Produktiv plågoande

Två saker från dagen:

Vi är i köket. Johanna, riktat till mig: Vad fint du hade bloggat om Tage i går kväll. Tage, som sitter i kökssoffan, tittar upp med förfäran i blicken: Varför har pappa plågat mig?

Framåt kvällen i dag skrev jag ett par kortare nyhetstexter på TVdags, med 14 son gemensam nämnare. House of cards säsong två börjar 14 februari, Veronica Mars-filmen får premiär 14 mars.

President Snow versus statsminister Reinfeldt

Jag var på bio i söndags, såg andra ”Hunger games”-filmen på Folkets Hus, och morgonen efter frågade Tage vad jag sett. Och det är så fint nu, för det börjar ju faktiskt gå att tala med honom, föra ett samtal, även fast det då klart spårar ur rätt ofta, plus finns risk för blindskär eftersom han av förståeliga skäl ännu har rätt stora luckor i sin allmänbildning.

Men ändå. Jag förklarade historien i korta drag, fokuserade på kampen mellan det goda och det onda, att tjejen som det handlar om sätter sig upp mot den orättfärdiga makten och får folket med sig när de upptäcker att det faktiskt finns något sorts hopp, en möjlighet till förändring. Detta öppnade så klart nya horisonter som var tvungna att förklaras – diktatur, demokrati, varför inte alla människor är goda, att det ibland faktiskt kan vara okej att slåss trots att vi så tydligt sagt att det inte är tillåtet, och så vidare och så vidare.

Och till sist kom så klart frågan som ett brev på posten:

Men pappa, i Sverige då, är de som bestämmer här goda?

Ja, så kom det sig alltså att jag stod inne på toaletten med munnen löddrande av tandkräm och talade vackert om vår moderatledda regering. För i jämförelse med president Snow i Hungerspelens Panem är den så klart godheten själv.

Men det var väl inte riktigt vad jag räknat med när jag klev upp på morgonen.

Koll på e-boksvärlden

Vill man ha koll på utveckling och trender inom e-boksvärlden, så bör man hålla koll på Elibs blogg. De bloggar tyvärr extremt sällan, och när det väl läggs ut något så är det i princip världens längsta blogginlägg, men det de skriver om är alltid intressant och ger en bra bild av vad som sker i branschen, både på ett nationellt men kanske främst internationellt plan.

Men om jag får önska mig något så blir det detta: Fler och därmed kortare inlägg. Jag förstår visserligen tanken bakom att göra det som månadsrapporter och mässummeringar och dylikt, men problemet med långa – och ibland spretiga – inlägg är att de ofta blir liggande som en oläst flik fyllt av dåligt samvete i webbläsaren så länge att innehållet hinner bli inaktuellt (eller stängt av misstag).

#bloggjul 2013

Vaknar upp till jul- eller adventskalendrar var jag än ser, både på nätet och i köttet. I vårt hem handlar det om Muminkött, Tage har fått en Muminkalender där det under varje lucka finns en Muminfigur som han kan placera i det Muminhus han fick i somras när vi var i Muminvärlden i Nådendal.

Jag tänkte inte själv göra något så avancerat som för två år sedan, då jag ju arrangerade en låtlistekalender baserad på ”Vi har redan sagt hej då” i dagarna 24 (de mycket läsvärda inläggen kan läsas här, och låtlistan finns här), men jag tänkte i alla fall göra en minivariant av #blogg100 och blogga i dagarna 24.

… Lena Andersson!

Det är bara att bocka och buga och ödmjukt medge att jag hade fel i förmiddagens inlägg. Det skönlitterära Augustpriset år 2013 tilldelades Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, precis som förhandstipsen skvallrat om. Grattis! Och grattis även till hennes förlag Natur & Kultur!

Jag undrar för den delen hur nöjda de är med sig själva på Adlibris, som för cirka en kvart sedan skickade ut ett nyhetsbrev om Augustpristagarna. 2012 års Augustpristagare alltså, med Göran Rosenberg i spetsen. Gick nog lite för fort där.

Och Augustvinnaren är …

Augustprisdags i kväll. Och jag är banne mig inte lika säker som omvärlden på att Lena Andersson tar hem spelet med ”Egenmäktigt förfarande” längre.

