Väsentlig information

I luften igen, andra hållet nu, Arlanda till Kiruna, den här gången dessutom utan förseningar.

Det var en bra gala i går även om jag kände mig en smula vilsen, kanske har jag varit borta från vimlet för länge men jag tyckte mig inte se så många bekanta ansikten som jag brukat. Fast det är klart, kanske var det inbjudna klientelet också delvis ett annat, ljudboksförlagsvärlden är ju inte identisk med den traditionella förlagsvärlden.

Jag fick agera talesperson för barn- och ungdomsjuryn, blev intervjuad om vårt arbete från scenen (självklart handlade dock den första frågan om det kuriösa i att jag numera bor i Vittangi) och fick därefter läsa prismotiveringen samt meddela att vi utsett Jonas Karlssons inläsning av Gunilla Bergströms Vad sa pappa Åberg? till vinnare. Precis innan jag skulle upp på scenen gjorde sig vardagen påmind då fickan burrade till, Har vi slut på välling? undrade Johanna men jag hann tyvärr inte svara att det fanns fyra nya förpackningar på hyllan under trappan i källaren förrän efter förrättat värv, så Ejda fick somna med lätt kurrande mage.

Kanske inte helt glasklart, mitt förvaringssystem. Köper jag en ny vällingförpackning på Konsum i Vittangi ställer jag den i skåpet ovanför kylskåpet, köper jag ett fyrpack på Coop Forum i Kiruna ställer jag alla i källaren.

Jag lämnade kalaset på Metropol Palais strax efter prisutdelningen, kom ut på gatan i korsningen Odengatan/Sveavägen och det är mina gator, jag bodde ju en herrans massa år ett par kvarter längre upp vid Odenplan, men i stället för att som brukligt promenera förbi de gamla hoodsen och minnesjunka en sväng begav jag mig direkt mot tunnelbanan, jag frös och var trött, fortfarande en aning märkt av förra veckans influensa.

En av dem jag kände i vimlet presenterade mig för sitt sällskap med Det här är Daniel, han är gift med en bokhora. När jag skrattade svarade hon, ja men vadå – det är väsentlig information!

65 timmar Stockholm

Jag är verkligen ingen partykille mera.

Visserligen var jag fortfarande … ja låt oss säga orolig i magregionerna när jag anlände till Stockholm vid halv sju-tiden på lördagskvällen, med 65 timmar egentid i huvudstaden framför mig och endast ett tvåtimmarsmöte på måndagen som ett inbokat måste, men det hade så klart varit fullt möjligt för mig att strunta i magens signaler och i stället bege mig ut i natten och ta smällen dagen efter i stället.

Men inte den 40-åriga Daniel. I stället gjorde han en närmast oanständigt tidig kväll, var på söndagen på språng redan vid kvart över åtta och strax därefter parkerad på Urban Deli framför datorskärmen och romandokumentet. Sex timmar skrivet första dagen, två timmar den andra på Vurma vid Hornstull (jag blev tvungen att jobba lite i går också) samt två timmar i morse på Ritorno i Vasastan innan jag gick och tog flygbussen från Sankt Eriksplan vid tiotiden.

Resultat: 20112 tecken. Jag drömde om 25000 före avfärd, men som sagt, det kom lite jobb emellan i går, så jag säger som Pär Nuder, stolt men inte nöjd.

Egentligen ser jag det som rätt självklart. När jag nu ges möjlighet till sammanhållen egentid på det här sättet vore det idioti att inte ägna den åt det jag verkligen behöver, det vill säga åt att skriva, i stället för att hålla på och ödsla tid på att vara bakistrasig.

Men det är trots allt en rätt nyvunnen insikt.

(null)

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Kontraster

I Stockholm i dagarna två, körde bil i fjorton timmar i går, hade värkande gaspedalsfot när jag kom fram vid halv elva-tiden på kvällen.

Har hittills lyckats springa elva kilometer med uruselt resultat, redigera ihop en TVdags-text, få parkeringsböter trots betald avgift (hej datumparkering) samt ätit sen lunch på Louie Louie, där jag nu ska skriva en dryg timme innan det är dags för allehanda hushållspyssel innan kvällen tar vid för redaktionsfest med mina forna kultur- och nöjeskollegor på TT Spektra, vi ämnar göra Söder osäkert, åtminstone Pelikan.

