Författare och skribent
Den undre i bild övergav nyårsmiddagen redan klockan 19.05 när han föll i djup sömn i sin mommos famn. Den övre höll ut 40 minuter till innan hon drog sig tillbaka.
Nu har klockan just passerat midnatt och Johanna har gått med några av gästerna bort till kyrkan för att beskåda fyrverkerierna på plats. Själv ser jag krevaderna från sovrumsfönstret och håller en lätt förvirrad Tage, som vaknat till av allt smällande, sällskap genom klockspelet.
Jag har hört rykten om att det inte finns någon snö att uppbringa i stora delar av Sverige denna jul. Eftersom jag själv inte varit söder om polcirkeln sedan slutet av oktober (då det redan var full vinter här) har jag svårt att relatera till det.
Hur som helst. Jag satt och lajade lite med ett nystartat Videofymekonto tidigare i dag, och gjorde den här totalt anspråkslösa filmen som visar lite av lördagens snöskottningsbestyr.
Håll till godo nere i den gröna södern.
En grej jag glömde i gårdagens långa inlägg – snöskottningen.
Jag har dubbla känslor kring den. Dagar när det inte finns någon direkt stress, som i förmiddags när Tage var hos sin mommo och Ejda bestämde sig för att sova bort halva dagen, kan jag tycka att det är rätt skönt att gå ut och skotta. Tre grader kallt, en ljudbok i öronen, snöplogen, skyffeln och jag.
Men okej, att nattens ymniga snöfall som resulterade i en dryg decimeter nysnö skulle ta två timmar att få bort från uppfart och gårdsplan var väl lite snömys i överkant.
För ett år sedan i dag hämtade vi Tage från förskolan vid Skanstull med klumpar i våra magar. Han fick krama sina fröknar extra länge, vi rensade hans fack från de sista kvarglömda vantarna, vinkade hej då och gick ut i entrén där all vår packning väntade. Vi tog tunnelbanan upp till Centralstationen och gick svettiga och överlastade mot perrong nummer åtta där nattåget mot Narvik skulle avgå.
Under resan upp blev tåget snart två timmar försenat, en försening som under natten och tidiga morgonen höll i sig. Den sista sträckan lyckades dock lokföraren köra in en del tid vilket aldrig meddelades i högtalarna, så när utropet ja, då var det Gällivare om ett par minuter, Gällivare nästa kom var vi oförberedda, vi trodde det var minst tjugo minuter kvar. Resväskor, vagnar, ryggsäckar, påsar, barn och gravidmagar åkte ut från sovvagnskupén med närmast panisk frenesi, och hade det inte varit för att jag i sista stund lyckades sträcka fram och kila in en kasse med julklappar i dörrspringan som var på väg att glida igen hade jag fått åka vidare till Kiruna. I stället kunde jag pressa mig ut genom tågvagnsdörren som på intet sätt hade gett upp sina försök att stänga sig, och förbannad som ett bi tumlade jag ut på den snötäckta perrongen och hälsades inte bara av Johannas något förvånade föräldrar, utan också av -33 grader på årets mörkaste dag.
Flytten till Vittangi var ett faktum.
Det har hänt en del sedan dess. Johanna har höggravid varit nära att stryka med i dubbelsidig lunginflammation, en dotter har fötts, en son har vuxit upp till en liten pojke som det går att samtala och (ibland) resonera med och ett hus har sakta värmts upp, botts in i och renoverats.
Der är klart att livet här uppe är annorlunda mot det vi var vana vid. Men jag skulle säga att de flesta förändringarna egentligen inte handlar om att vi nu bor i i ett litet arktiskt samhälle beläget sju mil ut i ingenstans öster om Kiruna, utan i första hand om att vi har bytt ett väldigt typiskt medieklassliv i Stockholms innerstad mot ett villaliv på landsbygden. Vi hade kunnat bosätta oss i en håla några mil utanför Köping och tillvaron hade blivit snarlik.
Okej, vissa undantag finns:
• I Köpingtrakten har de inte tre timmar ”dagsljus” per dag just nu.
• De har inte haft snö i mer än två månader redan.
