Det har inte enbart varit premiär för min andra Nära gränsen-bok på sistone, utan nu har även den första boken kommit ut i pappersform! Nära gränsen – Gisslan (som den heter inklusive undertitel) finns till försäljning nu, här är den hos Bokus. Riktigt fin är den också!
Här har all info som kan behövas:
——
Nära gränsen – Gisslan
Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala i Tornedalen. Lisa Korhonen har för första gången sedan hon förlorade vårdnaden om sin son fått möjlighet att tillbringa tid ensam med honom. Inget får gå fel, hon måste visa att hon ordnat upp sitt liv. När hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, tar hon sonen med sig, ovillig att släppa honom ur sikte. Samtidigt har maskerade rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig mot festområdet. När deras vägar korsas startar en händelsekedja som spinner bortom all kontroll. Snart är Lisas barn taget som gisslan och hon själv huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.
Nära gränsen är en nervkittlande thriller i norrbottnisk glesbygd där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.
Nära gränsen gavs först ut som Storytels officiella sommarföljetong 2019 uppdelad i 31 avsnitt, men sammanfogades senare till en vanlig ljudbok. Till pappersutgåvan har författaren tajtat till berättelsen ytterligare och delat upp den i fler kapitel, för att höja tempot än mer.
Kul, tycker jag! Omslaget kommer verkligen till sin rätt i stort format.
Och just det ja – bor man i landets nordligaste femtedel (det vill säga i Norrbottens län) kan man för närvarande köpa den ännu billigare än hos nätbokhandlarna om man är abonnent på Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren eller Piteå-Tidningen, den kostar 179 kronor för prenumeranter i shopen hos NSD Mera, Kuriren Mera samt PT Mera. Kul det också!
Jaja, i dessa digitala tider kan man så klart vara abonnent på dessa tidningar även söder om länsgränsen, men ni fattar vad jag menar.
När dörren i Börshuset i Stockholm öppnas på torsdagen och Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut för att tillkännage årets litteraturpristagare följer vi som är intresserade detta på distans. I fallet med Nobelpriset är det inget ovanligt, den anspråkslösa ceremonin har direktsänts i etermedia i årtionden och även sänts live via webben i många år. Att lyssna på P1 när den gnisslande dörren öppnas, höra sorlet sjunka undan och känna pulsen i bröstet stiga innan sekreteraren harklar sig är en årlig konstant i många litteraturintresserades liv, däribland mitt.
Distansen vid just Nobelpriset kan alltså inte skyllas på det ack så förhatliga covid-19 (även om också Svenska Akademien tvingats till restriktioner gällande hur många som fysiskt får närvara i år). Men för alla dem som ser det fysiska mötet mellan författare och läsare som en omistlig del av litteraturen, har 2020 verkligen varit ett – ursäkta uttrycket – riktigt pissår.
I Västerbotten tog ju detta sig ett konkret uttryck först av alla, när Littfest i Umeå tvingades ställa in med bara timmars varsel när det beska beskedet från myndigheterna om publikbegränsningar kom. Då var allt kring coronapandemin nytt och tiden alltför knapp för alternativ, men i takt med att veckorna gick fick arrangörer möjlighet att fundera över hur de skulle navigera i det nya smittolandskapet. Mindre, mer covidsäkra arrangemang har därför börjat arrangeras och ett stort antal digitala författarframträdanden har genomförts runt om i landet. Det förekommer även varianter av boksigneringar där författaren endera sänder ut exemplar av sin bok med en autografkråka i via posten, eller så har författaren levererat signerade kort till bokhandlare, som därefter kunnat klistra in dessa i böckerna och sålt till sina kunder.
Ett drygt halvår in i denna verklighet bör dock frågan ställas – är detta ekonomiskt hållbart? Svaret verkar hittills vara ett nej, eller åtminstone nja.
Den heldigitala variant av Bokmässan i Göteborg som nyligen genomfördes kan tjäna som exempel. Bokmässan Play beskrevs av arrangörerna som en stor framgång, med drygt 370 000 visningar av de totalt 380 seminarier och samtal som arrangerades under mässdagarna i Sveriges sydligaste tredjedel (studior byggdes upp i Stockholm, Göteborg och Malmö – Norrland göra sig icke besvär) gav det ett tittarsnitt per programpunkt på nästan 1000 personer. I en kommentar estimerade Bokmässans programchef Oskar Ekström det till att ungefär fyra gånger så många hade tagit del av samtalen jämfört med ett vanligt bokmässeår.