I Vittangi ska det ha varit sex grader kallt i natt, här sprang stapplade jag Södermalm runt i t-shirt och shorts (okej, inte i natt men ni fattar) och löven är i regel fortfarande gröna. I Vittangi har jag den senaste veckan krattat ihop åtta säckar björklöv i arbetet med att göra gården färdig för vintern. I fjol kom snön som stannade den 15 oktober.

Loppet är kört

Det här med min uppladdning inför New York Marathon. Går väl så där får jag medge.

I morgon skulle jag ha sprungit Stockholm Halvmaraton, en liten värdemätare för att kolla så att jag åtminstone pallar att springa halva sträckan.

Men så kom influensan. Och så blev jag frisk. Och sedan kom den tillbaka dubbelt, med feberfrossa och magvärk deluxe förra helgen. Och lagom till jag började återkomma till livet blev Tage sjuk, feber runt fyrtiogradersstrecket större delen av veckan. Så det blev vab med honom för en förälder, samtidigt som Ejdas förskoleinskolning gick helt i baklås och vi tvingades börja om, med den andra föräldern på heltid på dagis. Samtidigt som vi båda hade inbillat oss att vi skulle kunna börja jobba heltid igen och hade samlat på oss en hel hög med jobb med snart stundande deadlines.

Och där står jag nu. Utan någon som helst möjlighet att finna tid att köra bil tur och retur Stockholm i uppåt 30 timmar för en och en halv dag i huvudstaden. För jo, tanken var att ta bilen, vi hade en del stora grejer som behöver köras ner respektive fraktas upp. Trist.

Men nåväl, jag hyser någon sorts förhoppning om ett nytt försök nästa helg, även om det visserligen inte finns något lopp som hägrar då.

Midnattsloppet och jag

År 2003 sprang jag Midnattsloppet för första gången.

Det var en konstig sommar, jag hade jobbat övertid närmast bisarra mängder åren innan och hade ett komptidskonto som tillsammans med den ordinarie semestern räckte till elva veckors ledighet. Dessa var tänkta att spenderas i Kambodja där Peter då vistades som biståndsarbetare, jag hade varit där redan sommaren innan och också hälsat på, men då endast två veckor.

De elva veckorna blev dock bara tre, i Phnom Penh drabbades jag efter ett par veckor av ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara, jag fick akut hemlängtan och trodde dessutom att det förhållande jag varit i och som tagit slut ett halvår tidigare plötsligt kunde och måste räddas, jag greps av panikkänslor och var helt enkelt tvungen att bara resa hem.

Väl hemma var ångestkänslorna som bortblåsta, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag betett mig som jag gjort.

Men jag stod hur som helst plötsligt i Sommarstockholm, med åtta veckors återstående betald ledighet, och inget att göra (bortsett från att fila på manuset till Dannyboy & kärleken då, som vid den här tiden var ännu ett halvår från att bli antaget). Vad sysselsätta mig med?

Träna.

Sommaren 2003 är den enda sammanhängande tid bortsett från i år då jag lyckats upprätthålla någon sorts regelbunden träningsdisciplin. Jag bodde vid den här tiden vid Gullmarsplan och de flesta av passen gick längs Årstaviken, men jag brukade också cykla till Hellasgården i Älta och springa i motionsspåren där.

Kulmen på den här träningssommaren var min start i Midnattsloppet. Jag minns det som ett rätt skönt lopp att genomföra, jag orkade mer än jag trott, men började av någon anledning spurta redan på Sankt Paulsgatan en bit före Mariatorget och var således totalt slut när jag gick i mål borta vid Zinkensdamm på tiden 54.56.

I kväll sprang jag mitt livs andra Midnattslopp. Min enda ambition var att slå min tid från 2003. När jag gick i mål, rejält trött men inte lika slut som för elva år sedan eftersom jag åtminstone väntade med spurten tills jag kommit ut på den avslutande raksträckan längs Hornsgatan, klockades jag för tiden 54.53. Tre sekunder snabbare! Kanske inga eoner, men ändå, jag är ju trots allt inte 28 längre.

