Författare, skribent och bokbranschnörd
Vi åkte till Las Palmas på en tredagarssemester, lika bra att passa på, det lär inte bli så många flygresor den närmaste tiden, Johannas allt större mage sätter stopp och när vi väl blivit tvåbarnsfamilj har jag en känsla av att vardagsbestyren kommer i vägen, åtminstone till en början.
Vad vi gör? Jagar Tage. Tar bilder på Tage. Ibland på en och samma gång.
Vi tog tåget norrut, Tage och jag. Gästrikland i helgen, Tage besökte sin farmors dagis i går, han levde rövare i timmarna tre medan jag satt i personalrummet och jobbade. Sedan ”promenerade” vi hem genom två decimeter oplogad nysnö med barnvagnen. Så fick jag ett träningspass även detta veckoslut. I dag åkte vi till Kungsgården, där Tage spenderade en god stund av kvällen med att gång på gång snurra in sig i ett liggunderlag. Kanske bara ska slå in den där och ge honom i julklapp, konstaterade pappa.
På tal om Norrland. Det slog mig att jag här i spalterna helt glömt bort att nämna två livsförändrande saker:
Med start kring jul och nyår omlokaliserar vi oss och gör Vittangi – som i går slog svenskt köldrekord för år 2012 – till vår huvudsakliga hemmabas. Lite som när vi var föräldralediga med Tage och drog söderut till Berlin, fast nu åker vi lika långt åt andra hållet och flyttar in i Johannas farföräldrars gamla villa, som vi köpte för ett par månader sedan. Vi överger inte stockholmsboendet, men eftersom Tage nu är så stor kommer det knappast att bli lika frekventa vistelser i huvudstaden som under året i Berlin, eftersom han efter trettonhelgen börjar på dagis där uppe. Tanken är också att det här ska bli längre än ett år, hur många får vi se, det rör ju sig trots allt om en rejäl omställning.
Vilket någorlunda sömlöst för mig över till den andra saken, i slutet av mars väntar vi utökning i familjen när tre blir fyra! Så i stället för att upptäcka Berlin medelst barnvagn kommer jag med barn #2 att göra detsamma i Vittangi. Synd bara att jag redan kan de … ja vad kan det vara, femton gator Vittangi består av utantill efter att ha promenerat Johannas föräldrars hundar varv efter varv när vi har varit på besök.
Hur som helst, vi är i vecka 24 nu, Johanna mår fint bortsett från att Baby E är en magkickare av tidigare aldrig känd art, och vi är väldigt förväntansfulla. 30 mars, samma dag som mina tvillingsystrar är födda, är beräknat nedkomstdatum.
Jobbar från Café Safari i Kiruna i dag. Gott kaffe, mysigt ställe. Överlag är Kirunas centrum ganska gemytligt. Litet, funktionellt, trivsamt.
Expressens SD-avslöjande i dag. Ger det några effekter mer än att en person eventuellt tvingas avgå? Troligen inte. Att hela partitoppen så uppenbart är uppbyggd av människor av samma skrot och korn, och att vi någonstans hela tiden har vetat det, att de lyckats så väl i sina ansatser att till och med sakliga samhällsprogram som ”Agenda” börjar prata deras språk, och att de gång på gång får uppåt tio procent i opinionsundersökningar trots all jävla skit som hela tiden kommer fram. Det är alltså så här vi är. Illamåendet.
Fejstajmade med Tage i går. Han skulle bygga en linbana av snören och korgar, en sån som Albons Åberg har, och var mycket uppspelt. Älskade lilla unge.
Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.
Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.
Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.
Älskade unge.
SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.
Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.
Livet.
Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.
Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.
Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.
Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens ”Fasanjägarna”, Bengt Ohlssons ”Margot” och halva Mikael Niemis ”Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.
Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.
Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.
Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så så synd om honom är det inte.
Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.
Skulle behöva hjälp med en grej.
I morse vaknade Tage och var mycket bestämd. Vi skulle inte gå till dagis i dag meddelade han, utan till det andra stället. Var denna plats är belägen kunde han inte exakt ange, men den låg långt bort, och det skulle finnas nio grävmaskiner där, tre lastbilar och många många motorcyklar.
