Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.
Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.
Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.
Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.
Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:
Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.