• Där hade troligen inte min svärfar dykt upp oannonserat i dörren en dag och sagt hörru kommer du ut och hjälper mig bära ner renen, varvid vi tio minuter senare hade ett nystyckat djur upphängt i vår matkällare.
Men bortsett från exotiska inslag likt dessa ter sig även livet norr om polcirkeln på många sätt som ett traditionellt landsbygdsliv.
Hur det har gått? Jo tack, tackar som frågar.
Överlag trivs jag väldigt bra i Vittangi. Trots att det på papperet i jämförelse med Stockholms stadspuls kan te sig som ett torftigt liv, hinner vi precis som i Stockholm inte med att ta del av det fritidsutbud som erbjuds. I teorin har jag och Johanna varje kväll i veckan utom lördagar uppbokade för aktiviteter som bio, gympaträningar, badminton, bad, vinklubbar och middagar, men i praktiken orkar vi gå på högst en tredjedel av arrangemangen.
Till skillnad från i Stockholm där vi kanske socialiserade med andra människor efter arbetstid en eller max två kvällar per vecka, umgås vi här med andra säkert fyra eller fem av dessa veckodagar. Okej, umgänget är snävare då vi i regel tar Johannas systers familj ena dagen och Johannas föräldrar nästa för att sedan börja om igen, men eftersom vi trivs i deras sällskap ser jag inte riktigt problematiken i det.
Jo, jag saknar Stockholm och människorna där. Men konstigt nog är det främst när jag är på plats som saknaden infinner sig, jag kan finna mig gå längs gatorna på Söder och i Vasastan och i realtid sakna dem, men från 125 mils avstånd i Vittangi funderar jag inte så mycket på det gamla liv som fortgår i vår frånvaro. Ibland scrollar jag förbi händelser och bilder i nätflödet som jag hade velat bevista, men ärligt talat är risken stor att jag även om vi varit kvar i Stockholm skulle sagt äh jag orkar inte och i stället tryckt igång veckans avsnitt av ”The good wife”. Men visst, möjligheten hade ju funnits.
Rent praktiskt är vårt liv rätt bekvämt även här. I stället för att ha 150 meter till Konsum har vi nu 300, och byns pizzeria är vassare än den lokala pizzahökare vi begagnade oss av i kvarteret på Söder. I Vittangi levereras posten i regel vid niotiden på morgonen i stället för tre på eftermiddagen, vårt fasta bredband är dubbelt så snabbt som det vi kunde få på vår adress i Stockholm och det finns till och med hyfsad 4G-täckning om man är Tele2- eller Telenorkund. Eftersom alla här uppe har Telia, som däremot inte fått tummen ur ännu, gör detta visserligen varken från eller till i praktiken.
Däremot är det tveklöst så att livet här uppe kräver viss planering. Bortom det Coop Nära och OK-macken erbjuder (skoterbutiken i byn har jag inte vågat mig in i) finns de närmaste affärerna i Kiruna och Gällivare, som inte heller erbjuder någon större flora av butikskedjor bortom H&M, Lindex, Kappahl och Elgiganten. Ska man ta bussen in till Kiruna går tre dagliga turer i varje riktning på vardagar, två på morgonen och en på eftermiddagen in, tvärtom hem. På helgerna får man hålla sig med egen bil, likaså om man vill åka ner till Gällivare. Att fråga om man ska handla något åt andra när man ändå ska köra in till stan hör därför till god sed. Vi har också under det senaste året ökat frekvensen i vårt näthandlande så markant att det snarare är regel än undantag att Tage frågar Ska vi till affären och hämta något paket i dag? när vi hämtar honom från dagis.
Intimiteten slutligen. Alla har koll på varandra i viss utsträckning här, man vet vem som har gjort vad, om någon är sjuk, om en person har vunnit på tipset och vilka som var inblandade i olyckan som brandkåren ryckte ut på senast räddningstjänstens larm ljöd över byn. Många verkar också veta vem jag är även om jag inte har en aning om vilka de är, att Mona och Rogers äldsta dotter köpt sina farföräldrars hus och flyttat hem har nästan alla koll på och att hon tog med sig man och barn i flytten upp likaså. Än så länge har jag dock inte upplevt det här som något negativt, nyfikenheten har en varm botten och jag får känslan av att den till största del handlar om genuin omtanke om människorna. Och kanske är det väl så när man bor bortom all ära och redlighet, man har inte råd att vara ogin i någon större utsträckning utan värnar om de få som finns i ens närhet.
