Etikett: litteratur

Hålla radiolåda

Det var fantastiskt roligt att vara med i radion i morse! Här kan man lyssna i efterhand. Det blev som man kunde ana en smula ofokuserat – Tage ville dels rita på allt han kom åt och dels gång på gång promenera ut ur studion och undersöka P4 Upplands redaktion i stället – men på det stora hela tyckte jag att det blev bra.

Så alla andra radiokanaler och program där ute – var nu inte blyga, låt oss komma och prata om den vingliga och omtumlande starten på föräldraskapet hos er också. Se det inte som en order, men som en sträng uppmaning.

Ett minfält för halva befolkningen

Vår föräldrabok skapar små svallvågor i det svenskspråkiga Finland. Efter att en enligt mitt tycke fin intervju med oss publicerats i Hufvudstadsbladet blev en kvinna så arg att hon satte sig ner och skrev en upprörd insändare eftersom Johanna i intervjun har mage att påstå att det inte finns ett explicit unikt band mellan mamman och barnet under den första tiden i livet, utan att det här bandet lika gärna kan formas mellan pappan och barnet, eller för den delen någon annan vuxen som råkar vara barnets närmaste vårdgivare. Insändaren, där Johannas uttalande liknas vid fanatism, finns inte publicerad på nätet, men däremot har flera blogginlägg publicerats där den arga insändarskribenten får sina fiskar varma. Det längsta inlägget, skrivet av en doktorand i historia som till skillnad från insändarskribenten faktiskt kan backa upp sina påståenden med vetenskaplig forskning, är riktigt intressant läsning.

Sedan har några upprörts av Johannas uttalanden om amning också, vilket renderat flera andra arga blogginlägg.

Kan ett mönster synas? Ja, det är precis som vanligt när det gäller föräldraskap – mamman synas under lupp och (för)döms, ingen bryr sig om vad pappan har att säga. Och i de fall där det till och med egentligen handlar om pappan, är det ändå mamman som får ta smällarna.

Föräldraskap. Inte direkt jämlikt vad?

Kalaset

Releasefesten som förlaget ordnat för vår bok blev jättetrevlig! Vi fick blommor, en mycket finurlig bokhylla, champagne, vin och … hm, det var något mer, men jag kan inte minnas vad just nu. Det var ett rätt tidigt och därtill barnfyllt kalas, tveklöst har det hänt något med bekantskapskretsens sammansättning de senaste tre-fyra åren.

Idiotiskt nog så misslyckades vi totalt med att plåta några bilder från kalaset, jag kom på det först när vi åkte tunnelbana hemåt, och tog det här fotot på Johanna och Tage.

Turligt nog hade min fina gamla jobbkollega Marko sinnesnärvaro nog att bambusra vårt framträdande i alla fall. Tack för det Marko!

Tage festade så hårt att han i dag har feber, han meddelade själv före frukosten med stor teatralitet att han inte bara var kall och trött (det säger han att han är i tid och otid när han vill att man ska tycka lite synd om honom), utan därtill sjuuuk. Därmed genomför vi i dag hans livs andra vab-dag med Muminmaraton i vardagsrummet.

Stiss

Jag borde jobba. Men vi har en liten releasefest för boken i kväll, och jag kan inte för mitt liv ta mig för något mer vettigt än att skicka iväg några fakturor, trots att jag inte behöver förbereda ett pillijota till kalaset, förutom att möjligen köpa in lite festisar till de barn som väntas komma, jag har svårt att tänka mig att sådana finns att tillgå på plats.

Nervös? Nja, vet inte. Stissig snarare. Orolig i kroppen på det där sättet jag alltid blivit i samband med ett boksläpp, även om det känns lite mindre den här gången, vi är ju två som delar på det och dessutom är det en sorts bok som jag inte tror kommer att bli recenserad i någon direkt omfattning. Eller? Jag får erkänna att jag aldrig bevakat utgivningen av föräldraböcker och lagt märke till deras eventuella avtryck i offentligheten.

Men hur som helst. Stissig.

Sång till den framgång som kom

Om någon har lyckats missa det så hade Peters roman ”Sång till den storm som ska komma” första recensionsdag i går, med närmast överjordiskt buller, bång och trumpeteri.

Trots att jag inte kan påstå att jag haft något med tillblivelsen att göra – mer än att komma och hälsa på honom två gånger under åren i Kambodja och vara allmänt moraliskt (eller kanske snarare omoraliskt) stöd – kan jag inte låta bli att känna stolthet. Det känns fint att det faktiskt blev något av oss, att alla de där kvällarna och nätterna under 00-talets första halva då vi satt och drömde om framtida litterära stordåd faktiskt kom att resultera i något. Peter är tveklöst den som mötts av störst kritikerapplåder och även försäljningsmässiga framgångar, men jag kan åtminstone stoltsera med vara den som hann debutera först (”Dannyboy & kärleken” kom 2005 och ”Pol Pots leende” året därefter) och jag är fortfarande en halv bok före honom. Pyttesmå detaljer till min fördel, men jag simmar tacksamt till de små livbojar jag kan klamra mig fast kring.

Och det känns på något sätt dubbelt fint att vi båda är bokaktuella på Natur & Kultur inom loppet av en dryg vecka. Under större delen av gårdagen, och även i dag nu på morgonen, så puffas det för både Peters och min bok på Adlibris förstasida – hans stort uppslagen i vänsterkrysset, min och Johannas i en lite mindre puff en bit ner i den högra spalten.

