6. Månadens djur är … månne arbetsmyran?

Jag skrev i ett tidigare inlägg till den här listan att jag bör bli bättre disciplinerad i mitt arbetsliv. Och nu ska man väl inte dra för stora växlar på den förändring som skett sedan jag skrev det där (det var trots allt blott fem dagar sedan varav två bestått av helg), men jag tycker ändå att gårdagen samt den halva arbetsdag som hunnit förflyta i dag tyder på att det finns hopp om (arbets)livet.

Nyckeln till framgång är ju egentligen inte mer komplicerad än: Friska barn som med glada miner går åker pulka till dagis.

Det behövs så lite för att få livet att åtminstone hjälpligt fungera.

——

Det här är del 6/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Avfärd

Ligger i gryningen bredvid Ejda i sängen, hon som jag var så arg på i går kväll efter att hon trots mina försök att stoppa henne lyckats smyga av sig blöjan och sedan ställt sig i det lilla hålet mellan vardagsrumssoffan och väggen där hon knappt får plats längre och bajsat järnet och sedan slirat runt i innan jag lyckades få stopp på föreställningen.

Hur kan någon jag ibland kan känna sådan irritation mot nu trycka sig mot min sida och med sina lätt förkylda snusningar kittla min arm och framkalla sådan bottenlös saknad inom mig innan jag ens har hunnit åkt?

Och Tage. Älskade stora lilla Tage, som i går kväll somnade i soffan medan jag lade Ejda på övervåningen, han hade klätt av sig på eget initiativ medan jag var uppe, kissat och borstat tänderna innan (på mitt initiativ), bäddat med kudde och filt, sov som en stock. Jag tror att det är en av mina favoritförnimmelser, att bära ett barn i total avslappning, den fullständiga tilliten i hans kropp efter att först ha vaknat till och spjärnat emot när jag lyfte upp honom, hur kroppen började slappna av igen när jag hyssjade och klappade hans huvud, somnade igen kommen halvvägs uppför trappan, hur kroppen mojnar och åter blir lealös när tryggheten återvänder.

Till Stockholm i dag. Flyger mot New York i morgon bitti via Helsingfors. Totalt fem nätter borta, min längsta frånvaro någonsin.

Älskade barn. Som jag kommer att sakna er.

IMG_9182.JPG

South Kensington

London. Staden jag nog alltid kommer att vara lite kär i, även om vårt förhållande onekligen blivit en smula sporadiskt på senare år.

Vi bor på ett hotell i South Kensington, i morgon har Tage blivit lovad en heldag på närliggande Natural History Museum där Andys dinosaurieäventyr spelades in, han hoppas få se klockan som Andy använder för att resa tillbaka till dinosauriernas tid. Fredagen är Johannas jobbdag, hon har en del möten inbokade, så jag siktar på lekparker i Hyde Park, det utlovas drygt tjugogradig värme vilket blir en skön kontrast till de minus nio vi hade när vi hoppade in i bilen i Vittangi i förmiddags.

Att barn gjorda av samma föräldrar kan vara så diametralt olika övergår mitt förstånd. Ejda var galen på Arlanda, inte still överhuvudtaget, välte resväskor inne på taxfreebutiken, tog Johannas lilla chipspåse och strösslade innehållet över halva cafeterian, hällde med flit yoghurt över både sig och soffan hon satt i och röjde runt i korridorerna med sådan frenesi att affärsresenärerna inte vågade annat än att trycka sig mot väggarna då hon passerade.

Okej att minnet bleknar med tiden, men Tages småbarnsresor var, sedda genom backspegeln, ljuvliga i jämförelse.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.

Kan du vissla Johanna?

Tvära kast här. Vindstilla högsommarvärme på förmiddagen, stormvarning när jag med Ejda i cykelkärran cyklade över Torneälven på eftermiddagen och alla spjäll öppna på vid gavel-regn på kvällen.

