Etikett: litteratur

Sarenbrant och IJustWantToBeCool heta hos Storytel, men Bonnier dominerar vuxensidan

Storytel har publicerat sina topplistor för sommarens lyssning i deras tjänst. Så här ser det ut på vuxen- respektive barntopplistan. Snabbanalys under listorna!

Sofie Sarenbrant och IJustWantToBeCool toppar listorna hos Storytel i sommar.

Sommarens mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:
1. Mytomanen av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf. Bookmark Förlag
2. Innan molnen kommer av Mari Jungstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Albert Bonniers förlag
3. Vingar av silver av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt. Bokförlaget Forum
4. Där kräftorna sjunger av Delia Owens, inläsare Anna Maria Käll. Bokförlaget Forum
5. Sovsågott av Anders Roslund, inläsare Thomas Hanzon. Albert Bonniers förlag
6. Fruset guld av Rolf Börjlind och Cilla Börjlind, inläsare Nina Zanjani. Norstedts 
7. Guldmakaren av Mats Ahlstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Bokfabriken
8. Goda grannar av Mattias Edvardsson, inläsare Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Bokförlaget Forum
9. Nattsångaren av Johanna Mo, inläsare Marie Richardson. Romanus & Selling
10. På fiendens mark av Lee Child, inläsare Magnus Roosmann. Norstedts

Sommarens mest lyssnade barnböcker hos Storytel:
1. Sommarjobbarna del 2 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
2. Sommarjobbarna del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
3. Sommarjobbarna del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
4. Sommarjobbarna del 3 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
5. Handbok för superhjältar del 5 – Försvunna av Agnes Våhlund och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren. Raben & Sjögren
6. Prima Gelatos glassparadis – Magiska sagor 2 del 1 av Katarina Vittenlind, inläsare Michel Riddez. Storytel Kids
7. Nicke Nyfiken simmar av Margret och H A Rey, inläsare Michel Riddez. Raben & Sjögren
8. Rymdens parkeringsvakter del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
9. Rymdens parkeringsvakter del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
10. Kissboken av Pernilla Stalfelt, inläsare Reine Brynolfsson. Rabén & Sjögren

Idel välkända, säkra kort på vuxenlistan, som det brukar vara på sommaren, många av deckargiganterna släpper nytt på vårkanten för att ligga bra till i hängmattorna och på stranden. Mest intressant att notera ur branschsynpunkt är Bonniers starka ställning på vuxensidan även hos ärkekonkurrenten Storytel – sex av de tio titlarna har kommit ut på förlag inom Bonnierkoncernen och bara två på Storytelägda Norstedts, och därutöver har Bookmark och Bokfabriken varsin position. Nu ska man inte stirra sig blind på en enskild sommar, men att inte Storytelkoncernen har fler namn i den absoluta försäljningstoppen under årets mest intensiva lyssningsperiod måste svida en aning.

Av vuxentitlarna har jag själv lyssnat på Där kräftorna sjunger, Goda grannar och Nattsångaren. Triss i Bonniertitlar för mig, där ser man.

På barnlistan ser det dock betydligt ljusare ut för Storytel själva, de sopar hem alla tio platserna, det är bara Storytel Kids och Rabén & Sjögren för hela slanten, och jag gissar att Storytel håller hårt i den hysteriskt populära humortrion IJustWantToBeCool (en andra säsong av fjolårets succé Rymdens parkeringsvakter är redan utannonserad till senare i år). Att sju av tio titlar på barnlistan är Storytel Kids-produktioner som enbart finns hos Storytel och inte hos de konkurrerande tjänsterna är tveklöst viktigt i kampen om barnfamiljernas gunst.

Vilka av titlarna på barnlistan det lyssnats på här hemma? Alla IJustWantToBeCool-titlarna, och antagligen snart nya Handbok för superhjältar, Ejda ville läsa den i pappersform innan hon lyssnade på den, och vi lånade pappersutgåvan på bibblan i går när de öppnade efter perioden med sommarstängt.

Det publicerades också en topplista över de inläsare det lyssnats mest på i sommar totalt hos Storytel. Den såg ut som följer:

1. Katarina Ewerlöf
2. Gunilla Leining
3. Stefan Sauk
4. Anna Maria Käll
5. Magnus Roosmann
6. Marie Richardson
7. Tomas Bolme
8. Reine Brynolfsson
9. Mirja Turestedt
10. Julia Dufvenius

Här kan man notera att varken Gunilla Leining eller Stefan Sauk hade någon titel med på topp 10, men de har i kraft av de enorma mängder böcker de läst in totalt givna positioner högt på listan ändå.

Lite om behandlingen av bokbloggare

Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.

Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.

Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.

I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.

Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.

Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.

Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.

(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)

Virus 1 nu även hos Bookbeat och Nextory – eller?

Inledande anmärkning: På fredagsmorgonen, strax efter att jag tagit skärmdumpen till bilden nedan och publicerat mitt inlägg, verkar det som att Bookbeat har plockat bort Storyteltitlarna ur sitt sortiment. Vid halv nio-tiden fanns de fortfarande, men nu när dessa rader skrivs, strax före tio, är de puts väck när man söker. Se slutet av inlägget för uppföljande kommentar.