Visst, det är en mycket skicklig roman. Men jag får säga att den lämnade mig en smula likgiltig, trots det knivskarpa språket och den mycket exakta skildringen av den tunna linjen mellan förälskelse och besatthet. Men även om den stundtals var träffande fann jag den överlag rätt kall och sakna liv, jag brydde mig aldrig om vare sig Ester eller Hugo, de kändes mer som tankeexperiment än levande människor.

Hade en jury resonerat sig fram till en vinnare är jag övertygad om att Lena Andersson fått kliva upp på scenen i kväll. Men juryn plockar endast fram nomineringarna, själva mottagaren utses av 21 elektorer bestående av bibliotekarier, bokhandlare och några kritiker och branschinsatta, och de konfererar inte sinsemellan, utan det är en sluten omröstning. Det är det som gör att Augustprisets vinnare så ofta överraskar, minns bara 2007 när alla var övertygade om att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” skulle tilldelas priset, men det blev den nästan helt otippade Carl-Henning Wijkmark som gick hem med Augustgubben. Eller 2005, när alla utsett Klas Östergrens ”Gangsters” till vinnare på förhand, och Monika Fagerholms ”Den amerikanska flickan” tog hem spelet.

Vem vinner då? Jag har bortsett från Lena Andersson läst Kjell Westös ”Hägring 38” och håller just nu på att avsluta Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”. Jag tror att Westös bok är något för smal, även om det var en mycket fin Helsingforsskildring med vissa thrillerelement om året före krigsutbrottet, men jag måste säga att Sven Olov Karlssons roman är den jag personligen gillar mest, en egensinnig släktkrönika i litet format om en udda familj i västmanländska Eriksfors. Jag tycker att den känns som en potentiell vinnare i berättelse och anslag, lite i samma anda som Carl-Henning Wijkmarks 2007-vinnare och Tomas Bannerheds segrare ”Korparna” från 2011. Eller så slutar det väl som vanligt och vi får se PO Enquist stå där uppe och ta emot sin tredje statyett vid sjutiden i kväll.

Men å andra sidan vore det verkligen hög tid att en kvinna vann, det har bara hänt en gång sedan 2006 (Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman” 2010).

Men det är ju tyvärr som jag brukar skriva här i spalterna från gång till annan – August är en man.

Journalistpris och dockmord

Ett par bra saker i dag:

• UNT:s kulturchef Lisa Irenius tilldelades i kväll Stora Journalistpriset i förnyarklassen för greppet att låta publicera recensenters marginalanteckningar under läsningen av recensionsböcker. Jag bloggade om det redan när satsningen drog igång i december i fjol, Therese Eriksson var först ut när hon läste Merethe Lindströms roman “Dagar i tystnadens historia”, och under 2013 har ett antal ytterligare böcker följt. Vi pratade lite löst i våras om att jag skulle ta mig an en deckare och delta, men det rann tyvärr ut i sanden. Det har tyvärr varit lite modus operandi för mig när det gäller litteraturkritik i UNT det senaste året, jag tänker ofta att NU ska jag ta mig i kragen och skicka in en lista på förslag med kommande titlar jag gärna vill läsa och skriva om, men så kommer andra, mer inkomstbringande jobb emellan, och så skjuter jag upp det ännu en tid. För tyvärr är det ju så att litteraturkritik rent generellt betalar rätt … ja, uselt sett till de antal timmar som måste läggas ner på att läsa och utvärdera en bok. Men NU. Nu ska jag banne mig ta mig i kragen och fixa en lista över vårutgivningen.

Men hur som helst – grattis Lisa! Mycket roligt och välförtjänt.

• Dagens mest omtalade text på TVdags blev verkligen inte den jag själv skrev, utan i stället den oerhört vassa och klarsynta text som Ida Kjellin publicerade om det så kallade dockmordet i det senaste avsnittet av Barnkanalens program ”Philofix”, som fått en mobb indignerade/kränkta föräldrar att gå i taket. Ni bör läsa hela Idas text, men jag måste ändå citera slutklämmen: Ett sista råd till er som tror att era barn ska göra en lampa av lillebror: Ring inte SVT. Ring BUP.

Snart 4500 delningar på Facebook. Tveklöst TVdags viktigaste text hittills.

