Aprilväder

Vi är i Stockholm. Lång dags färd mot kväll, som Tage vägrar in i det sista. Han ska inte gå och lägga sig, sitter i stället och stirrar en smula surmulet/vimmelkantigt på Smurfarna på Netflix.

Vi åt middag på Koh Phangan, en sådan där idé som med två små barn i släptåg är bättre i teorin än i praktiken. Tage satt visserligen mestadels mycket snällt (ja, han hade en iPad framför sig), men Ejda blev galen av glädje av alla de blinkande ljusen och hade absolut inte tid att sitta ner och äta. Oväntat dök Morgan och hans sambo Kicki upp också, de skulle på en födelsedagsmiddag några bord bort. Hann dock inte prata så mycket med dem, Ejda behövde jagas.

Jo, visst är det skönt att det inte är någon snö på marken här, men allvarligt talat – jag föredrar snö alla dagar jämfört med den parodi på aprilväder som Stockholm bjöd på i dag. Tre grader ”varmt”, regn och snålblåst.

I morgon har Tage beställt ett besök på Spårvägsmuseet. Vem är jag att neka?

——

Har för den delen i dag skrivit på TVdags, en text om den historiska spionserien Turn, med svensk premiär på C More och Filmnet i kväll.

Färder slutar i kärleks famn

Det är en omvälvande känsla att resa från våren till vintern inom samma land. Från nästan femtongradig vårvärme och gröna gräsmattor i Stockholm till de här vyerna, jag tog bilden genom flygplansfönstret tio minuter före landning i går.

20140329-193924.jpg

Jag gillar att leva i den här kontrasten, en fot på varje plats.

Jag stannade på 15 500 tecken. Ett resultat jag är väldigt nöjd med, och som inger ett visst hopp om att jag borde kunna skriva uppåt 5 000 tecken även andra dagar om jag lyckas rensa kalendern ren. Kanske blir det en bok inom överskådlig tid trots allt.

När jag kom hem satt Johanna och Ejda i soffan. Den yngre av de två tjöt av lycka när hon såg mig, slet sig studsande loss från sin mammas grepp, halvtrillade ner på golvet och ettårssprang på sina rultiga ben fram till mig och kastade sig in i min famn. De tio sekunder det tog henne att nå fram innehöll utan tvekan den mest koncentrerade form av kärlek som någonsin riktats mot mig.

Storstadssummering

Så går den här södervistelsen mot sitt slut. Tre kompisträffar och en kort visit på en trevlig fest, en joggingrunda och några fina promenader i solskenet blev resultatet bortom skrivandet.

På detta område låter jag ännu juryn överlägga ett par timmar, jag ska skriva en dryg timme nu innan det är dags att ta tag i flygturen mot Kiruna. Men om inget oförutsett händer lär jag utan problem nå målet. Och stundtals har det faktiskt redan i skrivögonblicket känts helt okej, något som är rätt ovanligt för mig.

Sex femtondelar avklarade

Nästan 6 000 tecken blev gårdagens resultat. Lejonparten måste alltså skrivas i dag, plus kanske kanske lite i morgon förmiddag beroende på hur pigg jag är inför avfärden norrut igen.

Men det är väl ändå inte kvantitet utan kvalitet som är det viktigaste, kanske någon tänker. Jo förvisso, men i det här läget handlar det mest om att jag måste börja få ur mig textmassan oavsett kvaliteten på varje enskilt ord.

Men vissa delar av det jag skrev i går blev jag ändå nöjd med. Jag har inte riktigt fått grepp om berättarstilen i alla stycken, men det tar sig.

Har just ätit frukost på mitt gamla förmiddagsjobbarfik Louie Loiue, som är sig i princip helt likt från hösten 2012 när jag var här nästan dagligen.

Men nu roman.

Huvudstaden

Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.

Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.

Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.

När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.

Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.

Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.

Skilda världar

Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.

Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.

Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.

20140309-181626.jpg

Detaljer

Det här att ha två hem. Eller åtminstone 1,5 – i ärlighetens namn har Stockholm hamnat på sparlåga det senaste året.