——

Sedan några dagar tillbaka är inte Virus Storytelexklusiv i digital form. Eller, den är för att vara exakt till en sjundedel inte Storytelexklusiv, då den första säsongen/boken nu finns tillgänglig som ljudbok och e-bok även hos Bookbeat och Nextory, samt kan köpas styckevis som en nedladdning hos nätbokhandlare som Adlibris och Bokus. Det hela är en del i en testballong som Storytel skickat upp, även de första säsongerna av Jesper Ersgårds 1986 samt Cecilia Klangs Gäddsimmerskan har släppts fria.

Nya arenor: Virus hos Bookbeat, 1986 hos Nextory och Gäddsimmerskan till salu hos Adlibris.

Lite udda att se Virus på de här andra plattformarna, onekligen. I en artikel hos Boktugg om Storytels så kallade ”kupp” (härligt att få vara del i en sådan, vet inte om jag haft den äran tidigare) står bland annat följande att läsa:

Det här är ett intressant experiment av flera skäl. Kanske får vi svar på hur Storytelsuccéer som ”Virus”, ”1986” och ”Gäddsimmerskan” klarar sig på egen hand utan den marknadsföring som Storytel Original-titlar får i den egna appen. Konkurrenterna kan förstås mäta genomlyssningen på dessa titlar och jämföra med andra för att få veta – är de mer beroendeframkallande än andra?

Jag är osäker på om det kommer att kunna dras några seriösa slutsatser utifrån detta. Dels tror jag vissa helt enkelt undviker att börja lyssna eftersom de vet att de inte kommer att få slutet på berättelsen (tvivlar på att särskilt många är villiga att byta tjänst enkom för en eller ett par titlar om man i övrigt är nöjd där man är, men visst – gratisveckorna som Storytel erbjuder vid nyteckning av ett abonnemang kan man så klart nappa på och sedan avsluta innan provperioden är över om man vill hinna lyssna några säsonger ytterligare), och dels har jag svårt att se att särskilt många kommer att hitta fram till dem. Visst, Boktugg hade en artikel om det i går och jag skrev några rader om det i en av de stora Facebookgrupperna om ljudböcker och viss mun till mun-tipsning kommer att ske, men varken Bookbeat eller Nextory kommer att anstränga sig för att göra dessa titlar synliga i sina tjänster (antagligen det motsatta…), då de i det här sammanhanget i mångt och mycket är att betrakta som en sorts reklamspottar för Storytel.

Sedan är jag lite kluven, får erkännas. Jag tycker att det är jätteroligt att Virus får chansen att möta nya lyssnare, men samtidigt är jag inte helt säker på att det är att göra titlarna en tjänst när bara första säsongerna erbjuds. I fallet med Virus skulle jag gissa (utan att ha lyssnat på alla Storytel Original-serier, bör medges) att slutet på den första säsongen bjuder på den mest abrupta cliffhangern i hela SO-utbudet. Det finns ingen som helst avrundning – storyn slutar mitt i ett pågående skeende vid ett väldigt dramatiskt tillfälle. Hade jag lyssnat på Virus första säsong och nått det klippstupet utan möjlighet att kasta mig över fortsättningen bortsett från att byta prenumerationstjänst, kan jag inte lova att jag inte i ren frustration satt ett lägre betyg än berättelsen i övrigt kanske förtjänar. Och jag vet inte om det är tecken på det, men snittet för Virus 1 hos Nextory (Bookbeat erbjuder vad jag vet inga betyg) är i skrivande stund 3,73, samtidigt som det för exakt samma bok hos Storytel är 4,06.

Det kan så klart finnas andra orsaker till diskrepansen, men en viktig skillnad är att man hos Storytel erbjuds att genast fortsätta lyssnandet på bok två, där handlingen tar vid bokstavligen sekunden efter att ettan slutar. För Virus skull hade det nog varit bättre om även andra delen tillgängliggjorts, i slutet av tvåan finns en viss form av upplösning innan den avslutande cliffhangern öppnar upp för ett större mysterium. Som helhet kan man se Virus som ett drama i tre akter, där bok 1-2 är den första, 3-4 den andra och 5-7 den tredje. Med sina totalt sju delar är den också mycket längre än de andra testballongernas tre för 1986 och två för Gäddsimmerskan, så det skulle ändå ha inneburit den procentuellt minsta delen av seriens helhet om två delar blivit tillgängliga.

Nåväl, den som lever får se, kanske kommer fler delar att publiceras senare, om detta vet jag intet.

Summa summarum: Ändå kul att bli bredare!

——

UPPDATERING: Bookbeat plockade alltså bort titlarna, och det för att de uppfattade publiceringarna som reklam för Storytel i sin nuvarande form. Boktugg har en uppföljande artikel.

Jag får erkänna att jag förstår Bookbeats resonemang, det visar sig att Storytel har lagt in en avslutande jingel som lyder, direkt citat: ”Du har hört Virus del 1 av Daniel Åberg. Inläst av Disa Östrand. Utgiven av Storytel Original och producerad av Storytel Produktion 2020. Lyssna på alla delar av Virus och tusentals andra ljudböcker på Storytel.com”. Inte direkt subtilt.

