Livet just nu

Det har inkommit önskemål om att jag ska blogga mer om hur vårt liv fortgår här uppe.

Jo tack, det går bra. Men jag känner mig ännu lite obekväm att skriva om det, vardagsbetraktelser blir mer intima eftersom man här rör sig i ett mycket mindre sammanhang. Men jag lovar att försöka bortse från det och rapportera en del. Låt mig börja med några saker:

Jag är lite paranoid när jag möter folk, eftersom faktumet att jag inte vet vilka de är inte behöver betyda att de inte vet vem jag är. Vid åtminstone tre tillfällen den senaste veckan har det hänt att människor jag inte haft en aning om vilka de är kommit fram på exempelvis Konsum och frågat Nå, hur går det för er då? och så har det visat sig vara någon granne till oss eller vän till Johannas föräldrar eller barndomsbekant till Johanna eller någon som helt enkelt bara vet på det sätt som folk i den här typen av samhällen brukar veta vad omgivningen sysslar med. Människor som jag inte har en aning om vilka de är, men som så klart har hört allt om vår flytt hit. Och att alla är påpälsade i vinterställ, gigantiska mössor och stora halsdukar i kylan så att det knappt går att se vem som är vem ens om jag skulle råka känna dem gör det inte enklare. Men jag gör mitt bästa, och konverserar glatt tillbaka.

Johannas syster är bekymrad över min kompissituation här. Allt hopp är dock inte ute. Det finns faktiskt en kille i byn som använder cykelhjälm, honom skulle du nog gilla, meddelade hon häromdagen.

I går var vi ute och gick längs älven. Mycket vackert. Jag snor Johannas bildcollage.

Tage har gått på dagis här uppe en vecka nu. Inför flytten var detta det enda jag oroade mig för, jag och Johanna har ju gjort ett medvetet val, medan han bara tvingas haka på och fullständigt byta miljö. Men det verkar gå bra, även om han i torsdags sa att han fortfarande gillar sitt gamla dagis mer, för jag känner dem bättre, som han motiverade det och orden fick det att hugga till en smula i mitt hjärta, men i nästa andetag la han till men det här dagiset är också roligast, kanske för att lugna mig. Älskade unge.

En timme om dagen

Det blev inga storstilade nyårslöften och årssummeringar. Flytten och faktumet att jag ändå sedan vi anlände till Vittangi varit endera mag- eller influensasjuk – lika bra att ta all skit på en och samma gång – har dragit ner mitt nätanvändande väsentligt. Ja, plus det här med avsaknaden av själva internet i sig själv också då.

Men hur som helst. 2013. På en ny plats där andra spelregler gäller. Vi skottar gården från nyfallen snö mest varje dag, eldar i öppna spisen för att hålla kylan stången, skjutsar runt Tage på styrkälke (det som söderöver kallas snowracer eller bob) och i lördags stod morfar Roger (alltså Johannas pappa) i farstun och sa hörru att nu har jag renen med mig varvid jag fick hjälpa till att bära ner en nyslaktad ren i källaren och hänga upp den i matkällaren, en ren som i går efter att ha mörat till sig styckades i vår tvättstuga. 14,2 kilo kött till oss och 12,5 till Johannas systers familj.

Och nej, jag var inte särskilt delaktig i själva styckandet. Men jag såg i alla fall på.

Jag har ett enda nyårslöfte. Under året som kommer ska jag göra mitt yttersta för att skriva åtminstone en timme per dag på romanen så att den blir klar någon gång.

Och ja, dagens timme är redan avklarad. 1 395 tecken. Inte så mycket att skriva hem om, men åtminstone något.

Internet & jag, en tragikomisk historia

Det har verkligen gått troll i det här med vårt internet. Debaclet med Bredbandsbolaget i färskt minne (tror ni de ringde mig för att diskutera kompensation den 27:e som de lovade?) har det även strulat till sig med Tele 2 där jag har ett mobilt surfabonnemang via en router, men där får jag ta på mig åtminstone en del av ansvaret själv.