Bryssel tur och retur

Jag känner mig alltid så lockad av närheten till allt när jag är i Bryssel. En timme till Paris med tåget, en och en halv till London, drygt två till Amsterdam. En behaglig känsla av att alla alternativ står öppna, att vara mitt i Europa, ta aktiv del i det i stället för att skvalpa runt i periferin.

Sedan gillar jag verkligen Bryssel också, det här var mitt tredje besök under de två år min vän Jocke jobbat här. Promenadavstånd överallt, mysiga kvarter med restauranger i varje gathörn, en allmän småstads- eller åtminstone närhetskänsla. Ja, åtminstone i de delar vi rör oss, Jocke bor i kvarteren kring Chatelain i stadsdelen Ixelles om jag förstått geografin rätt.

Det hade jag dock inte i fredags kväll när jag anlände. Styv i korken efter mina två tidigare besök proklamerade jag sturskt att vi skulle mötas hemma hos Jocke, jag skulle promenera dit från stationen, inga problem. Vad jag missat var att jag de tidigare gångerna stigit av vid Bryssel södra och inte Centralstationen, med resultatet att jag irrade omkring ett bra tag i närkvarteren och utan framgång försökte finna de landmärken jag visste borde finnas där och tänkte orientera mig efter. Och eftersom min mobil till en början vägrade ge mig något mer än gsm-mottagning kunde jag heller inte använda nätet och Google maps, så det tog sin runda stund innan jag började gå i rätt riktning.

Det är för övrigt mitt enda klagomål mot Halebop som operatör. Oslagbart låga priser sett till vad man får (plus tryggheten i att det är Telias nät vilket är något av ett måste i Kiruna/Vittangi-trakten), men hittills 100 procent strul vid utlandsresor, varje gång har jag tvingats gå in och ändra i APN-inställningarna manuellt för att det ska fungera. Och eftersom jag så klart inte kommer ihåg det här före resan utan först på plats, måste jag på något sätt börja med att skaffa en annan uppkoppling så att jag kan surfa in på Halebops supportsidor för att se vad det ska stå. Att Halebop därtill på ett ställe i supporten anger det felaktiga APNet halebop.halebop.se i stället för det korrekta halebop.telia.se, gör inte saken bättre.

Nåväl. Efter en oerhört stinn pannkaks- och milkshakesbrunch på en mycket amerikansk diner och en promenad ner till den stora dagliga marknaden vid Louise har jag begett mig åter ut till flygplatsen där jag nu sippar en kaffe på Starbucks. Jag omfamnar verkligen det belgiska.

Flyg till Bromma vid fem, därefter ska jag förhoppningsvis kommunalt men mer troligt tyvärr medelst taxi försöka ta mig till Arlanda för att hinna med kvällsflyget till Kiruna. Det har tydligen kommit en del snö under helgen, så det blir väl till att skotta fram bilen på långtidsparkeringen före avfärd.

Dags att kolla in TVdags

Om ni inte redan gjort det, så tycker jag att det är hög tid att ni lägger in TVdags i era rss-läsare eller gör den till en del av er dagliga surfrutin. Det skrivs extremt mycket bra om tv där, tre-fyra texter med högt läsvärde per dag som spottas ut. Weird Science i kubik.

Mina första två texter har publicerats den här veckan. Jag skrev i onsdags om Amazons försök att följa Netflix i spåren med egenproduktioner, och till i dag har jag skrivit en hyllningstext till ”The good wife” där jag utnämner serien till det bästa som hänt amerikansk markbunden tv sedan skivat bröd, och där skivat bröd så klart är ”Vita huset”.

God läsning på er!

Och nu lite gnäll

Missförstå mig inte nu, för jag älskar min dotter mer än livet självt. Men helgens stundande resa till Bryssel, då jag ska hänga med EU-Jocke i dagarna två, är mycket välkommen.

Att umgås i princip nonstop dygnet runt med en 7,5-månaders – halvmånad precis i dag faktiskt, hipp hipp halvhurra – tär på psyket. Särskilt när hon har någon sorts diffus tandväxar/förkylning/matkrånglar-fas som medför att hon ägnar sig åt sina vanliga saker, det vill säga ståträning från gryning till kväll, men gör det till tonerna av ett närmast konstant, lågintensivt gnälljud, som pausas för högljudda gråtattacker när hon drattar på ändan.

Men gullig när hon håller på är hon ju.

IMG_5728