Författare, skribent och bokbranschnörd
En av de tre restaurangerna på vårt hotell har ett sandgolv. Alltså tog vi med Tages hink och spade när vi gick dit för att äta middag i dag. När han tröttnade på att sitta var det bara att lyfta ner honom, så var han upptagen med att gräva medan vi för en gångs skull fick äta upp i lugn och ro.
Värt resekostnaden bara det.
Frukost, insmörjning, bad i timmarna två, fajt för att få upp Tage ur vattnet, klädombyte på rummet, lunch, sovtajm för Tage (eventuellt också hans föräldrar, ny insmörjning, bad i timmarna två (inkluderar halvtimmes motionssim för mig), ny fajt för att få upp Tage ur vattnet, ombyte och häng på hotellrummet, middag på buffé- eller strandrestaurangen, välling för delar av familjen endera i vagnen utomhus eller i sängen på hotellrummet, sovning för Tage och surf- och arbetsstund för mig och Johanna.
Och så börjar vi från början igen i morgon.
Dag nummer två har börjat, vi hängde på stranden i morse, tidvattnet drog sig hela tiden längre utåt, jag försökte förklara för Tage varför stranden blev bredare och bredare, men något säger mig att förklaringen gick över hans huvud.
Något som han inte kunde missförstå var dock nu ska vi gå upp Tage, sällan har han väl blivit så förbannad. Så fort han kommit upp till hotellet ljusnade dock humöret när han såg poolen, och sprang genast och hoppade i. Sällan har jag sett honom så förvånad som strax därefter, när han upptäckte att han inte kunde ”simma” utan sina armflytdon. Han sjönk som en sten tills hans pappa kom i för att hämta upp honom från botten. Det fick honom dock inte att tappa modet, efter att armpuffarna kommit på plats plaskade han runt i en timme innan han till sist accepterade uppklivning.
Det är väl det den här semestern kommer att handla om för mig och Johanna antar jag. Badvakteri.
Vi är på plats. Nätet är otroligt svajigt och vi fick inte mycket sömn under resan, charterflygsäten är verkligen otroligt trånga, så jag orkar inte med någon större utläggning. Men hotellet är över förväntan och Tage låg i poolen och guppade i över en timme.
Mer i morgon!
Det blev som vanligt lite stressigt på slutet trots till synes god framförhållning, men nu tror jag banne mig att vi har fått med allt, inklusive barn.
Ses i Afrika.
Vi har inlett helgfirandet med att åka tåg till Sandviken i går seneftermiddag, Tage höll låda i timmarna två.
Sedan vandrade vi från stationen genom ett vintervackert Sandviken hem till Tages farmor. Där höll han låda i ännu timmarna två innan han kraschlandade i farmors säng.
Jag åkte som sagt till Belgien i helgen för att hälsa på Jocke och Fanny. Jag tog några bilder.
Jag kommer på mig själv med att vilja be om ursäkt på tyska. Jag stöter in i någon och ett schuldigung undslipper mig per automatik innan jag kommer på var jag är, att det kanske fortfarande är ett öppet sår att prata tyska i Bryssel, jag har för dålig koll på vad som försiggick här under kriget, vet bara att Belgien var ockuperat.
Hade ställt klockan på kvart över tre, men redan fem över vaknade jag och steg upp, så stor skillnad från halv fem-fem då jag vanligen brukar gå upp för att göra välling åt Tage var det ju inte. Jag cyklade upp till Centralen, tog flygbussen mot Skavsta, åttio minuter landsväg i totalt mörker men kunde omöjligt somna, satt och inbillade mig att föraren skulle somna vid ratten och att vi skulle köra i diket. Flyget lyfte kvart i sju, landning i Bryssel ett par timmar senare, ny flygbuss in mot staden och lite strulande nere i tunnelbanan som mitt besök till ära var belagd med strejk och bara gick med minimal trafik. Tog mig slutligen fram till EU-kommissionens högkvarter där Jocke mötte upp, han tog mig upp till de oändliga korridorerna för en titt. Såg inte Barosso dock.
Efter lunchen har jag promenerat längs turiststråken, den kissande ynglingen Manneken Pis var klädd i någon sorts byggjobbaroutfit vilket jag tyckte var lite sött, enligt Wikipedia är det tydligen vanligt att han då och då spexas till vid högtidliga tillfällen, kanske hade det med strejken att göra, det pratades om national demonstration day i högtalarsystemet i tunnelbanan. Började långsamt röra mig ner mot Jocke och Fannys hemkvarter vars placering jag hade fått utritat på en karta vilket kändes retro så här i Google Maps-tider, men som den gamla orienterare jag är brukar jag försöka undvika att använda gps:en så långt det är möjligt så det kändes ärligt talat rätt skönt.
