Mina senaste två större födelsedagar har skuggats av mina romaner.
När jag fyllde 30 skulle Dannyboy & kärleken komma ut ett par månader senare, och eftersom jag hade planerat att ha en releasefest för den, struntade jag helt i att ha någon sammankomst för födelsedagsfirande. I gryningen på min 30-årsdag lyfte jag mot Gran Canaria tillsammans med min pappa och mina systrar för en veckas charterliv, ett avresedatum som inte hade något att göra med att jag fyllde år utan snarare att det av en slump visat sig vara det avresedatum som passade de inblandades kalendrar bäst. Det enda jag minns specifikt från min 30-årsdag var att pappa när vi gått ut för att äta middag på kvällen berättade för serveringspersonalen att jag fyllde år och att de bar in någon sorts fyrverkerisprakande dessert samtidigt som de sjöng Happy birthday på stapplande engelska.
När jag skulle fylla 35 var läget snarlikt. Vi har redan sagt hej då hade getts ut några dagar tidigare och på bemärkelsedagen var lägenheten fortfarande välfylld av blommor från releasekalaset. Johanna, som vid den här tiden var höggravid med Tage, var i Göteborg på någon jobbgrej natten till jag fyllde och när hon ringde mig på morgonen tänkte jag att åh, hon kommer ihåg att jag fyller trots allt men efter några minuters samtal när hon babblat på om annat fick jag inse att nej, så var inte fallet. Men i ärlighetens namn verkar jag inte ha brytt mig så mycket om den själv heller, jag nämnde den exempelvis inte här i bloggen, det enda jag skrev om den 5 februari 2010 var en smärre kritikdiskussion som jag hade hamnat i med Arbetarbladets kulturredaktion.
Fem år senare har jag tyvärr ingen roman att skylla på för att inte ställa till med baluns. Det grämer mig så klart att jag inte varit tillräckligt produktiv för att följa den femårsplan jag tidigare verkat under, men jag tycker ändå att de två barnen fungerar som en någorlunda god ursäkt, även om jag så klart är medveten om att det finns gott om människor där ute som klämmer ur sig böcker även under småbarnsåren. Men med tanke på att jag knappt lyckades producera några när jag bara hade mig själv att rå över, är det väl inte så konstigt att jag drar benen efter mig när jag nu sitter med barn, villa och Volvo (jag har hittills lyckats hålla emot när det gäller pratet om vovve). Och jag har ju trots allt skrivit en halv föräldrabok under de här åren.
Det är inte som att 40 egentligen bekymrar mig. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ändå rör upp mer känslor inombords än vad tidigare jämna födelsedagar gjort. Får jag leva ett fullgånget liv så har jag rent statistiskt nu kommit halvvägs, och det är ett faktum som är svårt att greppa. Det känns ju inte annorlunda att vara 40 kontra thirty something, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Och jag har alltid haft ganska stort förtroende för siffror.
Födelsedagen ska för övrigt firas genom att jag ska frakta två barn själv ner till Stockholm medelst olika former av transportmedel, Johanna kommer ner först på lördag. Det ska bli spännande, Tage reste jag ju själv med rätt många gånger mellan Stockholm och Berlin hans två första år, men Ejda är en helt annan femma.
Tredje och sista kvällen i Sandviken. Tage jobbar på sin fotomodellsmin och bygger lego, Ejda är Ejda (det vill säga lever rövare) och det har snöat ett par decimeter under kvällen, vilket fick min tänkta joggingrunda att … ja, snöa inne.
2 500 tecken skrivna i går kväll och på förmiddagen i dag. Det här kommer att bli en mobilroman.
Vi tog flyget ner till Arlanda, tåg till Gävle, byte, tåg till Sandviken. Och vilken resa, jag är som en urkramad trasa när nu barnen äntligen somnat in för dagen, en i soffan och en i sin farmors säng. Ejda Ejda Ejda, du vet då hur man jagar livet ur sin far. Så liten kropp, så många kilometer i benen.
Fint var att hon så snabbt kom in i leken och tilliten till sin farmor, trots att de inte setts sedan i … augusti? Tage är ju en helt annan femma, han har tydliga minnen av henne men Ejdas tjugoenmånadershjärna är väl lite mer åt guldfiskhållet när det kommer till långtidsminnet, och hon brukar kunna vara rätt reserverad mot människor hon inte är väl bekant med. Men det gick fint nästan direkt.