Efter att ha fått simkortet tillklippt för att det skulle fungera även i nya miniipaden, lade det i stället av helt, något vi inte upptäckte förrän vi kom fram till Vittangi. Samtal till kundtjänst följde, fick rådet att besöka Elgiganten i Kiruna som är regionens enda mobilbutik som inte bara har Teliakompetens, men där ruskade de bara på huvudet på juldagen är vi åkt in för att köpa en tv på rean, ingen som har Tele 2 här uppe, så vi har slutat att ta in korten. Nytt samtal till kundtjänst, de knappade in en beställning på att ett nytt kort skulle skickas ut, vänta lite vad har ni för adress registrerad på mig? men det var så dags då, killen hade hunnit trycka på sänd och nu var beställningen omöjlig att annulera och inte förrän den hunnit passera genom hela systemet kunde en ny beställning göras, något som ännu inte inträffat, fem dagar senare. Detta trots att jag försökte ändra adressen dels när jag skaffade abonnemanget, och dels när jag ringde första gången. Men den sitter tydligen hårt präglad i mig, adressen på Vegagatan i Vasastan som Tele 2 vägrar släppa taget om.

Nåväl. Vi har våra mobiluppkopplingar, så vi sitter inte helt i sjön. Men ändå. Det irriterar och skaver, vill kunna leva mitt nätliv som vanligt.

Ledsen, men jag föraktar numera Bredbandsbolaget

Vi är Vittangibor på riktigt nu. Byn hälsade oss med -33 grader som enligt uppgift från mamma hade krupit ner till -37 i natt enligt riksradion.

Vi hälsades också på ett annat sätt. De – ursäkta språkbruket för här kommer det att osa – förbannade jävla jubelidioterna på Bredbandsbolaget hade så klart fuckat upp flytten av vårt bredband trots att jag ringde om det för en månad sedan eftersom jag ville vara på den säkra sidan, och därefter har ringt två kontrollsamtal till deras kundservice för att kontrollera att allt gick enligt plan. Jadå, inga problem, det kommer att funka sa en kille på kundservicen när jag ringde i onsdags. Ja tjenare, när jag kopplade in mellanproppar, sladdar och modem och lampan vägrade tändas och jag åter ringde kundservice meddelade kvinnan i andra änden att nej, det kommer inte att fungera, det har inte ens påbörjats någon flytt, den avbröts av vårt system den 29 november, vill du att jag påbörjar ett flyttärende, det kommer bara att ta tre-fyra veckor tills allt är igång?

Ridå.

De som känner mig vet att jag sällan blir arg. Men oj vad jag skällde ut henne, trots att jag så klart någonstans inombords visste att det inte var hennes fel personligen. Men det fanns så många saker i det de sagt under de tidigare samtalen som ställde uppgiften hon nu sa sig hitta i systemet på ända, att det kändes fullständigt absurt. Vadå ingen flytt på gång, jag hade ju ringt två gånger och kontrollerat och allt hade rullat enligt plan? Men nej, inte en tum vägrade hon först ge med sig, det fanns inget hon kunde göra och processen gick inte att påskynda. Efter ett tags skällande från min sida erbjöd hon sig dock att slänga till oss ett par mobila bredband som kompensation under de kommande vänteveckorna, vilket kanske hade kunnat vara ett plåster på såret bortsett från den lilla detaljen att Telenor, vars mobilnät Bredbandsbolaget använder sig av, överhuvudtaget inte brytt sig om att sätta upp några master i den här delen av landet, hela regionen öster om Kiruna är en vit fläck på Telenors täckningskarta. Denna detalj visste dock företagets kundservice inget om.

Summa summarum: Jag sade upp alla våra göromål med Bredbandsbolaget på stående fot, och svär på att jag aldrig tänker ha något med detta skitföretag att göra igen någonsin i mitt liv. Jag ringde därefter Telia och tecknade ett abonnemang där, och personen jag pratade med sa att visserligen skulle vi enligt gängse gång tvingas vänta lika länge hos dem innan bredbandet började rulla, men om jag ringde direkt efter julhelgen och pratade med rätt avdelning, så skulle det nog gå att få ner väntetiden en del (något som enligt Bredbandsbolaget var omöjligt att få till stånd, de skulle vara att bryta ingångna avtal med underleverantörer – att de fullkomligt ignorerat avtalet de hade gentemot mig var dem egalt).