Men hur som helst. Nu är vi här, mellanlandning i dagarna två inför USA-semester, och jag finner mig förundras över de små detaljerna. Jag öppnar ett linneskåp, tar fram lakan och örngott, och snurras genast in i nostalgins torktumlare bara av vetskapen att fanimig, det här är ju våra prylar, mina sängkläder, hyllor jag själv bestämt ordningen på en gång men som i Vittangitillvaron helt fallit bort från sinnet. De ligger ju bara här och väntar på att vi ska ta hand om dem.

Sådana där små saker. Som förmår rubba en helt. Åh vad jag gillar det.

Vittangi – år ett

För ett år sedan i dag hämtade vi Tage från förskolan vid Skanstull med klumpar i våra magar. Han fick krama sina fröknar extra länge, vi rensade hans fack från de sista kvarglömda vantarna, vinkade hej då och gick ut i entrén där all vår packning väntade. Vi tog tunnelbanan upp till Centralstationen och gick svettiga och överlastade mot perrong nummer åtta där nattåget mot Narvik skulle avgå.

Under resan upp blev tåget snart två timmar försenat, en försening som under natten och tidiga morgonen höll i sig. Den sista sträckan lyckades dock lokföraren köra in en del tid vilket aldrig meddelades i högtalarna, så när utropet ja, då var det Gällivare om ett par minuter, Gällivare nästa kom var vi oförberedda, vi trodde det var minst tjugo minuter kvar. Resväskor, vagnar, ryggsäckar, påsar, barn och gravidmagar åkte ut från sovvagnskupén med närmast panisk frenesi, och hade det inte varit för att jag i sista stund lyckades sträcka fram och kila in en kasse med julklappar i dörrspringan som var på väg att glida igen hade jag fått åka vidare till Kiruna. I stället kunde jag pressa mig ut genom tågvagnsdörren som på intet sätt hade gett upp sina försök att stänga sig, och förbannad som ett bi tumlade jag ut på den snötäckta perrongen och hälsades inte bara av Johannas något förvånade föräldrar, utan också av -33 grader på årets mörkaste dag.

Flytten till Vittangi var ett faktum.

Det har hänt en del sedan dess. Johanna har höggravid varit nära att stryka med i dubbelsidig lunginflammation, en dotter har fötts, en son har vuxit upp till en liten pojke som det går att samtala och (ibland) resonera med och ett hus har sakta värmts upp, botts in i och renoverats.

Der är klart att livet här uppe är annorlunda mot det vi var vana vid. Men jag skulle säga att de flesta förändringarna egentligen inte handlar om att vi nu bor i i ett litet arktiskt samhälle beläget sju mil ut i ingenstans öster om Kiruna, utan i första hand om att vi har bytt ett väldigt typiskt medieklassliv i Stockholms innerstad mot ett villaliv på landsbygden. Vi hade kunnat bosätta oss i en håla några mil utanför Köping och tillvaron hade blivit snarlik.

Okej, vissa undantag finns:

• I Köpingtrakten har de inte tre timmar ”dagsljus” per dag just nu.

• De har inte haft snö i mer än två månader redan.

• Där hade troligen inte min svärfar dykt upp oannonserat i dörren en dag och sagt hörru kommer du ut och hjälper mig bära ner renen, varvid vi tio minuter senare hade ett nystyckat djur upphängt i vår matkällare.

Men bortsett från exotiska inslag likt dessa ter sig även livet norr om polcirkeln på många sätt som ett traditionellt landsbygdsliv.

Hur det har gått? Jo tack, tackar som frågar.

Överlag trivs jag väldigt bra i Vittangi. Trots att det på papperet i jämförelse med Stockholms stadspuls kan te sig som ett torftigt liv, hinner vi precis som i Stockholm inte med att ta del av det fritidsutbud som erbjuds. I teorin har jag och Johanna varje kväll i veckan utom lördagar uppbokade för aktiviteter som bio, gympaträningar, badminton, bad, vinklubbar och middagar, men i praktiken orkar vi gå på högst en tredjedel av arrangemangen.

