Etikett: resa

Sverigeresan (2)

Tidig lunch på Max i Skellefteå. Snett över gatan ser jag stadsbiblioteket, dit jag tog min tillflykt för att jobba med ”Vi har redan sagt hej då” under ett par vilsamma timmar när jag var här under schlagerturnén -09.

Att mina romaner tagit så löjligt lång tid att få ur sig har medfört att jag skrivit på dem både här och där i världen, trots att de till stora delar utspelar sig inom Stockholms tullar. ”Dannyboy & kärleken” skrev jag rätt mycket på i Kambodja, och ”Vi har redan sagt hej då” har stycken skrivna såväl från Belgrad, Moskva, Åland, Riga och New York.

Ja, och så Skellefteå då.

Som att prata med en treåring

Min syster med familj var på besök i helgen. I fredags besökte vi Kiruna, Tage och jag åkte i en bil, Tages kusiner med föräldrar i en annan. På väg från lite utsiktssightseeing uppe vid Luossavaara skulle vi vända hem mot Vittangi igen via Coop Forum, där jag lovat att köpa en lila skottkärra till Tage. På väg dit tog jag en annan väg, så att vi skulle köra förbi Kirunas vackra träkyrka.

– Tage, vi tar en liten omväg nu, så att din faster får se kyrkan från bilen i alla fall, vi glömde ju bort att åka dit.
– Vad är en omväg?
– Jaa, det är en väg som inte … ja som inte är den närmaste vägen dit man ska. Förstår du?
– Nä.
– Ja men, om … om du ska gå hem till Ville, och i stället för att gå raka vägen hem till honom går vägen förbi mommo för att ta dig hem till honom, det är att gå en omväg.
– Men jag kan ju inte gå hem till Ville själv.
– Eh, nej, men om vi säger att du och jag ska gå hem till Ville då, och så går vi inte raka vägen utan går vägen runt sjön förbi mommo, då går du och jag en omväg hem till Ville.
– Kan vi inte gå till Ville?
– Nej, alltså, jag menade inte att vi … jag skulle bara … vi är ju i Kiruna nu och på väg till Coop för att …
– Snääälla pappa, kan vi inte gå hem till Ville? Nu nu nu!
– Men … vi … alltså …
– NUUUUUU!

Hem

Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.

Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.

På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.

Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.

Ogenomtänkt

Det har inte blivit särskilt många genomtänkta blogginlägg den senaste veckan, den här Stockholmstrippen har vänt upp och ner på vardagsrutinerna mer än jag trodde att den skulle göra. Kanske är det för att det är första resan någonstans som tvåbarnsföräldrar, kanske beror det på att jag haft för mycket att göra de få lediga stunderna, kanske är det en kombination.

Oavsett, ett faktum är det hur som helst.

Framträdandet i Kiruna och resa söderut

Det var roligt i går! Jag räknade till 30 personer som kom och lyssnade på oss, vilket jag tycker får räknas som en bra siffra – vår bok som ju i mångt och mycket handlar om ett försök till jämställt föräldraskap och vad det för med sig är väl kanske inte det som folk går man ur huse för att köpa i Kiruna, om jag tillåts vara lite generaliserande. Särskilt många småbarnsföräldrar såg vi heller inte till, publiken bestod till större delen av the usual kultur-suspects. Men publiken verkade tycka att det vi sa var intressant och roligt, och vi sålde runt femton böcker efteråt av olika sort.

I samma stund som vi klev ut från Folkets Hus ringde Tage och snyftade Jag vill åka hem i mitt öra vilket fick mitt hjärta att brista en smula. Men när vi femtio minuter senare rullade in på Johannas föräldrars gårdsplan för att hämta våra telningar, hade han hunnit somna i sin mommos säng och vi lät honom sova kvar och tog bara med Ejda hem. Nu på morgonen hade han meddelat sin mommo att han inte är så förtjust i mig, pappa bara bråkar med mig och säger att jag inte får göra saker, och det minskade ju inte direkt hjärtvärken. Mental note: Hädanefter låta dem bli naturbarn utan regler.

I eftermiddag tar vi tåget mot Stockholm! Både jag och Johanna har ju varit ner tidigare sedan flytten, men nu åker hela familjen och vi stannar en vecka. Vi är alla väldigt peppade på en smula söderliv, Tage har beordrat picknickfrukost i trädgården på baksidan och ska köra mycket sparkcykel, har han meddelat. Dessutom kommer hans farmor och hälsar på ett par dagar, vilket han ser mycket fram emot. 06.30 i morgon bitti anländer vi.

Stockholm beware.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

Livet tur/retur

Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.

Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.

Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.

Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).

Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.

Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!

Morgon i stan

Framme i Stockholm, smått vimmelkantig efter två-tre timmars ”sömn” på ett tågsäte genom ett evigt pärlband av Norrlandsstäder. Frukost på Espressohouse på Vasagatan, hade planerat att gå till Vetekatten men det vete katten varför de öppnar först halv åtta, inte undra på att kedjorna vinner när de öppnar en timme tidigare när tåget anländer.

Ska vara på Bosön klockan tio för att göra en intervju. Sedan till lägenheten, kolla post, plocka åt mig lite prylar jag saknar i Vittangi, duscha och kanske vila en timme på soffan och så uppåt mot city igen, ska nog kånka med mig bilbarnstolen för vi ska ju köpa bil däruppe gubevars. Tåget norrut går 17.58, åter i Kiruna vid lunchtid i morgon, till i kväll har jag dock bokat liggvagn för två nätter i rad i ett säte är mer än vad min svanskota pallar.

Skrev 1 500 tecken på romanen söder om Umeå någonstans i går kväll. Alltid något.

Egentid schmegentid

Jag är inte skapt för att vara från mitt barn längre.

Så fort jag vinkat honom hej då i morse på dagis och inlett en maratonlång buss- och tågresa mot huvudstaden – 21 timmar från Vittangi busstation till Stockholms central om tidtabellen står mig bi – kändes det som att hjärtat revs ur kroppen. Den senaste tiden har vi blivit som ler och långhalm på ett annat sätt än tidigare, vi pratar, diskuterar, vrider och vänder på saker och även om jag ständigt får dåligt samvete för att jag tycker mig bli irriterad för lätt när han visar några av sina mer enerverande sidor så känns det som att vi blivit inte bara far och son utan även kompisar vilket får det att pirra i bröstet bara genom att skriva ut.

Och så står jag där, iförd blå plastöverdrag om mina snöblöta kängor i korridoren där de hänger sina kläder och kramar honom krampartat hej då och trots att jag vet att vi ses om 56 timmar (om tidtabellen står mig bi) känns det som att det lika gärna kunde vara ett hej då som varar flera år. Jag kommer att längta efter dig så mycket säger han vilket får andnöden att komma men å andra sidan säger han det även om jag går till Konsum och är borta 20 minuter så jag vet inte på vilket allvar utfästelsen bör tas.

Att det alltid är så här. Känslan att det ska bli skönt med egentid även om den mestadels ska spenderas i ett tågsäte. Den malande känslan av saknad så fort den egna tiden inletts. Är det så här det ska vara resten av livet nu?

Hoppas det.