Livet, döden och det vi gör däremellan

Jag åker tåg till Gästrikland för att gå på morfars begravning. Johanna och Tage är kvar i Stockholm, när jag vinkade hej då låg de nedbäddade i soffan och såg med olika grader av entusiasm på en Teletubbies-dvd.

Jag tänker på hur mycket mer närvarande döden blivit sedan Tage kom in i mitt liv. Närvarande, och samtidigt både mer ofarlig och skrämmande.

Jag har alltid varit något av en koleriker, oroat mig för mina krämpor och gärna tolkat varje symptom som ett möjligt dödsbesked. Sedan Tages födsel har det där försvunnit, möjligen delvis för att jag inte längre hinner tänka så mycket på mig själv, men främst för att jag tror att det inte spelar lika stor roll längre. Jag har hunnit göra en del saker, rest över stora delar av världen, gett ut ett par romaner och snart även en föräldrafackbok som de säger ska sorteras under psykologi vilket känns overkligt men låt gå då.

Och det allra viktigaste. Jag har satt ett barn till världen. Vad spelar det då längre för roll om jag finns?

Det sorgligaste med om jag skulle dö är att jag inte skulle få se Tage växa upp. Jag skulle aldrig få chansen att vara en pappa åt honom. Det är väl den orsak jag kan se att numera behöva hänga kvar vid jordelivet.

Jag skojar så klart. Jag vill ingen annanstans vara än med min familj och jag har absolut ambition att hänga i så att jag får uppleva Tages 50-årsfest, då är jag nyligen fyllda 85 vilket jag tycker kan kännas som lagom.

Men däremot skojar jag inte när jag säger att rädslan för döden för egen del har minskat.

Fast där den för min egen person har falnat, har den när det gäller Tage förstärkts. Jösses vad den har förstärkts.

Tage började nyligen sova i sitt eget rum. Johanna var motståndare, hon tyckte det kändes sorgligt och läskigt att han skulle ligga där helt ensam samtidigt som vi får vara två i vårt sovrum, så jag fick vara bad cop och säga att jo, han måste faktiskt börja med det nu, han är ingen bebis längre, det är viktigt för hans utveckling och så vidare.

Förvånande nog gick det bra. Åtminstone för Tage, som redan kväll två vi provade somnade i princip ovaggad vid halv åtta på kvällen och sedan sov nonstop fram till halv sex på morgonen, en rutin han sedan upprepat i stort sett varje natt. Även Johanna har tagit det oväntat odramatiskt, hon kraschar numera vid tio och sover utan avbrott tills Tage vaknar och kommer in till oss och börjar hålla låda.

Jag? Nej, för mig har det tyvärr gått sämre. Jag har hittills stigit upp minst två gånger varje natt och så tyst jag kan smugit över lägenhetens golv fram mot Tages säng för att lyssna efter hans andetag.

Jag vet att jag är löjlig, men det spelar ingen roll, jag vaknar, lyssnar ut i natten om jag hör honom röra sig och när bara tystnad möter mig börjar hjärnan rusa. Tänk om han slutat andas? Tänk om han alldeles precis nyss slutat andas? Går jag upp nu och hittar honom finns en chans att han kan räddas, stannar jag kvar är han för evigt förlorad.

Så för att få sinnesro går jag upp, tassar fram mot hans säng, inte sällan med resultatet att jag råkar väcka honom eftersom golven i rummen som har parkett – däribland Tages – knarrar något förfärligt. Ser honom ligga där insnurrad i täcke med oftast en arm eller ett ben långt utanför sängkanten, ibland halvt nere på golvet. Oemotståndligt söt. Så levande, trots sömnen.

Min morfar träffade bara Tage en gång. Han var inte så pigg de sista åren av sitt liv, tacklade av rätt snart efter att min mormor dött 2008, verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av att fortsätta längre.

Men jag minns gången de träffades, vilket även kom att bli sista gången jag träffade min morfar.

Vi var hemma hos min mamma i Sandviken, Tage var inte mer än tre-fyra månader, det var bara han och jag som hade åkt upp, Johanna var kvar i Stockholm. Mina systrar var också där, den ena med bebismage och morfar kom med min moster och hennes man. De sista åren tyckte morfar inte om att vara hemifrån, blev snabbt orolig och gick efter en ganska kort stund bort mot ytterdörren, började cirkla där, en signal att han ville åka hemåt igen även fast han var för stolt/envis för att erkänna det.

Men han såg Tage. Klappade hans kinder, ville ta i honom, klämma runt hans bebishulliga armar och upprepade flera gånger ”vilken fin familj jag har, tänka sig att jag har det”, lite som att han sa det för att påminna sig om att så faktiskt var fallet, att hans liv betytt något, att det varit resan värt.