Boken då? De 1100 tecknen per dag? Tja, jag är kommen åtta dagar in på det nya året inte uppe i 8800 tecken, men i alla fall i cirka 5000, vilket väl får anses okej med tanke på att allt hittills skrivits på mobilen under stulna vardagsstunder. Ett par riktiga datorsittningar och jag torde kunna ligga på plus.
Jag menar inte att det ska ses som ett nyårslöfte, jag tror jag skippar sådana i år, men om jag ska ha någon chans att få boken så som den är tänkt klar i år, måste jag skriva i runda slängar 1000 tecken per dag. Därför skrev jag i dag, på samma telefon som jag skriver de här raderna, i soffan hos mina svärföräldrar samtidigt som Ejda satt bredvid och försökte övertyga mig om att bygga Lego med henne i stället, ungefär 1 100 tecken.
Det är mycket möjligt att de något ogynnsamma förhållandena leder till att jag skriver om varje tecken i morgon, men hey, jag håller i alla fall det krävda medeltempot så här långt kommen in på det nya året. En så bra start som någon.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Svårt att se vad det skulle vara. Eller jo, vi firade Ejdas första födelsedag, det var ju något helt nytt. Eller i och för sig, hennes egentliga födelsedag firade vi väl redan dagen då hon föddes, men ni förstår vad jag menar. Och jag besökte Key West för första gången (själva Florida hade jag varit i en gång tidigare). Det var en väldigt trevlig plats som jag gärna skulle återvända till.
Badliv på Southernmost Beach i Key West
Genomdrev du någon stor förändring? Det skulle väl vara att föräldraledigheten tog slut och att jag började jobba igen, men den förändringen kändes bra mycket mindre omvälvande denna gång jämfört med när föräldraledigheten med Tage tog slut. I praktiken kommer jag nog aldrig helt sluta vara föräldraledig med Ejda, känns det som.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte i de närmaste kretsarna i alla fall.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Om inget omvälvande skulle inträffa under årets sista skälvande timmar – inget.
Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack för det.
Vilka länder besökte du? Idel gamla bekantingar – USA x 2 (semester i Florida i januari/februari, New York Marathon november), Belgien i juni (besök hos Jocke och Jasmin i Bryssel) och England i oktober (Johanna hade jobbmöten i London och vi övriga hakade på) och några korta besök på andra sidan finska gränsen. Att vi inte tog oss tillbaka till Tyskland och Berlin det här året heller ser jag som årets stora misslyckande.
Tage och Ejda på Picadilly Circus
Bästa köpet? Det bästa för min personliga karaktär är nog vad jag inte köpt. Dels valde jag efter en del vånda att för första gången sedan 2009 att inte införskaffa årets iPhone utan hålla kvar vid fjolårets modell, och trots att det vid flera tillfällen kliat så att det gjort fysiskt ont i fingrarna så skriver jag fortfarande det här på min nu mer än fyra år gamla Macbook Air. Och ja, jag vet, det är skitfånigt och ett så kallat i-landsproblem deluxe att på något patetiskt sätt känna sig duktig för att ha motstått frestelsen att lägga tusentals kronor på en ny mobil för ziljonte året i följd, men jag ursäktas väl åtminstone lite av att jag trots allt jobbar delvis som teknikjournalist och Apple är det företag jag kan överlägset mest om. När det gäller datorn så börjar åldern därtill bli ett reellt problem, datorns rapphet har sjunkit rejält på sistone och efter en smärre vattenolycka för ett par månader sedan när jag satt i badrummet och jobbade samtidigt som jag vaktade två badande, galna barn fungerar inte alla tangenter på tangentbordet längre, trots veckolång hängning på element samtidigt som jag körde luftavfuktningsfläkten på full fräs mot den. Så i samma stund som Apple släpper den snart sönderryktade tolvtumsdatorn med retinaskärm slår jag till.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Ejda och Tage gör mig ofta väldigt glad, eller – snarare överrumplas jag ofta av en kärlek till dem så överväldigande att världen vinglar till. Å andra sidan finns det inga andra som kan göra mig så arg heller.
Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Den där Berlinresan. Och kvalitetstid med Johanna. Det har varit för mycket slitsam kvantitetstid i år.
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit på boken. Alltid.
Vad önskar du att du gjort mindre? Satt boken så långt ner på prioriteringslistan att jag aldrig nådde fram till den.
Favoritprogram på TV? Femte säsongen av The good wife som avslutades i våras är svår att toppa. Och The walking dead har slagit till med några av sina absolut starkaste avsnitt i år. Damon Lindelofs The leftovers gjorde också ett starkt intryck på mig.