Sporrad av denna seger över mig själv gick jag genast hem genom den ljumma södernatten och anmälde mig till Stockholm Halvmarathon den 13 september. Lika bra att slå till innan träningsvärken kickar in i morgon.

Stockholmare är de allihopa (åtminstone hälften)

En intressant detalj från helgens årsstämma på Författarförbundet var den lilla folder som delades ut och som visade var i landet förbundets medlemmar bor. Det visade sig att blott 4 procent är skrivna i Norrland, samtidigt som 52 procent av medlemmarna samsas i Stockholms län. De tre storstadslänen tillsammans slukar 77 procent av förbundets medlemmar.

Nu ger så klart inte siffrorna hela sanningen. Att vara en stark Norrlandsröst kräver nödvändigtvis inte att man bor i landsdelen – en så kraftigt norrländskt präglad författare som Torgny Lindgren bor sedan länge i Östergötland, bara för att ta ett exempel. Samtidigt är det självklart så att det visar på en slagsida inom författarkåren. Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.

IMG_8205

Åter i norr

Jag har haft en fin helg i Stockholm, med många bra och roliga punkter avbockade från att träffa och göra-listan.

Men att komma hem igen och få tränga till sig lite plats i sängen bredvid Pejdo Po, som sussar på tvären som vanligt, det slår allt.

Ska också försöka minnas dessa ömma känslor när hon vaknar vid halv tre i natt och tycker att det är hög tid att stiga upp.

Att vara norrlänning

Och du din jävla stockholmsbögjävel kommer inte närmare än fem meter för då smäller det.

Året är 1994, jag är 19 år och gruppbefäl på ett skyttekompani på I21 i Sollefteå, och har lördagskvällen till ära iklätt mig en poppig, vinröd Adidaströja. Jag skulle inte kalla den tajt, utan på sin höjd kroppsnära. Men just där, helgtjänstkvällen då vi har bestämt oss för att blunda för morgondagens arla uppställning och i stället tänker supa oss fulla på Gyllene orren, räcker det. Stockholmsbögjävel.

Killen som spottar ur sig frasen kommer från Sundsvall, tolv mil söder om vår vistelseort. Själv är jag uppvuxen i Sandviken, ytterligare tjugotvå mil söderut. Vi är båda från Norrland. Men i hans ögon förtjänar jag och min t-shirt skällsordet Stockholm.

Ett år senare jobbar jag en kväll för första gången i baren på min studentnation i Uppsala. Britpopvågen har nått zenit, min gula t-shirt är tveklöst tajt och när jag lutar mig fram över bardisken och frågar en kund Vill du ha ett glas till ölen? får jag ett alkoholtungt vaaa? till svar. Jag upprepar frågan, och killen, som jag senare ska bli vagt bekant med när vi under några vinterveckor fruktlöst springer efter samma tjej, fnyser jävla norrlänning, griper tag om sin ölflaska och går därifrån. Själv är han sprungen ur staden vi befinner oss i, tolv mil söder om Sandviken. Jag går hem den kvällen och ställer mig framför spegeln, kontrollerar så att min tunga verkligen nuddar gommen när jag formar L-ljud, försöker undvika att den i stället daskar neråt i munhålan och skapar det där typiskt gästrikiska tjocka L-lätet. Glas, säger jag till spegeln med så tunt L som möjligt. Inte säga gLLas, bannar jag mig själv. Glas.

I min debutroman Dannyboy & kärleken från 2005 ondgör sig den självömkande huvudpersonen om vådan av att ha sitt ursprung i Gästrikland. Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike, säger han. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara dom från Dalsland som har det värre. Och dom har ju i alla fall Fucking Åmål.