Jag vet inte om de borde ha hållit sig helt och hållet från att säga att den kompletta serien finns hos Storytel, men det borde ha gått att uttrycka mer neutralt. Och med den sista, i detta sammanhang totalt onödiga, detaljen om tusentals andra ljudböcker gissar jag att man slår spiken i kistan.

Vi kommer inte att fixa det här

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juni.

——

När sommaren står för dörren och björkknopparna till och med har vågat slå ut här uppe i Vittangi och instagramflödet fylls av bilder på uppklädda, förväntansfulla barn som firat coronasäkrad skolavslutning och nu går på sommarlov, känns budskapet jag de senaste dagarna tagit till mig från Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten som att utan förvarning trilla ner i en isvak:

Allt hopp är ute. Vi kommer inte att fixa det här. Den junidag cirka trettio år in i framtiden då mina uppklädda sommarlovsbarn har fått egna barn som ska gå på sommarlov kommer världen att se ut på ett sätt som jag med nutidens glasögon skulle definiera som en dystopi.

Och ändå kommer det att bli betydligt värre.

Det där är ett grepp som Jeppsson använder ofta i sin bok, han målar upp framtida scenarier som i sig framstår som skräckinjagande, och vrider sedan upp temperaturen flera steg ytterligare genom att visa att det här, det är bara början på de umbäranden som väntar.

Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är ”bra”? Det känns oanständigt.

Någon snuttefilt för oss som lever på ett allt mer desperat hopp om att det nog ändå på något sätt ska lösa sig, det är inte Jeppsson intresserad av att leverera. Han utgår hela tiden från konkret forskning, utförliga rapporter och säkerställd data, och visar hur förfärligt illa forskningen rimmar med de floskler om fortsatta möjligheter till tillväxt som våra politiker envisas med att upprepa. I några scener vet man inte om man ska drabbas av panik eller bara skratta åt det tragikomiska när han skildrar intervjuer han gjort med partiledare och miljöministrar, där det blir plågsamt uppenbart hur långt borta från verkligheten som de tröstande orden de förmedlar till oss väljare befinner sig.

Egentligen är det väl djupt mänskligt. Jag vill inte heller behöva se mina sommarlovslediga barn i ögonen och säga till dem att på 2040-talet, decenniet då de antagligen kommer att få sina egna barn om de får några, också är decenniet då den globala uppvärmningen når punkten dels då den tinade permafrosten åter lägger virus som mjältbrand i öppen dager, och dels får den mikrob som spred det vi kallar digerdöden att åter börja frodas. Senast den gjorde det, åren kring 1350, dog ungefär en tredjedel av Europas befolkning inom loppet av fem år.

Ändå kommer det, för att åter citera Jeppsson, att bli betydligt värre. För på 2050-talet väntas gräsbränderna världen över ta fart på allvar och färskvattenbristen bli akut, vilket i sin tur gör att vi inte längre har någon möjlighet att odla de mängder mat som den fortsatt växande världsbefolkningen behöver för att överleva.

Och sedan återstår genomgångarna för 2060-, 2070-, 2080- och 2090-talet, som också är årtiondet då mina barn – om nuvarande medellivslängder håller i sig – kommer att nå slutet av sina liv. Låt mig säga så här: Läget blir inte direkt ljusare.

Om scenariot som Jonathan Jeppsson beskriver i sin bok är vår kommande verklighet – och det här känns fruktansvärt att skriva – är jag inte säker på om jag hoppas att mina barn lever så länge. För så mörkt ter sig det kommande sekelskifte som Jonathan Jeppsson skildrar.

Finns det då inget hopp? Nej, inte om man ska se krasst på situationen, för hittills finns ingenting som tyder på att vi på allvar är intresserade av att genomföra de förändringar som skulle krävas.

Vad återstår då att hoppas på? Enbart att han har fel antar jag, även om det tyvärr efter avslutad läsning inte verkar särskilt troligt. Eller som Jeppsson själv skriver: ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag blir motbevisad.”

Jag med.

——

Fotnot: Jag växlade mellan att läsa och att lyssna på Jonathan Jeppssons bok. Ljudboken är inläst av Fredde Granberg, och han gör ett riktigt bra jobb. Det är ju tyvärr en smula svårt att inte se Ronny & Ragge framför sig när man tänker på Granberg, men han är en vass ljudboksinläsare, även av tungt (men medryckande) faktamaterial. Inte så många av de stora namnen använder sig av honom ännu, jag hoppas det blir ändring på det.

Norrlands litteraturpris till Pernilla Berglund och Linda Jones

I helgen reste jag söderut för att presentera årets mottagare av Norrlands litteraturpris vid en ceremoni på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Vanligen sker tillkännagivandet vid Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, men i år tvingades vi ställa in det på grund av coronaviruset.

