Tage var på heldagsutflykt till Luleå med storbarnsavdelningen på dagis i går – 30 mil ner med buss, besök på Teknikens hus, besök på Leos Lekland, buss hem 30 mil, och han och Johanna var hemma först vid kvart i nio på kvällen.
Allt blev således lite upp och ner, Ejda vägrade gå till sängs innan de kom hem och väl åter alla fyra i hemmets lugna vrå var Tage så uppspelt av sina äventyr att han inte alls hade några tankar på sänggång och således trynade in först vid tio och Ejda – som alltid ska vara värre än sin bror – höll ut ytterligare en halvtimme.
Nu MÅSTE de ju sova länge i morgon bitti, suckade jag och Johanna innan vi också slocknade.
Ejda älskar Pippi. Så inför att vi i dag besökte Junibacken hade vi låtit henne veta oräkneliga gånger att vi skulle åka till Pippis hus, som ju vid sidan av Sagotåget är en av Junibackens stora attraktioner.
Väl på plats var hon så uppspelt att hon bokstavligt talat studsade in i Villa Villekulla. Men väl därinne saktades hennes yviga rörelser, stannade närmast av, och efter några minuter kom hon ut till mig med ledsen blick.
Var … är … Pippi? frågade hon med darr på rösten. Var … är … Pippi?
Ja, vad är ett hus värt, om den avgudade som bor där inte finns i det?
Mitt #blogg100-bloggande har som någon kanske noterat gått lite knackigt på sistone, jag missade tre dagar förra veckan om jag räknat rätt. Och jag tror att jag sackar efter någon dag ytterligare sedan tidigare.
Nåväl. Jag kör vidare ändå, och siktar på att hämta in de förlorade dagarna längs vägen – 100 inlägg ska vara skrivna när de 100 dagarna gått.
Och på tal om förlorade dagar. Den här arbetsdagen blev en hemmadag med den här lilla febriga typen i stället, som tyvärr inte har vett att ligga still i soffan och vara sjuk bara för att de yttre omständigheterna säger att hon är det.
Fixar- och badarhelg. Vi har satt upp stringhyllor, byggt ihop klädförvaringssystem, tokfastnat med stövlarna i lera på gården (vissa av familjens yngre medlemmar i alla fall) samt åkt in till Kiruna för att äta brunch på Spis samt gå på badhuset. Tage hoppade från ettans trampolin säkert femton gånger, och när jag skulle stajla för honom och göra ett dyk med rejäl svikt missbedömde jag nedslaget och fick lårplask, om ett sådant ord kan tänkas finnas.
Avslutade helgen med att gå på bybion och se Avengers: Age of Ultron, samt att kolla TV4:s Svenska fall för FBI, som jag ska recensera åt TVdags i morgon.
Och just det ja, Tage har bestämt att vi ska ha en Lego Chima-affisch i köket. Jippi.
Det skulle kunna antas, när man fört sina barn till stugan redan vid niotiden på morgonen, och de har spenderat hela dagen utomhus och ägnat sig i princip nonstop åt aktiviteter som skoterkörning, pulkaåkning, korv- och torrköttsätning, besök i kusinernas stuga och regelrätt skogsarbete, att de skulle vara lite spaka när de kommer hem framåt halv sex-tiden på seneftermiddagen, sugna på att bara sitta i soffan, spela lite iPad, kolla lite tv, följt av tidig sänggång.
Ett sådant antagande skulle dock vara väldigt fel.
Jobbat, blivit intervjuad av SVT:s Nordnytt (sänds i morgon tror jag), bråkat med Ejda för att hon drar Tage i håret så hårt att han håller på att gå sönder, skrivit om House of Cards tredje säsong på TVdags, bråkat med Ejda för att hon hällde ut vällingen med flit i soffan, beställt en bok om Apples tidiga historia samt bråkat med Ejda för att hon vägrade gå och lägga sig.
Jag råkade snubbla över ett inlägg från april 2010 där jag siade om hur Tage, då en månad gammal, skulle se på läsande som femåring och hur han skulle komma att resonera gällande papper kontra pekskärmar för denna läsning. Varför inte undersöka hur min vision står sig mot hur verkligheten blev?
Här följer ett utdrag från inlägget:
Min fullständiga övertygelse är att Tages främsta källa till de flesta sorters media kommer att vara en pekdator. Vid fem års ålder utgår jag ifrån att han ser det som en total självklarhet att spel, film, tv och böcker kommer till honom genom en medieplatta, som om jag känner mig själv rätt med stor sannolikhet är en fjärde generationens iPad. Han kommer att peka och svepa sig genom tillvaron, fysiska knattertangentbord är troligen något han kommer att tycka är lite löjligt, något som mamma och pappa sysslar med och som han med visst motstånd kommer att tvingas lära sig att använda med korrekt fingersättning i skolan parallellt med inlärningen att skriva med papper och penna. För honom kommer inte iPaden att vara en tingest som saknar naturlig plats i det digitala livet – som en del teknikförståsigpåare försökt göra den till – tvärtom kommer den att vara centrumet i hans tillvaro. “Riktiga” datorer samt mobiltelefoner kommer han däremot att se som onödiga prylar han inte förstår varför de vuxna ids släpa med sig. Han kan ju göra allt med plattan – spela spel, läsa Bamse, titta på film, videochatta med kompisarna eller farmor eller mamma när hon är på jobbet och han saknar henne – vad sjutton ska han med en datordator till, eller för den delen en pappersbok?