Förlåt mig men: Idioter.

Okej, slutgnällt. Vi tar en fin snöbild som avslutning för att lugna nerverna, jag plåtade den i bilen på vägen upp från Gällivare där vi blev hämtade från tåget.

20121222-223526.jpg

UNT ger sig ut i marginalen

Upsala Nya Tidning testar återigen nya grepp med sin litteraturkritik. För ett par år sedan laborerade de med betyg på sina bokrecensioner, och nu testar de att låta läsaren ta del av en recensents marginalanteckningar. Det är kring Therese Erikssons läsning av Merethe Lindströms roman ”Dagar i tystnadens historia” experimentet kretsar, det går att ladda ner en pdf där man kan ta del av hennes anteckningar på boksidorna under läsandets gång och här kan man läsa hennes egna tankar kring projektet och hennes åsikter om boken. Försöket har fått en del uppmärksamhet, här är Karin Olssons reflektion i Expressen och här har Medievärlden skrivit.

Jag gillar att UNT vågar ta ut svängarna på kultursidorna och testa nya grepp, Uppsala är ju av hävd en stockkonservativ akademikerstad och så har väl ofta också varit fallet på stadens enda morgontidnings kultursidor. Men under kulturchefen Lisa Irenius styre har en hel del spännande inträffat, och jag hoppas att mer kommer att fortsätta hända.

Jag har under det senaste ett och ett halvt åren efter att jag sade upp mig från TT Spektra haft glädjen att medverka på kultursidorna i UNT en del, på sistone mest med filmrecensioner och inte så mycket litteratur visserligen, men jag hoppas kunna ändra på det under nästa år, då jag till följd av Vittangiflytten kommer att få svårare att springa på pressvisningar i Stockholm på regelbunden basis. Böcker läses ju dock på samma sätt 125 mil norr om huvudstaden som mitt i den, inbillar jag mig.

Och just ja, på tal om starten för marginaanteckningsexperimentet, så ingick det i en större e-boksspecial som UNT publicerade i går, som jag skrev en krönika till samt tipsade om ett gäng läs-/surfplattor till. Jag skickade in krönikan redan i onsdags kväll – jag skrev större delen av den på min Ipad mini på stranden i Las Palmas, så jobbar jag – och hade jag hunnit se den där Cnet-artikeln jag bloggade om i torsdags kväll hade jag nog inkorporerat uppgifterna från den på något sätt. Men det var så dags då.

Nattåg 94

Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.

Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.

Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.

Älskade unge.

SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.

Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.

Livet.

Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.

Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.

Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.

Ensam hemma

Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.

Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.

Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.

Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så synd om honom är det inte.

Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.

Livet just nu

Vi är i Vittangi igen. Ett kombinerat administrations-, jobb- samt intervjuofferbesök.

Intervjuoffer. Konstigt ord egentligen. Som att det alltid måste handla om att bli ställd mot väggen.

Planet hann inte mer än slå ner sina hjul på landningsbanan i Kiruna förrän jag kände mig trött och febrig. Orkar inte en tredje sjukomgång mer eller mindre i rad.

Den jobbrelaterade biten av resan innebär att jag ska åka ner i gruvan i Kiruna. Djupt ner. Det ska bli väldigt skoj.

Jag stör mig ofantligt på veckans artiklar i Stockholmstidningarna om de skadeframkallande spärrarna i tunnelbanan. Eller, inte på artiklarna, utan på den allt mer tydliga samhällsmentalitet spärrarna visar på. Spärrarna måste byggas så där höga och aggressiva, för annars finns risk att några fuskare tar sig igenom, och hur skulle det se ut om vi hederliga skattebetalare tvingades betala för det, vad? Nej, låt oss bygga murar som åtskiljer de ärliga från snyltarna. Skit samma om vi får ett allt kallare samhälle, jag tänker fan inte betala för någon annan än mig själv.

Bah.

Här uppe i norr

Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk

ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE

DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL

(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)

där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.

Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.

Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.

Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.