Johanna läste Alice i Underlandet för Tage i går kväll, i dag fick vi således dels svara på en del förvirrande frågor kring den absurda handlingen samt till kvällen arrangera ett tekalas enligt ickefödelsedagsfest-modell. Något te serverades visserligen inte, däremot tårta, glassbåtar, godis, bullar och kakor. Barnen fick visselpipor i ickefödelsedagspresent, de vuxna fick beskåda galna barn som visslade sig hesa.

En så kallad heldag.

UPPDATERING: Johanna har bloggat om kalaset ur ett mer litterärt perspektiv.

På resande fot

Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.

Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.

På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.

På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.

Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).

Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!

Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!

Bloggtiden, jobbtiden och familjetiden

Det här att det har kommit att bli så att jag i regel bloggar efter klockan 23 varje kväll, ofta från telefonen efter att jag har gått och lagt mig.

Inte den bästa strategin för att få fram de kreativa inläggen.

Men det här är verkligen min allra sämsta bloggperiod någonsin, sett till tid. Den lilla tid som barnen inte tar, och de små liven tar verkligen mycket tid just nu, försöker jag klämma in arbete så gott det går.

I dag har det inneburit jobb klockan 07.30-08.20 (glipan mellan frukost och att Johanna går till jobbet), 10-11.15 (då Ejda sov ute på gården i vagnen), 17.50-18.05 (då jag snodde åt mig en kvart efter middagen för att få iväg några jobbmejl innan köket råkade ut för en incident och jag tvingades avbryta) och 21-22.30 (då barnen slutligen trynat in för dagen). Det ska väl erkännas att jag inte var så där jätteproduktiv under det avslutande kvällspasset heller.

Incidenten bestod av följande (saxat från Johannas Facebookstatus): När jag kryper omkring under bordet och sanerar golvet efter en så kallad ”lugn och stillsam familjemiddag” passar Ejda på att klättra upp i kökssoffan och kasta ut Tages orörda portion spaghetti och tonfisksås över soffa, väggar och köksbord. När vi äntligen fått bort all mat hivar hon iväg en halvliter vatten över datorer, ipads och köksgolv, biter sin bror i ryggen och kröner det med en ömsint ettåringspuss på min kind. Ändå svårt att vara arg på ett sånt magnifikt avslut.

I ärlighetens namn bör dock vattendelen inte helt belasta Ejdas konto. Tage hade dragit igång ett av sina berömda ”vattenexperiment”, och när han abrupt lämnade detta vind för våg såg så klart hans syster, som avgudar sin storebror och alltid gör exakt som han gör, sin chans att upprepa vad det nu var han hade planerat.

Tidstjuvar

Lekstugan är nästan klar, vi fick upp tjärpappen på taket i dag, lagom till att de hotat med regn i morgon efter en veckas uppehåll och de senaste dagarna rentav med riktigt sommarväder då jag snickrat i shorts till och med.

Barn. Jösses vad allt tar längre tid när de finns i närheten. Nu skulle vi visserligen aldrig ha smällt upp den här stugan om vi inte haft dem (och heller inte gungställningen som är en av de stora tidstjuvarna, Ejda älskar att gunga och kräver att få göra det närmast konstant på ett mycket högljutt sätt), men ändå.

Åter i norr

Jag har haft en fin helg i Stockholm, med många bra och roliga punkter avbockade från att träffa och göra-listan.

Men att komma hem igen och få tränga till sig lite plats i sängen bredvid Pejdo Po, som sussar på tvären som vanligt, det slår allt.

Ska också försöka minnas dessa ömma känslor när hon vaknar vid halv tre i natt och tycker att det är hög tid att stiga upp.

Blåbärssuccén

Kletiga barn är tydligen grejen. Min bild från i går, med den i blåbär insmorda Ejda som jag länge tvekade inför att ens lägga ut, är nu mitt mest lajkade foto på Instagram någonsin. 63 hjärtan i detta nu, vilket är sex fler än den förra rekordhållaren drog in.

Att jag ens minns vilken bild det var beror på omständigheterna. Jag lade ut ett kort på den då blott timsgamla Ejdas pyttesmå fötter när de stack ut ur en landstingshandduk, och vips hade fossingarna fått 57 lajks. Det officiella födelsefotot lyckades bara nå 56.

Kladd trumfar alltså nedkomst. Bra att veta.