Det är klart att vi drömde om just något sådant alla de där blöta kvällarna som började med middag hos mig vid Odenplan och fortsatte med någon obskyr releasefest på Edenborgs café i Gamla stan eller barhäng på Söder om inget vinmingel stod till buds, men att de där drömmarna skulle komma att bli verklighet, nej – det vågade jag aldrig riktigt tro.

Grattis Peter.

Takvåningen

Ser att det planeras för ett litteraturhus i Stockholm i Författarförbundets och Förläggareföreningens regi, och det låter ju tveklöst lovvärt. Men jag måste säga att det mest spektakulära med artikeln i DN är att de på kulturdelens förstasida, där de av romaner på ett fyndigt sätt byggt just ett sådant hus, valt att sätta min sju år gamla debutroman på den översta och därmed mest fashionabla våningen, direkt under snedtaket Mikael Niemi.

Nu är frågan – är inte DN medvetna om mitt avståndstagande från Författarförbundet (och Förläggareföreningen) efter att de i början av året gjort tummen upp till det vettlösa låt oss låtsas att e-böcker bara kan lånas ut ett exemplar i taget-förslaget? Eller har de månne varit så snillrika att de tänkt ett steg längre och insett att jag står på vänskaplig fot med Författarförbundets purfärske ordförande Gunnar Ardelius, och att jag kanske kan tänka mig att ändra min ståndpunkt ifall Författarförbundet efter ordförandebytet börjar tänka i lite mer nyanserade och rimliga banor?

Svaret får framtiden utvisa. Redan nu kan jag dock tipsa om att Gunnar har startat en blogg om sitt liv som förbundsordförande. Följ den vetja.

Intervjuad i Arbetarbladet i dag

Åh, älska min gamla hemmatidning Arbetarbladet! I dag publicerar de en stor intervju med mig och Johanna gällande ”När två blev tre”, och reportern Ylwa Karlström som kom ner och gjorde intervjun har även skrivit en anknytande krönika gällande det här att alla gärna har åsikter om andras föräldraskap. På webben går det även att läsa ett av mina kapitel, det som med utgångspunkt i min morfars död behandlar mina förändrade känslor inför min egen dödlighet efter att Tage fötts.

Jag tog mig friheten att ta en skärmdump från sajten, eftersom jag tyckte att deras bild på oss blev så fin.

Två veckor kvar!

På tal om inget annat: I slutet av veckan väntas vår bok komma från tryckeriet! Om två veckor i dag, den 27 augusti, är det första försäljningsdag för ”När två blev tre”. Den 6 september är det sedan första recensionsdag – ja i den mån den kommer att recenseras, det är väl inte direkt den typ av litteratur som brukar ges företräde på landets kultursidor.

Jag är hur som helst väldigt förväntansfull och en smula nervös, föräldraskap är ju minst sagt ett minerat område. Men jag tycker själv att vi har skrivit en fin och insiktsfull liten bok om hur det är att bli förälder i Sverige i dag. Och jag är mycket stolt över att vi faktiskt har skrivit en föräldrabok, riktad till båda föräldrarna i samma utsträckning. Det har mig veterligen ingen gjort i Sverige tidigare.

Saknas kuk?

Alltså vad fan.

De här två kommentarerna – eller snarare påhoppen – som bokbloggaren och författaren Malin Johansson fick av Thomas Salme efter att hon sågat hans bok ”En bluffpilots bekännelser” är ju bara för konstiga, förlåt patetiskt mansgrisiga. Jaså du gillar inte min bok – du kan inte ha fått kuk på länge! Det är alltså inte längre än så vi har kommit år 2012.

Håkan Nessers utfall i fjol mot Nerikes Allehandas recensent i fjol framstår plötsligt som höjden av hövlighet.

Å andra sidan verkar inte boken så där överdrivet kvalitativ heller, att döma av utdragen Malin Johansson publicerat i sin recension. Hur tänkte ni egentligen när ni publicerade det här, Norstedts? Och hur tänker ni nu?

——

UPPDATERING: Sent på fredagseftermiddagen lade Norstedts ut ett blogginlägg där de tog avstånd från Thomas Salmes påhopp mot Malin Johansson. Hon fick även någon sorts ursäkt från Thomas Salme själv i kommentarsfältet till recensionen. Då återstår väl egentligen bara frågan hur det egentligen gick till när den här boken gavs, en fråga som Malin Johansson också ställer sig i ett efterföljande inlägg där hon summerar händelsen.

Vem är ansvarig?

Vem bör ha ansvar för en text? Författaren själv, som i bokvärlden, eller en ansvarig utgivare, som inom tidningsvärlden? Det är en intressant fråga som min hustru ställer i en mycket intressant text som SVT Debatt publicerar i dag. Utgångspunkten är den bok som Anders Behring Breiviks pappa har börjat skriva på och som förlag sägs vara intresserade av.

Och nej, att kommentarsfältet snabbt skulle spåra ur och börja handla om muslimer och antifeminism i stället för sakfrågan var väl ingen högoddsare direkt.

A drive into the gap

Jag är ingen baseballkille – även om jag visserligen gjorde ett minnesvärt besök på Yankee Stadium med Morgan för fyra år sedan – men oj vilken snygg bok som jag hittade via baseballfantasten John Gruber, skriven av författaren Kevin Guilfoile.

Får ju en att önska att e-boksrevolutionen helt kommer av sig.