Här följer videon från ceremonin samt pressmeddelandet:

Mottagarna av Norrlands litteraturpris 2020 utsedda

Pernilla Berglund, bosatt i Umeå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin vuxenlitteratur för sin diktsamling Rätten (Teg Publishing). Motiveringen lyder:

Med avstamp i en titel fylld av mångtydighet tar Pernilla Berglund i ”Rätten” med oss på en ordkarg och obeveklig resa mot förlåtelsens smärtpunkt. En älv flyter genom diktraderna och det västerbottniska landskap som skildras, vid stranden våndas ett barn över arvet hon fått och i sin tur nu som förälder kan ha fört vidare. Vilket brott som har begåtts, vems rätten är att berätta och om det finns en otvetydig sanning förblir oklart. Tydligt är däremot att här har ett betydande diktverk skapats; Berglunds poesi är stark, noggrann och lämnar bestående spår i hjärtat.

Linda Jones, bosatt i Luleå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin roman Bete sig (Vox by Opal). Motiveringen lyder:

Med en finurligt kärv prosa där fina språkdetaljer gång efter annan överraskar läsaren, skriver Linda Jones i ”Bete sig” fram ett vuxenblivande i skuggan av en skilsmässa. I ett växelskildrat, medryckande skeende följer vi romanens Stina dels i ett då där hon hanterar föräldrarnas besked, och dels i ett nu när hon prövande slår sig fri genom att ensam bosätta sig i en stuga vid fjällets rand. Frigörelseprocessen gestaltas trovärdigt i all sin sårighet och tjurighet, när Stina oförberedd möter känslorna familjesplittringen framkallar och prövningarna det norrbottniska skogslivet kräver.

Övriga nominerade var:

Vuxenlitteratur
Marginalia ; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- och ungdomslitteratur
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Norrlands litteraturpris är ett litterärt pris som delas ut till föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling i klasserna vuxen- samt barn- och ungdomslitteratur. Priset instiftades 1973 och kallades fram till 2008 för Rörlingstipendiet. Prissumman är 10 000 kronor. Juryn utgörs av styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 30 april.

——

Hur viktig är närmiljön i vårt skapande? Hur präglar platserna oss – och vid vilka tidpunkter gör de det? Och har vissa områden en särskild attraktionsförmåga?

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag flyttade norröver. Som uppvuxen i Gästrikland, studerande i Uppsala, boende många år i Stockholm för att för sedan hamna i Vittangi öster om Kiruna, har jag haft svårt att rota mig litterärt. Jag vill stå stadigt på en plats, men dras hela tiden med av geografin som omger mig.

Min litterära produktion talar sitt tydliga språk. Min debutroman skrev jag strax efter att jag flyttat till Stockholm efter uppväxtens Sandviken och mellanlandningen i Uppsala, vilket också blev exakt den rörelse som bokens huvudperson gör. Min andra roman skrevs under de mest intensiva stockholmsåren, och således rör sig boken knappt utanför tullarna. Den långa ljudboksserie jag ägnat de senaste åren till att författa präglas likt debuten av förflyttning – till en början skildras Stockholm men i takt med att åren gått och min närmiljö förändrats – ja, desto mer träder Kirunaregionen fram. Och i det jag nu skriver på är platsen hundraprocentigt norra Tornedalen, som också är det landskap jag ser när jag tittar ut genom fönstret.

För västerbottningar ter sig antagligen det här kringflackande litterära livet udda. För likt inget annat landskap verkar författare därifrån så stadigt förankrade att de hela tiden återkommer, även när de sedan länge är utflyttade.

Vi påmindes om detta när Torgny Lindgren gick bort 2017 och återigen förra veckan när PO Enquist tyvärr lämnade oss. Det västerbottniska inlandet i form av Raggsjö och Hjoggböle hade dessa män rest ifrån rent fysiskt sedan decennier, men ständigt återkom de i sina böcker till barndomsplatserna och det de symboliserade. Sara Lidman hade likaså sitt Missenträsk, men till skillnad från herrarna blev hon sin geografi trogen och levde stora delar även av det vuxna livet på platsen hon skrev om.

Umeå en tidig morgon under Littfest 2016 får agera vy över Västerbotten.

Vad är det med Västerbotten som präglar så hårt? Och varför präglar Gästrikland så lätt? Och är det ens egentligen min hemtrakt som är att skylla, eller ligger bristen inom mig? Är det jag som har en yta av teflon, all yttre påverkan rinner av?

Kanske, men att det finns en alldeles särskild lyster kring västerbottniska författare torde vara oomtvistat. Varje gång ett nytt namn lyfts upp för granskning, kopplas de gärna samman med giganterna som kommit före – jakten på nya västerbottniska berättare pågår ständigt.

Möjligen ligger en del av svaret där. Västerbotten har – från början antagligen helt omedvetet – kommit att skapa sin egen mytologi om det starka berättarlänet, vilket rent konkret på senare år fått tydliga manifestationer genom Littfest i Umeå och Berättarfestivalen i Skellefteå.
Stoltheten för den egna litterära myllan upplevde jag aldrig under min uppväxt. Jag minns visserligen att min gymnasielärare i svenska försökte intressera mig för gästrikesonen Per Gunnar Evander när hon märkte att jag bar på författarambitioner, men de av hans böcker jag lånade på biblioteket fäste aldrig. Möjligen teflon, som sagt.