Det är just det där. Att en dag på ålderns höst inse att även om ens egna tillvaro nästan helt ligger i det förflutna, finns resultatet av livet som levts kvar i nuet och inte minst i framtiden.

Så vill jag också få chansen att känna. Även om rädslan för min egen död har minskat skulle jag väldigt gärna stå där om femtio år och känna en bebishand klämma runt mitt finger och drabbas av vetskapen att livet gått vidare delvis på grund av mig.

Jag skrev den här texten i torsdags när jag åkte tåg till Sandviken inför morfars begravning. Den är tänkt att vara med i min och Johannas föräldrabok ”När två blev tre” som ges ut på Natur & Kultur i augusti. Bilden är från vintern 1976-1977, när jag åker pulka med morfar hemma på deras gård i Barkhyttan.

Flyg och far

Jag vet inte om det är faktumet att vi har inflygningskorridoren till Bromma flygplats rakt ovan oss som gör det, men hur som helst – jag vill ut och åka hela tiden just nu.

Helsingfors, Bryssel, Berlin, Kroatien och Menorca – och det är bara platserna vi pratat om att vi vill åka till fram till semestern.

Nej, ekonomin tillåter knappast alla dessa resor, särskilt inte nu när Tage fyller två och börjar kosta pengar på flyget. Men jag vill.

Hej då Kenya

Vi är på väg hemåt nu. Mellanlandning i Kuwait, stadens skyline med skyskraporna såg väldigt vackra ut i kvällningens mörker under inflygningen.

Det har varit en bra semester. Väldigt bra till och med, även om det stundtals känts underligt att vara välbärgad turist i ett så fattigt land.

Jag var nere och lämnade en del kläder hos strandförsäljarna innan vi åkte, en av dem hade frågat om det, och det blev nästan handgemäng mellan honom och en annan kille som också ville åt innehållet, vilket var en skjorta, några t-shirtar, en klänning och ett par av Tages tröjor. En annan kille vi pratat en del med och som var vår guide när vi åkte till naturparken Haller Park gav oss sin mejladress och hoppades väl att vi kanske håller kontakten och skickar honom lite pengar någon gång, kanske gör jag det också, han verkade inte ha det särskilt lätt och kändes på något sätt för försiktig och snäll för att klara sig i konkurrensen på stranden. De andra beachboysen var buffligare, och i samma stund de insåg att inga fler pengar fanns att tjäna blev man som luft. Andy verkade genuint intresserad av att prata med och upplysa mig om Kenyas problem, klyftorna mellan de rika och fattiga, men också avståndet mellan dem som lyckats få ett (ofta underbetalt) arbete och de som var helt utan och i stället jagade brödsmulor bland turisterna. Dessutom var han väldigt fin med Tage under parkbesöket, och pratade med Johanna om att han en dag hoppades få ekonomi nog att starta en egen familj.

Jag skriver nog mer om honom vad det lider.

Tio dagar

Jag har kommit fram till att den perfekta semestern för mig är en semester där jag förflyttar mig rent fysiskt till en ny plats, men sedan kan fortsätta att leva mitt ”normala” liv någorlunda som vanligt. Jag blir orolig i kroppen efter en tid när rutinerna rubbas, känner ett vagt obehag som inte riktigt går att sätta fingret på. Förr blev det där obehaget värre, växte till ett rent missmod, men i dag är nog vagt surr en bättre beskrivning.

Sedan Tage kom med i bilden – kom in och dominerade bilden ärligt talat – kommer rutinerna nästan per automatik. Vakna, välling, lek i sängen, frukost, bad och kolla på sköldpaddor, sovning för de små och surfstund för de stora, lunch, bad och kolla på sköldpaddor, lek och slappning på rummet, middag, sovning för de små och surfstund för de stora, sova. Och så börjar vi på ny kula dagen efter.

Vi börjar känna att den här semestern är gjord nu. Sju dagar hade varit för lite, men fjorton känns några för många. Alla börjar bli en smula trötta på charterlivets naturliga begränsningar nu. Tage är trött på att bara vara med oss och babblar om sina dagiskompisar mest hela tiden, och vi är i ärlighetens namn rätt trötta på att bara vara med honom också, eftersom han måste vaktas på ett helt annat sätt än hemma.

Tio dagar känns som den perfekta chartertiden. Finns det sådana resor?