När det här skrevs i april 2010 hade den första iPaden precis börjat säljas i USA, det återstod fortfarande åtta månader innan den skulle lanseras i Sverige, och skepsisen mot iPad var på det hela taget rätt stor inom teknikpressen och bland förståsigpåare. Vilket hål skulle den kunna fylla, var hade den sin plats, till vem var den riktad?
Utan att gå in alltför mycket på hur försäljningsmönstret för surfplattor ser ut och vilka de främst riktar sig till, kan vi ju dock enkelt konstatera en sak – barnfamiljer i allmänhet och barn i synnerhet älskar dem. Och dit hör definitivt Tage.
Vid fem års ålder är det ingen överdrift att säga att Tage ser iPaden som sin främsta källa till nöje och lek. Vi har valt att idka metoden fri tillgång såväl för honom som för Ejda, och på det stora hela fungerar det bra. Ibland håller de på med iPadarna, ibland leker de med annat. Främst Tage blir ibland uppenbart uttråkad av att hålla på med iPaden för länge, och när han slänger den åt sidan för att gå och göra något annat, följer oftast Ejda efter (för dit Tage går, går Ejda).
Att Tage skulle komma att se sin iPad (som för övrigt är en iPad Mini 2, vilket väl rent tekniskt är den femte generationens iPad om man kollar tidslinjen) som det naturliga sättet att läsa böcker på visade sig dock vara väldigt fel av mig. Tage (och Ejda) är storkonsumenter av helt vanliga pappersböcker, Ejda tappade för övrigt en rätt tung sådan på sin tå i går kväll med Lille Skutt-nivå på tårarna som följd. Tage har dock på sistone vid några tillfällen valt att köpa Bamse som ljudberättelser på sin iPad som lördagsapp (som vi har i stället för lördagsgodis), så helt fel ute när jag siade om att han skulle ta sig an Bamse på iPaden var jag inte.
I övrigt är det dock traditionella böcker som gäller, de enda gångerna vi läst barnböcker på iPaden har varit när vi varit på resande fot och glömt ta med fysiska böcker (iPaden har vi dock intressant nog aldrig glömt…). Bland annat har vi köpt Sagan om det röda äpplet som e-bok, och jag minns att jag första gången vi skulle läsa den på iPaden var lite orolig för att han skulle bli stirrig, för Tage är ju iPaden en pryl man gör saker med, inte bara ligger still och tittar på bilder på, men han tyckte inte att det var konstigt, utan betedde sig som om det var en vanlig bok framför näsan på honom.
Jag underskattade även Tages relation till mobiltelefoner. Visserligen föredrar han att använda en iPad före en iPhone alla dagar i veckan, men han ser den inte som någon apart vuxenpryl, och de gånger han vill fejstajma med någon gör han det från min eller Johannas telefon, och inte från iPaden.
Vanliga datorer är han dock inte så intresserad av, även om han på sistone börjat använda dem ibland eftersom hans mommo lärt honom att använda sajten Spela.se, där han gärna spelar Snigeln Bob. En period ville han skriba en artikel, vilket brukade gå till så att han satte sig framför datorn och skrev ungefär TAGE EJDA MAMMA PAPPA ASFJAD RGJSDFG JASD FGJDFGJ SDFKHTH DSRJG AJG och sedan krävde att få skriva ut sin artikel på skrivaren.
Allt det här följer väl på sätt och vis en allmän trend. Det fanns under de första åren av iPadens levnad en rätt stor tilltro att barnboksförlagen hade en potentiell jättemarknad här, att man skulle appifiera sina barnböcker och kunna få helt nya inkomster. Och visst har det kommit en del bra appar på det området, Ejda älskar till exempel Pippi Långstrump-appen och Tage har spelat Pettsons uppfinningar väldigt mycket, men på det stora hela känns just det som en revolution som kom av sig innan den knappt ens börjat. (Något jag skrev om i ett långt reportage för Svensk Bokhandel för ett par år sedan)
Våra barn älskar att hålla på med iPadar. Men de älskar sina pappersböcker minst lika mycket.
Och vilka år det har varit. Ejda är på många sätt motsatsen till sin rätt lätthanterliga storebror – ofta arg som ett bi, ”kan själv”-envis till en grad jag inte trodde var möjlig och fullständigt underbar.
Tvåårsdagen firas i stillhet med den närmaste familjen i Playa Del Carmen, det planeras inköp av stora mängder glass för att göra en glasstårta och barnens moster Morran har införskaffat vattenballonger, så jag antar att firandet sker ute på terrassen, gärna i närheten av poolen.
