Post Format

Den inre resan

Jag älskar att åka tåg. Det är nästan det jag gillar mest med att resa, att ta sig dit medelst tåg. När de går i tid, man får sitta i fred och inga incidenter inträffar under vägen vill säga.

Efter den inledande missen med mitt “fönstersäte” visade det sig snart att jag kunde byta plats, vagnen jag satt i var bara halvfull, och jag lyckades knipa ett annat med god panoramavy över landskapet vi susade förbi. De polska tågen går inte särskilt fort. Dessutom tutar de i visslan varje gång de närmar sig en korsande väg, det var ett evinnerligt låtande, ett låtande som abrupt tystnade så fort vi passerat gränsen mot Tyskland och satte riktning mot Berlin under tillbakaresan, troligen har tyskarna en annan filosofi när det kommer till tutande.

Poznan var en trevlig stad, vi kan säga att den gott upprättade Polens rykte efter vinterns korta besök i den luggslitna gränsstaden Slubice. Peters framträdande gick dessutom bra, det ägde rum i en mycket sympatisk liten bokhandel som jag tror att Johanna skulle ha uppskattat.

Men tåg! Åh vad jag älskar att åka tåg. På vägen mot Poznan såg jag dessutom något som förvånade mig rejält, vid en liten mjölkpallsstation stod ett ånglok och pustade. Först trodde jag det rörde sig om någon sorts museijärnvägsvariant, men nej, det stod förspänt framför några helt vanliga om än rätt bedagade passagerarvagnar, och de som skulle med tåget såg ut som helt normala pendlare. Jag försökte ta en bild, men vi hann passera innan jag fick upp kameran ordentligt och hann inte plåta ur någon vettig vinkel.

Åter i Berlin nu. Men jag vill ut och åka tåg igen, snirkla mig fram över den centraleuropeiska myllan! Prag månne?

 

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.