Men ekonomin då? Den har det i Bokmässans fall ännu talats tystare om, summeringen är väl helt enkelt inte klar. Däremot har tongångarna från mässledningen varit tydliga – årets satsning på en öppen, helt gratis digital bokmässa är ett undantag, i längden kommer det inte att gå att producera hundratals timmar litteratursamtal där medverkande framför och bakom kameran ska arvoderas utan att ta betalt av de som tittar.
Men hur många är villiga att göra det? Inte tillräckligt många, verkar det som. Den i västra Sverige mycket uppskattade bokfestivalen Bokdagar i Dalsland (som med åren vuxit till ett året om-arrangemang med bas i Åmål) ger en fingervisning. De har likt Bokmässan flyttat ut på nätet och genomför sina författarsamtal utan publik. Sändningarna är gratis, men man ber kontinuerligt om stöd via Swish och bankgiro. Enligt en artikel hos branschsajten Boktugg är dock utfallet hittills skralt – trots rejäla publikrekord ligger intäkterna på bara en tiondel av vad de brukar få in via sina ordinarie författarsamtal med fysisk publik.
Tittarframgångarna visar att de digitala boksamtalen öppnar för helt nya möjligheter att nå större målgrupper. Tyvärr verkar dock inte några nya pengar följa med. Som vanligt i dessa förbannade coronatider får vi alltså en slutkläm i moll.
——
Youtubetips: Några som kämpar på med såväl fysiska som digitala författarmöten är Bokcafé Pilgatan i Umeå. De vill kunna livesända sina samtal via Youtube, en funktion som endast är tillgänglig för dem med fler än 1000 prenumeranter på sin Youtubekanal. In och stötta med en prenumeration vetja, allt som behövs är ett (helt gratis) klick.
Herregud, det har varit så mycket annat jag behövt bolla med att jag helt glömt att posta något här i spalterna om min nya Nära gränsen, som ju släpptes förra veckan. Nåväl, bättre sent än aldrig. Här är länken till den, och här är infon:
——
NÄRA GRÄNSEN – HOTET
Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sonen Nils må ha blivit längre, men hon vägrar ge upp.
När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra. Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?
Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserien Virus för Storytel Original.
——
Det var baksidestexten det, i den mån man nu kan tala om en sådan gällande en bok som blott existerar i ljud- och e-boksform. Det känns fint att den är ute, jag har själv hunnit lyssna igenom knappt nio av de dryga tolv timmar den utgör, och det är bra fart och intensitet! Lo Kauppi gör verkligen en toppeninläsning med rejäl nerv som förstärker Lisas allt mer desperata sinnesläge. Och de tidiga lyssnarrecensionerna i Storytels app lovar gott, någon skriver Fantastisk! Så spännande från början till slut, en annan Väldigt bra personskildringar, bra intrig, välskriven och fantastiskt inläst av Lo Kauppi och en tredje Åberg är ju i en klass för sig! Medelbetyget är i skrivande stund 4.08 av 5.
Nå. Nog med självskryt. I samband med utgivningen av bok två i serien har även första delen fått ett nytt, mycket snyggt omslag som går i linje med tvåans, jag gillar verkligen detaljen med kartan till vänster och att det är trädtoppar som utgör gränsen mot mörkret. Och i stället för det som brukat vara gängse med de här Storytel Original-titlarna har de fått undertitlar i stället för nummer, så ettan heter numera Nära gränsen – Gisslan och tvåan Nära gränsen – Hotet.
Vän av ordning ställer nu frågan ja men vadå, ställdes inte Lisa inför ett hot i ettan också? Jojo, men var inte så krånglig nu.
Hur som helst – in och lyssna eller läs om ni inte redan gjort det! Jag vet att en del av mina mer hårdnackade fans aldrig kommer att acceptera att jag skriver något annat än Virus fram till sista andetaget, tack och adjö och amen, men jag tycker nog själv att det finns vissa aspekter med Nära gränsen som gör dem strået vassare.
Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).
Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!
Så kom då dagen som det spekulerats om i över ett decennium. Amazon har öppnat i Sverige. Och det skedde genom en … tja, rejäl pyspunka får man väl ändå säga, för något att bländas över på startdagen var det inte. Men har jag nu med ojämna mellanrum skrivit om Amazon här i spalterna i tiotalet år, så trots detta måste väl lanseringen kommenteras på något sätt.
Översättningarna på produkterna känns många gånger körda genom en decenniegammal variant av Google Translate, det florerar redan ett flertal skärmdumpar i flödena med helt bisarra exempel, här har Breakit samlat några. När det gäller priserna direktkonverteras de ofta från euro till gällande valutakurs i SEK, så sajten är fylld av udda prissättningar. Går man exempelvis in på avdelningen för böcker och tittar på ”Svenska favoriter just nu” så toppas den av Ät hjärnsmart, som man får betala 107,34 kronor för, och Vegansk husmanskost som kommer strax därefter kostar 236,84 kronor. Viktigt att det blir rätt med örena. Ät hjärnsmart står därtill listad som tillfälligt slut, trots att det är den titel som sajten puffar allra mest för. Och scrollar man ner en aning bland böckerna och finner toppsäljarlistan, frontas den av boken Fira! Midsommar, jul och påsk som gavs ut av förlaget Harlequin år 2009. Det är uppenbarligen inte bara Amazons lansering som varit på gång i över ett decennium, utan även deras bokutbud.
Överlag måste jag säga att Amazon.se ser påfallande omodern ut. Mycket kommer så klart att hända och med tiden lär sajten vässas, men än så länge ligger svenska e-handlare knappast sömnlösa.
E-böcker via Kindle då, eller en rejäl relansering av det minst sagt sömniga mottagande som Amazons ljudbokstjänst Audible hittills fått i Sverige? Nej, någon svensk e-bokstjänst har de ännu inte (det går dock att köpa två av deras Kindle-läsplattor, men det poängteras att det inte finns någon svensk butik) och Audible lyser helt med sin frånvaro.
Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.
I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.
För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).
Årets svenska skönlitterära bok:
• Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
• Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
• Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
• Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
• Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
• Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)
Årets svenska fackbok:
• Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
• Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
• Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
• Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
• Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
• Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)
Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
• Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
• Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
• Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
• Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
• Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago
Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.
Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.
Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.
Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!
(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)
I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!
Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det ”hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: ”Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”
Nya Storytel Reader. Het och sexig?
Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!
Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att ”växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.
Okej, jag slutar tramsa om det där nu.
I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här ”vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).
En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.
Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som ”konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.
Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.
Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!
På sensommaren i fjol kontaktades jag av den danska litteraturforskaren Sara Tanderup Linkis vid Lunds universitet. Hon hade fått i uppdrag att vara redaktör för ett nummer av den danska kulturtidskriften Passage vars fokus skulle vara ljudbokens utbredning. I den forbindelse vil jeg høre, om du kan overtales til at skrive et bidrag til tidsskriftet, med fokus på det at skrive til lydbogsformatet? Gerne i essay-form.
En essä om ljudboksskrivande för en (utifrån vad jag lyckades googla) rejält tung och akademiskt präglad dansk kulturtidskrift? What could possibly go wrong? Det var bara att tacka ja.
Med facit i hand tror jag heller inte att något gick direkt fel, men det blev en hel del jobb, och väldigt långt. Det visade sig att texterna i regel brukade ligga på cirka 15 sidor, vilket i mitt fall i slutändan blev 14 och en textlängd på cirka 40 000 tecken. Puh.
Nu efter sommaren kom i alla fall Passage #83 ut. Jag har inte hört något om hur texten (eller numret som helhet) mottagits, men det kändes hur som helst fint att se mina ord översatta till danska. Eftersom ledtiden var rätt lång – jag lämnade text vid nyår och fick gå igenom korr i slutet av mars – hann några detaljer bli en smula inaktuella före utgivning, men i stort tycker jag att min text blev lyckad. Vem vet, kanske publicerar jag den här i spalterna vad det lider.
