Anlände till Hauptbahnhof med S-bahn klockan 12.37. Gick förbi ett Starbucks, ställde mig utanför och sög åt mig tillräckligt mycket gratis wifi för att kunna ladda in Google Maps. Tog riktning mot hotellet Bayerischer Hof. Anlände klockan 12.57, men gick så fort jag försäkrat mig om att jag hittade vidare i syfte att äta lunch. Fann en gågata i närheten, satte mig på en uteservering och beställde en pizza och en veteöl. Klockan 13.41 lämnade jag restaurangen 14 euro fattigare (inklusive 1.50 i dricks). 13.47 gick jag in på hotellet, tog mig ner en våning och använde herrummet (japp, tvättade händerna med tvål efteråt). 13.52 mötte jag tv-bolagets svenska utsända i foajén, vi pratade föräldraledighet och reklamkampanjer i en kvart innan vi åkte vi upp till sviten, som hade ståldörrar och enligt uppgift brukade användas av Angela Merkel när hon var i stan. Åt ett par snittar från buffén för att vara trevlig, småpratade med en tysk kanalrepresentant och hälsade på Noah Wyle när han passerade, han hade snälla ögon och ett fast handslag. Drack en kopp kaffe bryggd av en inhyrd barista från någon fancy apparat och slussades in klockan 14.27, det var två tyska journalister och jag i min grupp. Sju minuter efter utsatt tid kom Noah Wyle in, diktafoner sattes igång och frågorna fördelades i civiliserad turordning. Efter två frågor vardera inklusive någon följdfråga signalerade Wyles presskvinna att en fråga ytterligare fick ställas. Tjejen till vänster om mig högg. Efter 14 minuter och 38 sekunder stängde jag av inspelningsappen, skakade hand igen, sade hej då och satte av mot receptionen. Den svenska bolagsrepresentanten bad mig ta något mer från buffén på vägen, ingen tar ju något! och jag grep en minibaguette i flykten som jag tog två tuggor av i hissen och sedan slängde i foajén eftersom pizzan fortfarande låg som en klump i magen. 14.56 var jag ute på gatan, det kan gå, och satte av. 15.00 flåsade jag ner på perrongen (ackompanjerad av håll på vänster sida), med två minuter tillgodo. Klockan 15.02 klev jag punktligt på S-bahntåget och lämnade staden med riktning flygplatsen.
Etikett: resa
Off we go. Eller jag i alla fall.
Eh, ja.
Först basunerar man ut att man minsann är i Stockholm igen, sedan sitter man lik förbannat femton timmar senare vid gaten på Arlanda och väntar på att få stiga på planet mot Berlin för vidare transport till München för en junket för tv-serien ”Falling skies”. Visserligen bara över dagen, men ändå.
Men från i morgon. Stockholm i mitt hjärta. Då!
New York City boys
Vi är i New York. Går och går och går. Joggar lite mellan varven. Ser Puerto Rico invadera stora delar av Midtown med en parad. Letar hundhalsband med gps-funktion i butik efter butik.
Staden är lika fantastisk som vanligt och Tage är glad. Jetlagen är i det närmaste övervunnen, i går kväll orkade jag vara vaken nästan till klockan tio.
Och ja, jag hatar fortfarande den officiella WordPressappen till iPad och iPhone som croppar bilder lite hur som helst.
Den inre resan
Jag älskar att åka tåg. Det är nästan det jag gillar mest med att resa, att ta sig dit medelst tåg. När de går i tid, man får sitta i fred och inga incidenter inträffar under vägen vill säga.
Efter den inledande missen med mitt ”fönstersäte” visade det sig snart att jag kunde byta plats, vagnen jag satt i var bara halvfull, och jag lyckades knipa ett annat med god panoramavy över landskapet vi susade förbi. De polska tågen går inte särskilt fort. Dessutom tutar de i visslan varje gång de närmar sig en korsande väg, det var ett evinnerligt låtande, ett låtande som abrupt tystnade så fort vi passerat gränsen mot Tyskland och satte riktning mot Berlin under tillbakaresan, troligen har tyskarna en annan filosofi när det kommer till tutande.
Poznan var en trevlig stad, vi kan säga att den gott upprättade Polens rykte efter vinterns korta besök i den luggslitna gränsstaden Slubice. Peters framträdande gick dessutom bra, det ägde rum i en mycket sympatisk liten bokhandel som jag tror att Johanna skulle ha uppskattat.
Men tåg! Åh vad jag älskar att åka tåg. På vägen mot Poznan såg jag dessutom något som förvånade mig rejält, vid en liten mjölkpallsstation stod ett ånglok och pustade. Först trodde jag det rörde sig om någon sorts museijärnvägsvariant, men nej, det stod förspänt framför några helt vanliga om än rätt bedagade passagerarvagnar, och de som skulle med tåget såg ut som helt normala pendlare. Jag försökte ta en bild, men vi hann passera innan jag fick upp kameran ordentligt och hann inte plåta ur någon vettig vinkel.
Åter i Berlin nu. Men jag vill ut och åka tåg igen, snirkla mig fram över den centraleuropeiska myllan! Prag månne?
En plats med utsikt
Reser till Polen, Peter håller låda i staden Poznan i kväll i samband med att han nominerats till Kapuscinskipriset för ”Pol Pots leende”, och vi tänkte att det var ju ett utmärkt tillfälle för att hänga, det blir inte så ofta i dessa småbarnstider.
Sitter på Warszawaexpressen i detta nu. Jag valde aktivt en fönsterplats när jag bokade, såg fram emot att få se det polska landskapet svischa förbi under min färd. Möts så av detta.
Får väl fokusera på den inre resan.
Tåg i Bergslagen
Vi tar tåget västerut, gör en kort avstickare till Falun för att besöka pappas (farfars) jobb innan vi tar tåget mot Stockholm i eftermiddag.
Att åka till Gästrikland har sedan jag flyttade hemifrån för snart 16 år sedan handlat väldigt mycket om resande. Inte själva färden dit, Sandviken ligger mindre än 20 mil från Stockholm och det går på under två timmar, nej, det är under själva besöken som resorna kommer. Mamma i Sandviken, pappa i Kungsgården, systrarna i Gävle, det blir en hel del logistik som ska klaras av, logistik som inte blir enklare av att varken jag eller mamma har eller har haft någon bil.
Kanske är det därför jag vurmar så för kollektivtrafikens väl och ve, jag har alltid varit så beroende av den för att ta mig någonstans.
Tage sover i sin vagn och jag ser skogarna susa förbi utanför fönstret. Att resa den här sträckan med tåg känns underligt, jag har nästan aldrig gjort det tidigare, Gästrikland är ett landskap man färdas igenom längs riksväg 80, med Gävle i öster och sedan Valbo, Sandviken, Kungsgården, Storvik och slutligen Hofors vid den västra gränsen innan dalaskogarna mot Falun tar vid. Men sedan några år försöker de få fart i järnvägstrafiken, Tåg i Bergslagen, TIB, men om de lyckas vete fåglarna för järnvägsstationerna ligger så långt från där människorna bor, samhällena är byggda med sina ansikten riktade mot riks 80, inte mot järnvägsspåren.
Riksväg 80 byter för den delen namn till E16 snart, ”Europaväg från kust till kust”, Gävle till Oslo, hej då kära riks 80 och järnvägssatsning, här kör vi bil eller möjligen buss fallera.