Till skillnad från i Stockholm där vi kanske socialiserade med andra människor efter arbetstid en eller max två kvällar per vecka, umgås vi här med andra säkert fyra eller fem av dessa veckodagar. Okej, umgänget är snävare då vi i regel tar Johannas systers familj ena dagen och Johannas föräldrar nästa för att sedan börja om igen, men eftersom vi trivs i deras sällskap ser jag inte riktigt problematiken i det.

Jo, jag saknar Stockholm och människorna där. Men konstigt nog är det främst när jag är på plats som saknaden infinner sig, jag kan finna mig gå längs gatorna på Söder och i Vasastan och i realtid sakna dem, men från 125 mils avstånd i Vittangi funderar jag inte så mycket på det gamla liv som fortgår i vår frånvaro. Ibland scrollar jag förbi händelser och bilder i nätflödet som jag hade velat bevista, men ärligt talat är risken stor att jag även om vi varit kvar i Stockholm skulle sagt äh jag orkar inte och i stället tryckt igång veckans avsnitt av ”The good wife”. Men visst, möjligheten hade ju funnits.

Rent praktiskt är vårt liv rätt bekvämt även här. I stället för att ha 150 meter till Konsum har vi nu 300, och byns pizzeria är vassare än den lokala pizzahökare vi begagnade oss av i kvarteret på Söder. I Vittangi levereras posten i regel vid niotiden på morgonen i stället för tre på eftermiddagen, vårt fasta bredband är dubbelt så snabbt som det vi kunde få på vår adress i Stockholm och det finns till och med hyfsad 4G-täckning om man är Tele2- eller Telenorkund. Eftersom alla här uppe har Telia, som däremot inte fått tummen ur ännu, gör detta visserligen varken från eller till i praktiken.

Däremot är det tveklöst så att livet här uppe kräver viss planering. Bortom det Coop Nära och OK-macken erbjuder (skoterbutiken i byn har jag inte vågat mig in i) finns de närmaste affärerna i Kiruna och Gällivare, som inte heller erbjuder någon större flora av butikskedjor bortom H&M, Lindex, Kappahl och Elgiganten. Ska man ta bussen in till Kiruna går tre dagliga turer i varje riktning på vardagar, två på morgonen och en på eftermiddagen in, tvärtom hem. På helgerna får man hålla sig med egen bil, likaså om man vill åka ner till Gällivare. Att fråga om man ska handla något åt andra när man ändå ska köra in till stan hör därför till god sed. Vi har också under det senaste året ökat frekvensen i vårt näthandlande så markant att det snarare är regel än undantag att Tage frågar Ska vi till affären och hämta något paket i dag? när vi hämtar honom från dagis.

Intimiteten slutligen. Alla har koll på varandra i viss utsträckning här, man vet vem som har gjort vad, om någon är sjuk, om en person har vunnit på tipset och vilka som var inblandade i olyckan som brandkåren ryckte ut på senast räddningstjänstens larm ljöd över byn. Många verkar också veta vem jag är även om jag inte har en aning om vilka de är, att Mona och Rogers äldsta dotter köpt sina farföräldrars hus och flyttat hem har nästan alla koll på och att hon tog med sig man och barn i flytten upp likaså. Än så länge har jag dock inte upplevt det här som något negativt, nyfikenheten har en varm botten och jag får känslan av att den till största del handlar om genuin omtanke om människorna. Och kanske är det väl så när man bor bortom all ära och redlighet, man har inte råd att vara ogin i någon större utsträckning utan värnar om de få som finns i ens närhet.

En dag i vintras när Johanna låg på sjukhuset i Sunderbyn med sin flora av influensor och lunginflammationer gick jag och Tage hem till Johannas syster Niddi för att Tage skulle få leka med sin kusin Ville. Ett bit från målet mötte vi en äldre dam på gatan. Hon stannade och frågade frankt Vems barn är du? Jag blev först en smula paff, kom av mig, innan jag fick ur mig Öh, njae, jag är nog ingens, inte här i alla fall, men min son Tage här i pulkan ska hem till sin kusin Ville som bor i huset där borta och leka. Hon sken genast upp. Jahaa, är det du. Jamen då vet jag ju vem du är.

På något sätt är det första året i Vittangi i ett nötskal.

Vi har fostrat en kanin

Vi kom till Stockholm i går eftermiddag. Jag, Tage och Ejda firade ankomsten med att besöka McDonalds (i Kiruna finns bara Sibylla och Frasses).

