Att resa med barn är verkligen både bu och bä. Ibland är man så less att man bara vill lägga sig ner och grina på grund av logistiska besvär, ungar som ställer sig på tvären i exakt fel ögonblick och så det där att man i princip aldrig tillåts göra det som är så underbart när man framåt seneftermiddagen dråsar in på hotellrummet efter en heldag av sightseeing i gassande solsken med ömmande ryggsäcksryggar – vila. För under dagens strapatser har så klart de små redan slocknat i någon vagn eller famn och är vid återkomsten till basen pigga som små mörtar. Dessutom har det väl i världshistorien nästan aldrig hänt att ens barn – om man har flera – har behagat somna samtidigt på dagtid.
Men så är det ju allt det där andra. När man ser Tages glädje över att parken vi bara tänkt gå och rasta barnen i en sväng är som en spännande labyrint som det finns sköldpaddor i. Eller när Ejda blir så sprallig att hon bara rister med hela kroppen och utbrister glädjetjut när vågorna slår omkull henne gång efter gång inne på det äventyrsbad vi spontant hamnat på efter att Tage med sin örnblick sett vattenrutschkanorna på flera kilometers håll. Och när jag och Johanna trots barnens närmast överjordiska pigghet till slut ändå lyckats få dem i sängs för natten och kan pusta ut med vin på en balkongterrass med utsikt över Bryssels takåsar. De stunderna är resorna alltid mödan värd.
På något sätt är det väl lite udda att vi har valt att resa så mycket när våra barn är små, det blir ju ofrånkomligen en annan sorts resor där barnen till ganska stora delar sätter gränserna. Men de är ändå förvånansvärt tåliga de små liven, och vi har än så länge aldrig upplevt en situation som varit hopplös, trots att flygplan har ställts in sent på söndagskvällar i främmande land där inget funnits att köpa och vårt eget förråd av blöjor och barnmat varit slut, där tunnelbanedörrar har smällt igen och tåg rullat iväg när bara pappan plus ett av barnen hunnit kliva ombord (och pappan haft inte bara sin egen plånbok plus mobil i fickan utan även mammans) och där vi med en timmes varsel ställts på gatan efter att en Airbnb-hyrd lägenhet plötsligt fått ny ägare mitt i vår vistelse, låsen bytts ut och de vi hyrt av abrupt avhysts.
På något sätt löser sig allt, och jag tror att sådana här incidenter får både vuxna och barn att växa, bli tåligare, mer anpassningsbara. Och nej, barnen lär inte minnas allt de varit med om eftersom de är så unga, men oj vad Tage gillar att sitta och se på kort på ipaden och titta på vad han har varit med om, och att därefter prata om sakerna som han har gjort, som om han själv mindes dem.
Visst är det jobbigare med två barn än med ett, och därför har resorna också blivit något färre sedan Ejda kom, även om det till viss del beror på att flytten till Vittangi skedde kort innan hon föddes – att ge sig iväg har blivit både en smula krångligare men också dyrare (ofta är den initiala resan från Kiruna till Stockholm kostsammare än att från Stockholm resa vidare till utlandet).
Och någon gång händer ju ändå det där omöjliga – båda barnen somnar samtidigt på dagtid. Som nu, då vi sitter på planet hem från Bryssel, och Ejda sover i min famn och Tage kurat ihop sig till en boll på sätet bredvid Johanna med huvudet i hennes knä. Då man kan hitta tid till att för en gångs skull skriva ett blogginlägg på femtusen tecken på mobilen och (nästan) hinna bli klar innan de vaknar. I de där stunderna, hur få de än är i praktiken, kommer alltid tanken: Det är ju superenkelt att vara förälder!
Tillägg efter hemkomst: Jaha. Bara för det så blev det här den andra gången som ett flygbolag slarvat bort vår barnvagn någonstans i Europa. För tre år sedan rattade vi runt i London med en wobblande lånesulky från Heathrow över en helg, och den här gången blev det lång näsa vid ankomst till Bromma. Oh well, den dyker väl upp vad det lider. Och nu sover barnen, vi ska äta indiskt och kolla Orange is the new black på Netflix. Att vara förälder är ju superenkelt!