Bästa boken du läste i år? Är det tillåtet att passa på en så viktig fråga för en person i min position? Jag tror hur som helst att jag måste göra det, jag har haft ett uselt läsår med en olästlista som bara blir längre och längre. Men jag har hunnit uppåt en fjärdedel in i Hans Falladas Ensam i Berlin om vardagslivet i den tyska huvudstaden i nazismens skugga under andra världskriget, den verkar lovande.
Största musikaliska upptäckten? Jag har sorgligt nog i princip bara nött samma gamla spellistor som vanligt.
Vad var din största framgång på jobbet 2014? Det har mest rullat på skulle jag tro? Fast det är kul att jag har fått göra fler jobb på plats i norr, och inte behövt ha ett och ett halvt öga riktat mot Stockholm hela tiden.
Största framgång på det privata planet? Det bör väl vara att jag faktiskt tog mig runt New York Marathon, trots rätt mediokra förutsättningar i form av träning och friskhet. Har tänkt att jag ska skriva mer om det där loppet, men skjuter upp det av oklara anledningar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag skulle inte säga att jag har varit ledsen, men i jämförelse med i fjol – något ledsnare tror jag, det är inte helt lätt med familjeliv alla gånger. Nu har det på intet sätt varit någon katastrof, men visst finns det utrymme för humörförbättring nästa år.
Vad spenderade du mest pengar på? Det är Johanna som är den ekonomiska stjärnan i vår familj, så de stora kostnaderna har en tendens att främst belasta henne. Den största enskilda kostnad som enbart drabbade mig var nog New York Marathon-äventyret, som gick loss på cirka tolvtusen kronor i form av anmälningsavgift, resa och logi.
Något du önskade dig och fick? Johannas föräldrar gav mig en liten pressobryggare i julklapp ämnad för kaffedrickare som jobbar ensamma hemma. En enkel och fin julklapp som gjorde mig glad, just eftersom jag flera gånger talat uppskattande om deras likadana.
Något du önskade dig och inte fick? Har jag överhuvudtaget önskat mig särskilt mycket det här året? Jag tror inte det.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Den inträffade under vår Floridasemester, så den firades med att jag och Johanna gick ut och åt i Key West. Vi lyckades inte få bord på något av de mer exklusiva ställena vill jag minnas, utan hamnade på en restaurang av familjekaraktär som dock var väldigt trevlig. Sedan gick vi och drack ett par drinkar på Capt Tony’s Saloon ur någon sorts memorabilia-jugs som vi fick ta med hem.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre? Jag önskar att vi hade varit lite mer i Stockholm. Inte så att jag önskar att vi flyttade tillbaka på heltid, men kanske att vi landade åtminstone någonstans runt 80/20. Jag behöver mina Stockholmsgator också.
Vad fick dig att må bra? Först och främst mina barn tror jag. Konstigt hur de små liven kan bli det jorden snurrar kring.
Vem saknade du? Jag vill skriva egentid, men samtidigt är det dubbelt, för när jag väl har den där egentiden, då saknar jag mitt sammanhang, det vill säga min familj. Men jo, ibland saknar jag det trots allt. Fast jaha, nu såg jag att det stod vem jag saknade, inte vad. Okej, då säger jag att det är tråkigt att vi mer sällan träffar mina föräldrar sedan vi flyttade hit. Men även det skulle förändras om vi fick arslet ur och åkte till Stockholm lite oftare, tror jag.
De bästa nya människorna du träffade? Förlåt mig nu om jag missat någon uppenbar men … njaej, har jag träffat några nya människor egentligen? Det har varit ett mellanår på rätt många sätt, ett år då energin har riktats inåt de närmaste och inte utåt mot nya horisonter.
Mest stolt över? Nu låter jag som en repig skiva som hakat upp sig (googla det, Spotifykids), men jag får nog säga mina barn. Jag är oerhört stolt över de två utsökta varelser vi har satt till världen.
Skepp ohoj på Torne älv
Högsta önskan just nu? Att jag ska bli klar med den här enkäten, jag vill kolla på Downton Abbeys julspecial på SVT Play.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Skriva mer på boken. Nej rättelse – skriva klar boken.
Det har varit en helg mycket byggd kring logistik, olika familjemedlemmar som ska köras åt olika håll fram och tillbaka, med instick av jobbduttande när möjlighet funnits samt för lite sömn på grund av bökiga barn.