I kön när vi ska beställa:
– Tage, vill du ha strips till hamburgaren?
Sonen, indignerat:
– Nää, morötter ju!

Ett par timmar senare. Vi har lekt färdigt på Bryggartäppan och tar vägen förbi Konsum på väg hem.

I kön till kassan, strategiskt placerad strax bredvid lösgodiset:
– Tage, vad har du i munnen!?
Sonen, bestört över anklagelsen, tar fram en skrynklig liten påse ur fickan:
– Men, vi sparade ju ena påsen med morötter från restaurangen.

Dagens ungdom.

Upplever

Jag vill uppleva Stockholm på ett helt annat sätt nu. Som i går kväll, när jag väldigt oplanerat efter Uppsalafesten hamnade med DN-Mattias på Lokal på Kungsholmen, och vi två öl senare skildes åt vid taxibilarna utanför, jag var redo att likt honom kliva in i en bil hemåt, men i sista steget bestämde jag mig för att nej, jag går till centralen, tar tåget i stället, jag vill uppleva kvarteren, har inte hängt där sedan TT flyttade från Kungsholmstorg till Slussen för sju-åtta år sedan. Nu gick jag, sicksackade mig sakta mot city, tittade i skyltfönster, butiker jag egentligen inte minns, mindes egentligen inget alls bortsett från en känsla, lät en svunnen epok av livet passera revy.

Kom fram till Vasagatan. Stannade till vid den tillfälliga kratern där Scandichotellet stått mitt emot Centralstationen. Klev ner, köpte en sms-biljett och väntade sju minuter på tåget. Åkte hem.

Tar vara på tiden

Saker jag hunnit med sedan jag anlände till Stockholm strax efter 06.30 i morse:

Promenera genom den högsommargnistrande staden till Södermalm och Helgalunden. Det var ljuvligt stillsamt och tyst. Stockholm är som bäst när det är nästan folktomt.

Äta frukost på ett morgonpiggt café på Hornsgatan och skriva lite på romanen. Fick även agera tolk mellan ett amerikanskt turistpar och caféägaren. De var på jakt efter decaf coffee. De gick bet.

Åka tunnelbana till Skärholmen, gå till Ikea vid Kungens Kurva, handla två förpackningar golvtrall som jag ska ta med upp till Vittangi (köpte för lite i Haparanda förra helgen), gå tillbaka till Skärholmen och hinna innanför spärrarna innan tiden på sms-biljetten gått ut. Hade till och med tio minuter till godo.

Inventera sladd- och kontaktförrådet till våra datorer när det gäller bildskärmskopplingar. Vi har löjligt många adaptrar och nu ska en del av beståndet med norrut, de behövs till filmrummet jag bygger i källaren. Trallen ska in i samma rum för övrigt.

Springa sex kilometer runt Årstaviken. Kanske inte den smartaste dagen att göra det på i och med termometern närmar sig 30-strecket, men jag har inte sprungit i Sommarstockholm en enda gång i år, och skulle det ske någon gång så var det i dag. Bara att bita ihop. Eftersvettades i 45 minuter innan det var någon poäng med att gå och duscha. Passade på att kolla lite mer på sladdbeståndet medan jag väntade.

Gå till Södra station och hoppa på pendeltåget mot Uppsala, där jag först ska ha ett möte på eftermiddagen inne i stan och sedan åka ut till min vän Petras 40-årsfest i Sunnersta.

Skriva det här blogginlägget på mobilen under resans gång och posta det strax före Rotebro.

Sommarturné 2013

Dags för semester i de södra regionerna. I Stockholm nu, men redan i kväll äntrar vi Viking Lines Amorella för färd till Åbo och Nådendal, där vi i morgon ska besöka Muminvärlden och därefter bo i ett Muminrum på hotellet. Att säga att Tage är exalterad är ingen överdrift, är det i dag vi ska åka till Muminland? är en fråga som ställts varje morgon de senaste veckorna.

Därefter Stockholm igen i några dagar med start i helgen, följt av Gästrikland i mitten av nästa vecka.

Låt runtkuskningen börja!