Etikett: vittangi

Fem år av förändring

Jag går längs stigen mot stugan i Rovasuando och pratar med min svärmor. Av någon anledning kommer vi in på hennes stundande födelsedag. Det var ju faktiskt på din 50-årsdag som jag träffade dig första gången, säger jag. Är det bara fem år sedan? Det känns som längre, svarar hon.

Senare samma dag är vi tillbaka hemma i huset i Vittangi, jag står i köket och dricker vatten vid diskhon. Johanna kommer in, och tittar ett tag på mig. Tänk att du bor här uppe. Att du står här i köket i skogsbyxor och har kniv i bältet.

Ja. Livet. Det tar sina vändningar ibland.

Fin söndag

Vi åkte till skogs, plockade blåbär och hjortron, gjorde upp en eld, grillade kött i olika former och turades sedan om att sitta eldvakt, det vill säga såg till att inget av barnen sprang/gick/kröp in i den. Tage och kusin Ville hittade ett fallet, halvt urgröpt träd som tjänstgjorde som bil, den skjutsade ömsom passagerare till Pajala, ömsom till Stockholm. På vägen hem höll två av tre bilar på att köra fast i leran längs timmervägen vi begagnade oss av, det krävdes en del påskjutningar innan färden kunde gå vidare.

Och i dag anländer Popjunkien med familj. Faktiskt är de framme redan vid klockan åtta vid tågstationen i Gällivare, vilket betyder att jag måste hoppa in i bilen och köra dit nu för att hinna fram i tid och plocka upp dem.

Norrbottningen

Har inte er flytt hit mjölkats nog i medierna än? frågade Johannas pappa lite uppgivet när jag klev innanför dörren hemma hos dem i eftermiddags.

jagtage

Nej, det verkar inte så, för i dagens NSD breddes vår omlokalisering från Stockholm till Vittangi ut över en helsida. För första gången var det dock jag som stod i fokus – när SVT:s Nordnytt, Norrbotten24 och Kiruna-Tidningen kommit farande har det varit den förlorade dottern Johannas återkomst till hembyn som skildrats. Men i dag var det stockholmsförfattaren som hamnat i glesbygden som stod i centrum.

Sannerligen på tiden!

Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.

En dag i stan

20130530-145934.jpg

Tog morgonbussen in till Kiruna och hängde på låset när Café Safari öppnade vid klockan åtta. Från mitt bord kunde jag se snön på fjälltopparna i norr, en underlig känsla när värmen lagt sig som ett lock över regionen, 28 grader hemma i Vittangi i dag enligt Johanna. Följaktligen har jag nu köpt med mig en liten plaskpool hem åt barnen.

Ägnade ett par av timmarna åt början på en text jag gått och värpt inför hela vintern och våren. Om slutresultatet blir som jag ser det framför mig i mitt huvud kan nog texten bli rätt läsvärd. Återstår att se om det finns något forum att publicera den i bara.

Nu buss hem genom hettan igen.

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Det börjar verka vår, banne mig

Våren kommer ju … hrm, ja … lite senare hit än till södra Sverige.

Men i dag är det faktiskt rätt varmt och snön har nästan smält bort från gården bortsett från de områden dit vi plogade tvåmetershögar med snö från gårdsplanen i vintras. Således har jag nu satt Johanna och Tage i arbete med att vårkratta gräsmattorna, medan jag sitter i solen på trappan med en kopp rykande kaffe och jobbar.

Ja, och bloggar.

bild2

I have been, and always shall be, your friend

Jag är ju en rätt inbiten trekkie, så jag får erkänna att jag ser fram emot den stundande premiären av ”Star trek into darkness” närmast barnsligt mycket. Därför tycker jag också att den här reklamfilmen för Audi, där Leonard Nimoy och Zachary Quinto gör upp om vem av dem som egentligen är fräckast i rollen som Spock, är väldigt underhållande.

För den delen – den förra Star trek-filmen såg jag i Paris, några timmar innan jag skulle intervjua regissören JJ Abrams, ett samtal jag publicerade i sin helhet här i bloggen när det begav sig. Nu, fyra år senare, planerar jag att se Abrams nästa Star trek-film på bybion i Vittangi när den visas här den 19 maj.

Livets kontraster.

Hem

Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.

Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.

På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.

Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.