En dag i vintras när Johanna låg på sjukhuset i Sunderbyn med sin flora av influensor och lunginflammationer gick jag och Tage hem till Johannas syster Niddi för att Tage skulle få leka med sin kusin Ville. Ett bit från målet mötte vi en äldre dam på gatan. Hon stannade och frågade frankt Vems barn är du? Jag blev först en smula paff, kom av mig, innan jag fick ur mig Öh, njae, jag är nog ingens, inte här i alla fall, men min son Tage här i pulkan ska hem till sin kusin Ville som bor i huset där borta och leka. Hon sken genast upp. Jahaa, är det du. Jamen då vet jag ju vem du är.
På något sätt är det första året i Vittangi i ett nötskal.
I dag har jag inte så mycket att säga. Jag var i Kiruna och jobbade från café och bibliotek första halvan av dagen, tog bussen klockan 06.40 – lika bra att passa på när jag ändå är vaken – och har efter hemkomst vid halv fyra försökt underhålla två egna och två kusinbarn, innan vi gick på skolans julfest på Folkets hus och kollade på luciatåg och sånguppträdanden. Därefter trilskades Ejda å det grövsta vid läggningen och somnade till sist av utmattning minst en timme försent, vilket sabbade min planerade jobbkväll en aning.
I morgon kommer ett långt inlägg här redan på morgonen plus två inlägg på TVdags. Det är väl det som brukar kallas medial bombmatta.
Nu har jag visserligen mina Instagrambilder i högerspalten, men de ser ju i regel aldrig mobilbesökaren. Så här följer några från den senaste tiden med förklarande text.
Tage har bosatt sig i en låda på gården. I bakgrunden syns församlingshemnet.
Ejdas främsta sysselsättning är att riva ner saker från hyllor. Här går hon loss på bokhyllan i arbetsrummet.
Tage tog min telefon och gick runt och plåtade en dag. Jag gjorde ett collage.
Vittangis bibliotek är belagt i skolan, och är öppet på tisdagar. Tage är bästis med bibliotekarien, men bortsett från att hänga med henne är en viktig del av nöjet att hänga i de långa korridorerna.
Vi har målat med magnetfärg på en av väggarna i barnrummet.
Det här vädret alltså.
I går förmiddag var det -37 enligt vår termometer. Vid tvåtiden i dag på eftermiddagen var det -2. En temperaturförändring på 35 grader på ett dygn. Redan när jag gick ut och hämtade tidningen vid halv sex på morgonen – japp, det är så vi rullar – hade temperaturen ännu bara nått -15, men det kändes varmt. Mycket ska man vara med om.
I dag var för den delen sista dagen vi såg solen på ett tag. Enligt de officiella siffrorna gick solen i dag upp klockan 11.18, och ned klockan 11.44 i Kiruna, och i morgon tar den sig aldrig över horisontens rand.
Nu innebär inte detta att det är natt dygnet runt den närmaste månaden. Timmarna mellan … tja, säg halv tio och halv två bjuder på vad jag skulle kalla en klen variant av dagsljus. Inte mycket, men alltid något.
Kylan håller i sig, mer än -35 även i dag, och i morse startade faktiskt inte bilen, men efter diverse laddningar och värmningar hoppas jag på bättre tur framåt eftermiddagen. Nu börjar det också kännas i huset att det är kallt, kylan kryper in längs golven i vissa rum, tyvärr särskilt i barnrummet som helst inte bör beträdas utan raggsockor.
Men till onsdag utlovas nästan nollgradigt väder, så kanske kan den där inställda skidpremiären snart bli verklighet.
Jag gjorde förresten Spotifys year in review. Det visade sig att det inte direkt är jag som är familjens främste användare.
Och just det ja, i går skrev jag på TVdags om hur vi alltjämt fjättras vid våra datorskärmar när vi använder streamingtjänster trots att vi snart vänder blad till år 2014 i almanackan.