Jag kan känna en sorg över att sakna ett lokalt litterärt rotsystem. I vuxen ålder har jag försökt rätta till det och upptäckt flera fina gästrikiska författarskap, och jag har även försökt grotta ner mig i det norrbottniska för att skapa en klangbotten där jag nu bor. Men det är svårt när man inte vuxit upp i det.

Förra sommaren recenserade jag för denna tidning en bok av poeten Stig Andersson. Uppvuxen i Skellefteå men boende i Gävle sedan nästan fem decennier romandebuterade han nu med polisdeckaren Myrgöreln. Trots närapå ett halvsekel i Gästrikland var platsen för hans skönlitterära förstlingsverk givet: Västerbottens inland. Självklart skrev han till och med på dialekt.

Västerbotten, som sagt. Det präglar hårt.

Fingertoppskänslan kommer att behövas inom Bonniers

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 22 maj.

——

Det har varit mycket fokus på Bonniers i bokbranschen den senaste tiden. Sveriges största förlagsgrupp låter sig visserligen alltid höras – det blir oundvikligen så när man har landets mest anrika bokförlag genom Albert Bonniers förlag och flera av de mest tongivande författarna såväl gällande renommé som försäljning – men i dagarna sammanföll två vitt skilda händelser som båda visade på Bonniers makt.

Först var det den oväntade nyheten att hotellkungen Petter Stordalen beslutat sig för att sälja de svenska och danska delarna av sitt hårdsatsande förlag Strawberry Publishing till Bonniers. Att Strawberry var till salu trots att de knappt hunnit ge ut några böcker hade ryktats om en tid – Stordalens hotellimperium vacklar till följd av coronapandemin och att då lägga tid och pengar på att starta förlagsverksamhet i Sverige passade dåligt – men att det skulle bli Bonniers som köpte upp verksamheten hade få utomstående förväntat sig, inte minst eftersom en stor del av personalen på Strawberry under visst buller och bång i fjol lockades över från nyckelpositioner just på Bonniers.

Hittills har det sagts att Strawberry ska få fortsätta driva verksamheten relativt självständigt och att förlaget inte ska flytta in bland de andra Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm, men det kan komma att behövas stora mått av fingertoppskänsla när det vankas gemensamma personalträffar framöver.

Fingertoppskänsla (eller snarare brist på sådan) var också en central del i den andra händelse där Bonniers stod i centrum förra veckan. Det var två dagar efter Strawberryaffären som det visade sig att det Bonnierägda förlaget Forum för en dag hade köpt hela förstasidan på den tillika Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris och vigt den åt Camilla Läckbergs nya bok Vingar av silver. Att ett företag köper exempelvis en nyhetstidnings startsida för en marknadsföringskampanj är inte ovanligt, men det brukar ske genom så kallade takeover-annonser, där man lägger en reklambild ovanpå den egentliga förstasidan och där reklambudskapet kan klickas bort så att man når sajtens egentliga innehåll.

Så var inte fallet här – Vingar av silver hade i stället fått ersätta alla andra titlar på förstasidan, så att det såg ut som att Adlibris enbart sålde den boken. Att överhuvudtaget hitta en annan titel krävde att man endera använde sökrutan eller letade sig ner genom rullgardinsmenyer.

Man kan milt sagt säga att tilltaget inte bemöttes med lovord. Domen från övriga förlag blev oerhört hård, i en intervju med Dagens Nyheter liknade exempelvis Ordfronts förlagschef Pelle Andersson kampanjen vid att kliva in i en gammal sovjetisk matbutik där bara en vara salufördes, och sa att tilltaget ”svär mot hela tanken med mångfald, yttrandefrihet och fri konkurrens”.

Visserligen står det så klart ett privatägt företag som Adlibris helt fritt att sluta marknadsföringsavtal med vem som helst. Men visst luktade tilltaget av rejäl aningslöshet och kanske arrogans, särskilt när det skedde mitt under brinnande coronakris, med många bokförlag kämpande för sin överlevnad och där uppmärksamhet för en färsk titel i den svenska nätbokhandelns viktigaste skyltfönster kan vara guld värt.

Att i ett sådant läge fullständigt skymmas av den författare som redan är Sveriges mest säljande, måste kännas tröstlöst. Eller som förlaget Mondials chef Simon Brouwers sa i en intervju med Svensk Bokhandel: ”Sällan har Bonniers totala dominans på bokmarknaden visualiserats tydligare än i dag.”

Inget tyder på att Bonniers andel av den svenska bokmarknaden är på väg att minska – tvärtom, med tanke på det nyss aviserade köpet av Strawberry. Det är bara att hoppas att den där fingertoppskänslan jag siade skulle behövas på koncernens personalmöten, inte heller glöms bort i relationen med de mindre, mer resurssvaga aktörerna i Förlagssverige, som är oerhört viktiga för mångfalden.

Struntar man i den, går vi en ännu mer bister framtid till mötes än vad vi redan ser ut att göra.

