Kopparrajden 2017

Kopparrajden i dag, som bjöd på rejält köpesväder – ett par minusgrader och solglimtar. Det var tävlingspremiär för Ejda, fjärde gången för Tage. Det gick lite fortare för den stora jämfört med den lilla, men hon kämpade sig runt och fick sin efterlängtade medalj, nu hänger den runt halsen på hennes gunghäst (tillsammans med min medalj från New York Marathon 2014).

Strax efter starten.

"Den här tycker jag du ska lägga ut på Instagram, mamma"

Ett inlägg delat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

Nöjda, men inte så poseringssugna.

Kopparrajden

Efter en duktig fjolvecka (osäker på om det är ett riktigt ord) då jag bockade av fyra träningspass på min 100-utmaning före New York Marathon, har jag den här veckan gjort detta ogjort genom att inte träna en enda gång. Orsaken stavas för många deadlines, jag har lagt all barnfri tid på att jobba.

Men i dag blev det i alla fall en rejäl genomkörare, då det mittenlördagen i mars varje år anordnas det traditionsenliga skidloppet Kopparrajden mellan Svappavaara och Vittangi. Sträckan i huvudklassen är 28 kilometer och i år var det äntligen deltagarpremiär även för mig efter att fjolmars (kör hårt på fjol nu) försvann i en dimma av influensor och pre-Ejdabestyr. Dock hade jag bara 5,5 kilometer skidåkning i kroppen hittills i vinter – och dessförinnan hade jag inte stått på ett par skidor på cirka ett decennium – så jag nöjde mig med den mer modesta motionsklassen där starten är förlagd vid Suptallen 11 kilometer från Vittangi sportplats.

Min tid på dryga timmen var rätt blygsam, men jag stakade på så gott jag kunde, blev rejält trött och hade i alla fall fyra-fem personer bakom mig i spåret när jag spurtade in på stadion och möttes av hejarop från familj och svärföräldrar. Ett par minusgrader i luften, glimtar av sol och stormvindar som tillfälligt hade mojnat. En väl spenderad förmiddag.

Nu har vi barnfritt, Tage och Ejda sover över hos sin mommo och moppa. Vi ägnar tiden åt sådant som aldrig hinns med när de är hemma, det vill säga städa huset.