Någon som har en aning om vart vår resa bär? Och om det går att åka kollektivt dit?
I november är det trettio år sedan jag började fästa klistermärken på den här dörren. Trettio! Tanken svindlar.
Tror dessutom att pappa hotat att rengöra den de senaste femton. Ännu har det inte hänt.
Vi är i Vittangi igen. Ett kombinerat administrations-, jobb- samt intervjuofferbesök.
Intervjuoffer. Konstigt ord egentligen. Som att det alltid måste handla om att bli ställd mot väggen.
Planet hann inte mer än slå ner sina hjul på landningsbanan i Kiruna förrän jag kände mig trött och febrig. Orkar inte en tredje sjukomgång mer eller mindre i rad.
Den jobbrelaterade biten av resan innebär att jag ska åka ner i gruvan i Kiruna. Djupt ner. Det ska bli väldigt skoj.
Jag stör mig ofantligt på veckans artiklar i Stockholmstidningarna om de skadeframkallande spärrarna i tunnelbanan. Eller, inte på artiklarna, utan på den allt mer tydliga samhällsmentalitet spärrarna visar på. Spärrarna måste byggas så där höga och aggressiva, för annars finns risk att några fuskare tar sig igenom, och hur skulle det se ut om vi hederliga skattebetalare tvingades betala för det, vad? Nej, låt oss bygga murar som åtskiljer de ärliga från snyltarna. Skit samma om vi får ett allt kallare samhälle, jag tänker fan inte betala för någon annan än mig själv.
Bah.
Jag såg en tweet i går som påminde mig om sajten Flavorwires listning av vad de ansåg vara världens 20 vackraste bokhandlar från tidigare i år. Det i sin tur påminde mig om att jag till Höstens böcker-katalogen skrev om svenska bokhandlares egna favoritbokhandlar runt om i världen. Mycket England blev det.
Texten är ju låst bakom Svensk Bokhandels betalvägg, men här är länken i alla fall, till dem som har ett konto där (eller kan tänka sig att styckeköpa mitt 25 000-teckensepos).
Så här såg ett av uppslagen ut i katalogen, där jag och Tage skymtar på en bild. Även en av mina favoritbilder från min och Johannas resa till San Francisco 2009 letade sig in i reportaget på ett annat uppslag.
Efter tre veckor på vägarna landet runt är vi nu hemma i Stockholm på riktigt. Solen till ära kastade vi bara in väskorna i lägenheten, plockade fram filt, handdukar och solfaktor 50 och begav oss till Långholmen. Att säga att det är varmt i vattnet är väl en överdrift, men efter några minuter domnar kroppen bort och det blir rätt behagligt.
I övrigt då?
Jag ser fram emot ett par veckor av semisemester/semijobbande.
I kväll ska jag mysa med datorn genom att blåsa den ren och sedan installera Mountain Lion från scratch.
På resan hem i förmiddags läste jag en väldigt lång och intressant text i Vanity Fair om Microsofts fall under 00-talet. Stundtals plågsam läsning.
Summer tour 2012 går vidare, nu är vi i Gästrikland. I dag Furuvik, Tage hängde med sin kusin, tittade på djur och ville väldigt gärna åka en gul liten bil, han var mycket bestämd på den punkten, hela tiden när vi köade upprepade han Det är Tages tur, gula bilen ungefär 50 gånger.
Nåväl, när det verkligen blev hans tur fick vi därför släppa förbi en pojke i kön eftersom Tage annars skulle blivit tilldelad en röd bil, något som aldrig skulle ha accepterats.
När vi sitter på plats, gasandes (jag) och svängandes lite på måfå (Tage), slår det mig plötsligt. Jag sitter på den nu riksbekanta rumpbilen. Det var på just detta fordon en olycksdrabbad pappa fick sin bak penetrerad av dragkroken för en dryg vecka sedan. Nu är kroken bortplockad, inte bara på detta fordon, utan på samtliga i vagnparken, det gapar små hål där det tidigare stuckit upp små ilskna pinnar.
Inte undra på att jag ser så lidande ut på bilden.