Först som ljud – pratar ljudboksskrivande på Litteraturhuset nästa vecka (fast bara online)

Torsdag 4 juni klockan 10 är jag tyvärr inte på Göteborgs Litteraturhus och pratar ljudboksskrivande med Anders Teglund från förlaget Teg Publishing, men däremot möts vi online i ett webbsänt samtal om just detta vid exakt denna tidpunkt. Kul det också, och förhoppningsvis intressant!

Samtalet är en del av satsningen Croissanter och frukost som Göteborgs Litteraturhus samarrangerar med Kultur i Väst.

Så här står det i programmet:

Croissanter och litteratur: först som ljud

Möt ljudboksförfattaren Daniel Åberg i ett samtal om vad som händer med boken och skrivandet när man börjar med ljudet. Daniel Åberg är författaren som skriver direkt för ljudboksformat och nyligen släpptes den sjunde och sista säsongen i hans Virus-serie på Storytel Original.

Här samtalar Åberg med förläggaren Anders Teglund, förläggare på Teg Publishing, om sitt skrivande, om den digitala omställning som pågår och hur förlag, författare, läsare och lyssnare påverkas av detta.

MEDVERKANDE
Daniel Åberg, författare
Anders Teglund, förläggare

Hjärtligt välkomna online på en litteraturfrukost direkt från Göteborgs Litteraturhus torsdagen den 4 juni kl 10-11. Samtalet livesänds här.

Hoppas vi ses online om en vecka, med andra ord!

Kort om Förlagspoddens sorti och Jönssons entré

Ett par branschrelaterade kortgrejer:

• Trist att Förlagspodden tar en paus, eller alternativt lägger ner. Slutet (?) blev också lite sorgligt, eftersom det föranleddes av den klumpiga hanteringen av hur de valde att presentera sina uppgifter om att Brombergs förlag var på väg att läggas ner. Det hela hade onekligen kunnat skötas snyggare, men tiden lär väl utvisa om de i sak hade rätt eller inte. Jag blev själv intervjuad av Lasse Winkler för Förlagspodden i slutet av januari, och tanken var ursprungligen att den skulle ha sänts i ett avsnitt ungefär en månad senare, men så blev aldrig fallet. Jag vet inte riktigt varför (jag har helt enkelt inte frågat), men gissar att det var en kombination dels av att coronakrisen tog ett fast grepp om bokbranschen kort därefter och nästan allt kom att fokusera på det, och dels att jag nog inte riktigt sa tillräckligt spetsiga saker i vårt över timslånga samtal, som fokuserade på framväxten av den digitala ljudboksmarknaden och min kanske något unika position som landets mesta ljudboksförfattare. Lasse vill gärna att det ska finnas en konflikt som man ska kunna skapa friktion kring, vilket ligger ganska långt ifrån min personliga natur. Hade jag varit mer konfrontativ och mindre stillsamt resonerande kanske den hade sänts, vad vet jag. Dessutom hann nog en del av det vi diskuterade bli inaktuellt – jag pratade till exempel ganska mycket om hur författare som främst publiceras i digital form tappar möjligheten att åka ut till bokhandlare, bibliotek och festivaler för att tala om sin litteratur, eftersom det inte finns någon fysisk produkt att visa upp och sälja. Nu är ju plötsligt detta fallet för alla författare i det rådande världsläget.

• Fint att se att Carina Jönsson blir ny chefredaktör på Svensk Bokhandel! Hon har i många år varit redaktionschef såväl under Tove Lefflers som PeKå Englunds chefredaktörsskap och i perioder klivit upp som ställföreträdande chefredaktör, så att hon nu får axla rollen på riktigt känns sannerligen på tiden. Våra vägar korsades för första gången när vi båda jobbade på TT för ett drygt decennium sedan, och jag känner henne som en väldigt engagerad, driftig och inte minst genuint trevlig person. Trist dock att hon tvingas ta över en tidning i viss motvind, antalet nummer som ges ut per år drogs ner i fjol, och nu meddelas att hennes tidigare position som redaktionschef inte kommer att fyllas upp av någon ny person, till följd av försämrat annonsläge.

Tio av mina ljudboksfavoriter

Jag gavs privilegiet att få ljudbokstipsa i Storytels app i samband med utgivningen av Virus 7. Här kommer de tio tipsen i bloggeen också.

———

Jag har levt med ljudböcker i mina öron sedan 2008. Att försöka summera det i några utvalda titlar känns omöjligt, så i mina tips här nedan har jag försökt plocka några russin ur kakan, böcker som enligt min mening på olika sätt fungerar särskilt bra i ljudboksformatet. När jag ser min lista märker jag också att jag kanske något har färgats av mitt liv i nordligaste Sverige (jag bor i Vittangi öster om Kiruna sedan ett antal år) när jag gjort mina val. Men vi präglas ju alla av vår omgivning, eller hur?

Herrarna satte oss hit – Elin Anna Labba
Hjärtskärande sorglig och samtidigt lättfattlig och intresseväckande skildring av statens tvångsförflyttning av samer i 1920-talets Sverige. Författaren Elin Anna Labbas egen inläsning är stillsamt vemodig men bär en outtalad vrede inom sig, och skänker ett extra lyft åt bland annat de samiska jojkar som återges i boken. En av årets hittills viktigaste svenska fackböcker.