Jag ser för övrigt Tage i varje pojke i tvåårsåldern jag möter på gatan. Jag saknar honom så det gör ont trots att det bara gått 14 timmar sedan jag stängde ytterdörren och smög iväg i den arla gryningen.
Slumpens krafter visade sig när jag ett par kilometer från deras hem plötsligt stod öga mot öga med Fanny på gatan, hon hade begett sig ut för att köpa en väggkrok och jag skrämde henne halvt från vettet när jag utbrast Men hej! rakt i ansiktet på henne. Då jag inte kände mig färdigturistad fortsatte jag efter några minuters samtal iväg på vidare äventyr. Nu sitter jag på ett café på Chaussée d’Ixelles och dricker en Hoegaarden. I kväll ska Jocke ta med mig ut på restaurang, han har bokat bord någonstans klockan åtta.
Om jag inte har tvärdäckat i deras soffa vid det laget.
Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.
Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.
En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.
Ren idioti.
Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan
Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.
Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.
Vinkade av Tage och Johanna vid Arlanda Express i morse, de åker till Vittangi en vecka för att hänga med mormor och morfar, jag stannar kvar i stan, försöker jobba så mycket som möjligt samt fixa med lägenheten, det är dags att få den helt i ordning nånjävlafuckinggång, om uttrycket tillåts.
Han har sovit väldigt dåligt de senaste nätterna, han är förkyld och har snurrat, bökat och ideligen vaknat till gråt och jämmerdal vilket gjort den egna nattsömnen snudd på ickeexisterande. Det i kombination med att vi spenderar i princip hela hans vakna tid tillsammans, Tage och jag, gör att mitt behov av egentid just nu är rätt stort. Min kropp skriker efter att få skrota runt, att få sova ostört till klockan halv åtta på morgonen, att få anpassa min tillvaro efter mig själv och ingen annan om så blott för några dagar.
Och så står jag där, när dörren till tåget är på väg att stängas mellan oss och han håller Johanna i ena handen och vinkar frenetiskt mot mig med den andra med sitt bångstyriga guldlockehår, sin gråa hoodie, sina blåa små jeans och snabba skor. Står där och känner tårar bränna och vill bara springa ombord, slita honom av tåget och ha honom vid min sida för evigt, sömn eller ingen sömn, egentid schmegentid.
Det är inte mycket logik inblandat i det här med att vara förälder, direkt.
Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.
Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.
Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!
Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.
Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.
Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:
Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).
Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.
För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.
UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.
Den sista augusti, om cirka sex veckor, går kontraktet ut på vår Berlinlägenhet.
Tillbaka till Stockholm på heltid, vardag, rutiner – om än i en ny stadsdel – slut på camparidrinkar på balkongen med dunket från spårvagnarna som ljudkuliss när de passerar fyra våningar nedanför på gatan, slut på mina joggingrundor som alltid verkar bli 7,3 kilometer långa hur jag än beter mig, slut på kånkandet av barnvagnen de fyra trapporna upp och ner minst två gånger per dag i medel, slut på mina erbarmliga försök att låtsas kunna tyska, slut på mina och Tages dagliga exkursioner till stadens ändlösa utbud av fantastiska lekparker, slut på inköp av chockerande billig och stundtals underlig Lidlmat, slut på … ja, på ett år som innehållit fler flygresor än mina trettiofem tidigare år sammanräknade, ett år som många gånger varit väldigt slitsamt men samtidigt det mest annorlunda jag upplevt i mitt liv och alldeles alldeles underbart.
Jag kommer verkligen att sakna Berlin. Det här är första gången i mitt liv jag har bott utomlands och det har varit en upplevelse över förväntan även om det inte riktigt blev som vi väntat. Det blev en smula för mycket Stockholm trots allt, de 75-80 procent av tiden vi hade hoppats kunna spendera här nere blev i verkligheten runt 60, och med det blev tillvaron stundtals hattig, det är svårt att uppleva riktig vardag när man byter bostadsort var fjortonde dag, man planerar ständigt för nästa avfärd och landar aldrig helt.
Jag undrar för den delen hur det blir rent matematiskt, om Tage kommer att ha spenderat mer tid av sitt liv i Tyskland än i Sverige när vi är klara. Jag tror inte det, men då vi planerar att spendera så mycket som möjligt av augusti här i Friedrichshain, kan det kanske uppnås. Inte för att det spelar någon roll. Men det vore roligt på något sätt. Synd bara att han inte kommer att minnas något av det här året när han blir stor. Fast det är klart, det finns ju en del bilder som vi har tagit här nere. Sisådär 3 000, skulle jag tro.
Ska nog räcka tills han blir gammal och grå.
