Etikett: vittangi

I händelsernas centrum

Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.

Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).

Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.

Men ”I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.

Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.

Lördag

Dagarna passerar med en annan rytm här. Vaknar, äter frukost,
slipar en vägg, lägger ett pussel med Tage, bråkar lite med honom
när han trilskas vid påklädningen, drar honom i pulkan när vi
promenerar till hans mommo och moppa, grillar korv på baksidan av
deras hus och skottar ut en tillfällig soffa av snö som vi täcker
med renfällar, dricker kaffe och går hem igen, vi stannar till när
Tages moster vill plocka påskris, kommer hem och vilar ett tag
eftersom huset är tyst då Tage stannat ett slag där borta, spacklar
en vägg, Tage kommer hem i släptåg av sin moppa och det går mot
middagstid. Når nuet.

Renovering

Det här med att vara husägare förändrar onekligen vardagen. Nu förväntar jag mig inte att vardagslivet alltid kommer att vara sådant att det parallellt pågår två-tre renoveringsprojekt, men nog verkar det som att det alltid finns något att göra allt.

Sedan några dagar har vi inlett badrumsrenoveringen på allvar. I går anlände en bilningsmaskin, och efter lite instruktioner från moppa Roger, det vill säga svärfar, satte jag igång att bila cementgolvet i några timmar. I dag vid tiotiden skulle jag påbörja dagens pass, men lagom till att mitt kaffe var urdrucket stod han där i farstun igen, med famnen full av verktyg, arbetskläder och hörselkåpor och närapå studsade av iver. Jag vill göra det!

Johannas familj alltså. Totalt oförmögen att gå sysslolös.

Nåväl. Det pågår ju som sagt några renoveringsprojekt samtidigt. Jag går upp och målar en vägg i barnens rum så länge.

Badet

Det finns ett litet bad under skolans matsal här i Vittangi som har öppet tre eftermiddagar i veckan. Den sista onsdagen varje månad, vilket alltså innebär i dag, är det varmt bad. Inte så att det är iskallt övriga dagar, men temperaturen är betydligt högre dessa onsdagar. Vi ska gå och hämta Tage från dagis nu, och gå dit och dyka lite.

Vad stället heter? Badet så klart. Finns inte direkt utrymme för fler än ett.

IMG_2565

Kroppslig njutning

Vi har i dag för första gången sedan vi kom hit dagarna före jul haft plusgrader. Med det kom en oroväckande känsla av att det kanske var dags att göra något åt de åtta decimeter snö som låg på förråds- och garagetaket, blötsnö har ju en tendens att bli betydligt tyngre än pudersnö när det är minus tjugo, och taket bågnade lite oroväckande redan tidigare.

Så jag begav mig upp på taket. Skottade, halkade lite, skottade, svettades, skottade, svor en aning och skottade vidare. Dyngsur av svett och blöt snö vinglade jag ner tre timmar senare, med fyrtio procent av taket avklarat.

Och det lustiga inträffar att jag går över gården och känner en djup tillfredsställelse infinna sig i kroppen. Skönt att ha fått något gjort tänker jag, innan jag kommer på mig själv. Jag har skottat ett tak. Är det sådan jag har blivit, en person som finner njutning i kroppsarbete?

Ja, det är väl det.

Faktafredag

Googlar brott på armbågsbenet. Resarch för romanen, har inte gjort någon vurpa. Orkar inte ens tänka på hur komplicerat det måste ha varit att ta reda på fakta till romaner före nätets intåg. Eller journalistiska texter för den delen. Uppslagsverken som behövdes. Eller fantasin.

På tal om fakta: Jag betalade något på 2300 kronor för en helårsprenumeration på Dagens Nyheter senast det begav sig att förnya, ett erbjudande av något slag, minns telefonförsäljaren som mycket enerverande. Den årskostnaden hoppade upp till 4800 kronor när jag ändrade vår adress till Vittangi i december. Synd att de inte berättade det när jag ringde och adressändrade utan att jag tvingades upptäcka det själv i efterhand. Det kostar att vara papperskramare.

Första gången sedan influensan slog till med ett välriktat knytnävsslag på min födelsedag för sjutton dagar sedan som jag skottade gården i dag. Fint av hen där uppe att hålla vädret i schack under sjukdomsperioden.