Surfa på rätt sätt

Hotellet utlovade wifi i allmänna utrymmen, något som visserligen var sant men också innebar lååångsam hastighet. Eftersom vi dessutom hade ett behov av att kunna surfa på kvällarna när vi satt på rummet efter att Tage gått och lagt sig, började jag se mig om efter alternativ. Lösningen visade sig vara ett mobilt kontantkort via usb-modem från den lokala operatören Safaricom – som med en månads obegränsad surfmängd gick loss på 400 kronor inklusive modem. Med tanke på att det kostar 120 kronor per megabyte att surfa via våra svenska mobiler härifrån, kändes det nästan som gratis.

Helt osvajig är inte den här lösningen heller, den får startas om några gånger per dag och 3G-hastigheten här nere är inte svindlande. Men det fungerar. Och att kunna sitta som på bilden och surfa, tja, det är rätt trevligt.

Det blev även ämnet för min varannanveckasteknikkrönika i UNT senast, där jag även skriver om liknande lösningar för andra länder som exempelvis Thailand och kollar in Holidayphones tjänst. Check it out vetja.

Hej då morfar

På morgonen när jag skulle resa till New York för en tvåveckorsvistelse för fyra år sedan, ringde mamma och berättade att mormor hade dött under natten. Dödsfallet var inte oväntat, hon hade varit sjuk ett tag och låg inlagd på sjukhus, men det var så klart ändå ledsamt. Jag reste ändå, jag stod bokstavligt talat i hallen och var i färd med att sätta på mig skorna för att åka till Arlanda när hon ringde och begravningen låg några veckor in i framtiden, men jag minns att det var med en klump i magen jag flög västerut.

I natt hände det igen. I morse vaknade jag och såg att mamma skickat ett sms sent i går kväll efter att vi lagt oss där det stod att morfar var inlagd på sjukhus och att det nog inte var långt kvar. När jag ringde hem till henne nu på morgonen var det redan över, morfar hade somnat in i natt. Ännu en gång var jag utomlands.

Morfar hade också varit sjuk ett tag och tappat gnistan den senaste tiden, eller ja, egentligen blev han väl sig aldrig lik efter att mormor dog, även om han knotade på och envist vägrade medge eventuella krämpor in i det sista.

Åldern tar ut sin rätt. Det är bara några veckor sedan Johanna begravde sin farfar uppe i Vittangi, hon satt vid hans sida när han dog, något hon även gjorde när hennes morfar dog för ett antal år sedan. Jag skrev om det då, att döden känns mer närvarande där uppe, den tillåts ta plats på ett annat sätt än jag är van vid. Visserligen var det en slump att hon var där när hennes morfar och farfar avled, de dog båda kring juletid, men jag kan inte låta bli att känna att det på något sätt ändå känns typiskt och helt i linje med det jag skrev, att jag när mina morföräldrar dog var på väg till eller redan befann mig en halv värld bort. Och det känns sorgligt.

Hej då morfar.

Hantverk

Går man längs stranden här nere tar det sisådär fem sekunder innan en så kallad beach boy är framme och vill att man ska köpa något av honom. De kan sina saker, jag har redan känt mig tvingad att köpa två giraffer, en sköldpadda, en elefant, ett armband, en brevkniv, en guidad färd med glasbottenbåt för att se fisklivet kring korallreven och en tripp till naturreservatet Haller Park (djuren jag köpt är alltså hantverksfigurer i trä, jag har inte införskaffat några levande giraffer).

Besöken nere på stranden kommer knappast att göra mig ruinerad, men det finns däremot en reell risk att Tages rum kommer att vara nedlusat med afrikanskt hantverk när vi kommer hem. För jag utgår ifrån att det är där de kommer att hamna, varken jag eller Johanna är särskilt intresserade av prydnadssaker.

Nya kompisar

Här är de, sköldpaddorna vi spenderar stora delar av dagarna vid nu. Tages namn för dem är toora.

På eftermiddagen i dag välte en av dem när vi var där, halkade på en bit mango, sköldpaddornas motsvarighet till bananskal. Jag antar att den hade lyckats vända tillbaka sig själv till sist, men den såg så sorglig ut där den låg och sprattlade att jag klev över muren och vände tillbaka den. Tog ingen bild dock, tyckte det kändes taskigt när den befann sig i en så utsatt position.

Ny kunskap

Dag fem.

Rutinerna börjar sätta sig, och Tage har badat så mycket att det i dag på eftermiddagen faktiskt tog stopp, han ville inte mer, drog med mig till receptionen i stället där jag fick sitta och titta på medan han sprang nedför en rullstolsramp gång på gång på gång på gång. Han är rätt vass på det nu, rullstolsramper.

Han har också lärt sig lite nya ord. Han går exempelvis runt och pekar på hotellets tyska ägare och säger tanten! varje gång han får en chans. Kanske tur att hennes svenska är obefintlig.