I dag är det kanske åter mer synd om dalslänningarna eftersom Lukas Moodyssons debutfilm väl sakta faller i glömska i de breda folklagren, men belägenheten för gästrikar har därför inte blivit mindre prekär. Inklämt mellan den prunkande storstadsregionen Stockholm/Uppsala i söder, det identitetsstarka och folkdräktstunga Dalarna i väster och det riktiga Norrland norrut, är Gästrikland ett anonymt skogsbeklätt litet ingenmansland som få utomstående vill ha att göra med. Inte ens E4:an befattar sig med landskapet på allvar, Europavägen lyckas under åtta mil av sin rikslånga sträckning mata norr- och södergående trafik genom landskapet så effektivt att trafikanter lär undra om det överhuvudtaget bor någon längs denna sträcka.

Under det dryga decennium då jag bodde i Stockholm låg de här tankarna mestadels latenta inom mig. Men efter att min familj nu omlokaliserat sig till min hustrus hemby Vittangi sju mil öster om Kiruna, och jag därmed kan lägga bott i Norrlands nordligaste kommun som en punkt till min cv, har jag allt mer börjat fundera på Norrland i allmänhet och dess sydligaste appendix i synnerhet.

Norrland som begrepp är på en och samma gång både diffust och glasklart. Eftersom landsdelen upptar nästan sextio procent av Sveriges yta säger frasen Jag bor i Norrland rent geografiskt nästan ingenting – det är 100,5 mil fågelvägen mellan den nordliga spetsen vid Treriksröst och den sydliga gränsen i Färnebofjärden – men samtidigt finns i ordet norrlänning en inneboende sam- och tillhörighet som boende i Svealand och Götaland saknar. Detta är extra intressant, för till skillnad från hos svearna och götarna finns det i Norrland inte någon gemensam historisk folkstam som samlande symbol – att vara norrlänning är ett tillstånd.

Själv kände jag mig under uppväxten aldrig som norrlänning. Boende i Norrlands sydligaste kommun Sandviken sökte jag samhörighet i motsatt riktning, och jag hittar inte på när jag säger att jag ibland drömde om att vi gästrikar skulle upptas i Svealand, att de nere i södern skulle låta oss bli en del av det urbana liv jag utgick ifrån pågick i den landsdel som huserar huvudstaden. Helt otänkbar trodde jag heller inte att drömmen var – Gästrikland räknades till Svealand så sent som på 1400-talet, saker kunde ändras igen.

Södern för den delen. Det irriterade mig oerhört att vår granne Dalarna i väster tilläts vara med i den svealändska gemenskapen trots att landskapet låg betydligt mer ”off” än Gästrikland. Från mitt pojkrum var det 16 mil fågelvägen till centrala Stockholm, men de som bodde i Idre i norra Dalarna hade över 40! Ändå kunde de sitta där i sina fjärran fjällstugor och bo i Svealand, trots att de till och med hade en egen sameby. Jag hatade folk från Idre, de var ett hån mot min längtan efter storstadens puls.

Från min nya horisont i den svenska civilisationens nordligaste utpost ter sig ungdomsåren i Gästrikland både närliggande och avlägsna. Nära eftersom Kiruna påminner om Sandviken – båda socialdemokratiska fästen med varsin tung industriaktör som dominerar och dompterar den lokala samhällsutvecklingen i form av LKAB och Sandvik – och fjärran eftersom avståndet är så svårgreppbart. Ni bor ju så långt borta, säger min mamma uppgivet i telefonen, hon är inte så pigg på att flyga och ett femtontal timmar på tåg avskräcker också. Men gläds över att vi båda åter bor i Norrland! vill jag svara, men mamma har aldrig delat mina tankar om landsdelarnas betydelse så frågan är om det räcker som substitut till att få träffa sina barnbarn oftare.

Men faktum är att Norrland som identitetsmarkör förekommer påfallande sällan här uppe också. Och detta gäller även landskapet Lappland vilket förvirrar mig ytterligare – jag är skolad i en trakt där man geografiskt identifierar sig med sitt landskap, men här hör jag aldrig någon tala om att vi bor i Lappland, i stället är vi norrbottningar eftersom vi bor i Norrbottens län. För mig är det obegripligt hur någon kan vilja identifiera sig med ett landsting, men kanske är det även här avståndet som ställer till det, Lappland är så oerhört stort och skiftande – vilken sorts samhörighet kan den som bor i Lapplands nordligaste ort Karesuando tänkas känna till dem i dess södra ände i Dorotea, 72 mils bilväg söderut?