Det har bitit lite i kinderna här i helgen. I förmiddags när jag skulle starta bilen tuggade startmotorn motsträvigt tomt i uppåt tjugo sekunder innan bilen med en hörbar protest hostade igång. Detta trots att jag köpte nytt bilbatteri bara för några veckor sedan just för att undvika detta.
Kunde varit värre dock. Till ettårskalaset vi bevistade på eftermiddagen kom Johannas systers familj trots den stränga kylan promenerande, ingen av deras två bilar hade behagat starta.
-35 i morse, -37 när vi åkte till kalaset. Vore spännande om vi kunde knäcka 40-strecket, tror aldrig det skedde förra vintern.
Snön kom i går. Inte mycket här ännu, ett vitt puder som sakta singlat sig nedåt och en temperatur som dinglar kring en, två, kanske tre minusgrader vilket torde göra snöns långsiktiga överlevnadschanser små. I byarna på väg in mot Kiruna, Svappavaara och Jukkasjärvi, som ligger högre belägna än Vittangi, har det kommit mera.
Som tur var blev jag klar med trädgårdsbestyren i måndags. Tolv svarta sopsäckar med löv utöver det som rymdes i komposten, säckar som jag ska köra till tippen i eftermiddag efter att jag hämtat Tage. Vinterdäcken fick vi på i går också, likaså två extraljus på bilens front som jag premiärprovade på kvällen när jag körde in till Kiruna och hämtade upp Johanna från flygplatsen, hon hade varit i Stockholm ett par dagar för jobb.
Lustigt hur snabbt jag vant mig vid ett helt annat sorts liv.
Jag har fått min första lektion i skogsbruk av svärfar Roger. Vi var ute och ordnade med virke några kilometer väster om byn i torsdags. Nedan syns min första … hög?
Krattat. Och krattat. Och krattat.
Försökt komma underfund med om jag ska använda mig av första eller tredje person i min nya roman. Plus försökt bestämma mig för vilken som ska bli min nya roman, jag har två påbörjade och får ingen riktig styrsel på någon av dem.
Blivit klar med arbetsrummet. Nästan. Bild utlovas när jag ordnat utsmyckningen.
Samlat ris och sly på myren bortanför OK åt sportklubben. Om jag förstått det hela rätt säljs slyet som därefter eldas och blir till fjärrvärme. Så indirekt plockade vi till vår egen överlevnad i vinter.
Mitt första bokmässebesök var 2004, några månader innan ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde där mer än att hänga på Bonniers mingel, som på den tiden ännu hölls i deras monter nere på mässgolvet. Troligen var jag mest storögd inför alltihop.
I år är jag för första gången sedan dess inte på plats. Vi – eller snarare jag faktiskt – resonerade som så att det inte var värt pengarna att skeppa ner hela familjen till Göteborg från Kiruna när större delen av tiden ändå kommer att gå åt till att ta hand om två barn. Och eftersom jag kände att Johanna har mer där att göra än jag i år, föreslog jag helt frankt att hon skulle åka själv. Vi har de senaste veckorna aldrig nämnt bokmässan vid namn, utan endast sagt att Johanna ska ”åka till Stockholm och jobba några dagar”, eftersom Tage med all säkerhet skulle ha väldigt lite förståelse för varför han inte får åka dit i år (han pratar ofta, väl och länge om sina besök på bokmässan).
Men nästa år. Ja, då får vi väl ta oss i kragen och åka allihop. Ejda måste ju också indoktrineras.
Och helt mässfri blev jag trots allt inte, jag fick i alla fall äran att skjutsa Johanna till flygplatsen ”i morse”, vi rullade ut från gården klockan 04.50, jag var åter i Vittangi strax före halv sju, lagom till frukost. Tyvärr hade både Tage och Ejda stigit upp i samma ögonblick som vi stängde ytterdörren, så deras moppa som kommit hit för att hålla koll på dem fick fullt upp.
Något säger mig för övrigt att den arla uppstigningen för de små kommer att bli väldigt rolig att hantera för mig framåt seneftermiddagen.