En osynlig – Pontus Ljunghill
Pontus Ljunghills hittills två deckare om 1920-talets Stockholm och polismannen John Stierna är oerhört stämningsfyllda och fina, och melankolin som finns i Reine Brynolfssons röst passar de här skildringarna ypperligt. En osynlig kom 2011 och uppföljaren Lykttändaren 2016. Det är hög tid för en tredje del!

Marken – David Väyrynen
Nordligaste Sverige har alltid rymt ett myller av berättelser, men på senare år har de stigit fram i rampljuset på ett nytt sätt. David Väyrynens Marken har på kort tid kommit att bli något av en bibel för malmfältsregionen, ett spretande men samtidigt knivskarpt diktverk. Har man sett Väyrynen framföra delar ur Marken live glömmer man det aldrig, men även hans egen inläsning av ljudboken sätter djupa avtryck.

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren
Ibland tycker jag att klassificeringen ”unga vuxna” står i vägen för riktigt bra böcker. Sara Bergmark Elfgren har skrivit flera ypperliga berättelser i det här gränslandet dels på egen hand, och dels i samarbete med Mats Strandberg. Norra Latin är en bok som även ”riktigt vuxna” bör ta sig an, en fin skildring om att bli vuxen och därtill en spännande spökhistoria. Inläsningen av Nina Zanjani är av högsta klass, och det glädjer mig att hon på sistone blivit en allt mer anlitad ljudboksinläsare.

En helt vanlig familj – Mattias Edvardsson
Mattias Edvardssons roman En helt vanlig familj är dels en väldigt spännande historia, men det är också en i Sverige relativt ovanlig ljudbok, då den rymmer tre inläsare i form av Magnus Roosmann, Rebecka Hemse och Johanna Lazcano. Flera röster är annars något som brukar vara vanligare på den engelskspråkiga marknaden, delvis säkert av kostnadsskäl, men också för att den svenska ljudbokspubliken – trots att den ligger så långt framme och är så stor – verkar vara rätt konservativ. Edvardssons romaner med flera tydliga berättarperspektiv passar dock utmärkt att avnjutas med flera inläsare, och han ska använda samma grepp i den kommande Goda grannar.

Träskkungens dotter – Karen Dionne
Oerhört spännande thriller som bär vissa likheter med Tara Westovers Allt jag fått lära mig, men till skillnad från Westovers verk är Dionnes bok ren fiktion, inspirerad av HC Andersens saga Dykungens dotter. Därtill vasst inläst av Philomène Grandin, som även läst in de senare delarna i min Virus-serie.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö – Håkan Nesser
Jag är svag för bra författarinläsningar, och Håkan Nesser tillhör dem som gör det bäst. Tyvärr har han slutat läsa in sina egna alster (och jag kan inte för mitt liv begripa varför), men inläsningen av den moderna klassikern Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är en av hans bästa.

Hotet – Mats Söderlund
Ännu en ”unga vuxna”-bok, men jösses vilken ambitiös sådan. Hotet är första delen i Mats Söderlunds Ättlingarna-trilogi (sista delen har precis kommit ut), och det är en klimatdystopi med vissa fantasyinslag där centrum för handlingen är norra Västerbotten men där hela världen och storpolitiken snart gör sitt intrång. Spännande, välresearchat och otäckt om en framtid där klimatförändringarna blivit akuta och färskvatten en global bristvara värd att döda för. Lo Kauppi som läst in fångar dialekterna och kärvheten som ämnet kräver på ett ypperligt sätt (säger jag helt opartiskt, hon har ju även läst in min bok Nära gränsen).

Bakvatten – Maria Broberg
En väldigt stilsäker och fin romandebut från tidigare i våras, som gavs ut som ljudbok så sent som för en vecka sedan. En drabbande historia från Västerbottens inland som fungerar oväntat bra även i ljudformatet, trots en rätt komplicerad uppbyggnad med en berättelse som inte räds att ideligen hoppa fram och tillbaka i tiden. Likt författaren Maria Broberg är inläsaren Elias Dahlgren debutant, och han gör det med den äran. Bara att hoppas på fler uppdrag för honom.

Redovisningsavdelning Marviken – Lars Wilderäng
Trots att jag skrivit en lång nutidsdystopisk ljudboksserie brukar jag inte lyssna på eller läsa särskilt mycket böcker inom genrer som postapokalyps, sci-fi eller dystopi, utan har mer funnit min inspiration till Virus inom filmens och tv-seriernas värld. Men Lars Wilderängs böcker har jag alltid lyssnat på med stor behållning (även om jag kan tycka att han blir lite väl ”möp:ig” ibland, men han har dragit ner på militärinslagen i senare böcker). Hans nya bok Redovisningsavdelning Marviken är när jag skriver dessa tips ännu inte utgiven, men jag är extremt peppad på den, kontrafaktisk svensk nutids- och stormaktshistoria förpackad i agentromanskrud tycker jag låter riktigt coolt. Inläsaren Niklas Engdahl har gjort ett bra jobb med flera av Wilderängs tidigare böcker, och är säkerligen stabil här också.