Men åter till Norrland. Vilka av oss som bor i denna landsdel ser oss ens först och främst som norrlänningar? De i mitten? Jämtarna verkar vilja hålla sig för sig själva med sin flagga och republik, men kanske i Västerbotten, i de säregna inlandstrakter där Lindgrenarna och Lidman skapat egna litterära universum? Nja, de har ju en stark lokal, egen identitet, varför skulle de kalla sig norrlänningar? De mer identitetslösa landskapen då – som Ångermanland där jag kallades Stockholmsbögjävel – är det Norrlands hjärta? Tveksamt, de har Höga kusten, en egen skärgård med vacker natur och böljande dalar inåt landet, platser starka i sig själva, enkla att skapa egna identiteter kring.

Än längre söderut då, i landskapen som inte har så mycket att yvas över? Vet någon något alls om Medelpad? Ja, Sundsvall ligger där och det finns en postsorteringscentral i den en gång så viktiga järnvägsknuten Ånge, men därutöver? Och Hälsingland som jag i min armod på något sätt alltid sett upp till – vad har hälsingarna egentligen att komma med, är det inte bara en jämntjock trakt där ingen kan skilja orter som Söderhamn, Bollnäs och Hudiksvall åt? Borde inte de vilja kalla sig norrlänningar? Kanske.

Men det tragikomiska är, att det på något sätt är först när vi når allra längst ner, till min barndoms Gästrikland, Norrlands blindtarm, som vi hittar ett landskap så vagt i allmänhetens medvetande att invånarna borde kasta sig över chansen att vilja ikläda sig en i södern så stark identitetsmarkör som norrlänning.

Och då bor där ett folk som inget annat vill än att knyta band söderut, få vara med i en gemenskap där de helt skulle försvinna i mängden. Oh the ironi.

——

Ovanstående text skrev jag för cirka ett år sedan, senvåren 2013, först som spridda tankar i sviterna av vår Vittangiflytt, sedan något mer stringent sammanredigerad med en vag tanke om att kanske försöka få texten publicerad på lämplig plats. Eftersom jag aldrig tyckte att jag fick till slutklämmen ordentligt stannade det dock vid just en tanke och texten föll med tiden i glömska i min Övrigt-mapp, och jag har inte tänkt på den förrän jag i går lyssnade på första avsnittet av Norrlandspodden med Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm, där en del av de tankar och faktauppgifter som passerar revy även i min text belystes.

Så som en hyllning till deras podd, vars första avsnitt jag gillade skarpt och som jag uppmanar alla att lyssna på eftersom ämnet inte bara berör norrlänningen utan svensken i gemen, plockar jag fram texten från glömskan och publicerar den här i stället.

Och lyssna nu på podden! Här är länken till den i iTunes.

Snömodd galore

Vi återvände norrut i dag.

Att lämna den relativt långt komna våren i Stockholm och mötas av snöskottning på vår uppfart i Vittangi kändes … så där. Nu var det visserligen inte på grund av snöfall utan varmt väder och snösmältning vilket gjort uppfarten, som är en sådan i ordets rätta bemärkelse då den går resolut uppåt, fullständigt ofarbar. Snömodd galore, och på tredje försöket med maximal sats lyckades vi komma halvvägs upp, vilket fick räcka för stunden tills jag hunnit ut för att ta hand om det värsta med skyffeln. Morgondagen lär dock kräva en rejäl skottning för att jag ska slippa skämmas för grannarna.

Det var en fin Stockholmsvistelse. Intensiv men definitivt fin.

Friday night out

Jag är på lokal. Har druckit två öl och ätit hamburgare på Harvest Home med DN-Mattias, detta underbarn till trevligt sällskap. Tidigare i kväll har vi sågat tv-program ihop, mer om det i nästa avsnitt av TVdags podd.

En gång i tiden var jag även hamburgerbloggare och tog sådana här bilder på regelbunden basis.

20140411-223041.jpg

Nu gör jag det bara för nöjes skull.