Att något liknande Passage #83 i ambitionsväg inte har publicerats i Sverige – landet där ljudboksfenomenet är som allra störst – är så klart ett underbetyg, särskilt med tanke på att vi var ett knippe svenskar som medverkade. Förutom undertecknad hade Cecilia Björkén-Nyberg, universitetslektor vid Halmstads högskola, en text om ljudboksinläsning av klassiker, ljudboksforskaren Julia Pennlert (som även var en av numrets redaktörer) skrev en text om hur man ska förstå ljudbokslyssnaren och slutligen medverkade Birgitta Wallin, Katarina Michnik och Catarina Eriksson – som likt Pennlert är knutna till Högskolan i Borås – med en text om ljudbokens relation till biblioteken.
Jag och ett gäng akademiker, alltså. Kanske borde jag ha låtit presentera mig som filosofie kandidat Daniel Åberg vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för att åtminstone på något litet sätt hävda mig. Att det gått 21 år sedan jag plockade ut min examen kan vi väl tala tyst om.
Coronaviruset fortsätter att ställa till det i litteraturvärlden. När semestrarna var slut och hösten gjorde sitt intåg presenterades färsk statistik för hur bokförsäljningen sett ut under den period som präglats av covid-19, och det är på det stora hela dyster läsning.
Om vi ska börja med det positiva som trots allt finns, så har den fysiska boken faktiskt stått någorlunda pall under krismånaderna sett till hur mycket pengar försäljningen dragit in – räknat i kronor blev tappet under veckorna 11-32 jämfört med motsvarande period i fjol bara en ynka procent. Svenskarna vill alltså fortfarande lägga pengar på pappersböcker, vilket är värt att lyfta fram.
Men där slutar också det positiva. Det visar sig nämligen att inbakat i den här rätt modesta nedgången i ekonomin finns två rätt dramatiska förändringar dolda:
Det första är att antalet sålda böcker har minskat betydligt mer än vad pengarna gjort – det såldes över fem procent färre böcker i Sverige under den här perioden i år jämfört med i fjol (däremot lyckades alltså branschen ta lite bättre betalt för det de lyckades sälja).
Det andra är att skiftet från fysisk bokhandel till nätbokhandel har förstärkts kraftigt. Den traditionella bokhandeln tappade cirka 30 procent av sin försäljning jämfört med förra året (räknat såväl i volym som kronor). ”Denna nedgång för fysisk bokhandel saknar motstycke historiskt”, skriver rapportförfattarna, vilket är rätt ödesmättade ord. Kunderna har alltså i stället valt att handla över nätet i en tidigare aldrig skådad omfattning, vilket någorlunda har hållit bokbranschen under armarna. Men, konstaterar författarna, trots allt är det så att det under coronaperioden sålts ungefär en halv miljon färre böcker i Sverige än samma period 2019.
Nu kommer förhoppningsvis en del av detta att återgå till ett mer normalt läge när effekterna av covid-19 har ebbat ut – även om det står skrivet i stjärnorna när så kan ske. Men hur kommer denna nya ”normala” värld att se ut? Det har kommit flera indikationer på att många av dem som under pandemin valt att handla via internet är helt nya på den här arenan, och att det främst gäller de som är över 65 år. Kommer dessa nykläckta e-handelsfrälsta att återvända till den fysiska bokhandeln? Säkerligen en del, men långtifrån alla. Faktum är att nätets betydelse som handelsplats antagligen kommer att stärkas ytterligare i höst, när amerikanska Amazon nu efter ett drygt decenniums rop på vargen faktiskt gör entré i Sverige på riktigt.
Det har pratats om bokhandelns kris i många år, men än så länge har domedagsprofetiorna inte riktigt blivit verklighet – många älskar verkligen bokhandeln och det bör vi fortsätta värna om. Men vi kan inte blunda för att framtiden kommer att bli allt tuffare för de fysiska platser där vi möts för att prata om litteratur, lyssna på författare och inte minst handla deras böcker.
Därför är det en sådan ödets ironi att näthandelns mest kända (och ökända) aktör kommer till Sverige just hösten 2020. För det som brukar lyftas fram som den fysiska bokhandelns enda riktiga ”usp” (unique selling point) jämfört med nätbokhandeln är just de fysiska möten som erbjuds. I USA där Amazon är jätten Glufs-Glufs och äter upp det mesta som kommer i dess väg är det just fristående, hårt kämpande bokhandlare med stark lokal förankring som har lyckats stå emot bäst, och detta genom att sätta mötet mellan författare och läsare i fokus och jobba stenhårt med författarsamtal, bokcirklar och diskussionskvällar.