Ny kurs i ljudboksskrivande i höst

Jag kommer att utöka mitt läraruppdrag på Folkuniversitetet/Skrivarakademin kommande termin. Utöver att ha delmomentet i ljudboksskrivande på den ettåriga distansutbildningen som jag hade i fjol kommer jag att leda en egen distanskurs i kortare format, den består av fyra träffar och fokuserar helt på det här med att skriva texter särskilt ämnade för ljudboksformatet. Hoppas någon vill anmäla sig!

Jag saxar lite ur kursbeskrivningen:

Är en bra bok alltid samma sak som en bra ljudbok? Inte alltid! I den här kursen går vi igenom vad som fungerar och vad som inte gör det när den primära publiken är en lyssnande sådan. Teoretiska lektioner blandas med praktiska övningar där du tränas i att skapa en historia optimerad för örat. Några exempel: Vilka element i en traditionell bok gör sig sämst i en ljudbok? Hur tydliggör du vilka som talar i dialoger i en ljudbok? Hur skapar du effektiva cliffhangers? I ljudbokstjänsterna finns tiotusentals titlar bara ett par klick bort – hur håller du kvar lyssnarens intresse för just din bok? Vi går också igenom hur ljudboksbranschen ser ut och vilka olika aktörer som finns. Hur går produktionen av en ljudbok till? Vilka genrer har visat sig fungera bäst? Och vilka verkar inte fungera alls?

Det känns lite läskigt bör erkännas, jag ser mig inte i grunden som en naturlig lärare. Men kanske borde jag revidera den åsikten, som jag har förstått det har jag fått fina vitsord av eleverna hittills, dels från i höstas men också nu under våren, då jag har haft kursdagar på de två ettåriga skrivarlinjer hos Skrivarakademin som normalt inte sker på distans, men som nu i coronans tidevarv ändå blev träffar över Zoom och Google Meet (egentligen skulle jag ha åkt ner till Stockholm och haft undervisning med dem ett par dagar i början av april).

Och att Folkuniversitetet faktiskt hörde av sig och frågade om jag ville leda en sådan här kurs, bör väl ses som ett tecken på att de är nöjda, kan jag tycka.

Hur som helst, här finns kursbeskrivningen. Ska bli skoj.

Adlibris skjuter trovärdigheten i sank med sin Läckberg-kampanj

Måste verkligen stämma in bland dem som i dag i en del trådar på Facebook uttrycker irritation och besvikelse på att Adlibris låtit bokförlaget Forum köpa hela startsidan på deras nätbokhandel för att göra reklam för Camilla Läckbergs nya deckare Vingar av silver. Boktugg har en bra artikel om tilltaget.

Det är alltså inte som det ibland brukar se ut på nyhetssajter att ett företag köpt en helsidesannons som ligger ovanför dem vanliga startsidan och måste klickas förbi, utan startsidan har helt enkelt gjorts om så att den bara består av – om jag räknat rätt – 25 olika puffar med köplänk för Läckbergs bok.

Det går helt enkelt inte att hitta någon annan titel på startsidan, skulle du gud förbjude vilja köpa en annan bok, måste du söka dig fram till den manuellt via sökrutan eller klicka på rullgardinsmenyn till vänster och sedan välja Böcker, som tar dig till en sida där nätbokhandelns hela sortiment på drygt 14 miljoner titlar listas. Vilken bok som ligger allra överst bland de 14 miljonerna? Gissa.

Är det här verkligen bra reklam som ökar försäljningen? Jag är ingen marknadsföringsmänniska, så jag tänker inte spekulera i det. Men för mig känns det tyvärr bara unket, och gör att jag tycker att Adlibris tappar i trovärdighet, särskilt när de även puffar för titeln under vinjetter som Redaktionens tips, där man i vanliga fall åtminstone hoppas kunna inbilla sig att det inte bara är titlar som förlag betalat marknadsföringspengar för som får synas, utan böcker som redaktionen faktiskt tycker om.

Nej Adlibris, Forum och Bonniers (som äger såväl Adlibris som Forum) – det här kändes inget vidare.

Tillägg: I en intervju som Boktugg har med Adlibris pr-ansvarige, säger denne att de gjort samma massiva lansering en gång tidigare, i samband med David Lagercrantz första Millennium-bok 2015. Det sätter ärendet i ett lite annat ljus, får jag erkänna, Millennium-böckerna har getts ut på Storytelägda förlaget Norstedts och man kan då alltså knappast anklaga Adlibris för att bara tillåta sådana här ”kupper” för storsäljare inom den egna koncernen.

Hur som helst. Oavsett förlag som gör det – sluta tack, det är inte ”en rolig grej” som den pr-ansvarige säger, det är bara tröttsamt och driver på bästsäljerismen ytterligare.

Tillägg 2: Svensk Bokhandel har letat fram sin gamla artikel från 2015 om Millennium-kampanjen Adlibris körde då. Den gången fejkhackade Lisbeth Salanders nätalias Wasp sajten och sänkte priset på e-boksutgåvan till 9 kronor (vilket kunderna då kunde köpa den för på riktigt), något som inte känns fullt lika tondövt som den nu aktuella varianten.