Post Format

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.

2 kommentarer

  1. Ja så är det!
    Långsamt vänjas vid att komma längre och längre ifrån när dom växer upp, att ändå lita på att barnet kan klara sig själv och kommer att höra av sig när det behövs om så bara för att höra av sig och säga hej!
    Att hon är vuxen nu, nästan, klarar sig nästan själv och att världen står där och väntar…
    Risk att hon far långt långt bort… ja det får man försöka leva med och det började där på dagis när man skulle vinka hejdå på morgonen……nu tar hon snart studenten, lilla hjärtat.

    Reply
  2. Jag är glad att det är långt långt kvar innan jag blankt måste säga nej när han vill åka på festival/charter/gå över gatan. Inte förrän han fyllt 25, säger jag.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.