Och just i den stund när dessa arrangemang behöver framhävas mer än någonsin, tillåts de inte äga rum, eller får göra det på nåder med hjälp av rejäla avstånd, kraftigt beskurna besökarantal och inte sällan med den gästande författaren enbart närvarande via videolänk och storbildsskärm.
Nej, vi bör väl inte måla fan på väggen den här gången heller, utan i stället försöka se en härlig bokhöst an. Men nog får man rejält ont i magen ibland, allt.
Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, ser jag via Svensk Bokhandel. Boken i fråga var Alex Schulmans Överlevarna (här finns recensionen), som är en författarinläsning. Att påstå att Kulturnytt nu börjar recensera ljudböcker på regelbunden basis, vilket artikelrubriken hos Svensk Bokhandel antyder, vete dock fasiken om uttalandena i texten riktigt ger täckning för.
Kulturnytts producent Viveca Bladh säger visserligen att de märkt av att ljudböcker är stort bland deras publik och att ”det lär bli återkommande”, men fyller därefter på med en del om och men – programtiden är kort och de ska täcka all sorts kultur. Man valde heller inte att hoppa i plurret med hela kroppen utan doppade tån lite mer försiktigt – i Kulturnytt i P1 sändes en traditionell pappersboksrecension av Schulmans roman, det var bara i P4:s variant av Kulturnytt som ljudboksrecensionen gick ut. Den finkulturella P1-publiken är alltså inte redo för ljudböcker, men i det folkliga P4 kan det gå an någon gång ibland.
Ja, det sistnämnda är min egen analys, men har svårt att tolka det hela på något annat sätt.
Blir heller inte riktigt klok på om det enbart är titlar som lästs in av författaren själv som är aktuella för recensioner (vilket i sådant fall skulle diskvalificera den absoluta merparten av ljudboksutbudet). ”Vi tyckte det var roligt att höra en författare som läser själv. Men för att det skulle vara fokus just på boken ville vi att det skulle vara författaren som läser upp”, säger Bladh i intervjun. Jag får inte riktigt grepp om det uttalandet.
Men oavsett vad – självklart är detta att se som ett litet steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att det inte är att betrakta blott som ett kortlivat experiment.
Det tråkiga beskedet i går om att författaren Carl-Henning Wijkmark gått ur tiden fick mig att minnas intervjun jag gjorde med honom efter att hans roman Stundande natten tilldelades Augustpriset 2007. Jag kom ihåg att jag tyckte om honom, att han gav ett mycket sympatiskt intryck, men mindes inte att jag hade skrivit om mötet. Men här i bloggen finns det mesta! Därför återpublicerar jag nedan vad jag ursprungligen skrev den 14 december 2007:
——
Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser snart att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.
Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.
Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.
Carl-Henning Wijkmark. Pressfoto lånat från hans mångåriga förlag Norstedts.
Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmark var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer från mitt hem, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt uppgift fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.
Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med Stundande natten, med Jägarna på Karinhall, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.
Artikeln det hela resulterade i gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.
——
Vill man läsa själva intervjun som jag gjorde å TT:s vägnar, så finns den fortfarande bevarad på Svenska Dagbladets sajt. Att artikeln fick rubriken Färdigdött för Wijkmark kan man ju nu så här tretton år senare ställd inför faktum tycka lite sisådär om.
Min alldeles egna kurs i ljudboksskrivande på Folkuniversitetet som jag skrev om här i spalterna i våras blir på tal om inget annat av! Sju tappra elever har anmält sig, och kursstart blir det nästkommande måndag.
Beskedet kom först i början av veckan som gick och tog mig en smula på sängen, får erkännas, jag hade så smått hunnit glömma att det (eventuellt) var på gång. Men efter att ha skyfflat fram det jag hade tänkt arbeta med de här dagarna en vecka i tiden, sitter jag nu med fyra skrivna föreläsningar som jag (helt opartiskt så klart) tycker blev rätt bra.
Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, 