Brus

Åh jag önskar verkligen att jag hade kraft, ork och inspiration att skriva om något annat än den här till synes evigt pågående sjukdomssituationen. Men tyvärr, jag är blank, registrerar inget av det som passerar, märker endast av det som diffusa brusljud från en motorväg någonstans i närheten, oklart exakt var.

Men när jag klev ut på gården för att bege mig till Tages dagis strax före halv fem i eftermiddags fanns det ännu en antydan till ljus på himlen. Det kändes hoppfullt.

Fin lördag i det lilla

Upp vid kvart över sex, konfliktfri morgon mestadels framför ”Bilar” (börjar kunna både ettan och tvåan fram- och baklänges nu), promenerade till Tages kusin, bjöds på lunch, gick hem och vilade varefter vi tog oss an dagens plogande av gården, vilket toppades av att vi även skottade cykelskjulets tak som under den nästan meterhöga snömängden bågnade betänkligt. Som avslutning hoppade jag med Tage i famnen från skjultaket några gånger, han tyckte det var obeskrivligt underhållande när vi sjönk ner i mjuksnö upp till midjan och nästan inte kom loss. Så dök Tages kusin upp hos oss och moster Niddi kom på den strålande idén att bygga en koja i den stora snöhögens topp. Tage tyckte det var kul ända tills den var klar, då han i stället ville gå in i garaget, jag tycker att vi ska vara därinne och prata om bildäcken som står där, pappa.

Han har koll på livets väsentligheter, ynglingen.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.

Norr om Dalälven tar det väl ändå slut, eller?

Ingen vidare dag för TT i går från min horisont.

Beskedet om att TT ska lägga ner sina Norrlandskontor i samma veva som nordligaste Sverige förändras och på många håll växer så att det knakar känns som en rejäl miss. Visst, jag är ingen korrekramare som anser att det i alla lägen blir bättre rapportering när man fysiskt befinner sig på plats, men det framstår ändå som ett gravt feltänkande att man från ledningshåll resonerar som så att den nationella nyhetsbyrån inte har något behov av att ha några egna personer på plats i en landsdel som består av 60 procent av Sveriges totala yta. I dagens NSD (ej på nätet ännu) intervjuas TT:s journalistklubbs ordförande Kenneth Ahlborn som inte skräder orden gällande vad han tycker om de planerade nedläggningarna – Det är pinsamt att Sveriges största nyhetsbyrå inte har någon bevakning norr om Stockholm samt Vi motsätter oss det i helhet och delar – på alla sätt.

Fyra journalister berörs – en i Sundsvall, två i Umeå och en i Luleå. Än så länge är bara varsel lagda och förhandlingar med facket ska inledas. Jag hoppas att ledningen får bakläxa.

I’ve got mail

På somliga sätt är samhällsservicen i Vittangi bättre än i Stockholm. Att posten vissa dagar redan ligger i lådan när jag är på väg hem för att sätta igång arbetsdagen efter att ha lämnat Tage på dagis, några minuter efter nio på morgonen, är tveklöst en sådan. På centrala Södermalm var det omvänt – när jag gick ut genom dörren vid fyratiden på eftermiddagen för att gå och hämta Tage hände det att jag krockade med brevbäraren när han var i färd med att trycka in post genom vårt brevinkast.

Och ja, vad jag märkt uppfyller posten i regel sitt löfte om att leverera post redan nästföljande dag även hit. Johanna beställde nya linser över nätet en dag vid halv fyra på eftermiddagen, de låg i brevlådan redan morgonen efter.

Ska man skicka post är det dock tuffare klimat. Lådan töms klockan 14 vid Konsum, sedan är det bara att vänta till nästa dag eller att ta bilen in till Kiruna 7,5 mil västerut, där det finns lådor som töms klockan 16. Någon söndagstömning finns inte heller här, vill man att ett brev ska ha en chans att ta sig fram till en måndag måste det läggas på lådan före klockan 14 på fredagen. Ja, eller göra den där bilfärden till Kiruna igen då, där helgtöms några lådor klockan sju på söndagsmorgonen.

Dessutom bjuds man på särdeles fint ljus dessa morgnar när man vittjat brevlådan och beger sig upp mot huset igen. Johanna plåtade.