamn som Sara Ödmark (Älskade dumburk), Anna Thunman Sköld (Thunmans tv-blogg), Johanna Swanberg och paret bakom specialist-podcasten Obiter Dictum, Billy Rimgard och Tobias Norström.

De eviga frågorna ”Vad ska jag se på tv i kväll?” och ”Tips på nya bra serier?” behöver inte längre hänga i luften. Nya TVdags.se lanseras i dag och blir den enda svenska sajten tv-älskare behöver. Den blir, med responsiv design, den perfekta tv-kompanjonen i surfplattan eller mobilen – med en funktionell symbios mellan tablåtjänsten och det redaktionella innehållet – recensioner, nyheter, klipp och tips. Allt under ledning av chefredaktören, Weird Science-grundaren Kjell Häglund. Förutom sajten existerar vi där samtalet pågår kring TV på twitter och facebook. Community manager blir Jimmy Svensson.

– Vi vill göra ”second screen” på riktigt, säger Kjell Häglund. Vårt vassa journalistiska innehåll, grundad i både nördpassion och expertkunskaper, är den perfekta utgångspunkten för en verklig, organisk community för tv-fans.

– Giftermålet mellan nyttotjänst och professionell tv-kritik skapar en helt ny typ av TV-guide Sverige inte sett, fortsätter Johan Sjöstrand, grundare av TVdags.se. Vi är otroligt uppspelta över vad vi ska åstadkomma tillsammans med Kjell och hans redaktion, och det här är bara början på samarbetet. Vi kommer att rulla ut flera ytterligare funktioner som stödjer TV-tittandet efterhand.

Se nya sajten på mobilen, surfplattan eller datorn: tvdags.se

Mina första två inlägg kommer nästa vecka. Då kör vi!

Digitalt stressad?

Nedan lite programinformation:

I dag med start klockan 14.03 sitter jag alltså med i studion och pratar om digital stress i ”Nya vågen” i P1. Orsaken är den senaste tidens debatter i ämnet i allmänhet, och Micke Darmells nyutkomna bok ”Uppkopplad eller avkopplad” i synnerhet. Jag lär komma att inta en position som någorlunda skeptisk, även om jag så klart är fullt medveten om att den digitala tid vi lever i bjuder på en hel del faror och fallgropar, som tyvärr inte är särskilt enkla att stå emot.

Ratta in vetja, tror det blir ett bra samtal! Nu dags att börja bege mig mot studion i Luleå medelst bil (i ymnigt snöfall) till Gällivare, därefter tåg till Luleå.

Mycket

Det är en smula mycket just nu. Mycket förflyttningar riket runt, mycket barn med mycket snor, mycket jobb, mycket snö (om än en smula tö i början av veckan) och jag är stundtals rätt ofta relativt konstant mycket trött.

Jag har dock  hopp om livet. Närmast ser jag fram emot att jag ska vara med i nästa veckas program av ”Nya vågen” i P1. Tune in klockan 14.03.

Snöläget

Det har snöat närmare en decimeter i dag, jag gick en vända med plogen i morse efter att ha lämnat Tage på dagis och fick sedan reprisera proceduren på eftermiddagen. Jag hade nästan lyckats glömma den biten av vintern som husägare, att snön måste bort från uppfarten.

Gärna kvickt dessutom, vill inte framstå som grannskapets svarta får. Sådana här uppgifter sprider sig snabbt.

Bindestreck – för böveln

Såg att även DN i dagens papperstidning noterat det här med undertitlarna bland de Augustnominerade och behovet av att skriva ut  att det rör sig om kärleksberättelser. Just det här med att titlarna även jobbar med kolon överdrev jag  dock en aning, på omslagen, i den mån de ens visar upp några skiljetecken, är det bindestreck som gäller. Det är nog mest i nätbokhandlarnas databaser man hellre jobbar med kolon för tydlighetens skull.

Så: Kärleksbehov av undertitlar – ja.
Men: Användande av kolon – nej.

Årets Augustnomineringar: Kärleken till kolon

Helt kort om Augustnomineringarna:

Min senast lästa bok i iPaden är Kjell Westös ”Hägring 38”, om en kväll eller två avslutar jag Lena Sundströms ”Spår” och som nästa läsning har jag sedan en tid planerat Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Tre nominerade i rad alltså.

I övrigt har jag ännu ej läst några fler av de nominerade titlarna. Den jag är mest sugen på är Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Och just ja – vad är grejen med att årets författare känner ett sådant behov av att medelst kolon förklara att deras böcker handlar om kärlek? Så här ser tre av de nominerades kompletta titlar ut:

”Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek”
”Liknelseboken: En kärleksroman”
”Expeditionen: Min kärlekshistoria”

För övrigt anses det väl vara näst intill förutbestämt att det blir Lena Andersson som plockar hem det skönlitterära priset.

Snö, Malmberget och Janne Boklöv

Snön följdes av mer snö, så nu ligger här ett täcke på ett antal centimeter. När jag promenerade med Ejda i dag i det gnistrande solskenet kände jag att fasiken, jag är redo, jag ska ju ta mig an skidåkningen den här säsongen, bring it on! Så mindes jag att det är en bit över två månader kvar till julafton, och insåg att min kärlek till vintern riskerar att hinna falna före mitten av november.

Nåväl. Än finns väl tid för någon veckas blidväder.

Jag var i Malmberget i torsdags, en heldag i gruvan för ett kundtidningsjobb. Efteråt klättrade jag och fotograf Hans-Olof upp i Koskullskulles hoppbacke för att ta en vybild över gruvområdet. En gång i tiden gjorde Janne Boklöv sina första försök med V-stilen där. I dag är backen fallfärdig, halvt överväxt och bortglömd, högst upp saknades dessutom delar av räcket vilket gjorde att jag inte kände mig helt kaxig under klättringen upp – att jag dessutom hade ett kamerastativ plus ett objektiv i famnen gjorde kanske inte saken bättre.

Utsikten var slående i det sena eftermiddagsljuset, men jag kunde inte komma förbi känslan av vemod där uppe. Det säger något om oss att den där typen av platser i dag står övergivna. Ingen ids längre. Det är för kallt, för oglamoröst, för långt bort.

Synd.

IMG_5492

Winter is coming

Snön kom i går. Inte mycket här ännu, ett vitt puder som sakta singlat sig nedåt och en temperatur som dinglar kring en, två, kanske tre minusgrader vilket torde göra snöns långsiktiga överlevnadschanser små. I byarna på väg in mot Kiruna, Svappavaara och Jukkasjärvi, som ligger högre belägna än Vittangi, har det kommit mera.

Som tur var blev jag klar med trädgårdsbestyren i måndags. Tolv svarta sopsäckar med löv utöver det som rymdes i komposten, säckar som jag ska köra till tippen i eftermiddag efter att jag hämtat Tage. Vinterdäcken fick vi på i går också, likaså två extraljus på bilens front som jag premiärprovade på kvällen när jag körde in till Kiruna och hämtade upp Johanna från flygplatsen, hon hade varit i Stockholm ett par dagar för jobb.

Lustigt hur snabbt jag vant mig vid ett helt annat sorts liv.

Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.