Men. Det har också varit en fin helg då jag haft möjlighet att umgås med barnen delvis var för sig. Som gårdagens fina pulkapromenad med Ejda, och dagens eftermiddag med Tage, då vi först spelade hemmagjorda brädspel en timme och kollade Labyrint, gick på storbarnsgympa samt avslutade med kälkåkning i backe. Särskilt egentiden med Tage kändes bra, Ejda är ju i princip fäst vid min höft i vanliga fall och när vi är tillsammans alla tre blir det av förklarliga skäl nästan alltid på hennes villkor.
Han är så stor nu. På vissa sätt så lillgammalt vuxen att man blir rädd och undrar var ens barn tagit vägen, men så i nästa mening kommer det ett Hör du pruttpappa, vet du vad? Bajskorv! och balansen i universum är återställd.
Tage drog iväg med sin moppa på skoter vid niotiden i morse, lämnandes sin lillasyster mycket slokörad vid dörren, ledset pekande mot sin overall.
Någon egen tur kunde jag inte erbjuda, så långt i acklimatiseringen att vi införskaffat egen skoter till familjen har vi inte kommit, men för att inte krossa Ejdas hjärta helt gick jag i alla fall ut på pulkapromenad med henne, först en tur på älven med ett kort kaffe- och lekstopp hos kusinerna och därefter hemvägen över sjön.
… nå, den här dagen har väl inte direkt bestått av roligheter, vi har mest varit väldigt trötta och skavt oss mot lite för energiska barn på hemmaplan.
Men man får ju ändå ge Ejda att hon livar upp med sina huvudkreationer.
Att nämna självklarheter som mjölk, smör, ost, keso och GI-folköl känns fegt, så jag tar de lite mer oväntade i stället:
1. Surkål. Oklart varför, men det har stått en halvfull burk i kylskåpet väldigt länge nu.
2. Grön paprika. Av någon anledning har det i kombination med ost blivit mitt standardmackpålägg de senaste veckorna.
3. Lördagskorv. Detta är Tages standardpålägg, han skulle enkom kunna leva på detta om vi tillät det. Är egentligen finskt och heter Lauantai.
4. Morötter. Som riktigt liten kunde Tage tänka sig att äta en hel måltid bestående av rårivna morötter. Nu har väl detta mildrats något, men han är fortfarande en storätare, något jag med mina egna minnen från barndomen gällande nämnda grönsak finner extremt kuriöst.
5. Liten yogi. Alltså yoghurt i sådana där små färgglada förpackningar i sexpack som säkerligen innehåller något kilo socker och halvskumma färgämnen. Eller som Ejda säger varje gång hon dragit fram en stol till kylskåpet, klättrat upp, insett att hon inte kan öppna dörren eftersom hon har ställt sig i vägen för den, klättrat ner missnöjt gnällandes, öppnat dörren och därefter klättrat upp igen för att försöka norpa ett par av de små plastbyttorna: Nngi!
1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.
2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).
3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.
4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.
5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!
Ja, jag vet att den korrekta rubriken till det här inlägget om man ska följa utmaningen är ”Här har jag ritat en hund”. Men så kul ska vi inte ha det.
Det något suddiga fotot är taget i går kväll hemma hos Johannas föräldrar, och det är Atto som ligger i min famn, berömd jakthund i bygderna. Vi har haft lite bekymmer med Atto, eller snarare egentligen med Ejda, eftersom hon visat sig vara väldigt rädd för hundar och katter. Det har börjat lägga sig lite, exempelvis kan hon nu efter noga övervägande och lång startsträcka av egen fri vilja tänka sig att klappa kusinernas katt Klasse. Men Atto är ju, även om hon är rätt timid, monstruöst stor i jämförelse med en katt som dessutom i ärlighetens namn är rätt asocial av sig och inte tränger sig på. Atto däremot vill gärna vara in your face, och när man är tre äpplen hög är det så klart inte så lätt att sätta stopp för en best som vill slicka en i ansiktet, med resultatet att Ejda har drabbats av ren panik så fort vovven närmat sig. Så oftast får Atto vara ute i hallen när vi är på besök om hon inte sitter ute i sin hundbur, vilket hon oftast gör dagtid.
I går var det dock -25 här (så även i dag), och då får även jakthundar vara inomhus. Och faktum var att det gick lite bättre än vanligt. Ejda gav fortfarande ifrån sig missnöjda tjut så fort Atto kom för nära, men hon accepterade ändå att de befann sig i samma rum så länge de höll sig på varsin kant.
… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.
Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.
Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.
Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.
Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.
